Intryck från den sjätte nordiska juriststämman. En redogörelse: för denna stämma, som hölls i Sigtuna och Stockholm den 13—25 augusti 1936 med förläggning till Sigtuna under större delen av tiden, har redan lämnats i SvJT (1936 s. 464). Här nedan publiceras nu några intryck och reflexioner från mötet, vilka deltagare från grannländerna efter anmodan haft godheten tillställa red.
    Formanden i Studenterraadet stud. jur. Erik Schultz i Köpenhamn skriver:
    »Det er nu godt og vel en Maaned siden det 6. nordiske Studenterjuriststævne i Sigtuna og Stockholm sluttede, og Deltagerne fra de fire Nationer skiltes for at rejse tilbage til Hverdagen paa de hjemlige Universiteter. I den forløbne Maaned har de mangeartede Indtryk fra Stævnet da faaet Lejlighed til at bundfælde sig og fæstne sig hos de enkelte Deltagere, Indtryk, som jeg i al Fald for de danskes Vedkommende roligt tør sige, ingen har oplevet Magen til tidligere under sit juridiske Studium.
    Med overordentlig fin psykologisk Sans har Arrangørerne af Stævnet fundet netop den Form for et saadant, som forekommer mig at være den helt rette for et Studenterstævne. Af afgørende Betydning for Stævnets heldige Forløb har det saaledes utvivlsomt været, at Deltagerantallet var begrænset som sket; thi hermed var straks Muligheden skabt for mere intimt Kammeratskab mellem alle Stævnedeltagerne og der hvilede straks fra første Dagen fortrolig, hyggelig og formløs Stemning over Stævnet, som ikke fortog sig en eneste Gang under dette, og som utvivlsomt i første Række bidrog til Successen. En Fordel var det ogsaa, at Stævnet var forlagt til den charmerende lille By Sigtuna, der lykkeligvis ikke er i Besiddelse af en eneste Biograf eller Teater eller lignende Indretning, der kan friste en til at blive borte fra Forelæsninger og Diskussioner; herved kom der en langt større Samling over Stævnet, end det vilde have været Tilfældet, hvis det var blevet afholdt i en større By.
    Det juridiske Hovedudbytte af Stævnet har afgjort for os Danskere været Diskussionerne. Detta hænger nu nok først og fremmest sammen med, at denne Arbejdsform er os ret ukendt fra vor Universitetsundervisning, hvor vi (desværre) ikke har Institutter svarende til de svenske Seminarer, og kun ganske undtagelsesvis faar Lejlighed til at deltage i Studiekredsarbejde; denne Arbejdsform tiltalte os derfor i særlig høj Grad, og vi var glade over her at have faaet en Lejlighed til — under de for os Begyndere behageligt frie Former, i hvilke Stævnets Diskussioner blev ført — at prøve vore Kræfter i denne Form for juridisk Tankeudveksling. Og hertil kommer, at de

fleste af Diskussionerne omhandlede Spørsmaal af overordentlig Interesse for danske Jurister; dette gælder ikke alene Professor USSINGS Forelæsninger om Erstatningsansvarets Indskrænkning, men i høj Grad om Emnet 'nämnd och jury', der for Danskerne er blevet særlig aktuelt gennem den nyeste Lovgivning om Nævninger og Domsmænd. Professor KNOPHS Forelæsninger om Systematik og Begrebsdannelse indenfor Immaterialretten virkede særdeles inciterende netop paa os, der kender Professor Vinding Kruses Ejendomsret og dermed Baggrunden for Professor Knophs Kritik. Og at Diskussionen om Juristuddannelsen i Norden trods begrænset Taletid for de enkelte Diskussionsdeltagere varede 3 ½ Time, viser tilfulde, i hvor høj Grad der her var fundet et Emne, der omfattes med glødende Interesse af alle os Studenter.
    Ogsaa udenfor Diskussionerne har vi i rigelig Grad hostet Udbytte; ikkes aa meget, at vi har faaet vor juridiske Viden forøget; men det afgørendeer, at vi har faaet en vis mere almindelig Fornemmelse af, hvilken Realitet der overhovedet ligger bag et interskandinavisk Lovgivningsarbejde. Vi har faaet nordisk Ret belyst fra mange forskellige Sider, har forstaaet, hvor mange Paralleller der er, men paa den anden Side ogsaa erkendt de store Forskelligheder, der trods alt findes navnlig mellem dansk-norsk Ret paa den ene Side og svensk-finsk Ret paa den anden Side. Selvom man selvfølgelig intet kan vide om, hvorvidt nogen af dette Stævnes Deltagere kommer til at deltage i et fremtidigt fællesnordisk Lovgivningsarbejde, ser jeg alligevel Stævnets (og lignende fremtidige Stævners) store Betydning deri, at de vækker og fæstner Interessen blandt Landenes unge Jurister for et saadant Lovgivningsarbejde, og derved skaber en væsentlig Forudsætning for dette.
    Endnu en Ting maa jeg fremhæve: Vi var jo paa Stævnet ikke alene sammen med vore unge Kammerater fra de andre nordiske Lande, men i ikke mindre hjertelige Former omgikkes vi de deltagende Professorer og de andre ældre Jurister, og dette Samkvem gav os, tor jeg rolig sige, et Udbytte, vi sent vil glemme; et overordentlig stærkt Indtryk navnlig af svensk Juras ledende Mænd, som vi aldrig vil kunne slette af vor Erindring.»
    Jur. dr Bo Palmgren i Helsingfors anför:
    »Då Svensk Juristtidnings redaktion i anledning av den nyss försiggångna nordiska studentjuriststämman lämnat tillfälle till ett uttalande, men därvid särskilt efterlyst kritik och förslag till reformer för blivande stämmor, så måste det genast sägas att uppgiften i dess senare del är alltför svår. Juriststämman var en fullträff. Åtminstone i närvarande stund torde samtliga deltagare vara böjda att spontant avvisa varje tanke på kritik eller reformförslag. — Ett viktigt och allvarligt önskemål kan emellertid uppställas för framtiden: att det icke skall visa sig alltför svårt för övriga nordiska länder att fullfölja den nya utvecklingslinje, som juriststämmorna nu erhållit genom svenskt initiativ. Den nya organisationsplanens övertygande framgång måste nämligen till väsentlig del tillskrivas de eminenta förutsättningar, som Sverige haft att genomföra planen, särskilt genom sina överlägsna ledarkrafter och sin rika tillgång på framstående föreläsare från olika områden.

    I stället för att söka fel där inga fel finnas, skall jag koncentrera mig kring den aktuella frågan, huruvida det är önskvärt och möjligt att i en framtid anordna stämmorna oftare än vart tredje år, såsom hittills varit fallet. Problemet har egentligen två sidor. Den ena är den, huruvida man, även om stämmorna göras tätare, varje gång kan påräkna ett tillräckligt antal väl kvalificerade deltagare. Den andra är den, huruvida ett ökat antal stämmor komme att innebära en alltför stor påfrestning för värdarna, främst i ekonomiskt hänseende. I båda dessa punkter har läget blivit förändrat genom den nu företagna omorganisationen.
    Grundtanken med omorganisationen har varit att genom en stark begränsning av deltagarantalet samt genom en förlängning av stämmotiden giva deltagarna ett rikare utbyte, dels i form av starkare vänskapsförbindelser, dels i form av ökat vetande och kunnande. I sistnämnda avseende har man särskilt velat giva deltagarna en inblick i de olikartade strömningar, som gjort sig gällande inom lagstiftningen hos de nordiska folken. Härigenom skulle stämmorna komma att utgöra en viss ersättning för det nordiska studieutbyte, som under närvarande förhållanden icke kan genomföras för jurisstuderande. Genom allt detta skulle stämmorna i långt högre grad än hittills kunna främja den nordiska rättsgemenskapens idé.
    Genomförandet av den i år påbjudna begränsningen av deltagarantalet lämnar ett visst material för en förutsägelse beträffande deltagandet i framtida juriststämmor. Deltagarantalet i årets stämma kan sägas ganska exakt hava träffat det rätta — 15 från Sverige, 12 från vart av de gästande länderna samt dessutom ett antal speciella gäster. Om detta antal i huvudsak bibehålles och stämmorna fortfarande försiggå vart tredje år, så kan man säga att inom varje land i medeltal endast 4 å 5 man från varje årsklass kunna bliva i tillfälle att taga del i denna form av nordiskt samarbete. Uppenbart är, att det måste finnas ett avsevärt större antal studerande, som äro väl kvalificerade för att medverka. Dessutom är omsättningen bland de studerande rätt livlig. Bland årets sökande funnos åtmistone i Finland ett flertal, som varit väl värda att få följa med, men som efter tre år antagligen komma att anses för gamla. — Tillströmningens livlighet detta år kan nog i viss mån tillskrivas tvenne speciella faktorer, delsden omfattande materiella gästfrihet som kunde erbjudas genom Alménfondens medverkan, dels stämmans förläggning till en plats som var lätttillgänglig för alla deltagare. Men trots detta lärer tillströmningen snarast ytterligare stiga, i den mån det blir bekant vad allt man kan uppleva och lära på en stämma av detta nya slag. För min del tror jag sålunda, att man utan risk för deltagarnas kvalitativa nivå kunde anordna dylika stämmor åtminstone vartannat år.
    Den ekonomiska sidan är givetvis en allvarligare stötesten. Det är dock att hoppas, att de makthavande även inom övriga nordiska länder skola finna, att juriststämmorna utgöra uttryck för en tanke, som är värd att taga vara på och att bliva på det varmaste understödd. Men om det visar sig nödvändigt, så tror jag att man hellre bör pruta av på den materiella gästfriheten än uppgiva tanken på oftare återkommande stämmor. Ty så länge stämmorna följa den nu inslagna planen, så skola de flesta stu-

denter säkert inse, att ett deltagande kan vara värt vissa uppoffringar även från deras sida.
    Till slut vill jag här såsom färdledare för deltagarna från Finland uttrycka deras tacksamhet för åtnjuten gästfrihet samt betyga deras beundran för juriststämmans högste ledare, för hans rådsherrar och för hans vapendragare. I dessa avseenden har jag även fullmakt att föra talan för de tre baltiska deltagarna, docenten Leo Leesment i Dorpat, assistenten T. Sommers i Riga och fiskalen V. Domeika i Kaunas.
    Stockholm den 19 september 1936.»
    Dommerfuldmægtig Johannes Andenæs i Moss skriver:
    »Når redaksjonen av Svensk Juristtidning har anmodet mig, som ferdleder for de norske deltagere i 6.te nordiske studentjuriststämman i Sigtuna, Uppsala og Stockholm 1936, om noen inntrykk fra stämman, er det med den største glede jeg opfyller dette ønske til tross for vanskelighetene ved å plukke ut noe særskilt av det veld av inntrykk som man sitter igjen med efter en slik stämma.
    I et videnskapelig tidsskrift som Juristtidningen, sømmer det sig vel da best å begynne med den rent juridiske del. For tilegnelsen av juridisk kunnskap var der sørget ved en serie av ypperlige forelesninger fra de forskjelligste felter, som regel to hver dag, hvorav jeg ikke godt kan fremheve noen særskilt uten å gjør de andre urett. Samlingen av positiv kunnskap kan imidlertid aldri bli det viktigste ved et slikt møte; for å opnå dette er der andre veie som fører raskere til målet. Viktigere er den impuls til selvvirksomhet og selvstendig tenkning som følger av å bli stillet overfor andre synspunkter enn dem man er vant til til daglig og overfor resultatet av en naturlig utvikling i beslektede land. Og i så henseende vil jeg peke på betydningen av den uventet store tilslutning til diskusjonsaftenene. Efter de fleste foredragvar der nemlig diskusjon om aftenen, og disse diskusjoner fikk en slik tilslutning at de som regel holdt på fra åtte-tiden og til langt henimot midnatt, til tross for at taletiden enkelte aftener blev begrenset til fem minutter. Den utstrekning hvori deltagerne benyttet sig av adgangen til på denne måte å utveksle synspunkter, var efter min opfatning en av de gledeligste ting vedhele stämman. Det forekom selvfølgelig ikke så sjelden at diskusjonsinnleggene var til ubetinget større glede for taleren selv enn for forsamlingen forøvrig. Men stort sett måtte man beundre den sikkerhet både i innhold ogform som utmerket de aller fleste av innleggene. Og selv om man vanskelig kan si at diskusjonene bragte nye ting for dagen av epokegjørende betydning for nordisk rettsvidenskap, så har det allikevel den aller største betydning for de unge jurister selv å få denne øvelse i å optre i en forsamling og krysse klinger med professorer, justitieråder og andre lærde herrer som ellers for studenten står i utilnærmelig ophøiethet.
    Viktigere enn alle juridiske landevinninger tror jeg dog de impulser er som man under en slik stämma får ved å omgåes unge og eldre jurister fra sine naboland ikke bare som jurister, men som mennesker. Og i så henseende opfylte stämman sin opgave på den mest fortreffelige måte. Efter ganske kort tid smeltet alle deltagere sammen til en eneste stor familie uten at derfore kom mislyd av noen som helst art. Særlig var det gledelig å se at også

de finsktalende finner gled inn i det nordiske kameratskap uten noen avsondringstendenser.
    Jeg vil ikke slutte disse linjer uten en hyldest fra de norske deltagere til de to menn som for oss blev stående som stämmans symboler: Vår vert, president Ekeberg, og stämmans sekretær, advokat Gudmund Silfverstolpe. Jeg skal ikke komme med noen panegyrikk, til tross for at den sjelden kunde vært bedre anvendt. Jeg vil bare uttale at de to, hver på sin måte, for oss utenlandske gjester står som personifikasjonen av alt det beste i svensk karakter og svensk kultur, og har en vesentlig del av æren for at stämman for oss blev den oplevelse som den faktisk blev.
    For en oplevelse blev den. Om dens verdi og betydning er vi deltagere inhabile til å uttale oss, vi kan på det område bare uttale håp og tro. Men for femti unge mennesker blev det en uforglemmelig tid hvor vi samlet oss et rustkammer av disse lyse minnene som vi skal ta frem og se oss glade på når vi blir gamle og grå og livet med sin motgang, sine sorger og bekymringer holder på å bøie oss i kne.
    Moss, den 14 september 1936.»