Utmärkelse åt prof. Vinding Kruse. Av styrelsen för »Det Anders Sandøe Ørstedske Prismedaille-Legat» har prof. Vinding Kruse d. 21 dec. 1935 tilldelats legatets guldmedalj för betydelsefullt danskt eller norskt litterärt arbete. Det verk, som närmast föranlett utmärkelsen, är självfallet »Ejendomsretten». I den skrivelse, varigenom legatets styrelse meddelade sitt beslut, erinras emellertid därjämte om den förtjänstfulla kommentar till tinglysningsloven, som prof. Vinding Kruse, själv lagens egentlige upphovsman, utgivit.
Det är en mycket förnämlig utmärkelse, som härmed överlämnats. Instiftad 1851, var medaljen ursprungligen avsedd att utdelas vart fjärde år men har faktiskt kommit att utdelas med åtskilligt längre mellanrum. Sista gången, utmärkelsen före 1935 kom någon till del, var 1915, då historikern Troels Lund erhöll densamma. Någon jurist har icke vunnit den höga utmärkelsen, sedan Hagerup 1907 mottog densamma. Tidigare danske innehavare av medaljen inom juristernas krets hava varit A. W. Scheel (1863), J. Nelleman (1875), Goos (1895) och Lassen (1899).
Sir Evelyn Ruggles-Brise †. Med Ruggles-Brise har England år 1935 förlorat en av sina mest betydande män inom fångvårdens och straffrättens områden. Det var ej teoretiskt filosoferande, som ledde honom, utan fast hellre en kall men human praktisk blick. Han hade studerat i Eton och sade själv, att där lärde han sig inte annat än att hålla tal. Och tala kunde han, en i Storbritannien högt uppskattad förmåga. Härtill kom, att han från huvud till fot var en äkta engelsk gentleman med en sådans orubbliga jämvikt, energi och fordringsfullhet. När han år 1881 vid 23 års ålder inträtt såsom tjänsteman i »Home Office», inrikesdepartementet, varunder fångvården lyder, ådrog han sig snart på grund av nyssnämnda egenskaper de ledandes uppmärksamhet. År 1895 kallades han till ordförande i »H. M. Prison Commission», d. v. s. till chef för Englands fångvård med föreläggande att »reformera». Han lydde trots sitt i grunden konservativa sinne. Ty han hade fått klart för sig, att det snarare gällde att förekomma än att vedergälla brott. Utan att lägga an på dyrbara nybyggnader uppmjukade han efter hand det rådande fruktansvärt hårda och därför ofruktbara systemet. Cellstraffet inskränktes, klassindelning av fångarna genomfördes, deras arbete organiserades yrkesmässigt, återfallsförbrytare internerades på obestämd tid och, främst av allt, de unga brottslingarna undandrogos i stor omfattning vanliga straff och gjordes i stäl