Fransk lag angående servitut till förmån för lufttrafiken. Den 4 juli 1935 har i Frankrike utfärdats en lag angående upprättande av »servitudes dans l'intérêt de la navigation aérienne». Lagen avser att underlätta lufttrafiken genom att få till stånd en reglering av bebyggelsen i den omedelbara närheten av allmänna flygplatser. I detta syfte stadgas vissa inskränkningar i utövandet av äganderätt och nyttjanderätt över mark, som gränsar till flygplatser vilka tillhöra det allmänna eller äro upplåtna för allmän trafik. Inom en zon av 20 meters bredd från yttergränserna för sådana flygplatser må hinder eller planteringar icke finnas överstigande 60 centimeter i höjd. I en yttre zon av 480 meters bredd är motsvarande höjdgräns 2 meter. Utanför dessa områden ligga ytterligare zoner, där hinder överstigande vissa höjder icke må anbringas. På ett avstånd av 2 kilometer från flygplatsernas yttergränser upphöra nämnda förbud att gälla; detta avstånd kan dock i fråga om flygplatser för »grand trafic» utsträckas till 4 kilometer. En särskild plan för inrättande av ifrågavarande servitut skall upprättas och stadfästas genom dekret. Servituten skola tillskapas inom två år beträffande nu befintliga och inom ett år beträffande blivande flygplatser. För vissa fall hänvisas till den franska expropriationslagen av 1841. I servitutslagen finnas vidare bestämmelser angående ersättning för skada i anledning av servituten. Ersättningsfrågor skola bringas inför luftfartsministern och, om överenskommelse ej träffas, avgöras av domstol. Lagen innehåller ytterligare regler bl. a. rörande utmärkande av hinder, som anses farliga för lufttrafiken, samt straffbestämmelser. 

E. H.

 

    Ett par engelska rättsfall om testamente. Enligt den svenska testamentslagen skall åt testamente givas den tolkning som må antagas överensstämma med testators vilja. Svensk praxis visar ock vid tolkningen av testamenten ganska stor frihet från den bokstavliga lydelsen, se exempelvis NJA 1933 s. 17.
    En annan tolkningsmetod framträder i vissa engelska rättsfall. The Law Quarterly Review fäster (1936 s. 1) uppmärksamheten vid följande fall.
    En person hade i testamente stadgat att viss egendom skulle hållas »intrust» för testators barn under en period av 21 år efter hans död och att om

MEDDELANDEN FRÅN FRÄMMANDE RÄTT. 651något av barnen skulle avlida före utgången av denna tid »lämnande någon bröstarvinge som överlevde honom eller henne» skulle bröstarvingen inträda i den avlidnes rätt, varemot om något av barnen skulle avlida utan att efterlämna bröstarvinge dess andel skulle övergå till de övriga barnen. Ett barn avled under perioden men dess änka födde en månad efter dödsfallet en son. Överhuset såsom högsta instans fann, »att barnet dött utan att lämna någon bröstarvinge som överlevde det». — Härom skriver The Law Quarterly Review, att få domar av överhuset mottagits med så enhälligt ogillande i den juridiska pressen i England, Canada och U. S. A. som detta avgörande. Tidskriften åberopar ett votum av en skiljaktig ledamot i överhuset, däri han yttrade: »Det måste väl vara så att om någon hade sagt till testator: 'Men om Er son endast har ett postumt barn?' skulle testator ha svarat: 'Jag inbegriper det fallet också'.» Tidskriften uttalar för egen del att det i rättsfallssamlingarna icke funnes något mer slående exempel på bokstavsträldom, ty kunde det finnas något tvivel — utom hos en jurist — om vad testators sva rskulle ha blivit?
    Vidare anför tidskriften, att i det olyckligt stora antal testamentsmål som gällt tolkning av ordet penningar domstolarna kommit till ett slut som, bedömt efter proberstenen »Hur skulle en förståndig man uppfatta testators vilja?», stode i direkt strid mot hans vilja. Kanske intet bättre exempel kunde anföras än ett nyligen av High Court avgjort rättsfall, vari testator, en barnsköterska, i sitt av henne själv avfattade testamente förordnat att »mina pengar» skulle tillfalla två vänner till henne. High Court fann, att uttrycket »mina pengar» icke täckte statsobligationer — som utgjorde huvuddelen av kvarlåtenskapen — varför i saknad av arvsberättigade släktingar denna egendom blev danaarv. Det vore knappast förvånande att domaren kom till detta slut »med en smula ledsnad». Om det påstodes, att en strikt teknisk konstruktion av testamenten vore nödvändig för att sätta personer i stånd att avfatta sina testamenten så att de gåve ett noggrant uttryck åt viljan, kunde därtill svaras, att många testamenten upprättas utan hjälp av jurister och att i sådana fall en sträng tolkning nästan alltid leder till ett resultat som testator ej avsett, under det att i de fall då testamenten avfattas av jurister tekniska uttryck lika ofta sätta krokben för författaren som de hjälpa honom.

T. L.