Ny motorfordonsförordning och vägtrafikstadga m. m. Utvecklingen av trafiken med motorfordon har skett i ett mycket snabbt tempo. Till belysning härav kan nämnas, att antalet motorfordon, som vid 1923 års utgång utgjorde cirka 70,000, vid senaste årsskiftet uppgick till över 205,000, därav 160,000 automobiler. Automobilen har varit av en revolutionerande betydelse inom kommunikationsväsendet. Denna snabba utveckling har medfört, att lagstiftningen om motorfordon tid efter annan i olika hänseenden visat sig mindre ändamålsenlig och måst revideras. Trafiklagstiftningen har under de sista femton åren i högre grad än de flesta andra lagstiftningsområden varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet.
    Gällande förordning om motorfordon samt vägtrafikstadga äro daterade den 20 juni 1930. Efter författningarnas utfärdande hava varje år ändringar företagits i förordningen eller stadgan. En del av dessa ha verkställts i syfte att reglera den yrkesmässiga trafiken. Med åtskilliga andra ändringar har ändamålet varit att söka åstadkomma ökad trafiksäkerhet. Det är ju allmänt bekant, att motorfordonen fört in ett faromoment i trafiken på vägar och gator av ytterst allvarlig karaktär. I detta sammanhang torde följande uppgifter vara av intresse.

 

Vid trafik med motorfordon under år 1935 inträffade olyckor,  fördelade efter huvudorsaken.

Förares körsätt 6,303

Förares pers. förhåll.:

Drucken 104

Eljest påverkad av starka drycker 440 

Annat 62

Fordons beskaffenhet 349

 

Velocipedåkares åtgärd 1,063

Fotgängares åtgärd 642

Annan vägfarandes åtgärd 193

Vägförhållanden 796

Annat 560

S:a 10,512

Vid trafik med motorfordon under år 1935 inträffade olyckor, fördelade efter påföljden.

Dödlig utgång 300

Annan personskada 3,859

Endast egendomsskada 6,165

Ej angiven skada 188

S:a 10,512

 

    Den 23 okt. 1936 ha utfärdats ny motorfordonsförordning och ny vägtrafikstadga (SFS nr 561 och 562), sedan 1936 års riksdag (andra lagutskottets utlåtande nr 55 och memorial nr 60, riksdagens skrivelse nr 420) yttrat sig över förslag i ämnet, som framlagts i proposition nr 213. Till grund för de i propositionen framlagda författningsförslagen låg i huvudsak ett av 1934 års vägtrafiksakkunniga d. 28 maj 1935 avgivet betänkande med förslag till motorfordonsförordning och vägtrafikstadga m. m. (statens offentl. utredn. 1935: 23).
    1936 års motorfordonsförordning och vägtrafikstadga innebära en genomgripande formell omarbetning av författningarna och särskilt en överflyttning från motorfordonsförordningen till vägtrafikstadgan av sådana bestämmelser i den nuvarande förordningen, som direkt hänföra sig till trafiken. I motorfordonsförordningen ha nämligen ansetts icke böra bibehållas andra bestämmelser än de, som hava avseende å fordons beskaffenhet och registrering samt rätten att föra motorfordon. I ett stort antal fall hava emellertid därjämte sakliga ändringar vidtagits.
    De nya författningarna träda i kraft d. 1 jan. 1937. Visst stadgande i motorfordonsförordningen (8 §) skall dock tillämpas först från och med d. 1 okt. 1937. Från och med förstnämnda dag upphöra 1930 årsvägtrafikstadga samt med vissa undantag jämväl 1930 års motorfordonsförordning att gälla. Vad i 3 § i 1930 års förordning stadgas skall lända till efterrättelse intill d. 1 okt. 1937 och de i samma förordning meddelade särskilda föreskrifterna om yrkesmässig automobiltrafik och om uthyrningsrörelse samt för överträdelse av nämnda föreskrifter stadgade ansvarsbestämmelserna skola tills vidare alltjämt gälla.

    Kungl. Maj:t hade i en annan proposition (nr 161) förelagt 1936 års riksdag förslag till förordning angående yrkesmässig trafik med automobil. I denna förordning, som byggde på ett av 1932 års trafikutredning avgivet och av 1936 års trafiksakkunniga överarbetat förslag, hade intagits de bestämmelser, som ansetts erforderliga för reglering av den yrkesmässiga automobiltrafiken och uthyrningsrörelsen. Riksdagen uttalade emellertid (andra lagutskottets utlåtande nr 54, riksdagens skri-

velse nr 419), att detta förslag icke borde läggas till grund för lagstiftning i ämnet, och sedermera har åt särskilda sakkunniga (»1936 års trafikutredning») uppdragits att ytterligare utreda de omfattande och svårbedömda spörsmålen rörande den yrkesmässiga trafiken.
    I det följande kommer en kortfattad redogörelse att lämnas för vissa ändringar eller nyheter i 1936 års författningar, som kunna anses vara av större intresse för denna tidnings läsekrets.
    I 1 § i 1936 års förordning och stadga hava införts definitioner till särskiljande av olika slag av automobiler nämligen personautomobiler, omnibusar och lastautomobiler. Gränsen mellan personautomobil och omnibus har dragits på det sätt, att med personautomobil förstås automobil, som är byggd för befordran av personer till ett antal av högst nio, och med omnibus automobil, som är byggd för befordran av ett större antal personer än nio. I gällande motorfordonsförordning (18 § 2 mom.) har motsvarande gräns dragits vid sju personer.
    Gällande motorfordonsförordning meddelar i 34 och 35 §§ bestämmelser om motorcyklar. Förstnämnda paragraf avser de egentliga motorcyklarna till skillnad från de i 35 § åsyftade cyklarna, d. v. s. velocipeder, som ursprungligen varit avsedda och inrättade för framdrivning uteslutande medelst trampning men som sedermera utan ändring i övrigt försetts med hjälpmotor (jämför NJA 1933 s. 294). För de i 35 § omförmälda motorcyklarna är för närvarande icke föreskriven besiktnings-, registrerings- eller försäkringsskyldighet. Ej heller kräves körkort eller viss minimiålder för föraren.
    Även i de nya författningarna hava motorcyklarna uppdelats i två kategorier, nämligen de egentliga motorcyklarna och lättviktsmotorcyklar. Med lättviktsmotorcykel skall förstås ett tvåhjuligt motorfordon, bestående av en för framdrivande uteslutande medelst trampning inrättad cykel, som försetts med hjälpmotor, med fullständig utrustningvägande högst 20 kg, och vars tjänstevikt icke överstiger 45 kg. För dessa lättviktsmotorcyklar skall ej föreligga besiktnings-, registrerings eller försäkringsplikt, och det har ej heller ansetts påkallat att kräva tillstånd (körkort) för förande av sådant fordon. I 18 § 3 mom. i den nya förordningen har däremot på förslag av riksdagen stadgats, att lättviktsmotorcykel må föras allenast av den, som fyllt 16 år. Överträdelse straffas enligt 30 § första stycket med dagsböter, minst 10.
    En ändring av stor praktisk betydelse, i synnerhet för den tyngre lastbilstrafiken, berör frågan om motorfordonens hjultryck.
    Enligt 16 § 3 och 4 mom. i gällande motorfordonsförordning får automobil med ett största hjultryck överstigande 2,000 kg ej framföra så allmän väg utan särskilt tillstånd av länsstyrelse resp. polismyndighet i stad. Enligt 2 § 1 mom. i förordningen motsvarar automobils största hjultryck den tyngd, som, när automobilens vikt uppgår till dess totalvikt, uppbäres av det mest belastade hjulet. Automobils totalvikt utgör dess tjänstevikt med tillägg av, i fråga om personautomobil, den beräknade vikten av det största antal passagerare, för vilket automobilen är avsedd, och, beträffande lastautomobil, den beräknade vikten av den

största last och det största antal passagerare, varför automobilen är inrättad (maximilast). Enligt gällande rätt är sålunda »största hjultryck» i 16 § 3 mom. ett för varje bil fixerat begrepp och oberoende av om bilens faktiska hjultryck på vägbanan vid visst tillfälle på grund av ringa last understiger 2,000 kg (jfr NJA 1933 s. 512).
    I propositionen föreslogs ingen ändring i principen, att det teoretiskt högsta och ej det faktiska hjultrycket vore avgörande för rätten att befara allmän väg. I flera, i anledning av propositionen väckta motioner framhölls emellertid, att den gällande hjultrycksbestämmelsen förlandets motorfordonsförare alltid framstått såsom orimlig. På förslag av andra lagutskottet uttalade sig riksdagen för att automobil skulle få befara väg, därest automobilen lastats så att dess förhandenvarande hjultryck icke överstege det högsta tillåtna.
    I anslutning till vad riksdagen sålunda erinrat har förevarande bestämmelse i 23 § 1 mom. i 1936 års stadga givits den avfattningen, att automobil må ej, då den tyngd, som uppbäres av det mest belastade hjulet, överstiger 2,000 kilogram, framföras å allmän väg, gata eller annan allmän plats, såframt icke annorlunda medgivits av vederbörande länsstyrelse eller polismyndighet. Det faktiska hjultrycket har sålunda blivit avgörande i fråga om rätten att befara väg.
    Bestämmelserna om kraven på förares syn- och hörselförmåga hava uppmjukats i den nya förordningen.
    I fråga om återkallelse av körkort stadgas i 21 § 1 mom. i den nya motorfordonsförordningen i huvudsaklig överensstämmelse med 15 §3 mom. i gällande förordning, att om förare vid färd med motorfordon eller traktortåg i något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende allvarligen åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser eller varit så påverkad av starka drycker, att han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar, eller om förare eljest ådagalagt sådana egenskaper, att han icke vidare bör betros med att innehava körkort, skall länsstyrelse, som utfärdat körkortet, efter nöjaktig utredning återkalla detsamma. Vid sådan utredning må emellertid enligt den nya förordningen till skillnad mot vad nu gäller avseende icke fästas vid förseelse, vilken antecknats i körkortsregistret mer än två år före begåendet av den förseelse, som giver anledning till att frågan om körkortets återkallelse upptages till prövning. Är fråga om straffbelagd förseelse, må återkallelse av körkort på grund av denna förseelse ej heller äga rum, förrän frågan om straff för förseelsen blivit genom domstols laga kraft ägande utslag avgjord, såvitt ej länsstyrelsen finner uppenbart, att föraren är olämplig att föra motorfordon.
    I 9 § 3 mom. i gällande vägtrafikstadga behandlas frågan om s. k. korsande möte. Enligt detta moment, skall till undvikande av sammanstötning, när ett fordons kurs skär ett annat fordons kurs, det fordon, som har det andra på sin vänstra sida, låta detta senare köra först. I samma författningsrum fastslås emellertid uttryckligen, att genom ifrågavarande stadgande ingen förare av fordon fritages från att iakttaga särskild försiktighet vid färd in på korsande körbana.

    I 4 § 5 mom. i den nya stadgan har vänsterregeln också intagits som den primära trafikregeln vid korsande möte. Från vänsterregeln göres emellertid det undantaget, att om fordon framföres å väg, som av länsstyrelse eller, såvitt angår viss stads område, stadens polismyndighet förklarats skola anses såsom huvudled, detta fordon skall äga förkörsrätt framför fordon, som framföres å annan väg. Emellertid fritager stadgandet icke någon förare från skyldighet att iakttaga särskild försiktighet vid passerande av eller färd in på korsande eller anslutande väg.
    Departementschefen har i propositionen framhållit, att en begränsning av antalet huvudvägar synes nödig bl. a. med hänsyn till att den trafikerande allmänheten måste genom vägmärken å bivägar, som ansluta sig till huvudväg, varnas för korsning med huvudväg. Bestämmelse om dylika märken har intagits i 13 § i den nya stadgan.
    Beträffande fotgängare har bl. a. införts den nyheten i 1936 års stadga (14 § 1 mom.), att gående företrädesvis bör färdas å högra sidan av vägen. Detta innebär, att den gående kommer att möta den trafik,som är honom närmast, i stället för att såsom nu vanligen är fallet ha denna trafik i ryggen.
    Hastighetsbestämmelserna hava genom den nya vägtrafikstadgan undergått högst betydande förändringar. Den viktigaste nyheten är borttagandet av bestämmelserna om viss maximihastighet för trafiken inom tättbebyggda områden med personautomobiler och motorcyklar av olika slag. Ändringen har föreslagits av riksdagen.
    För dylika fordon finnes för närvarande i fråga om färd på landsbygden ingen i siffror bestämd maximigräns för färdhastigheten. Det har sålunda helt överlämnats åt föraren att själv vid varje tillfälle fritt bedöma, vilken hastighet som med hänsyn till trafiksäkerhetens krav kan anses såsom tillåten. Vid färd inom tättbebyggt område med sådana fordon får däremot en viss bestämd högsta hastighet icke överskridas. Den högsta tillåtna hastigheten utgör 35 km i timmen. Beträffande viss väg eller gata kan likväl länsstyrelse resp. polismyndighet i stad, där trafikförhållandena det medgiva, förordna, att hastigheten må höjas intill högst 45 km i timmen.
    I propositionen föreslogs i 24—26 §§ en maximihastighet för automobiler, motorcyklar och lättviktsmotorcyklar av 40 km i timmen vidfärd inom tättbebyggt område.
    Andra lagutskottet ansåg emellertid av skäl, som finnas angivna å s. 122—124 i utlåtandet, att några föreskrifter om högsta medgivna hastighet icke borde meddelas för personautomobiler, motorcyklar och lättviktsmotorcyklar för färd inom tättbebyggt område. Riksdagens kamrar stannade med avseende å denna fråga i olika beslut men efter sammanjämkning tillstyrkte riksdagen utskottets förslag. I sammanjämkningsmemorialet förklarade sig utskottet förutsätta, att vederbörande myndigheter i administrativ väg anmodades att ägna uppmärksamhet åt behovet av fartbegränsningar inom bebyggda områden samt att, där så erfordrades, meddela föreskrifter om sådana begränsningar.
    I anledning av riksdagens beslut har i den nya vägtrafikstadgan icke

angivits någon i siffror uttryckt maximigräns för personautomobilers, motorcyklars och lättviktsmotorcyklars hastighet. Det har emellertid ansetts lämpligt uttala i 24 § 1 mom., 26 § första st. och 27 § 1 mom., att automobilers, motorcyklars och lättviktsmotorcyklars hastighet städse bör anpassas efter vad behörig hänsyn till andra vägfarande och till trafiksäkerheten kräver och nödig försiktighet bjuder.
    Även i fråga om övriga motorfordon, motorredskap samt släpvagnar hava hastighetsbestämmelserna reviderats. Sålunda få enligt 24 § 2 mom. i den nya stadgan med höjning av nu gällande maximigränser omnibus eller lastautomobil framföras med högst 40 km i timmen inom tättbebyggt område samt med högst 50 km i timmen annorstädes.
    Straffbestämmelserna i de nya författningarna överensstämma i huvudsak med de för motsvarande fall i gällande motorfordonsförordning och vägtrafikstadga meddelade.

 

    Såsom förut framhållits skola de särskilda föreskrifterna i 1930 års motorfordonsförordning om yrkesmässig automobiltrafik tills vidare alltjämt gälla. I dessa föreskrifter ha emellertid innevarande år ändringar verkställts genom två olika författningar. Genom en särskild förordning d. 30 juni 1936 (SFS 1936 nr 448), vilken trätt i kraft d. 5 juli 1936, har till 23 § i gällande motorfordonsförordning gjorts ett tilllägg, att de särskilda bestämmelserna angående yrkesmässig trafik icke skola äga tillämpning, där automobil användes för transport uteslutande av mjölk, mjölkprodukter eller slaktdjur. Genom en annan förordning d. 23 okt. 1936 (SFS 1936 nr 563), vilken träder i kraft d. 1 jan. 1937, har sådan ändring vidtagits i 27 § 5 mom. i 1930 års motorfordonsförordning, att skyldighet att periodiskt efterbesiktiga automobil, som användes i yrkesmässig trafik för godsbefordran, ej längre skall föreligga.

G. Danielson.