GUNNAR PALMGREN. Om påföljderna av säljares mora. Helsingfors 1936. 259 s. Fmk 70.00. — Juridiska föreningens i Finland publikationsserie nr 4.

 

    Förestående arbete, som utgör en vid Helsingfors' universitet publicerad doktorsavhandling, är på grund av sitt ämne ägnat att tilldraga sig även svenska juristers intresse. Köplagens regler äro visserligen icke lagfästa i Finland, men överensstämmelsen mellan svensk och finsk rättsuppfattning är tydligen på förevarande område så stor, att denna omständighet i de flesta hänseenden icke har mycket att betyda.
    Arbetets första avdelning, som i stora drag behandlar köpets kännetecken och föremål, köparens rättsförvärv, godsets avlämnande samt morabegreppet (s. 1—79), är föga givande; den har också enligt förf:s eget påpekande endast till syfte att ge erforderlig bakgrund åt och utgångspunkt för det följande. Framställningen är ganska osjälvständigoch röjer knappast några tecken till fördjupning. Till större delen rör det sig om en sammanfattning — klart och upplysande skriven — av hithörande partier i ALMÉNS kända verk.¹ På vissa punkter kommeräven en åtminstone enligt svenskt betraktelsesätt föråldrad metodisk inställning till uttryck. Sålunda ingår förf. på den gamla tvistefrågan, huruvida enligt det ena eller andra rättssystemet äganderätten vid köpav lös egendom övergår omedelbart med avtalet eller först med traditionen, till synes oberörd av att det väl numera får anses fastslaget (UNDÉN, VINDING KRUSE, ROSS), att en sådan frågeställning är (i allt fall för den nordiska rättens vidkommande) skäligen ofruktbar, ja förmodligen vilar på en naturrättslig uppfattning rörande äganderättens innebörd.
    I de följande avdelningarna av arbetet undersöker förf. mera ingående reglerna dels om köparens rätt att vid säljarens mora häva köpet, resp. hans rätt att kräva godsets avlämnande dels säljarens skadeståndsskyldighet, både med hänsyn till förutsättningarna för dess inträde och beträffande skadeståndets belopp och dess beräknande. Framställningen är mycket överskådlig och välskriven. Den ger utförliga komparativa översikter, som kunna läsas med behållning. Litteratur från olika länder uppmärksammas. Gång efter annan förekommer redovisning för den synbarligen dock rätt sparsamma finska rättspraxis på området.
    Klart är likväl att de ämnen, som utgöra avhandlingens föremål, äro alltför omfattande för att någon mera djupgående och självständig behandling skulle på ett så pass begränsat utrymme kunna komma dem till del. Arbetets främsta förtjänst ligger följaktligen även så vitt angår dess huvudpartier däri, att det på ett klart och lättfattligt sätt ger en tillförlitlig översikt över tillämpliga lagbestämmelser och i litteratu-

 

    ¹ Någon gång avvikes från Almén på ett sätt, som torde innebära en försämring. Så när avlämnandet av godset säges innebära ett säljarens besittningsavhändande (s. 37). — Bland förtjänstfulla detaljer må anmärkas det starka framhävandet av att säljarens mora kan yttra sig i dröjsmål icke blott med godsets utan även med »varuhandlingarnas» avlämnande (s. 50 f., 60 f.).

ren representerade uppfattningar, med tyngdpunkten lagd på ALMÉNS resultat och motiveringar. Understundom tagas för övrigt även ganska tvivelaktiga produkter av rättsvetenskapen med, utan att deras mindervärdighet påvisas eller ens antydas. Exempelvis börjar väl numera den meningen stadga sig i nordisk doktrin, att den på kontinenten härskande omöjlighetsläran — med sin svårbestämbara skillnad mellan objektiv och subjektiv omöjlighet, med sitt samordnande av verklig, fysisk omöjlighet med den därifrån alldeles artskilda, speciella regler krävande ekonomiska omöjligheten o. s. v. — är en ur många synpunkter hopplös lära. I sak om också icke i form kan den ju även sägas ha avlivats av LASSEN;¹ som bekant har den icke heller upptagits i köplagen. Men förf. presenterar åtminstone de väsentligare delarna av denna omöjlighetslära i dess ortodoxa skick (s. 147 ff.; jfr vidare förf:s uppsats i FJFT 1936 s. 15 ff.).
    På en central punkt går förf. emellertid sina egna vägar. När betingelserna för säljarens skadeståndsansvar vid mora undersökas, förkastar han, efter vad det förefaller, i stort sett Alméns teori om garanti såsom en grund för skadeståndsskyldighetens inträde. Härom är ingenting annat än gott att säga. Även mången beundrare av Alméns verk tycker säkerligen numera, att dennes garantiresonemang, som tyvärr lämnat spår efter sig i köplagen, icke äro så uppmuntrande. I samband härmed står, att förf. med hänsyn till förutsättningarna för säljarensskadeståndsansvar principiellt förnekar, att man bör göra en så grundläggande skillnad mellan speciesköp och genusköp, som 23 och 24 §§ köplagen enligt sin ordalydelse uppdrager. Detta är ett stort framsteg. Det kan icke nog understrykas, att 23 § (vid sidan av 24 § ett av köplagens mest misslyckade stadganden) ger en alldeles oriktig bild av den nordiska rätten på förevarande punkt. Som bekant måste bestämmelsen i denna paragraf, att säljaren i princip endast är skadeståndsskyldig därest culpa ligger honom till last, kompletteras med satsen: såvida icke något av de talrika fall föreligger, där han på grund av fiktionen om garantiansvar häftar oberoende av culpa (jfr 1 §).² Genom detta tillägg blir bestämmelsen delvis innehållslös, och den förmenta stora olikheten i förhållande till 24 § utjämnas i hög grad. Se i övrigt LASSEN—USSING, Haandbog i Obligationsretten, Spec. Del, 1, 1923, s. 146 ff. samt USSING i UfR 1932 s. 102 ff. — Förf:s eget försök att finna en princip för bestämmande av säljarens skadeståndsskyldighet vid mora torde åter ha föga utsikt att vinna resonans hos flertalet svenska jurister. Han tror sig nämligen kunna deducera fram praktiska rätts-

 

    ¹ Haandbog i Obligationsretten, Alm. Del. § 44; se vidare USSING, Dansk Obligationsret, H. 1, 1935, §§ 13—14.

    ² I överensstämmelse härmed gäller, att 1 § köplagen har mycket större räckvidd än dess lydelse ger vid handen. Enligt densamma böra, om intentionerna vid köplagens tillkomst skola beaktas, från lagens tillämplighetsområde undantagas en mängd fall, där det visserligen icke träffats någon vare sig uttrycklig eller tyst överenskommelse om åsidosättande av dispositiva köpreglerna, men där situationen är sådan, att utrymme finnes för en fiktion om garantiansvar. Understundom möter förresten fiktionen även i vederbörande speciella lagbud; se t. ex. det svårtolkade stadgandet i 42 § 2 st. köplagen (»kan anses tillförsäkrad»).

satser i förevarande hänseende ur tillitsteoriens grundsatser på den allmänna avtalsrättens område — denna numera icke så nya teori, som hos vissa yngre författare i Finland tycks vara omfattad av en för oss obegriplig entusiasm. Alltså ett slags garantilära även här, ehuru av annan typ än den Alménska! Det behöver icke utvecklas, att — oavsett tillitsteoriens större eller mindre räckvidd eller värde — dylika allmänna deduktioner, så populära i äldre tysk doktrin, vila på en omodern inställning beträffande juridisk metod. Det är särskilt den nyare danska rättsvetenskapen, som lärt oss hysa misstro mot resultat uppnådda på sådan väg.

Hjalmar Karlgren.