TAL
VID SVERIGES ADVOKATSAMFUNDS
HÖGTIDSSAMMANTRÄDE Å RIDDARHUSET
DEN 28 MAJ 1937.
AV
STATSRÅDET K. G. WESTMAN.
Bonden, häradshövdingen, lagmannen, konungen börja den svenska rättens historia. Först långt efter dem, med tveksamma, nästan stapplande steg träder advokaten in på den svenska domstolsscenen.
I flera lärda verk — det nyaste framlagt för oss av advokatsamfundets sekreterare till denna fest — har man vetenskapligt utrett anledningarna till advokatens sena framträdande och advokatverksamhetens långsamma utveckling i vårt land.
För min del vill jag nöja mig med att till detta problem knyta ett par folkpsykologiska anmärkningar.
Först och främst ber jag få erinra därom att rättegångarna i vårt land ganska långt in i landslagens tid ägde rum under bar himmel. Ett häftigt och kallt vårregn, en snöstorm under vintertiden måste naturligtvis utöva en hämmande inverkan på tingsmenighetens mottaglighet för en forensisk vältalighet, hälst som tingsplatsens bautastenar och tingsstockar erbjödo ett mycket otillräckligt skydd mot klimatets härdande påfrestningar.
Våra förfäder behärskades också av den föreställningen, att rättens vård skedde genom kärv handling. Lagen — folklagen— menade man vore så klar och enkel, att den kunde fattas genom den primitiva rättskänslan utan vidlyftiga utläggningar. Från tanken, att rätten — lika för alla — borde skära allt överen kam, ville man ogärna vika.
Mycket av de gamla svenska lynnesdrag, på vilka jag sålunda hänsyftat, levde länge kvar i vårt land, och alla spår ha kanske ej helt utplånats.
Den okänslighet för vältalighet, som jag nyss fann förklarlig hos förfäderna, har ännu i våra dagar knappast förbytts i sinmotsats. En modern advokat bör nog underlåta att på franskt sätt söka med fint utarbetad vältalighet smeka domares och nämndemäns öron, om han vill vinna sitt praktiska syfte. Med så mycket bättre samvete kan jag ge detta råd, som alla riksdagsmän väl veta att i riksdagen, de gamla tingens politiska arvtagare, vältalighet mottages utan större entusiasm och snarast med misstro.
Föreställningen om en enkel och kort lag, tillgänglig för alla, firade som bekant sin stora seger i 1734 års berömda lagbok.
Ett par årtionden efter denna lags tillkomst ställde en författare, hovrättsrådet Adlermark, denna idealbild av lagen i motsats mot en skrift, som ville vinna förståelse för advokaternas betydelse. Enligt Adlermarks mening endast försvårade och fördyrade advokaterna processerna. »Vår lag», sade han, »är så tydelig och klar, att icke en enda, som förstår läsa svenska, ju därav icke finna kan vad han sin medborgare skyldig bliver.»
Under den tid, som förflutit efter detta uttalande, ha emellertid samhällsföreteelserna alltmera mångfaldigats och invecklats. Lagstiftningen har ej minst under den senaste tiden strömmat fram i ett svällande flöde, och de lagtexter, som åstadkommits, äro stundom mycket svåra att förstå för den enkla medborgare, som de äro avsedda att hjälpa till rätta.
I detta rikare samhälls- och rättsliv måste med nödvändighetinsikten om advokatyrkets betydelse alltmera ökas.
Ett vittnesbörd härom finner man ej minst i det förslag till en stor rättegångsreform, som år 1884 framlades av nya lagberedningen. Här förordades ett begränsat advokatmonopol och advokattvång.
När den tidens lagstiftare misslyckades i sin strävan att genomföra den stora reformen, togo föregångsmän bland advokaterna ett viktigt steg till sitt yrkes höjande och därmed till vårträttsväsens förmån. Sveriges Advokatsamfund stiftades, som vi nyss hörde dess ordförande skildra, år 1887.
Vad detta samfund under sin 50-åriga tillvaro uträttat äro vi här i dag samlade för att tacksamt erkänna.
När lagstiftaren nu ånyo bemödar sig att välta en stor processreforms tunga sten uppför det parlamentariska berget, är, såsom förarbetena visa, hans uppmärksamhet riktad därpå att en god
rättegångsordning icke kan ernås, om icke däri infogas en tillfredsställande lösning av spörsmålet om advokaternas medverkan vid rättsvården.
Det är tydligt, att ett stärkande av yrkesadvokaternas ställning i hög grad skulle främja och underlätta domstolarnas verksamhet.
Den känsla av ansvar, som hos varje redlig man följer med utövandet av en livsuppgift, och den vana att handskas med rättsfall inför domstolarna, som yrkesadvokaten förvärvar, giva honom ett skydd mot missgrepp och en vägledning, som icke står den till buds, vilken endast tillfälligt åtager sig en advokats uppdrag. Sällsynt är, att en yrkesadvokat i vårt land missuppfattar sin uppgift så, att han inför den stora allmänheten överordnar sin ställning över domarens, under förbiseende av den gräns, som hans förhållande till parten sätter för hans objektivitet.
Vid behandlingen av de problem, som uppstå mellan yrkesadvokaten och hans klient — i mycket lika psykologiskt ömtåliga, som de vilka möta en läkare eller präst — utgöra likaledes de båda faktorer, som jag nyss nämnde, för advokaten ett stöd.
Vi svenskar ha ju icke samma förmåga som engelsmännen att uppskatta och omge med stämning de krafter, som verka inom stats- och rättslivets område. Jag föreslår, att vi bryta mot denna svenska sed genom att i dag till Sveriges Advokatsamfund frambära uttrycken av vår erkänsla för vad det uträttat, vad det velat och vill, vad det, såsom vi hoppas, kommer att uträtta för Sveriges rättsvård.