Otillräknelighetsproblemet.1 Det är väl numera allmänt erkänt, att ordalydelsen i vår strafflags båda otillräknelighetsparagrafer är synnerligen föråldrad och att det icke längre är möjligt att ta dem efter bokstaven — om det ens någonsin varit möjligt. Detta har emellertid på visst sätt varit till fördel, i det att tänjbarheten i paragrafernas ordalydelse för domstolarna möjliggjort en smidig individualiserande tillämpning, vilken följt med den fortskridande utvecklingen både på rättsåskådningens och på den medicinska vetenskapens områden.
    Icke desto mindre är det naturligtvis ett viktigt önskemål att få klart och lättfattligt angivet, vilka tillstånd av ohälsa det är som åsyftas i otillräknelighetsparagraferna, och att få det angivet på ett sätt, som nära ansluter sig till den förnuftiga rättstillämpning som nu faktiskt existerar och som bör fortgå. Man har som bekant också gjort talrika försök att formulera dylika lagtexter och har därvid gått fram på olika vägar, i det man antingen försökt ange vissa biologiska (eller kliniska) tillstånd, vilka skulle eo ipso ha exkulperande verkan, eller också sökt uttrycka vissa psykologiska kriterier, som skulle ha en sådan verkan, eller slutligen sökt kombinera de båda metoderna.
    Det vore naturligtvis synnerligen tilltalande om den första vägen skulle visa sig framkomlig. De sjukdomstillstånd som här kunna komma i fråga äro naturligtvis »sinnessjukdom», »sinnesslöhet» samt vad man i svenskt rättspsykiatriskt språk brukar kalla »psykisk abnormitet», men som i vetenskaplig litteratur brukar betecknas som »psykopati» resp. »abnorm karaktär».
    Medan beteckningarna »sinnesslöhet» och »psykopati» som bekant avse medfödda eller i tidig ålder förvärvade stationära psykiska abnormtillstånd, så avser »sinnessjukdom» i allmänhet (obs. endast i allmänhet) en av yttre eller inre orsaker betingad, sjuklig förändring av vederbörandes själsliga förmögenheter. Det må emellertid strax sägas, att denna indelning är ytterst schematisk och att distinktionerna i en mängd fall icke kunna annat än ganska godtyckligt upprätthållas.
    Men om man nu bortser från vanskligheten att särskilja »sinnessjukdom» från de båda andra kategorierna av psykisk ohälsa, så frågar man sig, om man ändå icke i detta begrepp »sinnessjukdom» har åtminstone ett av de sökta, rent biologiskt bestämbara tillstånd som implicera otillräknelighet. Så är emellertid icke fallet — sinnessjukdom är icke något biologiskt avgränsbart tillstånd. Det är visserligen otvi.

 

1 Artikeln återger i väsentliga delar prof. Wigerts inledningsanförande till en diskussion om otillräknelighetsproblemet vid Sveriges Domareförbunds årsmöte å riddarhuset d. 17 okt. 1936.

V. WIGERT. 623velaktigt, att det till en del och till en mycket väsentlig del bestämmes av biologiska faktorer, vilkas närvaro kan — åtminstone principiellt— naturvetenskapligt-objektivt konstateras, men det bestämmes dessutom av en del andra faktorer, vilka väsentligen äro sociala och vilkas värderande är mer eller mindre subjektivt. Varje medicinskt konstaterbart psykiskt sjukdomstillstånd, som innebär en förändring av vederbörandes psyke, är icke nödvändigt en sinnessjukdom. Så t. ex. är icke varje sjuklig stämningsförändring, varje neurastenisk trötthet eller varje psykogen sjuklig reaktion en sinnessjukdom. Ja, biologiskt och medicinskt samhöriga sjukdomstillstånd kunna falla på var sin sida om den förvisso oklara gräns, som rimligen kan anses omsluta »sinnessjukdom». Så är fallet, för att blott ta några exempel, med den psykiska epilepsien, den manisk-depressiva sjukdomen, de psykiska symtomen vid den epidemiska sömnsjukan etc. I måttliga och högre grader falla dessa sjukdomar otvivelaktigt in i sinnessjukdomarna, i sina lindrigaste grader åter utanför dem. Det är det psykiska sjukdomstillståndets i vidaste mening sociala konsekvenser som avgöra, huruvida en sinnessjukdom är för handen eller icke.1
    Sinnessjukdom är således icke ett medicinskt avgränsbart tillstånd utan, för att tala med den franska Académie de Médecine, ett medicolegalt begrepp, jag skulle nu hellre vilja säga medicolegalt och medicosocialt begrepp. Detta förhållande framträder också mycket tydligt därutinnan, att ordet sinnessjukdom ofta användes i våra svenska lagtexter med en olika innebörd, något som naturligtvis icke kan vara förhållandet med ett biologiskt-naturvetenskapligt fattbart tillstånd. Så talar t. ex. äktenskapslagen kort och gott om sinnessjukdom som äktenskapshinder, men av lagberedningens motivering framgår, att därmed avses »sinnessjukdom i trängre mening, i nära anslutning till menige mans föreställningssätt», och det kan nu inte vara en biologisk bestämning. Vidare förutsättes, att »varjehanda lindrigare psykoser» ej däri inräknas. — Sinnessjuklagen åter använder — åtminstone på sina ställen— den ifrågavarande termen i en mycket vidsträckt mening. Dels avser denna lag naturligtvis »varjehanda lindrigare psykoser», som äktenskapslagen utesluter, dels äro här de psykopatiska tillstånden (d. v. s.de s. k. »psykiska abnormiteterna») inbegripna i begreppet sinnessjukdom.2

 

1 Auktoritativa bekräftelser på denna tes kunna bl. a. erhållas hos BLEULER, Lehrbuch der Psychiatrie, Berlin 1930, s. 113. LANGE, Psychiatrie, Bd I, Leipzig 1927, s. 785. PIERRE JANET, La médecine psychologique, Paris 1923, s. 92. Bulletins de l'Académie de Médecine, Année 1914, Paris. Académie de Médecine uttalar här i svar på en förfrågan av inrikesministern, att »psykisk sjukdom» är en term, som har rent medicinsk innebörd, medan »sinnessjukdom» är »ett medico-legaltbegrepp». (»Les expressions 'malades atteints d'affections mentales' et 'malades aliénés' ne sont pas des termes synonymes, — — —. Le premier a un sens médical, le second un sens médico-légal.»)

2 Ett auktoritativt stöd för att åt denna term i olika lagar gives olika innebörd finner man i ett uttalande av abortlagstiftningskommittén, vars juridiska auktoriteter voro justitiekanslern Hjärne och prof. Wetter, av innehåll att uttrycket sinnessjukdom »måste tolkas med hänsyn till den rättsliga miljö, där det förekommer».

624 V. WIGERT.    Ännu mera uppenbart är det att begreppen »sinnesslöhet» och »psykopatisk personlighet» icke endast bestämmas av medicinskt fattbara faktorer. Här finnas inga som helst biologiskt fastställbara gränser till de minusvariationer av intelligensutvecklingen eller till de säregna karaktärer, som tillhöra det normala själslivet, utan vi stå inför serier av gradationer, med i det oändliga förekommande växlingar. De extrema fallens sjukliga karaktär är uppenbar, men mellan dem och den psykiska hälsan ligger det ett vidsträckt gränsområde, där frågan frisk eller sjuk icke kan kategoriskt besvaras. Vi stå här inför ett förhållande, som kan jämföras med förhållandet mellan dag och natt. Nog kunna vi oftast säga vad som är det ena och vad som är det andra, men de skiljas icke av en skarp gräns utan av ett skymningsområde.
    Varken sinnessjukdom, sinnesslöhet eller psykisk abnormitet representerar några biologiska kategorier och de kunna därför icke utgöra några biologiska kriterier på otillräknelighet. När således en läkare uttalar, att en åtalad på grund av det ena eller andra av de nämnda tillstånden befunnit sig i sådan sinnesförfattning som åsyftas i strafflagens 5 kap. 5 §, så har han — om man undantar de svårare sjukdomsfallen — i verkligheten förutom till biologiska kriterier också tagit hänsyn till icke biologiska dylika. Man kan kanske invända, att läkaren då går utanför sin kompetens, men så är enligt min mening icke fallet. På grund av sin kännedom och erfarenhet om den biologiskt konstaterade sjukdomen, resp. abnormtillståndet, har läkaren nämligen alldeles speciella förutsättningar att överse dess sociala konsekvenser, att icke blott bedöma individen och hans sjukdom såsom sådan, utan även att bedöma honom som samhällsmedlem och att uttala sig om arten av den samhälleliga reaktion som är påkallad.
    Vad är det nu för icke-biologiska kriterier som komma till åberopande? Jag skall snabbt förbigå de kvasi-psykologiska bestämningar som även moderna lagar och lagförslag försöka ge åt otillräkneligheten, såsom oförmågan att inse den åtalade gärningens brottslighet eller att handla enligt denna insikt o. dyl. Dylika bestämningar kunna betraktas som helt och hållet misslyckade, och jag kan säga att svenska sakkunniga läkare aldrig påverkas av dylika spekulativa frågor. Däremot är den blivande samhällsreaktionens antagliga inverkan på den sjuke, resp. abnorme individen något som läkaren sällan förbigår, vare sig han utsäger det i sitt resonemang eller icke. Är ett straff med hänsyn till det sjukliga tillståndet meningslöst? Är det kanske rent av skadligt, och innebär det att vederbörande efter dess utstående kommer ut med försämrade möjligheter till en social livsföring? Är det tänkbart att en behandling av medicinsk eller medicinsk-pedagogisk art kan bättre än ett straff åstadkomma en »socialisering» av den sjuka individen? Se där några exempel på frågor till vilka läkaren tar hänsyn.
    Frågan om straffemottagligheten har på senare tid starkt observerats från juridiskt håll här i Skandinavien och har bl. a. tagit sig uttryck i ett uppmärksammat förslag till otillräknelighetsparagraf av prof. Krabbe i Danmark. »Straffri er Handlinger foretagne af Personer, der paa

Grund af Sindssygdom, Aandssvaghet . . . ikke kan ansees egnet til Paavirkning gennem Straf.» Detta förslag bör från medicinsk sida betraktas som ett värdefullt steg i rätt riktning, men det förbiser att det finns deciderat sjuka och abnorma personer, vilka visst kunna påverkas genom straff, men vilka en enhällig juridisk, medicinsk och populär mening hittills självfallet hänvisat till sjukvård, icke till straff, bl. a. därför att de bättre påverkas genom sjukvårdsåtgärder.
    Enligt svensk rättspraxis verkar ett psykiskt sjukdomstillstånd straffrättsligt exkulperande, utan att det behöver visas, att sjukdomen haft något inflytande på brottets tillkomst. Från visst psykiatriskt håll, speciellt den tyske psykiatern Sommer, har sedan länge gjorts gällande, att man borde kräva ett sådant kausalsamband mellan sjukdomen och brottet för att medgiva straffrihet. Nyligen har prof. Kinberg uppställt samma önskemål hos oss. Den internationella psykiatrien har emellertid i allmänhet ställt sig avvisande till det Sommerska kravet, men skälet synes i allmänhet icke vara att man finner det ologiskt eller oberättigat, utan i stället att det är så svårt att avgöra om sjukdomen haft ett sådant inflytande eller icke. Prövningen härav skulle ge anledning tillständiga meningsbrytningar, som äro allt utom önskvärda. Icke desto mindre synes det mig näppeligen kunna undgås att ta någon hänsyn till sjukdomens kausalsamband med brottet, när man värderar dess exkulperande inflytande. Detta är särskilt fallet, när det gäller de lindrigare psykiska sjukdomstillstånden, vid vilka det är tveksamt om de i och för sig påkalla någon annan samhällsreaktion mot brottet än den normala. Deras inflytande på brottets tillkomst är då en faktor som åtminstone en och annan läkare — och enligt min mening med rätta— låter bli utslagsgivande. Jag vill emellertid icke fördölja, att de flesta svenska psykiatrer icke äro av denna mening.
    Eftersom ett medicinskt konstaterbart sjukdoms- eller abnormtillstånd icke utan vidare implicerar otillräknelighet, utan denna också förutsätter kriterier av icke biologisk art, så är det självfallet att den slutliga prövningen alltid måste ligga i domstolens hand. Läkarens roll är och bör förbliva rent konsultativ. På domstolen ankommer det att avgöra, mindre kanske om fallet blivit medicinskt sett riktigt bedömt, för vilket domstolen i regel torde sakna tillräcklig erfarenhet, utan väsentligen om det konstaterade sjukliga eller anormala tillståndet ur allmänt sociala synpunkter har de kriminalpolitiska konsekvenser, som läkaren ur sin mera begränsat medicinska synpunkt tillagt detsamma.
    Finns det nu någon verklig motsättning mellan domstolens mera allmänna synpunkter och läkarens medicinska? Om man får döma efter de ytterst livliga och ofta temperamentsfulla diskussioner om dessa frågor som man ofta hör mellan jurister och läkare, så skulle man tro att så vore förhållandet. Men går man till realiteterna, så ter sig saken annorlunda. Det inträffar nämligen förvånansvärt sällan, att ett konkret fall bedömes olika av de medicinska och de juridiska myndigheterna. Att olika läkare kunna ha olika mening om dessa svårbedömda frågor är klart, och det kompenseras av att olika domstolsinstanser och

 

40 — Svensk Juristtidning 1936.

626 V. WIGERT.olika domare också kunna komma till olika domslut. När medicinalstyrelsen uttalat sig, bör man räkna dess uttalande som medicinskt representativt, och när olika domstolar dömt olika, bör den högsta av dem betraktas som representativ. Medicinalrådet Loberg och jag ha gjorten undersökning om samstämmigheten, resp. divergensen mellan de medicinska myndigheternas utlåtanden i tillräknelighetsfrågor under 1935 och domstolarnas utslag. Det visar sig att samstämmighet råder eller med största sannolikhet kan antagas råda i 515 fall, divergens i 5, säger fem, fall. I tre av dessa ansåg medicinalstyrelsen § 5 tillämplig, medan domstolen tillämpade § 6. I ett fall ansåg medicinalstyrelsen § 6 tillämplig, medan domstolen ansåg vederbörande tillräknelig. I ett fall var det tvärt om, domstolen tillämpade § 6, där medicinalstyrelsen sagt tillräknelig.
    När man ser att divergenserna äro så sällsynta, så frågar man sig om det verkligen är möjligt, att vi se tillräknelighetsproblemen på principiellt olika sätt. Är det inte snarare så, att vi med olika teoretiska och praktiska utgångslägen i realiteten nått fram till ungefär samma punkt. Läkaren tar det emellertid som en naturlig sak om domstolen anlägger ett annat betraktelsesätt än vad han själv gör på de kriminalpolitiska konsekvenserna av ett befintligt sjukdomstillstånd. Fallets vidare öden utgöra dock ofta en ganska skoningslös indikator för avgörandets riktighet. Det är sannolikt, att man skall kunna ta fram fall, i vilka utvecklingen visat, att domstolen hade rätt. Men det finns också fall där den på ett eklatant sätt visat riktigheten av det medicinska bedömandet.
    En annan fråga, vilken ofta föranleder diskussion, är den, vad som sker med den straffriförklarade. Som bekant skall det medicinska utlåtandet jämväl avse den åtalades behov av vård å sinnessjukhus. Har det i detta utlåtande konstaterats att sådant behov föreligger, och har rätten förklarat den åtalade straffri, så skall denne intagas på sinnessjukhus. Utskrivning, resp. försöksutskrivning kan endast ske genom beslut av sinnessjuknämnden, vars ordförande är en högt kvalificerad jurist och vars ordinarie bisittare äro generaldirektören i medicinalstyrelsen, en i sociala värv erfaren lekman och två psykiatriska fackmän.
    På senare tid har man emellertid hört yrkanden på en ändring i dettaförhållande, så till vida att domstolen själv skulle besluta och förordna om intagningen på sinnessjukhus. Jag vet icke om, att det finns några sakliga skäl eller några dåliga erfarenheter som påkalla en sådan reform. Däremot kunna mycket allvarliga medicinska invändningar resas däremot. Om domstolen skall döma att en tilltalad skall intagas på sinnessjukhus, så får denna åtgärd i den dömdes och i allmänhetens ögon klart karaktären av ett honom ålagt straff. Men läkaren måste bestämt opponera sig mot att sjukhusvård av psykiskt sjuka på något sätt får karaktär av bestraffning. Vården på sinnessjukhus är i princip en förmån som samhället bereder en sjuk, likaväl som vården på ett epedemisjukhus eller ett sanatorium är det. Detta principiella förhållande förändras i intet avseende därav, att sinnessjukdomen ofta hindrar

OTILLRÄKNELIGHETSPROBLEMET. 627den sjuke att inse vad som är hans eget bästa. För den psykiskt friska människan är det en god sak att veta, att om hon drabbas av en själssjukdom, som driver henne till handlingar som hon förut skytt —och det kan gälla i dag dig, i morgon mig, i dag en domare, i morgonen läkare — så hindras hon därifrån av samhället med sjukvårdens varsamma händer. Det har krävt ett århundrades arbete från läkarnas sida att i sak och i allmän opinion avlägsna straff- och förvaringsanstaltskaraktären från vårdanstalterna för sinnessjuka och i stället göra dem till sjukhus, vilka liksom andra dylika endast ha patienternas bästa till sitt mål. Det är stora och mödosamt vunna samhälleliga värden, som skulle sättas på spel, därest intagning på sinnessjukhus skulle få karaktär av straff. Härtill kommer, att domstolen i och med att den föreskriver sjukhusvård skulle fatta beslut om ett medicinskt behandlingsspörsmål, för vilken uppgift den saknar kompetens.
    Man hör icke så sällan, även från juridiskt håll, anmärkningar om att den otillräkneligförklarade på ett sinnessjukhus kommer i åtnjutande av alltför stor frihet, att han alltför snart kommer ut i livet igen, man ondgör sig över att man ser honom på gatorna etc. »Om han blivit straffad hade han fått sitta inne så och så många år, nu är han ute redan efter veckor eller månader» etc. I ett sådant resonemang döljes dåligt, att man i den straffriförklaringen efterföljande vården icke endast ser vård, utan också ett — låt vara förtunnat — straff med vedergällande syfte. Men från medicinsk sida kan man inte se saken så. Läkaren måste ta den av domstolen efter domstolens egen prövning avkunnade straffri förklaringen på allvar och efter bokstaven. Ställningen som straffexekutor, och i detta fall också som straffutmätare, är han icke vuxen, och den måste han betacka sig för. Läkaren skall, vare sig han är psykiater eller han är fackman på något annat område, uteslutande ha sin patients bästa för ögonen. Där varken medicinska skäl eller hänsyn till samhällsskydd kräva några restriktiva åtgärder mot den sjuke, där skall icke läkaren upprätthålla några dylika. Att snegla åt lagens straffsatser eller lyssna efter en ofta illa upplyst allmän opinions hämnderop bör vara honom alldeles främmande.
    Måhända är det läkarens antydda principiella sätt att se sin uppgift, som vållar att han och juristen ibland bedöma de individuella problemen olika. Om jag vågar använda juridiska termer, så skulle jag vilja säga, att läkaren i sitt handlande med en sjuk principiellt endast anlägger individualpreventiva synpunkter. Domaren måste — lika principiellt — därjämte och ofta kanske i främsta rummet ta hänsyn till generalpreventionen. Det kan icke vara annat än till fördel för de kriminologiska problemens lösande, att dessa olika betraktelsesätt bli konfronterade med varandra.
    Man kan nu också få höra en annan invändning mot läkarnas bedömande av behovet av sjukhusvård, invändningar som gå ut på att läkarna äro alltför expansiva i detta avseende. Härtill må i första handsägas, att om en psykiskt sjuk eller abnorm person som begått ett verkligt brott blir straffriförklarad, så är det i regel föga betryggande

628 OTILLRÄKNELIGHETSPROBLEMET.att omedelbart lämna honom utan varje samhällstillsyn, vilket blir fallet, om han icke förklaras i behov av sinnessjukvård. Endast i synnerligen speciella fall kan ett dylikt förfaringssätt vara försvarligt. Intagningen på sinnessjukhus innebär möjligheten att ordna en sakkunnig samhällstillsyn. Denna intagning kan betyda, att vederbörande förlängre eller kortare tid kommer under anstaltsvård, men den kan också betyda att han — efter sinnessjuknämndens prövning — kommer ut i samhället under vederbörlig kontroll. Det kanske icke är allmänt bekant, att ett flertal av statens sinnessjukhus (och inom kort alla) disponera över en utvecklad organisation för att hjälpa de där intagnasjuka och de utskrivna till rätta ute i samhället och att vaka över deras vidare öden, att ingripa om sjukdomsförloppet eller andra omständigheter göra det nödvändigt etc. Tack vara denna s. k. hjälpverksamhet innebär intagningen på sinnessjukhus, att den sjuke eller abnorme straffriförklarade till skydd för sig själv och samhället kan ställasunder en psykiatriskt kvalificerad samhällsövervakning, som innebär just så mycket restriktioner som äro påkallade, men också så mycken personlig hjälp som rimligen kan lämnas. När läkaren förklarar den sjuke eller abnorme lagöverträdaren i behov av vård å sinnessjukhus, så är det således icke alltid meningen att honom skall åläggas anstaltsvistelse. Det kan tvärtom vara meningen att möjliggöra hans snara återbördande till normala samhällsförhållanden.

V. Wigert.