Svensk-schweizisk konvention om verkställighet av domar och skiljedomar. Högsta domstolen har d. 13 dec. 1935 meddelat en dom, som synes markera en tämligen radikal omsvängning i frågan om utländska domars rättskraft i Sverige (NJA 1935 s. 611). Det har ju allmänt ansetts, att utländska domar varken kunna verkställas eller tillerkännas materiell rättskraft här i riket, såvida icke en konvention i ämnet slutits mellan Sverige och domslandet. Undantag har dock gjorts för s. k. konstitutiva domar.1 I det citerade rättsfallet fastslås, att en utländsk dom kan läggas till direkt grund som bevismedel i ett svenskt mål, utan att någon traktat i ämnet behöver existera. — Fakta i målet voro i korthet följande. Svensken A. hade instämt svensken B. till engelsk domstol med yrkande om skadestånd på grund av brutet avtal. Talan blev av High Court of Justice ogillad, varjämte A. ålades ersätta B:s rättegångskostnader med visst belopp. B. instämde därefter A. till svensk domstol under yrkande att A. måtte dömas till B. utbetala sagda belopp. A. bestred käromålet bl. a. på den grund, att, då något avtal om domsverkställighet icke slutits mellan Sverige och England, den engelska domen icke här kunde tillerkännas bindande verkan. Härutöver framhöll A., att rättegångskostnader i England beräknas efter helt andra grunder än i Sverige. HD fann till skillnad mot de två första instanserna, att ingen omständighet förebragts, varför A:s anspråk borde »bedömas annorlunda än i enlighet med avgörandet vid den engelska domstolen».
Denna dom måste betraktas som uttryck för en glädjande förändring av vad som hittills — på icke alltför starka grunder — ansetts vara ståndpunkten i svensk praxis. Den medför dock ingalunda, att icke en fortsättning av det arbete som inletts med 1932 års nordiska verkställighetskonvention skulle vara av behovet påkallad. Början till en traktatmässig reglering av ämnet i förhållande till länder utanför den nordiska kulturgemenskapen har gjorts i och med en den 15 januari 1936 avslutad konvention med Schweiz angående erkännande och verkställighet av domar och skiljedomar (jfr lag 27 mars 1936). Anledningen till att början gjorts med detta land säges i motiven vara den, att Schweiz »såväl med hänsyn till där rådande rättsåskådning som ock i många avseenden i övrigt intager en med vårt eget land likartad ställning».
Den omständigheten kan vara av intresse, att Schweiz till skillnad mot Sverige slutit ett flertal verkställighetskonventioner. Nämnas kunna bl. a. den i tolkningsavseende ytterligt omstridda konventionen med Frankrike av 1869, traktaterna med Spanien av 1896, med Österrike av 1927, med Tyskland av 1929 och med Italien av 1933.
Under den svensk-schweiziska konventionen falla enl. art. 1 domar, som »i rättegångsmål meddelats i ämnen av civil natur, däri inbegripna domar som i sådana ämnen meddelats i brottmål». Konventionens tilllämpningsområde är sålunda principiellt begränsat i två avseenden, dels till rättegångsmål (jurisdictio contentiosa) och dels till civila mål. En av de största svårigheterna vid tolkningen av mellanstatliga verkställighetstraktater är nu att bestämma vilken lag som skall läggas till grund för gränsdragningen mellan jurisdictio contentiosa och voluntaria å ena sidan och mellan civila och kriminella mål å den andra, för den händelse domslandets och verkställighetslandets uppfattningar i nämnda avseenden divergera, något som dess värre så gott som alltid är fallet. Man befinner sig här på de s. k. kvalifikationsproblemens lika omdebatterade som svårlösta område. Givetvis kommer domslandet att uteslutande ur sin egen rätt hämta ledning för tolkningen av olika i en konvention förefintliga begrepp — som civila mål till skillnad mot kriminella mål, rättegångsmål till skillnad mot ärenden, fast till skillnad mot lös egendom, hemvist, platsen för ett avtals ingående och för dess verkställighet etc. — d. v. s. kvalifikationen sker efter lex fori. Men det är ingalunda säkert, att verkställighetslandet vid en prövning av den utländska domen godkänner denna metod, om dess egen rätt intar en annan ståndpunkt i den materiella tolkningsfrågan. Tvärtom synes en bestämmelse som den i konventionens 6 art. 2 p. (lagens 6 § 1 p.) ge stöd för den uppfattningen, att verkställighetslandet är i sin fulla rätt att kassera en mot dess egen stridande bedömning av relevanta rättsliga fakta, och det bör härvid poängteras, att en regel av dylikt innehåll i ett stort antal fall inryckts i verkställighetskonventionerna.
Man kan därför fråga sig, huruvida de nu allt vanligare mellanstatliga avtalen på detta område göra någon väsentlig tjänst, om de sakna anvisningar för tolkningen av de mest brännande kvalifikationsspörsmålen. En fransk rättslärd har i en tillspetsad form uttryckt sina betänkligheter så, att åtskilliga verkställighetstraktater endast äro vackra fasader, som i realiteten ge upphov till flera processer än de lyckas undvika, och detta just på grund därav, att kvalifikationsproblemen lämnas olösta. Det är därför lyckligt, att den föreliggande konventionen på betydelsefulla punkter undanröjt möjligheten till tolkningstvister genom att uttryckligen uppställa vissa regler angående konventionens giltighetsområde. Sålunda skola enl. 3 art. till jurisdictio contentiosa räknas beslut, som meddelats i mål angående boskillnad, hemskillnad eller äktenskapsskillnad ändock att besluten meddelats på ansökan men däremot icke beslut i förmynderskapsärenden. Dessutom sägs, att med domar i ämnen av civil natur skola jämställas sådana domar, vilka i civila ämnen meddelats i brottmål (1 art.), vilket, såsom motiven framhålla, innebär, att domar som i brottmål meddelats angående skadestånd men även domar i brottmål, som avse förpliktelse att utgiva individuellt bestämt gods, skola falla under konventionen. I den svenska lagens 1 § heter det, att endast en sådan schweizisk brottmålsdom som avser annat än straff eller förverkande av gods skall kunna verkställas i Sverige.
Traktaten gäller endast domar, vilka innebära avgörande av huvud-
saken, samt beslut angående rättegångskostnader, även när dessa sistnämnda beslut — såsom kan vara fallet i Schweiz — meddelats senare än själva domen. Lika med dom gäller av domstol fastställd förlikning. Från konventionens tillämpningsområde ha undantagits domar i konkursmål samt domar rörande rätt till fast egendom, belägen utom domslandets gränser (11 art.). Det sistnämnda undantaget, som kan sägas utgöra ett indirekt godkännande av en regel om exklusiv domsrätt för det land, där fastigheten är belägen, har dock icke ansetts motiverat i det fall, att domen gäller ämne av familjerättslig eller arvsrättslig natur.
För att ett beslut skall kunna verkställas enligt konventionen fordras, att det meddelats av allmän domstol. Till allmänna domstolar skola enligt 2 art. hänföras svenska överexekutorer i fråga om utslag i lagsökningsmål samt schweiziska handelsdomstolar och yrkesskiljedomstolar (tribunaux de prud'hommes, som döma i tvister mellan arbetsgivare och anställda, när tvisten icke gäller högre belopp än 800 francs). — I likhet med vad som är fallet i den nordiska konventionen fastslås en förpliktelse för fördragsslutande stat att erkänna rättskraften hos det andra landets domar. Detta innebär, att även beslut på grund av fastställelsetalan och domar, som innefatta ogillande av ett anspråk, skola tillerkännas bindande verkan.
I 4 art. uppställas olika villkor för domsverkställigheten. Domen får sålunda icke uppenbarligen strida mot ordre public i verkställighetslandet, den måste ha vunnit laga kraft och, såvitt fråga är om tredskodom, måste den uteblivna parten i tid ha fått del av stämningen antingen personligen eller genom befullmäktigat ombud. Av stort intresse är regeln, att en dom i ämne av personrättslig, familjerättslig eller arvsrättslig natur för att erkännas måste ha grundats på en lag, vars innehåll icke strider mot den lag som skulle ha blivit tillämpad, därest verkställighetslandet varit domsland. Det krävs alltså icke, att den tillgrund för domen liggande lagen är densamma som skolat tillämpas enligt verkställighetslandets system för lagkonflikters lösande, endast att nämnda lag icke strider mot innehållet i den lag som materiellt skulle lagts till grund i verkställighetslandet. Om alltså schweizisk domstol dömt till skillnad i äktenskap mellan svenska makar på grund av innehållet i schweizisk rätt, erkännes domen i Sverige, ändock att svensk domstol i föreliggande fall skulle tillämpat svensk lag, om nämligen skillnadsanledning förefunnits jämväl enligt svensk rätt och resultatet sålunda blivit detsamma.
Ytterligare ett villkor för domsverkställigheten förefinnes, nämligen att domen meddelats av behörig domstol. Problemet om domstolskompetensen är otvivelaktigt det centrala vid all diskussion om utländska domars rättskraft och teorierna angående detta problems behandling äro legio. Det är här icke möjligt att ens skissera de olika alternativen, det må blott konstateras, att man i konventionen valt att uppräkna de olika fora, som ansetts tjänliga som erkända jurisdiktionsgrunder, men att man icke gjort några inskränkningar i det ena landets domsrätt över medborgare i det andra landet. Det är alltså ingenting som hindrar, att man till svensk domstol alltfort instämmer en schweizare och därvid ba-
serar domstolens behörighet på regeln om oinskränkt förmögenhetsforum, men en dom, där kompetensen grundats på detta anknytningsfaktum, tillerkännes icke materiell rättskraft i Schweiz. Enumerationen av olika jurisdiktionsgrundande fakta har endast den betydelsen, att något av dessa fakta måste vara för handen för någon domstol i domslandet, men icke nödvändigtvis för just den domstol, som dömt i målet. Det är alltså på domslandets behörighet det kommer an, icke på den dömande domstolens. Som ett undantag gäller dock, att prorogation till viss domstol endast grundar behörighet för denna men icke för någon annan domstol i landet. Bland erkända jurisdiktionsgrunder märkas fysisk persons »verkliga hemvist» och juridisk persons säte. Likaså erkännes en behörighet, grundad på uttrycklig prorogationsklausul eller svarandens förbehållslösa ingående i huvudsakligt svaromål. Rekonventionsforum och s. k. filialforum ha accepterats, det senare dock under förutsättning att tvisten hänför sig till filialens verksamhet. Av stor betydelse är att forum loci delicti erkänts, om svaranden personligen fått del av stämningen i domslandet. Med förpliktelse på grund av lagstridig handling likställes en genom trafikolycka uppkommen förpliktelse. I personrättsliga, familjerättsliga och arvsrättsliga mål gäller en specialregel, nämligen att det anknytningsfaktum, på vilket domslandet grundat sin behörighet, måste återfinnas bland verkställighetslandets jurisdiktionsgrunder.
Bland fora som ansetts olämpliga såsom grund för ömsesidigt erkänd behörighet kunna alltså nämnas förmögenhetsforum samt olika typer av kontraktsfora. För att undvika ett ömtåligt kvalifikationsproblem har fastställts, att med verkligt hemvist skall förstås »den ort där svaranden är boende med avsikt att stadigt kvarstanna». Trots kritik från lagrådets sida ha de sakkunniga bibehållit denna definition med motivering att densamma är oumbärlig, om icke det schweiziska legala hemvistbegreppet skall äventyra den praktiska användbarheten av domicilet som anknytningsfaktum.
Konventionen ålägger myndighet i det ena landet att ex officio avvisa en talan, som redan anhängiggjorts vid en enligt konventionen behörig myndighet i det andra landet (7 art.). Dylik verkan av litispendens har icke uttryckligen föreskrivits i den nordiska konventionen.
Medan enligt den nordiska traktaten ansökan om verkställighet i Sverige göres hos överexekutor skall enligt den föreliggande överenskommelsen ansökan härom göras hos Svea Hovrätt. Verkställighetssökande part skall bl. a. förebringa bevis därom att domslandet ägt behörighet enligt de i traktaten fastställda kraven. Dylikt bevis utfärdas i Sverige av överståthållarämbetet eller länsstyrelsen, i Schweiz av vederbörande myndighet.
Beträffande skiljedomar åstadkommes endast såtillvida en ändring av det genom 1927 års Genèvekonvention uppkomna läget, att den föreliggande traktaten upphävt den i Genévekonventionen gällande inskränkningen med avseende å parternas egenskap att vara underkastade jurisdiktion i någon av de fördragsslutande staterna.
Sigurd Dennemark.