OM 24 § KÖPLAGEN
EN ANMÄLAN AV ALMÉNS KOMMENTAR, TREDJE UPPLAGAN.
AV
HOVAUDITÖR CARL LJUNGHOLM.
Första upplagan av Alméns monumentalverk inom svensk rättsvetenskap utkom åren 1906—1908, den andra åren 1917—1918 och den tredje låg färdig år 1934. Därjämte har år 1922 utkommit en upplaga på tyska språket. Arbetets svenska upplagor hava tryckts i sammanlagt 6,500 exemplar, en sällsynt siffra för ett svenskt juridiskt arbete av denna omfattning. Den tyska upplagan och den senast utkomna svenska hava utgivits med bidrag från Tore Alméns minnesfond.
Alméns kommentar till köplagen har tidigare varit föremål för tre anmälningar i denna tidskrift, nämligen av justitierådet SJÖGREN (1917 s. 402) i anledning av andra upplagans första del, avjustitierådet GUSTAF CARLSON (1919 s. 254) rörande senare delen av andra upplagan och av presidenten E. MARKS VON WÜRTEMBERG (1923 s. 293) i anledning av den tyska upplagan. Alla hava ur olika synpunkter belyst och vitsordat arbetets lysande egenskaper och dess utomordentliga betydelse för svenskt rättsliv.Det synes mig under sådana förhållanden obehövligt att söka utförligt framlägga skälen till min beundran för detta standardverk inom svensk juridisk litteratur, helst som i detta avseende torde råda en enhetlig opinion. Højesteretssagfører Ø. AHNFELTRØNNE skrev i anledning av begäran om bidrag till en enquête, som anordnades vid köplagens 25-årsjubileum, i ett brev till denna tidskrifts redaktion bl. a. följande (SvJT 1932 s. 133): »Købelovens Bestemmelser har været saa 'rigtige', saa tjenlige for Retslivet, at den har gjort sig selv overflødig! — — — men den har efterhaanden gjort de egentlige Handels-Retssager forholdsvis sjældne, fordi Lovens Bestemmelser i Forbindelse med Retspraxis
gennemgaaende gør Afgørelsen i det enkelte Tilfælde saa klar og forudseelig, at ingen har Lyst til at forelægge Sagen for Retten. Ide første 10—15 Aar efter Lovens Ikrafttræden var disse Sagers Antal derimod meget stort, dels fordi visse af Lovens Regler maatte inarbejdes og deres Forstaaelse fastlægges, dels fordi Krigsaarene fremkaldte en Mængde Handelssager. Men i de sidste c:a 10 Aar er disse Sagers Antal som sagt taget stærkt af. Jeg har ingen Statistik herfor, men jeg tager sikkert ikke fejl.» För min del gjorde jag samma reflexion beträffande förekomsten av handelsmål, när jag började studera den nya upplagan av Alméns kommentar: handelsmålen, som under krigstiden och även tiden därförut varit talrika på vårt advokatkontor, hava efter hand så gott som försvunnit, och det väcker närmast förvåning, när något sådant spörsmål dyker upp i samband med en skiljedom eller eljest. Efter vad jag hört av flera av mina kolleger, hava dessa gjort samma erfarenhet. Den omständigheten, att antalet handelstvister starkt avtagit, bör säkerligen hänföras icke blott till lagens förträfflighet utan i väsentlig grad även till den framstående kommentar, som framträdde kort efter lagens ikraftträdande och sedan genom nya förtjänstfulla upplagor hållits à jour med utvecklingen. Det utomordentligt noggranna sätt, varpå Almén genomgått och löst så gott som varje spörsmål, som kunde tänkas uppkomma vid lagtillämpningen, har haft en utomordentlig betydelse för den fasthet i praxis, som snart inträdde. För svenska juristers medvetande har köplagen blivit oskiljaktigt förbunden med Alméns kommentar, ja med Almén själv, och det är med en viss överraskning man i presidenten Marks von Würtembergs recension erinras därom, att Almén under arbetet på den nya lagen formellt intog allenast den jämförelsevis underordnade ställningen av sekreterare i den svenska kommittén och såsom sådan ej ens hade tillfälle att omedelbart göra sig gällande under de tre kommittéernas samfällda överläggningar.
Arbetets betydelse är ingalunda inskränkt till det viktiga rättsområde, som det närmast berör, utan det kan med stort utbyte rådfrågas, även när det gäller spörsmål på andra områden av civilrätten. Almén har i sitt arbete icke dragit sig för att, när anledning därtill funnits, giva sig in på spörsmål av mera allmän omfattning för att där säga sin väl övervägda mening. Enligt sakens natur hava för övrigt köplagens bestämmelser och Alméns kommentar till desamma haft stor betydelse för bedömande av
motsvarande, i lag icke särskilt lösta frågor inom andra rättsområden. Med hjälp av det utförliga registret är det lätt att »slå i» Almén och där hittas ofta upplysningar, långt på sidan om vad man kan vänta av en kommentar till köplagen.
I sin anmälan har justitierådet Sjögren, samtidigt med att han givit verket de amplaste lovord, framhållit författarens ringa intresse för teoretiska diskussioner, och när man studerar köplagskommentaren, kan man icke undgå att märka, hurusom författaren ideligen liksom värjer sig mot teoretiserande och håller sig till praktiska tolkningar och resultat. Just denna egenskap hos arbetet har sannolikt bidragit till dess stora popularitet och därmed dess inflytande på rättsutvecklingen. Av stor betydelse för affärslivet har det varit, att Alméns kommentar kan användas vid undervisningen exempelvis i Handelshögskolan, där ett mera teoretiskt verk knappast kunde komma till sin rätt. En bättre handledning i den svenska affärsjuridiken än Alméns ifrågavarande kommentar kan icke sättas i de unga mäns händer, som utbildas till affärslivets tjänst.
Före sin död medhann Almén att färdigställa den andra upplagan av sitt verk och fick därigenom tillfälle att själv däri inarbeta resultatet av en mer än tioårig praxis inom de tre länder, där den gemensamma lagen reglerar sitt viktiga rättsområde. Då det nu efter ytterligare 16 år gällde att fullfölja arbetet och genom en ny upplaga bringa Alméns stolta verk i överensstämmelse med de lagändringar, som företagits i samband med ny konkurslagstiftning och ny försäkringslagstiftning, samt vidtagade kompletteringar och ändringar, som påkallades av nya domstolsavgöranden, är det svenska rättslivet att lyckönska till att en sådan kraft, som justitierådet Eklund stått till förfogande. Med känd skicklighet och omsorg har han fullgjort sitt maktpåliggande värv och i det intima samarbete, som på olika områden och väl även i fråga om kommentarens andra upplaga ägde rum mellan Almén och honom ända till Alméns frånfälle, ligger en garanti för att omredigeringar och tillägg skett i Alméns anda. Den nya upplagan skulle utan tvivel hava vunnit Alméns oförbehållsamma gillande, och detta torde vara det bästa vitsord, som kan givas densamma.
Bland de partier av texten, som omarbetats eller kompletterats i den nya upplagan, nämnes i förordet jämväl framställningen un-
der 24 § om verkan av force majeure, vilken, särskilt i vad angår frågan huru en abnorm prisstegring inverkar på säljarens leveransskyldighet, kompletterats på grundval av de domstolsavgöranden, som härutinnan träffats under och efter världskriget. För den, som under sitt dagliga arbete, särskilt under världskriget och tiden närmast därefter, ideligen ställts inför de utomordentligt svåra frågor, som uppstodo på detta område, har det ett särskilt intresse att genom den nya upplagan i samlad form taga del av utvecklingen och den nuvarande situationen. Med förbigående av andra, kanske viktigare spörsmål, vill jag därför ägna återstoden av min anmälan åt denna detalj. Det framgår, att Alméns utläggningar och anvisningar, väsentligen grundade på förarbetena till lagen, blivit följda i praxis. Hans kursiverade framhållande (s. 321) av att syftet med de i 24 § anförda exemplen på force majeure mindre varit att klargöra, att de särskilt nämnda omständigheterna i regel medföra objektiv omöjlighet, än att förebygga en extensiv tolkning av undantagsbestämmelsen i fråga, har haft avsedd verkan: domstolarna hava upprätthållit Alméns stränga fordringar på en säljares plikt att fullgöra leveransskyldigheten. Även vid tolkning av force-majeure-klausuler i leveransavtal hava domstolarna i regel intagit en mot säljaren sträng ståndpunkt.
Sålunda har 24 § köplagen, sådan den tolkats och levandegjorts av Almén, genomträngt det praktiska rättslivet, och även den svenska juridiska litteraturen har i stort sett anslutit sig till principerna i Alméns kommentar. Bland undantagen märkes professor LUNDSTEDTS uppsats i SvJT 1921 s. 325: »Kan härskande tolkning av 24 § köplagen anses riktig?», vilken föranledde ett bemötande av justitierådet GUSTAF CARLSON, 1922 s. 361. Med utgångspunkt från samhällsnyttan, vilken enligt Lundstedts utvecklingar på ifrågavarande område närmast synes förkroppsligas i affärslivets och den allmänna omsättningens krav, kommer Lundstedt till en mot säljaren mildare tolkning än Almén, i det han (s. 352) uttalar, att om säljaren kan visa, att de varor på vilka han koncentrerat sin förpliktelse, genom ren olyckshändelse gått förlorade, och att därigenom prestationens behöriga fullgörande omöjliggjorts (resp. på visst sätt försvårats), så kunde svårligen sägas, att säljarens ansvarsfrihet skulle råka i strid med den allmänna rättssäkerhetens och omsättningens intressen. Carlson fattar denna Lundstedts formulering såsom ungefär liktydig med att
en olyckshändelse inträffat, som drabbar de varor, vilka säljaren avsett för leveransen, eller som omintetgör de föranstaltningar, vilka träffats för dess fullgörande. Carlson kritiserar Lundstedts uppfattning och ansluter sig till Almén, därvid den bekanta sydfruktslasten, som på ett okänt undervattensgrund utanför Sandhamn »fick en lika snöplig som för de juridiska distinktionerna fruktbringande undergång», får tjäna såsom diskussionsunderlag. Den praktiskt mest vägande invändningen från Carlsons sida synes vara frågan, huru man med Lundstedts uppfattning skall kunna på rimligt sätt ordna förhållandet mellan köparen och dem, till vilka han i sin tur må hava sålt av den förlorade lasten. Försöken att bland undantagen i 24 § intolka en ytterligare kategori av olyckshändelser, såsom Lundstedt gjort, eller att över huvud väsentligen utsträcka undantagen utöver de av Almén uppdragna gränserna torde vara dömda att misslyckas, så länge lagen har sin nuvarande lydelse.
Men med domstolarnas praxis och rättsvetenskapens tolkning av 24 § är ämnet ej helt uttömt. Då Lundstedt och Carlson söka en principiell grund för tolkningen av ifrågavarande stadgande, synas de vara eniga om att grunden bör vara den allmänna omsättningens intresse. Och då Almén motiverar undantagen från den på garantiförpliktelsen vilande skadeståndsskyldigheten, åberopar han det allmänna rättsmedvetandets krav och den rådande rättsuppfattningen (s. 312). Det ligger då nära till hands att fråga, huruvida de stränga principerna i 24 § även genomträngt den allmänna omsättningen, huruvida det svenska folket i handel och vandel lever enligt desamma och huruvida dessa principer kunna anses motsvara den allmänna rättsuppfattningen inom olika lager av landets befolkning och särskilt bland affärsmän. Ett tillförlitligt svar på dessa frågor förutsätter en omfattande och vansklig undersökning av hithörande företeelser inom vårt ekonomiska liv, och det kan synas förmätet att utan en sådan undersökning börja en diskussion i ämnet. Frågan förefaller mig emellertid så intressant, att jag skall våga försöket, ehuru detta sker endast på grundval av vad jag tror mig hava iakttagit under min verksamhet, alltså ett begränsat och ensidigt material .Jag avser härvid ingenting mera än att fästa uppmärksamheten på ett spörsmål, som vid upprepade tillfällen fångat mitt intresse.
Till en början skulle jag vilja giva uttryck åt en förmodan, att
regeln om skadeståndsskyldighet för säljaren vid försenad leverans i praktiken har ringa eller ingen tillämpning i fråga om civila köp. (Härvid bortser jag från sådana köp eller försäljningar, som en person, utan att vara köpman, gör för sin rörelse, exempelvis en lantbrukares köp av lantbruksmaskiner eller försäljning av spannmål; i förevarande hänseende torde för sådana köp närmast gälla detsamma som för handelsköp.) Jag kan icke erinra mig, att jag någon gång såsom advokat haft att handlägga ett ärende om skadeståndsskyldighet för försenad leverans vid ett verkligt privat köp. Om min förmodan skulle vara riktig, så är det lätt att finna yttre anledningar till ett sådant förhållande: det är, när det verkligen gäller, ofta svårt för en köpare vid ett civilt köp att föra bevisning om att bindande avtal träffats om viss tidför leveransen; det är vidare i regel svårt att föra bindande bevisning om att skada uppstått och om dennas storlek, och slutligen gäller saken för det mesta jämförelsevis små belopp, så attde icke ekonomiskt kunna bära kostnaderna för en rättegång, kanske ej ens kostnaden för konsulterande av en advokat. Men frånsett dessa yttre omständigheter, kvarstår dock frågan, vad en civil köpare i verkligheten förväntar, när han beställer en sak till viss tid, och vad en säljare, enskild man eller affärsman, anser sig svara för i detta fall. En husmor beställer exempelvis i sin vanliga butik i god tid före en festlighet en ömtålig vara, som uppenbarligen är avsedd att kort före leveransen anskaffas från annanort; köpmannen beställer i god tid varan från en tillförlitlig inköpskälla, men leveransen hindras genom ett oväntat missöde vid framställningen eller transporten. Eller en vetenskapsman rekvirerar i en bokhandel en bok från utlandet med angivande av en viss dag, då han ovillkorligen behöver den, och boken beställes av bokhandlaren med en under vanliga förhållanden tillräcklig leveranstid, men genom någon oförutsedd omständighet hos den utländske leverantören eller under transporten försenas leveransen. Av skäl, som ovan angivits, drages sällan en sådan fråga under juridiskt avgörande, men man kan ändock fråga, huru saken innerst inne uppfattas av kontrahenter, som icke äga juridisk eller högre merkantil utbildning. Köparen blir naturligtvis förargad, men anser han verkligen vid lugnare eftertanke, att säljaren så brustit i sina skyldigheter, att han är skyldig betala skadestånd? Efter min erfarenhet anser en sådan köpare, om han har förutsättningar att på egen hand genomtänka saken och verkligen gör
detta, knappast i allmänhet, att säljaren kan lastas för den uteblivna leveransen, om han gjort vad som brukar göras och skäligen kan fordras för avtalets utförande. Och att säljaren under samma förutsättning anser sig fri från skadeståndsansvar för hinder, som uppstått genom händelser utom hans kontroll, synes än mera antagligt. En samvetsgrann säljare gör naturligtvis allt vad han kan för att hjälpa köparen, men så långt som till att frivilligt betala skadestånd torde han knappast gå.
Om man vidare ser på beställningarna, så hava ju exempelvis skräddare och skomakare sedan gammalt dåligt rykte. Huruvida hantverkare numera i allmänhet iakttaga leveranstiden bättre än förr, är svårt att bedöma, men antagligen kan en avsevärd förbättring konstateras. Sannolikt bör denna dock mindre tillskrivas principerna i köplagen än ett allmänt brytande av gammal slentrian och en ytterligt skärpt konkurrens, som tvingar hantverkarne att någorlunda hålla leveranstider, om de överhuvud vilja vara med. Att en beställare verkligen skulle anse sig berättigad till skadestånd för försenad leverans och att en hantverkare skulle anse sig skyldig utgiva skadestånd i sådana fall, då han kan visa, att förseningen vållats av händelser utom hans kontroll, synes mig dock tvivelaktigt.
Det förefaller mig alltså, som om det svenska folket i sitt dagliga liv endast i ringa mån påverkats av den stränga regeln i 24 § köplagen, utan hyllar en mot säljaren mindre sträng uppfattning. Att närmare utreda innebörden av denna uppfattning är sannolikt omöjligt, men enligt min erfarenhet äro lekmän, när man söker för dem klargöra lagens ståndpunkt, tämligen oförstående inför dess stränghet mot säljaren.
Av naturliga skäl är det inom handelsköpets område, som regeln i 24 § skulle hava sin egentliga betydelse, och det är också där, som man har någon utsikt att möta en sakkunnig allmän opinion. Men den, som ville höra sig för hos handelns representanter, huruvida och på vad sätt 24 § köplagen tillämpas på handelsköp inom deras rörelsegrenar, skulle, praktiskt taget, överallt mötas av svaret: den saken är ordnad genom klausul i de för vår bransch gällande, särskilda försäljningsvillkoren, så att 24 § ej alls tillämpas. Sådana klausuler blevo särskilt aktuella under världskriget och företedde en rik växling i fråga om innehåll och formulering. De visade ofta en betänklig brist på sakkunskap och omtanke hos dem, som formulerat desamma. (Jämför det 1915
utgivna samlingsverket: »Om force-majeure-klausuler i köpeavtal med särskild hänsyn till deras tillämpning i händelse av krig, blockad eller exportförbud.») Sedan denna tid hava force-majeure-klausuler tillkommit för nya branscher och omformuleringar av äldre klausuler skett. I själva verket vet jag icke något område inom handel och industri, som avsiktligt lagts öppet för tillämpning av 24 §; däremot händer det, att en och annan affärsgren på grund av rörelsens natur icke har så stort intresse av en force-majeure-klausul och därför saknar sådan i sina avtal. Dessa affärsgrenar bliva dock allt färre, ty om någon affärsman allvarligt råkat ut för 24 § och uppmärksamheten sålunda blivit fäst på dess risker, blir resultatet i regel snart en force-majeureklausul för hela branschen. För regeln i 24 § köplagen återstår numera huvudsakligen en och annan bransch, där force majeure hittills icke haft någon större betydelse, samt ett antal särskilda avtal, där force-majeure-klausulen blivit uteglömd av en eller annan orsak, t. ex. därför att det vanliga försäljningsformuläret icke använts. När klausulen saknas i en affärsuppgörelse inom en bransch, där sådan klausul är vanlig, torde det nästan i regel kunna antagas, att detta beror på någon säljarens glömska, vilken köparen överhuvud icke observerat vid avtalet, och det ligger ofta en hårdhet i att mot en sådan säljare tillämpa 24 §. Vid flera tillfällen, då jag med affärsmän diskuterat handelsköp, i vilka force-majeure-klausulen av en eller annan anledning saknats, har jag närmast fått den uppfattningen, att säljaren känt sig verkligt och djupt upprörd över 24 §:ns stränghet, medan köparen synts halvt generad över att påkalla dess tillämpning. En väsentlig lättnad i det säljaren enligt lag åliggande stränga ansvaret synes mig numera motsvara den allmänna rättsuppfattningen inom affärskretsar i stället för att, enligt uppfattningen vid lagens stiftande, vara ett undantag, påkallat av särskilda behov inom vissa branscher.
Denna min uppfattning av situationen är kanske ensidig och överdriven, men i alla händelser lärer det icke kunna förnekas, att vid handelsköp området för 24 §:ns tillämpning i så hög grad kringskurits genom bruket av force-majeure-klausuler, att användandet av dess stränga skadeståndsbestämmelser framstå såsom undantag, samt att under normala affärsförbindelser en köpare i regel har mycket större tålamod med säljarens förseningar än vad nämnda paragraf borde föranleda. Om det därjämte är
riktigt, att 24 § har ringa betydelse för civila köp, blir resultatet i varje fall, att lagstiftarens stränghet mot säljaren endast i ringa mån motsvaras av transaktionernas faktiska avveckling i affärslivet och det dagliga livet.
Om man frågar efter orsakerna till detta förhållande, så kunna olika sådana anföras. Man kan däri se ett uttryck för en försvagad affärsmoral, en växande motvilja hos affärsmän och andra att fullgöra sina åtagna förpliktelser och en minskad energi hos köpare att hävda sina lagliga rättigheter. I den ökade användningen av force-majeure-klausuler kan man — särkerligen ofta med rätta — se ett uttryck för den starkare partens missbruk av sin makt, ty i allmänhet är det säljarna (tillverkarna), som sammanslutit sig och genom sin organisation bestämma försäljningsvillkoren, medan köparna mera sällan effektivt bevaka sina rättigheter. Men den djupaste orsaken synes mig vara en annan, nämligen det ekonomiska livets nuvarande organisation och den allmänna pressningen av priserna. Frånsett nu rådande hinder i varuomsättningen, vilka man får hoppas vara av övergående natur, har vårt ekonomiska liv alltmera kommit att vila på ett intensivt varuutbyte mellan olika länder och mellan olika orter inom samma land. Produktionen har blivit alltmera specialiserad. Samfärdseln blir mera intensiv, befordringsmöjligheterna bliva allt tätare, snabbare och säkrare. Härigenom möjliggöres för affärsmän att hålla mindre lager och mera lita på regelbunden tillförsel än vad förut varit möjligt. För fullgörande av sina åtagna leveranser blir en köpman alltså i högre grad beroende av andra, som tillverka eller transportera varan eller förmedla avsättningen därav. Samtidigt har visserligen möjligheten att riktigt fullfölja ingångna leveransavtal ökats genom större och bättre produktionsapparat, tätare och säkrare kommunikationer samt bättre organisation, men i det stora hela torde riskerna för att leverans hindras genom omständigheter, som ligga utom säljarens kontroll, hava ökats och samtidigt ådragit sig större uppmärksamhet. Vid lösandet av den intressekonflikt, som föreligger och i alltmera bestämd form framträtt mellan säljare och köpare, torde det allmänna kravet på lågt pris å varorna hava varit av största betydelse. Säljarens i lagen stadgade ansvar är så betungande, att det bör betinga en riskpremie i form av höjda priser. Dessa prisförhöjningar, vilkas beräknande för övrigt erbjuder stora svårigheter, vill affärslivet tydligen icke finna sig i, och de skulle
svårligen kunna upprätthållas under nuvarande hårda konkurrens, genom vilken fabrikanters och mellanhänders vinstmarginal pressas till det yttersta; om säljaren sålunda icke får skälig ersättning för ett vidsträckt skadeståndsansvar, blir det en naturlig och riktig följd därav, att han förskaffar sig lättnad i ansvaret.
En bidragande orsak till uppkomsten av den nuvarande situationen, där köparen i regel finner sig i en force-majeure-klausul, torde vara, att köparen kanske i själva verket har lättare att bära skadan av en försening än säljaren. Köparen kan företaga lämpliga åtgärder för att undanrödja eller minska skadan, medan han, om säljaren bär ansvaret, ofta har största fördelen av att sitta med händerna i kors och konstruera fram ett så stort skadestånd som möjligt. Köparen drabbas i allmänhet endast av förseningen av en isolerad leverans, medan säljaren ofta, kanske oftast, skulle träffas av skadeståndsskyldighet till ett flertal köpare på en gång och därmed drabbas av ett överväldigande ansvar. Alméns uttalande (s. 311), att säljaren är närmare än köparen till att bära följderna av att säljarens åtgöranden för varans anskaffande eller levererande slagit fel, är otvivelaktigt teoretiskt riktigt, men denna princip har icke kunnat hindra, att följderna i praktiken lagts på köparen, när felslåendet berott på omständigheter utom säljarens kontroll.
Att bestämt ange affärslivets nuvarande allmänna ståndpunkt ifråga om begränsningen av säljarens ansvar är mig icke möjligt. Klausulernas innehåll växlar i hög grad; somliga gå mycket långt i säljarens befrielse från ansvar, andra äro mera moderata. Skulle jag söka ett ungefärligt uttryck för den vanligaste ståndpunkten, torde det bliva den gamla kända satsen, att säljaren är frikallad från ansvar för händelser utom hans kontroll. Men härpå vill jag icke närmare ingå och än mindre på den svåra frågan, i vad mån icke endast verkligt hinder för leveransen utan även vissa arter och grader av försvårande enligt uppfattningen inom affärslivet befriar säljaren från skadeståndsskyldighet.
Såsom ovan framhållits grundades de undantag från säljarens garantiplikt, som infördes i lagen, på det allmänna rättsmedvetandets krav och den rådande rättsuppfattningen, särskilt den allmänna uppfattningen inom affärslivet om vad som var riktigt ochbäst ägnat att befrämja den lojala verksamheten. Det var alltså, bland annat och kanske huvudsakligen, ett bedömande av den
allmänna rättsuppfattningen, som på sin tid föranledde stadgandets formulering. Detta bedömande gällde naturligen rättsuppfattningen omkring sekelskiftet, alltså för mer än 30 år sedan, och det är egentligen icke förvånande, om den allmänna uppfattningen nu skulle hava blivit en annan. Mellan båda dessa perioder ligger en enorm utveckling i handel och samfärdsel; världskriget och därpå följande kriser hava varit särskilt ägnade att inverka klargörande och modifierande på uppfattningen av hithörande spörsmål.
Om verkligheten motsvarar den framställning, jag här ovan sökt lämna av det nuvarande tillståndet, och om en lag i ämnet skulle utarbetas nu, så borde med den sålunda antagna utgångspunkten bestämmelserna erhålla en annan formulering, i det de av det allmänna rättsmedvetandet fordrade undantagen borde bliva mera vittgående. Säljarens garantiutfästelse vid ett leveransavtal skulle nämligen enligt nu rådande rättsuppfattning icke omfatta ett så vidsträckt ansvar för fullgörande av avtalet, som enligt uppfattningen i början av seklet. Det kunde näppeligen vara tillfredsställande att i en lag insätta stränga bestämmelser, som endast undantagsvis vunne tillämpning och hårt drabbade den, som icke förstått eller kommit ihåg att skydda sig genom särskilt förbehåll. Lyckligare vore uppenbarligen, om lagens bestämmelser kunde hänföras till de vanliga och normala fallen, så att de växlande och svårtolkade klausulerna icke behövde bliva regel utan förbehölles för undantagsfallen. Därmed är det emellertid ingalunda klart, att en ändring i den befintliga lagen bör påkallas. Formuleringen av lagbestämmelse i angiven riktning skulle otvivelaktigt möta utomordentliga svårigheter liksom även bestämmandet i sak var man bör stanna, när det gäller att lätta på säljarens ansvar. Likaledes måste i en sådan fråga hänsyn tagas till rättsutvecklingen i andra länder, särskilt sådana, vilka hava närbesläktade rättsordningar och med vilka vi hava livliga förbindelser. Slutligen bör det vitsordas, att något egentligt missnöje med stadgandet icke kommit till synes; affärsmännen nöja sig med att i allt större utsträckning genom force-majeure-klausuler sätta lagen ur funktion.
Ej heller för tolkningen och tillämpningen av 24 §, sådan den finnes i lagen, ger min undersökning något direkt resultat. Ett godkännande av min uppfattning synes dock böra föra till att, inom stadgandets råmärken, i tvivelaktiga fall hänsyn visas mot
säljaren. I två avseenden skulle detta särskilt kunna komma i fråga. Det ena är beträffande verkan av strejker och andra arbetskonflikter. I den nya tredje upplagan kvarstår Alméns uttalande, att i regel varken strejk eller lockout utan särskilt förbehåll fritager säljaren från honom eljest åliggande ersättningsskyldighet; allenast beträffande allmän strejk bland stuvarne i den hamn, varifrån varan enligt avtalet skolat skeppas, råder tvekan. Såsom skäl till sin ståndpunkt anför Almén, att arbetsinställelser äro allmänna, så att de böra tagas i beräkning av säljaren, samt att arbetsgivaren ofta nog kan genom tillmötesgående av arbetarnas fordringar utan orimliga ekonomiska uppoffringar undvika dem. Åtminstone det senare skälet synes kunna betecknas såsom i huvudsak antikverat: strejker, som numera kunna tänkas bliva avvecklade på detta sätt, äro sannolikt undantag. Löner och arbetsförhållanden inom industri och näringar äro i stort sett ordnade genom avtal av större eller mindre omfattning och, även i den mån arbetare och arbetsgivare icke äro anslutna till organisationerna, bruka avtalen mellan organisationerna i alla fall vara bestämmande för löner och arbetsvillkor. En särskild arbetsdomstol har inrättats för att tolka och upprätthålla dessa kollektivavtal och på detta sätt förhindra irriterande småstrider. Mindre och lokala strejker torde vara sällsyntare än förr, och i regel förhindrar arbetsgivarens organisation honom att genom extra tillmötesgående avveckla en sådan strejk. Största betydelsen hava de stora, av organisationerna anordnade eller åtminstone medgivna strejkerna eller lockouterna, där den enskilde arbetsgivaren har föga att säga till om. Dessa strider kunna, om man ser på de särskilda branscherna var för sig, icke sägas vara ofta förekommande, men när de komma, gå de fram med en naturkrafts våldsamhet och oberäknelighet. Det synes mig, att de erbjuda stora likheter med vissa av de i 24 § uppräknade händelserna, och en arbetsgivare har ej heller stort mera möjlighet att förutse och beräkna deras inträde än i fråga om ett verkligt krig. HASSELROT (Handelsbalken, I, 2:dra upplagan s. 135) gör skillnad mellan »allmän» och »enstaka» strejk och låter en strejk av förstnämnda slag befria säljaren. Denna distinktion är kanske svår att tolka men har sannolikt ett visst värde. För min del skulle jag vilja gå längre, och under hänvisning till vad ovan anförts, göra gällande att strejk, blockad och lockout i regel böra befria säljaren från skadeståndsskyldighet, men att undantag från denna regel kunna
tänkas särskilt vid mindre och isolerade arbetsinställelser. Om man skulle söka sondera den allmänna rättsuppfattningen i detta avsende, så tror jag, att näringslivets representanter skulle bestämt reagera mot åläggande av skadestånd, när leverans hindrats genom strejk, blockad eller lockout, särskilt om dessa hava en mera så att säga officiell prägel. En arbetsinställelse av större omfattning vid en fabrik eller allmän arbetsinställelse inom en viss bransch, vållar för de därav drabbade så våldsamma svårigheter och förluster, att det skulle anses orimligt pålägga dem såsom ytterligare börda en skadeståndsskyldighet, som lätt bleve ruinerande. Att saken över huvud kan behandlas så formellt, som fortfarande sker i kommentaren, beror enligt min mening på att den knappast blivit allvarligt aktuell, enär strejk-klausul är allmänt förekommande och ingått i det allmänna medvetandet.
Även i ett ytterligare hänseende skulle resultatet av min undersökning, om det godkännes, kunna inverka på rättstvisters avgörande, nämligen när det gäller tolkningen av force-majeure-klausuler. Dessa äro som bekant ofta mycket bristfälligt avfattade, så att man stannar i ovisshet om deras innebörd. Om det verkligen är så, att den allmänna rättsuppfattningen icke står på lagens ståndpunkt utan har en väsentligt mildare inställning mot säljaren, borde vid tolkningen av klausuler kunna presumeras, att säljaren avsett att frikalla sig från ansvar för händelser utom hans kontroll; detta kan i vissa fall leda till annat resultat än om man uteslutande betraktar klausulerna såsom undantag från 24 § och tillämpar denna i alla avseenden, där formuleringen icke klart föreskriver undantag. Genom att lägga tillbörlig vikt vid den allmänna rättsuppfattning, som jag tror mig hava konstaterat, skulle man antagligen komma till ett jämnare, rimligare och i sak riktigare bedömande av otydliga klausuler än genom en rent formell tolkning av ordalagen.