Ett svenskt studiebesök i Norges Høiesterett 1825. På våren 1825 företog justitiestatsministern Fredrik Gyllenborg en resa till Norge i sällskap med sin frände justitierådet Gustaf Wathier Hamilton. Resans egentliga syfte torde varit rekreation, men naturligtvis ville de båda ledamöterna i HD även begagna tillfället att närmare lära känna broderlandets rättegångsväsen, enkannerligen förfarandet i högsta instans. En förväntan att så skulle ske uttalades också av Argus, då den i sitt nummer för d. 11 maj meddelade att Gyllenborg dagen förut med ångbåten Yngwe Frey avrest från Stockholm till Västerås för att vidare fortsätta till Kristiania. Tidningen skrev: »Domstolsorganisationen och rättegångsformerna äro i allmänhet långt fullkomligare i Norge än i Sverige; således har man t. ex. länge där ägt publicitet och muntlig plaidoyer vid överrätterna, vilka här i Sverige ännu saknas. Den närmare kännedom om vikten och nyttan av dylika inrättningar, vilken h. e. greve Gyllenborg, såsom svenska justitieförvaltningens första man, blir i tillfälle att under vistandet i brödrariket genom egen åskådning förvärva, hoppas man ej skall bli utan ett välgörande inflytande på utvecklingen av vår nya lagstiftning.» Måhända hade Argus sig bekant att inom lagkommittén (d. 3 jan. 1821) voterats angående offentlighet vid våra överdomstolar, varvid Gyllenborg röstat för status quo.
En av Hamilton skriven resejournal, som vänligen ställts till mitt förfogande av hans sonson generaldirektören greve H. Adolf Hamilton, omtalar att han började färden kl. 4 på morgonen d. 11 maj då han åktefrån sin egendom Danbyholm i Södermanland. Efter tolv timmar framkom han till Örebro dit Gyllenborg nyss förut anlänt. Sin avslutning kan färden anses ha fått d. 26 maj då de båda resenärerna efter vistelsen i Norge ankommo till Blomberg vid Kinnekulle. Hamilton stannade där någon tid hos sina anförvanter, men d. 27 maj fortsatte Gyllenborg, »vars sällskap — säger Hamilton — i alla avseenden varit för mig högst angenämt».1
Själva Eidsvoldsdagen d. 17 maj övervoro Gyllenborg och Hamilton behandlingen av ett mål inför Høiesterett, efter förut med domstolen träffad överenskommelse. I sina av Carlquist utgivna anteckningar talar Hamilton ej något härom (han nämner där icke ett ord om hela resan), och Høiesteretts hävdatecknare Hallager vet ej heller något att förtälja om de svenska juristernas besök. I resejournalen har emellertid Hamilton givit en skildring därav som med sina jämförande betrak-
telser över svenskt och norskt rättegångsskick synes väl värd att läsas. Han skriver:1
Kl. 9 f. m. begåvo vi oss upp i Højeste Ret, dit vi voro väntade. Vi emottogos vid trappan av två protokollssekreterare som införde oss i sessionsrummet, en lång men ej synnerligen hög sal, försedd med ett skrank som åtskiljer domstolen från parter och åhörare. Vi fördes inom skranket där domstolen satt, varest på sidan av presidentens eller justitiarii stol två länstolar för vår räkning funnos, å vilka vi inbjödos att sätta oss. Formen av rummet har ungefär följande utseende, som närmare förklaras genom nedanstående beskrivning.
SAKNAS EN FIGUR
a. justitarii stol, b. ledamöternes eller assessorernes stolar, 8 till antelet, c. enslags tribun för justitssekretern eller föredraganden, d. protokollsförandernes platser,e. skrank. — F. rum för parter och åhörare, g. våra länstolar.
Straxt efter vår ankomst öppnades dörrarne, två Aggerhusjägare inträdde, ställde sig vid skranket och gjorde honnör för domstolen, och på vardera sidan om dem ställde sig en advokat, vilka likasom domstolens ledamöter voro iklädda uniformer. 10 à 12 åhörare eller parter inkommo därefter. Sakerne företagas i den ordning de finnas uppförde i en tryckt förteckning. Den som nu var i ordningen var ej av särdeles betydenhet. En näringshållare eller som de här kallas marketentere klagade däröver att han av Politieretten i Christiania och Stiftsoverretten, som svarar emot våra hovrätter, var fälld till ansvar därföre att han utan behörigt tillstånd genom ordenteligt kontrakt överlåtit sitt näringsställe och sin rörelse till en kvinnsperson. Först uppläste justitssekretern från sin tribun stämningen samt Politierettens och Stiftsoverrettens domar, stundom kursivt, stundom dictando, allt efter sommer eller mindre viktiga ställen förekommo, varunder varje ledamot antecknade vad han för sig fann nödigt. Därefter talade klagandens advokat Sørensen och sökte utveckla de skäl som han ansåg böra föranleda till ändring i de överklagade domarne. Talet besvarades därefter av den andre advokaten Petersen. Därpå ingav klagandens advokat kontraktet och andra handlingar, yttrade vad han därmed ville bevisa, och de åberopade punkterne däruti upplästes dictando av justitssekretern, varpå advokaten åter talade samt besvarades av den andra. Mer än två gånger vardera äga de ej att tala. De som nu voro före utmärkte sig genom säkerhet, lätthet att uttrycka sig, och redighet. De voro utan tvivel för tillfället utvalde. Eljest skall det ej vara sällsynt att de utfara i ovett emot varandra, vilket dock nu ingalunda inträffade. Varje gång de talade började de med desse ord: »Høj-
æreværdige Herrer, Norriges Riges Overste Dommere.» Sedan proceduren sålunda var slutad, börjades voteringen, varunder så väl vi som parter och åhörare togo avträde. Voteringen tillgår så att den ledamot, som genom lottning utses, gör en resumé av saken och yttrar sig, varefter var ledamot ger sin röst utan att någon överläggning äger rum. Efter något över en timmes förlopp, varunder vi uppehållit oss hos husets ägare general Nielssen, underrättades vi att domen var färdig. Dörrarne öppnades, advokaterna intogo sine ställen, varefter justitiarien uppstod och yttrade: »Udi sagen emellen N. N. och N. N. kjendes for rett: Politierettens och Stiftsoverrettens domme komme i vad de blivit paaankede att vedstande; og skall klagenden gjælde advocaten Pettersen dess salarium med Tie Dr Species.» Därmed var saken slut och en ny företogs, under vars utförande vi gingo från sessionsrummet. Från kl. 1/2 10 till 3/4 till 1 upptogs tiden av den sak vars utförande och avdömande vi avhörde.
Det nu beskrivna rättegångssätt har utan tvivel sine förmåner och sine olägenheter. Förmånen består huvudsakeligen däruti att parterne själve ägatillfälle att se huru deras sak i sista instantien behandlas och att alla deras skäl bliva för domstolen föredragne. Olägenheterne åter äro efter mitt omdöme:
1:o att publiciteten, den så mycket berömda och omskrivna publiciteten, upphör just då den för parters rätt är angelägnast. Ingen får veta huru någon ledamot yttrar sig, ingen får se eller läsa protokollerne. Det anses till och med obehörigt att fråga därefter. Jag påstår att vår Högste Domstol har i själva verket mer publicitet än norrmännens, ty hos oss får vem som vill läsa, trycka, recensera i allmänna tidningar, protokoller och ledamöternes vota, vilka åter i Norrige äro dolda under en ogenomtränglig hemlighets slöja.
2:o Att beslutet är imperativt, utan att vara byggt på skäl. Så länge Højeste Rett utgöres av män som äro av orubblig rättrådighet, vilket nu skall vara händelsen med undantag av en enda assessor vid namn Collettsom allmänt anses för en skurk, märkes ej vådan härav, men lätt är att inseatt Norrige skulle kunna komma under den mest förfärliga judiciella despotism, om den sista domstolen, som håller sine rådslag hemliga och ej behöver nyttja skäl för sine beslut, utan band varken av lagarne eller opinionen, ville missbruka sin makt.
3:o Att den här antagne proceduren går mycket långsamt. Var sak för sig går i så måtto fort att man ej behöver vänta på en ofta senfärdig expedition, men med själva avgörandet är det icke så. 3 1/4 timma fordrades härför att avgöra en sak av så ringa betydenhet att den i Sverige lätt kunnat avgöras på 1/4 timma. Detta går an i Norrige där blott 2 à 300 saker årligen förekomma i Højeste Ret, men i Sveriges Högste Domstol där 8 à 9 gånger detta antal årligen avgöras skulle det här antagna rättegångssätt vara overkställbart.
4:o Att ingen överläggning emellan ledamöterne får äga rum. De äro flere därföre att den ena under rådplägningen skall kunna upplysa den andra, såsom det i Sverige tillgår, och om man antager att alla hava god vilja att finna det rätta, men förmågan måste vara olika, är det klart att en överläggning som föregår det definitiva beslutet ej kan vara utan nytta.
Vid tiden för svenskarnas besök hade Høiesterett sin lokal i övre våningen av ett tämligen oansenligt tvåvåningshus, som gemenligen kallades »Teknikken» och är avbildat hos HALLAGER I s. 148. Någon planritning över domsalen finnes ej hos Hallager, men enligt ett utlåtande av domstolen själv var den alltför smal, så att assessorerna sutto på högra sidan tätt intill kakelugnen, på den andra tätt intill fönstren —något som ju ej motsäges av Hamiltons skiss. Den domsal som Høiesterett från hösten 1846 nyttjade i mer än 50 år hade, såsom ses av bilden från år 1858 hos Hallager I s. 301, en i vissa avseenden från Hamiltons skiss avvikande anordning. De båda militärerna — två underofficerare från någon trupp inom Kristiania garnison — synas därutanför skranket, men advokaterna stå innanför vid ett långt pulpetbord där också protokollisten tyckes vara placerad. Hamiltons förmodan att advokaterna voro för tillfället utvalda har sannolikheten för sig: Petersen och Sørenssen, båda vid besöket unga män (födda 1793 i aug.), åtnjöto det högsta anseende som juridiska vältalare och blevo båda medtiden statsråd. Förstvoterandens plikt att »omstændelig» redogöra för saken avskaffades genom lag d. 8 sept. 1842; rätt till överläggning medgavs först genom lag d. 11 april 1863. Kanske är det något för strängt att karakterisera Collett som »skurk», men han hade på anstötligt sätt vårdslösat sitt domarekall och blev efter några år tvungen att taga avsked.1
Birger Wedberg.