Ändrade regler om resning? På sista tiden ha framlagts tvenne förslag till ändrade bestämmelser om återbrytande av dom (resning). Det ena innehålles i en d. 19 dec. 1935 av tillkallade sakkunniga (professor Åke Hassler och advokaten Georg Stjernstedt) till justitieministern avgiven promemoria. Det andra förslaget återfinnes i en motion av herr Lundstedt vid årets riksdag (nr 98 inom andra kamma-

 

hedning bleve föreställd att vittna, för det att andra vittnen ej kunnat åstadkommas, så utlåtes ur vittneseden det ordet evangelium, ty att evangelii kunskap är sådane i synnerhet fördolt. Men allt övrigt, som i eden finnes, behålles och dem förestavas.» Jfr även D. NEHRMAN, Inledning til then swenska processumcivilem (1732), s. 239.

¹ Att märka är, att beröring av evangelierna såsom form för ed redan under 1600-talet kommit ur bruk i Tyskland. I stället blev det vanligt att helt enkelt uppräcka de två edsfingrarna i luften. Jfr THUDICHUM a. a. s. 58—59.

ren). Båda förslagen gå ut på att resning skulle kunna äga rum icke blott på grund av »nya skäl» i meningen av nya faktiska omständigheter utan även på grund av att det förebragta processmaterialet blivit felaktigt bedömt. I utformningen skilja sig emellertid förslagen väsentligt åt.
    De sakkunniga vilja bibehålla det nuvarande stadgandet i RB 31:3 och endast tillfoga en ytterligare bestämmelse i ämnet, vilken skulle ge möjlighet till »extraordinärt återbrytande». Sådant återbrytande skulle kunna äga rum endast i brottmål samt endast till förmån för den som blivit sakfälld. Beslutande myndighet skulle även här vara högsta domstolen. Såsom materiell förutsättning för det extraordinära återbrytandet anges endast att »skäl därtill är». Närmast åsyftas att en dom skulle kunna upphävas då den framstår såsom oriktig på grund av fel i bevisuppskattningen eller oriktighet i rättstillämpningen. Tydligt är emellertid, såsom också framhålles av de sakkunniga, att det föreslagna stadgandet skulle lämna högsta domstolen frihet att upphäva en dom även på andra grunder.
    En så vidsträckt möjlighet till resning ansågs emellertid icke kunna införas utan att det anordnades en gallring bland ansökningarna. Gallringen skulle enligt förslaget anförtros åt justitiekanslern och justitieombudsmannen samt, beträffande mål som avgjorts av krigsdomstol, militieombudsmannen. Den sakfällde finge vända sig till någon av dessa ämbetsmän och det skulle ankomma på denne att göra ansökan till högsta domstolen om resning när han funne det vara av »synnerlig vikt» att målet bleve ånyo prövat.
    I motionen framlägges ett vida mer radikalt förslag, avseende en fullständig omdaning av resningsinstitutet både i civilmål och brottmål. Huvudsyftet med reformen skulle vara att öppna möjlighet till resning på varje grund, enligt vilken en dom kunde visas vara felaktig. Högsta domstolen skulle bibehållas såsom beslutande myndighet, men alla ansökningar skulle genomgå en förberedande behandling i en för ändamålet tillsatt nämnd om fem personer. Denna nämnd skulle göra ansökan om resning till högsta domstolen, om den funne att saken borde ånyo komma under skärskådande, ity att rättegångsfel, brister i den i målet företedda bevisningen eller felaktig bevisuppskattning eller rättstillämpning kunde allvarligen befaras ha förelegat. Nämndens ansökan skulle icke kunna avslås, om ej synnerliga och av högsta domstolen bestämt angivna skäl däremot vore. Högsta domstolen skulle emellertid också ha möjlighet att på eget initiativ förordna om resning. I brottmål skulle resning aldrig kunna äga rum till nackdel för den tilltalade.
    Nämnden skulle sammansättas av personer som icke tillhöra ämbetsmannavärlden. Det föreslås att den skulle bestå av tre jurister och två lekmän. Juristerna skulle utväljas dels bland de juridiska fakulteternas ordinarie representanter för ämnena privaträtt, straffrätt och processrätt, dels bland ledamöterna av Sveriges Advokatsamfund. Lekmännen skulle icke inneha någon befattning i statens tjänst.

    Så te sig de framlagda förslagen i sina huvuddrag. De sakkunnigas förslag har varit på remiss till justitiekanslern, justitieombudsmannen och militieombudsmannen, vilka avgivit yttranden däröver. Förslaget har sedermera remitterats till processlagberedningen. Motionen avstyrktes av första lagutskottet¹ under hänvisningen till att utredning påginge samt avslogs av riksdagen.
    I yttrandena över de sakkunnigas förslag anfördes principiella betänkligheter mot att tillåta resning vare sig på grund av fel i bevisuppskattningen eller på grund av oriktig rättstillämpning. Justitiekanslern och justitieombudsmannen anse dock att det finnes ett behov av att kunna upphäva en dom i det fall att en domstol genom uppenbart förbiseende gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning. Militieombudsmannen gör en antydan i samma riktning men understryker mycket bestämt som sin mening, att hela frågan står i beroende av den allmänna processreformen varför den bör upptagas först i samband med denna. Justitiekanslern och justitieombudsmannen anföra vidare att förslagets genomförande för deras del skulle orsaka en ökning av arbetsbördan som vore så betydande att den icke kunde bäras under oförändrade omständigheter i övrigt. De båda ombudsmännen påpeka slutligen att den nya uppgiften skulle vara av en helt annan art än den de förut ha, emedan deras ingripande här icke skulle vara betingat av att något tjänstefel begåtts. Det framhålles också att förslaget skulle leda till att frågor om rättskipningens utövande i en helt annan omfattning än nu skulle komma att dragas under riksdagens prövning.
    De sakkunnigas förslag att låta justitiekanslern och riksdagens båda ombudsmän ombesörja en gallring bland resningsansökningarna torde icke vara genomförbart. De skäl som anförts emot en sådan anordning synas vara avgörande.
    Professor Lundstedts förslag om inrättande av en särskild nämnd för att handhava den förberedande prövningen av ansökningarna syftar i själva verket längre än blott till åstadkommande av en viss gallring. Den innersta meningen är att nämnden skulle utöva kontroll på domstolarnas och i synnerhet den högsta instansens rättskipning. Denna kontroll skulle vara av en helt annan natur än den som utövas av justitiekanslern och ombudsmännen, eftersom nämndens uppgift icke skulle vara att beivra tjänstefel utan att förorda eller rättare sagt föreskriva rättelse av felaktiga domar. Praktiskt taget skulle högsta domstolen bli bunden av nämndens rekommendation. Denna finge ju icke utan »synnerliga» och »bestämt angivna» skäl avslås. Man kan lätt föreställa sig den reaktion som skulle uppstå, därest högsta domstolen avsloge en ansökan om resning och inläte sig i polemik med nämnden angående bevisuppskattningen och lagtolkningen i målet. I verkligheten skulle denna nämnd få karaktär av en ny instans, även om dess prövningsrätt bleve inskränkt till att avse grövre fel. Man finge helt enkelt en sorts kassationsdomstol placerad ovanpå vår nuvarande domstolsorganisation.

 

    ¹ Utlåtande nr 9, vari de sakkunnigas förslag och yttrandena över detta avtryckts.

    Det är nödvändigt att skilja de två frågor åt som här föreligga. Den ena är om det är önskvärt och möjligt att inom den bestående domstolsorganisationens ram utvidga resningsbestämmelserna. Den andra är om det behöver anordnas en kontroll av yrkesdomarnas maktutövning vid sidan av den som äger rum genom de åtalsberättigade myndigheterna samt riksdagens opinionsnämnd.¹ Skall man komma fram till en antagbar lösning, måste man säkerligen begränsa sig till den första frågan. Det synes icke vara önskvärt och än mindre genomförbart att anordna någon yttre kontroll på rättskipningen utöver den som redan finnes. Visserligen är det sant, att alla de som utöva någon del av statsmakten, sålunda även domarna, måste stå under kontroll. Men denna kan icke alltid göras formell. Den siste kontrollanten kan endast kontrolleras av den allmänna opinionen. I ett land där yttrandefrihet och tryckfrihet råder, är den högsta dömande instansen ganska väl påpassad, och längre kan man nog inte komma.
Måste således tanken på en kontrollinstans utanför den egentliga domstolsorganisationen avvisas, finnes emellertid all anledning att ytterligare undersöka, om det icke låter sig göra att utvidga resningsmöjligheten inom den bestående organisationens ram. Det framstår för allmänheten såsom oresonligt, att ingen rättelse skall vara möjlig, om det kan påvisas att en lagakraftvunnen dom vilar på ett uppenbart misstag. Man borde kunna finna en utväg som möjliggör målets återupptagande i dylika fall utan att man därför äventyrar rättssäkerheten eller riskerar att högsta domstolen översvämmas av resningsansökningar.

Karl Olivecrona.