Strafflösförklaring vid ämbetsbrott.¹ I statsrevisorernas berättelse till 1937 års riksdag (§ 42) refereras ett fall då tjänsteman, som gjort sig skyldig till förskingring i tjänsten men av domstol förklarats strafflös på grund av otillräknelighet, fått återinträda i tjänstgöring sedan med läkarintyg styrkts att han åter var frisk och tjänstduglig. Fallet avsåg en fjärdingsman, och av alla erkändes att återinträdet var olämpligt och betänkligt, men man förmenade att laglig möjlighet saknades att hindra detsamma. Visserligen finnes, beträffande sådana polisväsendets befattningshavare vilka ej ännu erhållit s. k. ständigt förordnande (polisreglementet 26 sept. 1935 § 42), alltid möjligheten att på grund av olämplighet, vare sig subjektiv eller objektiv, entlediga vederbörande, men detta är ett undantagsförhållande som icke kan inverka på huvudfrågans besvarande.
    Frågan har i våra dagar blivit mera aktuell än någonsin, sedan icke blott allmänheten utan även i stor utsträckning juristerna själva börjat ställa sig undrande inför de ingalunda sällsynta fall, då för det naturliga lekmannaförståndet otillräknelighetsintyg av läkare till sin riktighet framstå såsom ytterst tvivelaktiga och då tillika, sedan strafflöshetsförklaring ändock i anslutning till intyget givits, den strafflöse insatts å vårdanstalt för att kanske några få månader senare därifrån utskrivas och sedermera förklaras fullt frisk — i det av statsrevisorerna berörda fallet varade vårdtiden från juli 1935 till sept. s. å. och friskförklaringen gavs i april 1936. Det kan icke undgås att, om ur straffrättslig synpunkt dylika förhållanden anses nödvändiga att godtaga, saken ur förvaltningsrättslig synpunkt måste på annat sätt bedömas. Avsättning och mistning av befattning på viss tid åläggas för det allmännas skull och hava visserligen karaktären av straff, men de utgöra tillika och väsentligen i administrativrättsligt avseende både skydds- och reaktionsåtgärder mot personer, vilka i följd av vissa konstaterade faktiska omständigheter måste anses obehöriga eller odugliga som samhällsorgan. Denna dubbla innebörd i avsättningsbegreppet har kommit till uttryck i gällande rätt på olika sätt, även om lagstiftaren icke

 

    ¹ Jfr ovan s. 317. Red.

gjort fullt klart för sig förhållandet. När sålunda avsättning kan såsom skiljande från befattning användas i disciplinär väg, är det uppenbart att fråga icke är om ett verkligt straff, utan tvärtom om en slutlig åtgärd som blivit nödvändig därför att tidigare disciplinstraff, vilka avsett möjliggörande av ett bibehållande i befattningen, visat sig ineffektiva. Och när i prästerliga strafflagen av 1889 § 14 stadgas, att »avfaller präst från svenska kyrkans lära, varde av domkapitlet skild från prästämbetet och den särskilda tjänst han inom kyrkan innehar», så är detta skiljande från befattning en avsättning, men trots stadgandets upptagande i strafflag icke ett straff. Just för undvikande av missuppfattning i detta avseende använder lagen här icke uttrycket avsättning, vilket i regel har såväl straffkaraktär som karaktär av administrativ säkerhetsåtgärd — i sagda § 14 har avsättningen uteslutande sistnämnda karaktär och domkapitlets beslut torde ur administrativrättslig synpunkt innebära blott en konstateringsakt beträffande såväl själva faktum som dess ipsojurepåföljd.
    Den alltid nödvändiga förutsättningen för att en person skall kunna intaga en erkänd organställning inom och för ett samhälle, särskilt staten, är — bortsett måhända från befattningar av ren affärstyp utan några medföljande maktbefogenheter gentemot allmänheten — den att han är i stånd att under ansvar utöva samhällelig makt: brister den förutsättningen, måste han skiljas från den speciella maktutövning varom fråga är, vare sig som straff eller icke, allt efter bristens beskaffenhet i olika fall. Regleringen i skriven rätt av dessa fall har skett dels genom strafflag, dels också genom disciplinära stadganden som båda anknutits till bestämda yttre fakta. Skulle emellertid själva förmågan att över huvud subjektivt uppbära ansvar officiellt konstateras vara borta, kan med fog sägas, att själva organställningen ipso jure upphör, ehuru detta icke av skriven lag framgår. Här borde därför, till vinnande av full klarhet, en lagstiftning komma till stånd och detta snarligen, vare sig rörande konstateringsaktens form och organ eller, där man ville undvika frågan om ipsojurepåföljd, beträffande sättet för skiljandet från befattningen vid konstaterad gärning, som blir strafflös.
    Det är emellertid mycket som talar för ett dylikt ipsojureupphörande av organställningen i och genom en strafflösförklaring, vilken sedermera icke ändrats; en annan sak är, att det av åtskilliga skäl kunde ifrågasättas, om ej en förnyad prövning av lagakraftvunnen strafflösförklaring borde vid domstol göras möjlig när den strafflösförklarade inom viss tid styrkes vara så återställd till hälsan, att ett läkaremisstag kan anses hava förelegat, men så länge detta ej skett eller ens lagligen kan ske, måste man taga strafflösförklaringen såsom definitiv även för den administrativrättsliga regleringen, huru kortvarig otillräkneligheten sedan än må visa sig i praktiken bliva. I dylika fall uppstår dock självfallet spörsmålet, huruvida ej just en större eller mindre kortvarighet med avseende å otillräkneligheten bör anses tala emot ipsojureupphörandet. Visar sig otillräkneligheten verkligen vara definitiv eller i allt fall mänskligt att döma varaktig, lärer knappast någon håll-

bar invändning kunna i och för sig göras mot ipsojureupphörandet, men saken kan tyckas ställa sig annorlunda vid en kortvarig otillräknelighet, vilken framstår såsom tillfällig och övergående men icke som konstitutiv. Visserligen kan häremot invändas, att när läkarutlåtandet lytt på otillräknelighet vid en viss förfluten tidpunkt och detta av domstolen tagits för gott, rättssäkerheten kräver att vad som därefter inträffar icke får tillmätas någon avgörande betydelse, helst den strafflösförklarade just genom utlåtandet undgått en eljest given bestraffning och därför bör taga de för sig onda följderna lika väl som de goda. Men å andra sidan skulle det åtminstone skenbart vara hårt, om den strafflösförklarade genom ipsojureupphörandet av befattningsinnehavet drabbats svårare än om han förklarats straffskyldig och endast ådömts viss tidsmistning av samma befattning. Även om denna synpunkt rent principiellt kan avvisas på den grund att innehavet av viss maktorganställning kräver oavbruten tillräknelighet och ansvarsskyldighet, kvarstår dock en viss obillighet som, då uttryckliga lagbestämmelser härom saknas, icke bör lämnas alldeles ur räkningen. Lagstiftningen bör dock kunna lösa även denna fråga.
    Om avsättning och mistning av befattning under viss tid äro att anse icke blott som straff, utan främst som säkerhetsåtgärder, behöver användningen därav icke vara beroende av en konstaterad straffskyldighet, eller med andra ord straffskyldigheten skulle vid otillräknelighet kunna upphöra, utan att för den skull sagda säkerhetsåtgärder därigenom uteslötes. Det kan tvärtom förhålla sig så att, även om dessa säkerhetsåtgärder erfordras, då straffskyldighet föreligger, de i ännu högre grad äro nödvändiga vid strafflösförklaring som grundas på otillräknelighet. Har en gärning, som bryter rättssäkerheten, blivit av befattningshavare begången och lagen till densamma anknutit påföljden avsättning eller mistning av befattningen på viss tid, ligger det intet onaturligt eller orimligt däri att denna följd får inträda, oavsett hur det i övrigt går med bestraffningen; påföljden har i dessa fall främst objektiv, icke subjektiv betydelse. Annorlunda kan saken ställa sig, därest avsättning eller mistning av befattning på viss tid anknutits icketill viss konstaterad gärning, utan till det straff som följer på densamma: i dylika fall måste, då strafflösförklaring givits, skiljandet från befattningen utebliva.
    Från administrativrättslig synpunkt torde principiellt vara möjligt att utan lagstiftning komma till rätta med frågan om skiljande från befattning på grund av konstaterad otillräknelighet och således även vid strafflösförklaring, då organställningens nödvändiga förutsättning— tillräknelighet — därigenom brustit, men då ingen som helst säkerhet eller ens sannolikhet finnes för att ett sådant skiljande från befattning skulle av domstol erkännas, därest befattningshavaren eller hans rättsinnehavare i rättegångsväg gjorde gällande anspråk på fortsatt utfående av av löningsförmånerna, blir även av denna grund en lagstiftning nödvändig. En sådan är ur statens synpunkt minst lika trängande som åtgärder till de strafflösförklarades behöriga omhändertagande.

Det kan icke försvaras att statens auktoritet skulle försvagas och upplösas genom tvånget att i befattningar bibehålla personer, som officiellt förklarats sakna den oundgängliga egenskap varpå befattningshavares ämbetsansvar vilar.

C. A. Reuterskiöld.