KRIMINALPOLITIKENS CENTRALAORGANISATION.¹

 

AV

 

PROFESSORN MED. DR OLOF KINBERG.

 

För var och en som med någon uppmärksamhet följt den kriminalpolitiska utvecklingen i Sverige under de sista 25—30 åren är det svårt undgå att observera en egendomlig inkonsekvens, en besynnerlig motsägelse i det sätt varpå detta arbete bedrivits. Denna inre motsägelse framträder särskilt på två punkter. Å den ena sidan har vi i Sverige sedan 30 år lagt ned ett rätt stort arbete på att utdifferentiera de kriminalpolitiska medlen till brottslighetens bekämpande. För 30 år sedan fanns det i vårt land praktiskt taget endast två medel att behandla den grövre brottsligheten, nämligen å ena sidan frihetsstraff för presumerat normala brottslingar, å andra sidan straffriförklaring med eller utan hospitalsvård, för dem som var sinnessjuka eller djupt abnorma. Visserligen fanns dödsstraffet kvar, men det tillämpades ytterst sällan och kan därför lämnas åsido. Sedan har utvecklingen gått i den riktningen att vi för närvarande besitter åtta, snart nio, olika medel att bekämpa brottsligheten. Vi har en särskild lagstiftning som gäller unga brottslingar under 18 år. Vi har nyligen fått en särskild lagstiftning rörande unga brottslingar mellan 18 och 21 år. Vi har villkorlig dom för de socialt relativt ofördärvade människor som kommit att begå brott. Vi har sedan slutet av 1920-talet två nya, men mycket betydelsefulla lagar, av vilka den ena handlar om förvaring av vissa abnorma brottslingar som icke kan placeras på hospital och den andra om internering av vissa återfallsförbrytare. Vi har slutligen sedan år 1931 en speciallag som avser sådana alkoholmissbrukare som vid brottets begående varit sinnessjuka, men vid domfällandet icke längre är sinnessjuka, men däremot i behov av alkoholistvård. Det föreligger för närvarande i Sverige ytterligare vissa lagförslag som avser en utveckling i samma riktning. Vi har sålunda sedan början av år 1936 ett nytt lagförslag som rör behandlingen av alkoholbrottslingar och avser att ersätta den reguljära straffbehandlingen med en specialbehandling. Vi har en vid 1937 års riksdag antagen lag rörande specialbehandling av fylleriförseelser, av vidsträckt kriminalpolitisk betydelse. Erfarenheter från den nuvarande organiserade alkoholistvården har nämligen visat att det jämte

 

    ¹ Förkortad bearbetning av föredrag, hållet vid en av Finlands Kriminalistförening anordnad antibrottslighetsdag i Åbo den 8 mars 1936.

den stora skaran fyllerister som i socialt avseende är i det hela oförvitliga finns en grupp mycket farliga personer som man skulle förhindra att begå brott genom att på lämpligt sätt reagera mot deras fylleriförseelser.
    Denna korta översikt visar således att intresset för en sådan utveckling av kriminalpolitiken, som avser att i varje fall använda en adekvat rättsreaktion på de skiftande formerna av asocialitet och brottslighet fört oss ett långt stycke framåt.
    Riktar man nu uppmärksamheten på det sätt varpå den centrala organisationen av dessa kriminalpolitiska åtgärder förverkligats så gör man en del mycket överraskande iakttagelser.

 

Tabell.Översikt över kriminalpolitikens nuvarande centrala organisation i Sverige.(Den 1/4 1937).Central myndighet Kategori omhändertagna Män Kvinnor SummaMed. styr., Soc. dep. Kriminalpatienter 1,243 167 1,410Fåbgvårdsstyrelsen, Just. dep. {Fängelsefångar 260 7 267} 1,238{Straffångar 929 42 971} {Bötesfångar 121 — 121{Förvarade abnorma 104 2 106{Internerade 36 — 36{Sinnessjuka fångar 19 — 19{Undersökningsfall 83 9 92{Straffriförklarade 154 34 188{Häktade 174 15 189Barnavårdsbyrån, Soc. dep. Skyddshemselever¹ 610 383 993Särskild styrelse, Soc. dep. Elever å Hall och Skarvik¹ 81 42 123Särskilda styrelser, Just.dep. Tvångsuppfostr. elever. 125 50 175Särskilda styrelser, Soc. dep. Pasasiter s. k. lösdrivare 150 125 275Socialstyrelsen, Soc. dep. Alkoholister 987 32 1,0195,076 908 5,984

 

 

    Av tabellen framgår att bland de talrika kriminalpolitiska åtgärder som kommit till stånd under senare decennier fångvårdsstyrelsen har fått omhändertaga endast två grupper, nämligen förvaringen av vissa abnorma och interneringen av vissa återfallsförbrytare. Det antal vårdfall som härigenom tillförts fångvårdsstyrelsens förvaltningsområde är endast omkring 140 personer.
    Redan innan fångvårdsstyrelsens kriminalpolitiska uppgift på detta sätt utvidgades hade den beskurits genom att behandlingen av samhällsparasiterna, lösdrivarna, utbrutits från styrelsen och lagts direkt under socialdepartementet.
    Alla de övriga nya kriminalpolitiska medlen är placerade under andra förvaltningsområden.
    I hela den centrala organisationen av kriminalpolitiken råder sålunda en babylonisk förbistring. En sådan utveckling av kriminalpolitikens

 

¹ Dessa siffror utgöra beläggningen den 1/1 1937.

centrala organisation visar uppenbarligen att man vid förverkligande av de enskilda leden i det kriminalpolitiska systemet icke haft något enhetligt positivt program, utan endast ett negativt vilket gått ut på att så konsekvent som möjligt undvika fångvårdsstyrelsens inflytande över alla sådana kriminalpolitiska åtgärder som avser en uppfostrande verksamhet och därför måste arbeta med friare och mindre byråkratiska metoder.
    Tydligen måste det ha funnits mycket vägande skäl för en sådan politik. Fångvårdsstyrelsen har ju i äldre tider varit kriminalpolitikensså gott som enda verkställande organ. Om statsmakterna sedan några decennier varit angelägna att skydda kriminalpolitikens nya utvecklingsformer från kontakt med fångvården så måste detta bero på att fångvårdens arbetsmetoder ansetts vara i ett eller annat avseende otidsenliga. Att i detalj skildra de drag hos den svenska fångvården, som givit upphov till denna skräck för beröring med fångvården, skulle kräva för mycket utrymme. Det må därför vara nog att i korthet ange några av de omständigheter, som framkallat en dylik inställning hos den moderna kriminalpolitikens målsmän.
    Den nutida svenska fångvården är som bekant organiserad under 1800-talet och har väsentligen byggt på ett möjligast konsekvent genomfört cellstraff. Själva inlåsningen av brottslingen blir i ett sådant system ett slags självändamål. Fångvårdspersonalens uppgift kommer till rätt stor del att bestå i ett övervakande av att en mängd reglerande föreskrifter efterlevas. I förhållande till fången blir fångvårdsmannen därför i rätt stor utsträckning en symbol för det bart huggande svärdet. Genom den detaljerade regleringen av arbetet på anstalten och den starka centraliseringen av förvaltningen blir fångvårdsmannens initiativ och självständighet i hög grad beskurna.
    Inom centralförvaltningen har sparsamheten varit en dominerande regel. Detta har haft till följd att medan anstaltstekniken på andra håll gjort väldiga framsteg, framför allt genom sjukhusens och hospitalens utveckling, så har fångvårdsväsendet i detta avseende sackat efter. Men teknik och hygien höra nära ihop. Bristfällig teknik leder till bristfällig hygien, både i kroppsligt och själsligt avseende. På detta område har mycket försummats. En allt för långt driven sparsamhet när det gäller att taga hand om människor leder lätt till resultat som är oförenliga med humanitetskraven. Även i fråga om personalens rekrytering har systemet medfört ogynnsamma verkningar.
    Alla dessa omständigheter har gjort att man under årens lopp alltmera kommit att betrakta fångvården och dess sätt att handhava sina kriminalpolitiska uppgifter såsom föråldrade och som uttryck förlänge sedan övervunna uppfattningar rörande brott och straff.
    Då man nu stått inför uppgiften att förverkliga nya tankar i kriminalpolitiken har man sökt förhindra att detta syfte skulle förfuskas därigenom att en av antagonistiska ideal inspirerad förvaltning lade sin döda hand på deras praktiska utformning. Det är denna säregna konstellation, att det samhällsorgan som enligt sin ställning bort vara den

förnämsta drivande kraften till reformering av sig självt och till utveckling av nya kriminalpolitiska redskap, i själva verket varit ett hinder för dylika reformer, som ligger bakom motsägelsen mellan å ena sidan ett utvecklat system av kriminalpolitiska åtgärder och å andra sidan en synnerligen opraktisk och tafatt organisation av den centrala kriminalpolitiska förvaltningen. Detta sakernas tillstånd har medfört en hel del ogynnsamma konsekvenser.
    Tabellen lämnar en del viktiga upplysningar rörande beskaffenheten av det klientel som för närvarande i kriminalpolitiska sammanhang omhändertages på svenska anstalter. I tabellen är ej medtaget det ickeo betydliga antal lösdrivare och bettlare som förvaras å fattigvårdsanstalterna, särskilt de s. k. arbetshemmen, då någon statistik ej föreligger varigenom de kunna avskiljas från dessa anstalters övriga klientel.
    Fångvården som ju tidigare varit huvudrepresentanten för kriminalpolitiken i dess verkställighet har för närvarande hand om endast sammanlagt 1,238 individer som är dömda till urbota straff. Hela antalet personer som är omhändertagna i direkta eller indirekta kriminalpolitiska sammanhang utgör omkring 6,000. De egentliga fångarna i den svenska kriminalpolitiken är således betydligt mindre än en fjärdedel av hela klientelet. Ser man vidare på sammansättningen av detta klientel, så finner man i hur påfallande stor utsträckning de psykiskt abnorma och sjuka är representerade. Vi har här först de å statshospitalen vårdade kriminalpatienterna, till ett antal av omkr. 1,400. Vidare finnså fångvårdens anstalter för sinnessjuka och abnorma omkr. 400. Hall och Skarviksklientelet utgöres till väsentlig del av abnorma. Detsamma gäller om en stor del av tvångsarbetarna samt om alkoholisterna på vissa anstalter (Svartsjö, Landskrona, Åsbrohemmet). Även bland det övriga klientelet har man, enligt undersökningar som utförts under desenare åren, att räkna med en mycket stor procent abnorma, förutom de kategorier som i tabellen redovisats såsom sådana. Man kan sålunda utan överdrift säga att av det klientel som för närvarande är omhändertaget å svenska anstalter med kriminalpolitisk uppgift bortåt hälften är på ett eller annat sätt psykiskt sjuka eller abnorma människor.
    En betänklig olägenhet av här berörda, egendomliga splittring i centralförvaltningen är att man upprättat artificiella gränser mellan verksamhetsområden som enligt sakens natur nära sammanhänger med varandra. Detta medför att det allmännas åtgärder för kriminalpolitiska ändamål inte kan i full utsträckning utnyttjas. Omhändertagna kan av formella skäl icke placeras på den anstalt dit de rätteligen hör. Specialåtgärder för en viss grupp behöver dubbleras. Personal med speciell erfarenhet rörande en viss kategori fall kan icke utnyttjas för vården av individer tillhörande en annan kategori. Tekniska resurser, exempelvis för specialsjukvård, är inte tillgängliga för hela vårdområdet. De centrala förvaltningsorganen samarbetar inte till gemensam nytta utan tyckas understundom, av ett slags jalousie de métier eller vad det kan vara, snarare motverka varandra, till skada för det hela. Varje område är ett helt för sig, genom vattentäta skott skilt från närgränsande områ

den, och måste därför kämpa med sina egna svårigheter, medan man, om en samorganisation funnes, skulle med gemensamma krafter lätt råda bot på uppkommande svårigheter.
    Olägenheterna av bristen på en central samordning inom förvaltningen har framträtt även på andra håll. Sålunda har åtskilliga försök att förbättra speciellt fångvården strandat därför att de kommissionersom haft att utarbeta förslagen saknat en generalplan för organisationen och utvecklingen på området. Det har nämligen varit omöjligt att bedöma huruvida ett diskuterat eller framlagt förslag verkligen varit lämpligt och livsdugligt, då det inte funnits något system för en blivande organisation, vari man kunnat inpassa den tänkta institutionen eller arbetsuppgiften.
    Erfarenheten har sedan lång tid visat att en av de allra största olägenheterna vid det praktiska utformandet av kriminalpolitiken är att de för dennas syften använda anstalterna i större eller mindre utsträckning är överhopade med sinnessjuka, psykiskt abnorma samt psykiska invalider och andra defekta. Den stora numerären av sådana människor på anstalter som är avsedda för normala människor verkar ytterst störande på dessas funktion. De abnorma upptar nämligen genom sina uppförandesrubbningar en oskälig del av anstaltspersonalens tid. De tilldrar sig uppmärksamheten i särskilt hög grad och vänder bort den från det normala klientelet. De inverkar störande på ordning och disciplin, är psykiska smittospridare och försämra behandlingsresultaten. Därför har det blivit mer och mer uppenbart att det fundamentala problemet inom kriminalpolitiken är att åstadkomma en dränering av anstalterna för normala, så att det biologiskt mindervärdiga klientelet avlägsnas.
    På grund av dessa förhållanden har det blivit mer och mer tydligt att vi måste uppställa vissa värdepremisser rörande kriminalpolitikens allmänna organisation innan vi kan lösa detaljproblemen. Det förnämsta önskemålet är att alla anstalter för normala automatiskt liksom dräneras från patologiska element. Anstalter för normala skall arbeta endast med sådant klientel som de är avsedda för och i stånd att arbeta med, men inte med ett abnormt klientel som de inte kan komma till rätta med. Artificiella gränser mellan olika kriminalpolitiska områden måste avlägsnas. Slutligen måste hela vårdområdet äga ett enda huvud som kan besluta och en arm som kan utföra vad som befinns behövligt och lämpligt.
    På senare tid har man mer och mer kommit till insikt om att i kriminalpolitiken fordras, förutom det organ som från början bestämmer vad som skall ske med en viss individ, ett annat organ som har till uppgift att pröva och vid behov korrigera de först beslutade åtgärderna.
    Hur mycket arbete man än nedlägger på att noggrant undersöka, från medicinsk och kriminalpsykologisk synpunkt, varje individ som skall bli föremål för kriminalpolitisk behandling, så måste man dock alltid räkna med en viss felprocent. Detta är oundvikligt. Vidare för-

ändras människor under pågående kriminalpolitisk behandling — tyvärr inte alltid i den riktning som behandlingen syftar till — vilket betyder att en person som i dag bör bedömas på ett sätt efter år och dag inte längre bör bedömas på samma sätt. En person som blir omhändertagen när han är ung blir småningom äldre och passar redan därför inte på den anstalt där han först placerats. En annan som dömts till straff befinnes under strafftiden vara så abnorm, farlig och opåverkbar, att han hör hemma på förvaringsanstalten. Han bör då flyttas dit. Inte sällan har domstolarna att göra med individer som är konstitutionellt abnorma och därför farliga, men vid brottets begående därtill varit sinnessjuka och därför blivit straffriförklarade och intagna på hospital. Det händer nu att sinnessjukdomen går över medan den konstitutionella abnormiteten och farligheten självfallet står kvar. Vad skall man då göra med dem? Vi kan för närvarande inte flytta över dem till en förvaringsanstalt för abnorma dit de egentligen hör, och på hospitalet passar de inte längre.
    Det behöves sålunda över huvud taget på hela detta område möjligheter för en fri och praktisk, för varje fall anpassad modifikation av behandlingens form. Det blir därför mer och mer klart, inte bara för läkaren som är uppfostrad att se alla terapeutiska frågor av vad slag de vara må rent praktiskt, utan också för juristen, att det behöves ett slags specialdomstol, en central verkställighetsdomstol, ett slags utbyggnad av den engelska Home Secretary's befogenhet att korrigera vissa domar och en analogi till den italienska strafflagens verkställighetsdomare som har att vid behov korrigera domstolarnas beslut.

    I överensstämmelse med ovan angivna värdepremisser för kriminalpolitikens organisation har jag utarbetat en generalplan som omfattar dels I) ett centralt komplex, centralhospitalet, avsett för de biologiskt mindervärdiga asociala som är i behov framför allt av medicinsk vård, dels, i nära administrativ förbindelse med detta hospital, II) sådana institutioner som har att mottaga ett besläktat klientel, vars vård dock av särskilda skäl icke bör förläggas till centralhospitalet (s. 370), och dels slutligen III) de olika kriminalpolitiska institutioner som är avsedda för behandling av olika kategorier presumerat normala, socialt missanpassade individer, vilkas omhändertagande direkt eller indirekt har en kriminalpolitisk syftning (s. 371).
    I. Centralhospitalet bör bestå av flera administrativt förenade celler. Den till uppgiften både kvantitativt och kvalitativt viktigaste är ett hospital vilket bör vara försett med all den tekniska utrustning som tillkommer ett modernt sinnessjukhus och sålunda bör innefatta möjligheten till lämplig vård av alla kategorier, från de lugna och lättskötta som kan vårdas på s. k. öppen avdelning, till de allra farligaste för vilka måste finnas en s. k. fast paviljong. Det bör även innefatta möjligheter till familjevård, såsom en övergångsbehandling för dem som är påtänkta till utskrivning och såsom definitiv behandling för vissa ofarliga men obotliga fall.

    Centralhospitalet bör mottaga följande kategorier.
    1. Personer som varit tilltalade för brott, men av domstol blivit på grund av sinnessjukdom, höggradig utvecklingshämning eller annan höggradig rubbning i själsverksamheten förklarade straffria och dömts att intagas på centralhospitalet. F. n. är det principiellt statshospitalen som har till uppgift att vårda detta klientel vilket också i stort antal befinner sig på dessa sjukhus. Hela antalet s. k. kriminalpatienter (innefattande förutom de straffriförklarade även sinnessjuka straffångar och undersökningsfall) vilka vårdas på statshopital uppgår till omkr. 1,400. På grund av den alltjämt rådande, förmodligen obotliga platsbristen på dessa sjukhus och det faktum att de straffriförklarade inte äger förtursrätt till intagning har i sinnessjuklagen stadgats att straffriförklarade som befinns vara i behov av hospitalsvård skall preliminärt intagas på s. k. sinnessjukavdelningar vid fångvården. Antalet å dessa avdelningar vårdade straffriförklarade utgör (april 1937) över 200. Denna preliminära vård av straffriförklarade inom fångvården är emellertid endast till namnet preliminär. I själva verket utsträckes den för många över åratal. Enligt en utredning, verkställd år 1934 av prof. Petrén,¹ uppgick de »preliminära vårdtiderna» bland fängelsehospitalens klientel i 3 fall till mer än 10 år, i 17 fall till 5—10 år, i 13 fall till 3—5 år, i 31 fall till 1—2 år. Detta, att en formellt preliminär intagning å fångvårdens sinnessjukavdelningar utsträckes över lustrer och decennier, skulle i sig självt kanske inte utgöra någon större olägenhet om dessa sjuka under den långa väntetiden finge en vårdsom motsvarar anspråken på nutida sinnessjukvård. Så kan emellertid inte sägas vara fallet. Med undantag av ett enda är samtliga dessa fängelsehospital helt enkelt vanliga fängelseavdelningar som mer eller mindre nödtorftigt anpassats för sin sjukvårdande uppgift. Även ifråga om den enda anstalt som inrättats för sinnessjukvård, nämligen Rättspsykiatriska kliniken i Stockholm, gäller att den väsentligen är avsedd att vara en observations- och undersökningsinstitution och att lämna mera tillfällig vård, men att den självfallet saknar både det utrymme, de tekniska resurser och de möjligheter till omväxlande sysselsättning av de intagna inom- och utomhus som finnas på ett modernt hospital. Härtill kommer slutligen att kliniken genom den från alla synpunkter olämpliga sammankopplingen med en straffanstalt, genom varjehanda reglementsföreskrifter som i äldre tider ansetts passandeför en straffanstalt, men aldrig någonsin varit lämpliga för ett sinnessjukhus, är bundet vid snäva regler och därför icke kan utvecklas till ett verkligt sinnessjukhus.²

 

    ¹ A. PETRÉN: Hur bör frågan om vården av s. k. kriminalpatienter lösas? Sv. läkartidningen 1934.

    ² Ett belysande exempel på olämpligheten i denna sammankoppling är följande. Det händer ganska ofta att klinikens patienter för undersökning eller behandling behöver besöka en eller annan specialpoliklinik vid stadens allmänna sjukhus. Sådana besök plägar innebära nog så lång väntan i poliklinikens väntrum. Av något skäl är det nu så ordnat att konstaplar som åtföljer patienter på dylika poliklinikbesök skall vara i uniform. Ömtåligare patienter har med rätta beklagat sig över att de genom sitt uniformsklädda sällskap skall under de ofta

    Att straffriförklarade häktade får vänta i åratal innan de kommer i åtnjutande av den vård som de ansetts behöva och som skulle om möjligt återskänka dem hälsa och förmåga att ånyo leva ute i samhället, och under tiden inhysas i gamla fängelselokaler som under inga förhållanden kan betraktas såsom sinnessjukhus är sålunda en stor olägenhet. Än mera stötande blir detta system med provisorisk sinnessjukvård å fångvårdsanstalt, när det gäller icke häktade vilka förklarats straffria och befunnits vara i behov av hospitalsvård. Att dessa som icke varit häktade, som genom straffriförklaringen befunnits inte ha något otalt med samhällets penitentiära organ, sedan detta genom det judiciella förfarandet konstaterats, intagas just på fångvårdens anstalter för att under sken av sinnessjukvård kvarhållas där i åratal är minst sagt inhumant.¹ Det hör också till saken att nutida anspråk påsärskilt utbildad och tränad personal icke i tillräcklig utsträckning upprätthålles vid dessa anstalter.
    Alla straffriförklarade bör i stället efter domen intagas på centralhospitalet där de kan få den tidsenliga vård och behandling som de ansetts vara i behov av.
    Från vissa hospitalsläkarehåll har gjorts gällande att det skulle vara inhumant att på ett centralhospital intaga sådana patienter som före sjukdomens början varit socialt välartade människor.
    Härom är att säga att det visserligen finns ett ringa antal dylika ömmande fall, vilkas prototyp är den melankoliska modern som för att rädda sitt barn undan timlig och evig olycka dödar det. Men ingenting hindrar att dessa direkt intagas på ett vanligt hospital. Emellertid är att märka, att om centralhospitalet inrättas såsom ett fullt modernt sinnessjukhus, vilket naturligtvis bör ske, så är det svårt att inse varför en djupt deprimerad människa skulle finna sin tillvaro svårare där än på ett annat hospital. I själva verket är ju dessa människor, så länge de befinner sig på sjukdomens höjdpunkt, så helt upptagna av sina inre problem och sorger, att yttervärlden för dem spelar en relativt ringa roll. Den som besökt Englands stora kriminalasyl Broadmoor kan i dess anordningar inte finna någonting som skiljer det från ett vanligt sinnessjukhus. För övrigt måste det sägas att i de ömmande fall jag haft till bedömande på Rättspsykiatriska kliniken statshospitalen hittills inte visat något större intresse för deras ömmande belägenhet. Åtskilliga har måst tillbringa hela sin vårdtid å sinnessjukhus vid fångvården. F. ö. varken bör eller behöver systemet vara så rigoröst att inte undantag från regeln kan göras, inte bara i ömmande fall, utan också när sjukdomen avstannat eller utvecklats på sådant sätt att farligheten upphört och ett överförande till hemortens hospital utan olägenhet kan ske.

 

långa väntetiderna å polikliniken inför den övriga publiken affischeras såsom brottslingar. Då det uppenbarligen är oförenligt med nutida sinnessjukvård att patienter utsättas för åtgärder som de själva betraktar såsom nedsättande har saken måste ordnas så att klinikens läkare, vilkas arbetskraft dock behövs för andra uppgifter, själva måst åtfölja patienterna vid dessa poliklinikbesök.

    ¹ Ändring härutinnan har föreslagits i proposition till 1937 års riksdag.

    Det finns emellertid även andra och tungt vägande skäl för att inrätta ett centralhospital för behandling av i första hand straffriförklarade. Det är en vidsträckt erfarenhet från snart sagt alla länder att hospitalen har en viss benägenhet att frigöra sig från personer som i kriminella sammanhang blivit intagna därstädes. Anledningarna härtill är många. Personer som straffriförklaras på grund av rubbning i själsverksamheten är ofta icke i vetenskaplig mening sinnessjuka utan behäftade med konstitutionella själsliga lyten vilka medför en försvårad anpassning och därför lätt leder till konflikter och brott. Sedan dramat, inklusive rannsakningen, är över och de straffriförklarade kommit i hospitalets mera retningsfria miljö förbättras ofta deras tillstånd, de blir lugnare och bättre balanserade, kan inte sällan, om de är intellektuellt väl utrustade, vilket inte alldeles sällan förekommer, visa sig vara intressanta och i många avseenden sympatiska människor. När de så under en längre tids vistelse på anstalten befunnit sig i ett väl balanserat tillstånd, ligger det nära till hands att sjukhusets överläkare småningom ger efter för deras böner om utskrivning. När de kommer ut i livet står de inför nya problem, möter försörjningssvårigheter, råkar i konflikter, och en vacker dag är de ånyo tilltalade för brott. Vid bedömande av hospitalsläkarnas eftergivenhet mot dylika patienters framställning om utskrivning bör också ihågkommas att hospitalen väl praktiskt taget överallt i världen är överfulla och att en av läkarnas viktiga uppgifter är att se till att deras sjukhus kan taga emot de nya fall som tränger på för att få vård.
    Det kan inte heller nekas att felbedömningar av farligheten just på grund av patienternas olika uppförande i hospitalsmiljön och ute emellanåt förekommer och ger anledning till förhastade utskrivningar. Det är sålunda inte länge sedan en ung man, som blivit intagen å ett hospital i samband med svåra hotelser mot en dam, efter någon tid utskrevs på framställning av hospitalets överläkare, trots att överinspektören för sinnessjukvården och hans vikarie, vilka båda vid olika tillfällen haft att yttra sig över den eventuella utskrivningen, avstyrkt denna. Det dröjde endast några få veckor innan den utskrivne satte sin hotelse i verket och nedsköt damen ifråga. Hans sinnesbeskaffenhet blev undersökt och det befanns att hela det komplex av bevekelsegrunder som småningom lett till mordet var av utpräglat patologisk natur. Mannen blev också straffriförklarad och intagen på sinnessjukavdelning vid fångvården.
    Vidare har det inträffat att en hospitalsöverläkare som haft att vårda en straffriförklarad, genom oförmåga att förstå innebörden i den sociala och rättsliga situationen varunder patienten blivit omhändertagen och genom att behandla henne såsom en i vanlig ordning intagen patient, gett anledning till berättigat klander. I det åsyftade fallet hade en förmögen dam tillhörande societeten under säregna omständigheter skjutit den man från vilken hon kort förut erhållit hemskillnad. Kvinnan ifråga var en starkt asteniskt och genom olämpligt levnadssätt utmärglad, alkoholiserad och därtill svårt hysterisk människa,

som genom vanvettigt levnadssätt med nattvak, spritmissbruk och sexuella excesser samt svåra uppträden med mannen vid flera tillfällen haft hysteriska psykoser och senast ett par dagar före brottet varit alldeles förvirrad. Hon blev såsom den djupt abnorma och vid brottstillfället därjämte sinnessjuka människa hon var straffriförklarad och intogs inom kort på ett hospital i södra Sverige. Rätt snart efter dessa händelser fick hon av hospitalsöverläkaren s. k. permission till närbelägna stad i sällskap med sin föga omdömesgilla moder. Dessa besök användes bland annat till besök å stadens restauranger där champagnemåltider intogs. Saken blev naturligtvis känd, väckte uppseende och berättigad indignation och har sedan i enskild och offentlig diskussion ofta använts såsom exempel på klassjustice: »En rik dam som mördat sin man får efter några månader, medan hon ännu är intagen på hospital såsom kriminalpatient, med vederbörande överläkares medgivande, festa om på krogarna i närmaste stad», har man sagt och faktum kan ju inte förnekas! Förmodligen är detta fall unikt, men den grova omdömeslöshet, som här i ett enstaka fall lett till olämplig behandling har säkerligen gjort mera skada för den kriminalpolitiska åsiktsbildningen än den faktiska kriminalpolitiska nytta som åstadkommits därigenom att hundratals farliga brottslingar, såsom sinnessjuka eller abnorma, blivit definitivt omhändertagna i stället för att, såsom tidigare, efter några månaders straffarbete ånyo släppas lösa på sina medmänniskor.
    Det är också klart att genom en så omdömeslös och slapp behandling av en straffriförklarad, som i detta fall, de tillfällen till en allvarlig fostrande behandling, som vård på ett verkligt hospital erbjuder, försummats, vilket är särskilt beklagligt när, såsom här var förhållandet, en hållningslös livsföring starkt bidragit till det sjukliga sinnestillstånd och den abnorma situation ur vilken brottet framsprungit.
    Ett annat betydelsefullt argument för centralhospitalet såsom den reguljära vårdplatsen för straffriförklarade är att i samma mån som ett större antal grova brottslingar under rannsakningen konstateras vara så psykiskt abnorma eller sjuka att straffbehandling icke kan ifrågakomma, det av allmänpreventiva skäl blir angeläget att åt den efterföljande hospitalsvården ge karaktären av en verklig skyddsåtgärd med det allvar som bör tillkomma en sådan. Detta innebär naturligtvis icke att själva vården på centralhospitalet bör erhålla några repressiva drag. Men det är å andra sidan nödvändigt att chefen å denna anstalt har sinne för dess kriminalpolitiska uppgift och att vården handhaves med den bestämdhet och fasthet som erfordras för att behandlingens icke blott medicinska utan även pedagogiska syften skall kunna så långt som möjligt realiseras.
    För statshospitalens del skulle en koncentration av de kriminella fallen till en särskild anstalt medföra betydande fördelar. På hospitalen användes med förkärlek ifråga om kriminalpatienter och andra asociala den s. k. utspädningsmetoden. Detta innebär att de kriminella kommer i nära kontakt med socialt icke belastade patienter. Det

är självfallet att det för socialt oförvitliga patienter kan innebära ett onödigt lidande att ligga på samma sal som exempelvis en beryktad mördare. Ännu oftare torde det för den sjukes anhöriga vara pinsamt att veta att den sjuke befinner sig i en sådan omgivning. Denna synpunkt har på sin tid energiskt framförts av medicinalstyrelsen under diskussionen om åtgärder för vård av kriminalpatienter.
    Viktigare är måhända att med det stegrade antalet undersökningar av tilltalade ett ökat antal konstitutionellt abnorma, vilka ofta med en vittsvävande och föga lycklig benämning kallas »psykopater», kommer att straffriförklaras och intagas å hospital. Dessa sjukhus har emellertid svårt att finna sig till rätta med patienter som inte är i egentlig mening sinnessjuka och på grund av sin luciditet och sin moraliska och sociala perversitet är svårbehandlade och störande för sinnessjukhusets övriga klientel. För denna kategori behövs speciella anordningar, där det pedagogiska momentet har större plats än ifråga om de egentliga sinnessjuka. Detta klientel bör därför placeras på en specialanstalt med särskilda behandlingsresurser.
    Ett annat betydelsefullt skäl för inrättandet av ett centralhospital är att man genom en koncentrering av de fall som omhändertagits i samband med asocialitet eller brott skulle skapa bättre betingelser för en vetenskaplig bearbetning av detta material. På hospitalen är kriminalpatienterna ofta ett crux. Möjligheterna till medicinsk terapi är ofta begränsade. Det är därför naturligt att läkarnas intresse i högre grad är inriktat på de från medicinsk behandlingssynpunkt mera givande fallen av akut sinnessjukdom som utgör ett mera föränderligt och rörligt klientel. Medan det från de svenska hospitalen under senare decennier publicerats en mängd vetenskapliga arbeten, huvudsakligen av bio-kemiskt men även av psykologiskt eller ärftlighetsbiologiskt innehåll har sedan mitten av 1890-talet av läkare vid svenska statshospital publicerats endast tre större arbeten av rättspsykiatriskt innehåll: G. SCHULDHEIS' bok »Om sinnessjuka fångar i Sverige 1865—1894» (1898), N. A. NILSSONS »Om psykiskt abnorma brottslingar och deras behandling» (1924), T. SONDÉNS »De sinnessjukas straffrättsliga ställning i Sverige» (1931). Intet av dessa arbeten behandlar emellertid material tillhörande dessa läkares sjukhus, utan är av principiellt innehåll och har till empiriskt underlag hos medicinalstyrelsen förvarade utlåtanden.
    Genom koncentration av kriminalpatienterna till en enda anstalt skulle deras behandling bli en huvuduppgift för anstaltens läkare som på ett helt annat sätt än läkare på vanligt hospital skulle bli förtrogna med de kriminologiska problemen och sammanhangen. De skulle förfoga över ett samlat, stort och i sig självt mycket intressant studiematerial. Redan härigenom skulle förutsättningarna för en vetenskaplig bearbetning förbättras. Intresset för arbetsuppgifternas vetenskapliga sida skulle också stimuleras därigenom att, såsom nedan utförligare skall diskuteras, ett av annexen vid centralhospitalet bör vara en avdelning för undersökning av tilltalades sinnesbeskaffenhet. Ge-

nom samarbete med denna och övriga undersökningsinstitutioner skulle vidare ett fullföljande av observationerna över undersökningsfall lätt och naturligt kunna ordnas, vilket nu endast med största svårighet kanske, då de straffriförklarade är utportionerade på ett stort antal hospital. Det vetenskapliga och praktiska gagnet av en koncentration av detta intressanta material kan sålunda enligt min mening inte överskattas.
    En annan viktig omständighet är att en förbättrad kriminalpolitisk organisation, såsom redan ovan framhållits, kommer att medföra att ett ökat antal kriminella och asociala blir omhändertagna på särskilda vårdanstalter i stället för å straffanstalterna. Detta omhändertagande måste på grund av det tämligen stora antalet oförbätterliga psykopater komma att få en i viss mån detenttiv karaktär, eftersom för dessa fall, där medicinsk terapi är omöjlig, behandlingen med nödvändighet måste i huvudsak inriktas på ett fysiskt förhindrande av nya brott.
    En dominerande tendens inom sinnessjukvården är emellertid att så långt möjligt göra sinnessjukhusen likställda med vanliga sjukhus. För att nå detta mål måste man enligt min mening göra vad man kan för att från hospitalen avlägsna sådana fall där en medicinsk behandling i inskränktare mening icke har någon uppgift, och där ett tvångsmässigt kvarhållande å sjukvårdsanstalten får karaktären av en icke ens nödtorftigt maskerad kriminalpolitisk detention. I övrigt måste denna sinnessjukvårdens strävan efter likställighet med vanlig sjukvård motverkas genom att hospitalen ännu mera än hittills belastas med rena detentionsfall.
    Till belysning av den numeriska betydelsen av hospitalens belastning med ett stort antal kriminella må följande siffror anföras. Enligt meddelande av dåvarande överinspektören för sinnessjukvården utgjorde statshospitalens medelbeläggning med kriminalpatienter år 1930 736. En nu av medicinalstyrelsen verkställd utredning visar att antalet strafffriförklarade å dessa sjukhus stigit till 1,410. Siffran har alltså bortåt fördubblats på 7 år. Lika intressant är upplysningen att de straffriförklarade bland hospitalens manliga klientel utgör 10.3 %(!) av hela antalet patienter. Var tionde manlig hospitalspatient är sålunda kriminell. I samband med den revision av kriminalpolitiskt viktiga strafflagar som är förestående eller redan genomförts kan man räkna med ett stigande antal straffriförklaringar. Skulle denna stegring fortgå i samma takt som under senare år, så skulle man inom ett tiotal år antagligen ha att räkna med en fördubbling av det relativa antalet kriminella bland hospitalens manliga klientel. Tror man verkligen att det kan vara till gagn för hospitalens utveckling till likställighet med de vanliga sjukhusen att exempelvis var 5:te manliga patient är kriminell? Kan det vara förenligt med denna utvecklingstendens att hospitalen belastas med ett klientel för vilket behandlingen väsentligen får karaktären av detention? Är det på detta sätt man tänker motverka allmänhetens avoghet mot dessa sjukhus och ge relief åt deras karaktär av vårdanstalter för sjuka människor? Jag fruktar, att om man ge-

nom obetänksamma provisorier leder utvecklingen i denna riktning, sinnessjukvården snart nog kommer att få sota för ett dylikt missgrepp.
    Slutligen ligger det i sakens natur att den eftervårdande behandlingen av personer som varit omhändertagna å anstalt i kriminalpolitiska sammanhang bör organiseras och skötas av centralorganet för kriminalpolitiken och icke av centralorganet för sjukvården. Även detta, som det förefaller, självklara krav på en förnuftig organisation av kriminalpolitiken kan förverkligas endast om alla de personer, som på grund av brott mot strafflagarna eller eljest i kriminalpolitiska sammanhang blir föremål för åtgärder, i första hand omhändertagas av organ tillhörande den centrala kriminalpolitiska förvaltningen.
    2. En annan grupp individer som bör vårdas å centralhospitalet är sådana psykiskt abnorma för vilka det för närvarande inte kan beredas någon lämplig vård, varken på sinnessjukhus eller andra anstalter med sociala vårduppgifter. Det är det stora antal s. k. gränsfall som man finner snart sagt överallt på anstalter med kriminalpolitiska uppgifter: alkoholistanstalter, lösdrivareanstalter, skyddshem, uppfostringsanstalter, arbetshem m. m. Det är konstitutionellt jämviktslösa, disharmoniskt utrustade och utvecklade, som på grund av dessa egenskaper har synnerligen svårt att finna sig till rätta i miljön, som lätt blir psykologiskt missanpassade, kommer i spänningsförhållanden till omgivningen och därigenom blir än mera disponerade för vanligen kortvariga, men stundom häftiga psykotiska skov, varunder de blir omöjliga att vårda på den anstalt som har hand om dem. När nu en dylik situation inträffar och man äntligen lyckats få in olycksfågeln på ett hospital, så är det vanligen en kort fröjd. Efter förflyttningen avklingar orostillståndet ofta redan på kort tid och efter en eller annan månad återsändes patienten till vårdanstalten där snart samma trista spektakel upprepas. Nya försök med hospitalsvård anses nu lönlösa och närsituationen på vårdanstalten åter blir ohållbar återstår endast att utskriva individen såsom icke varande mottaglig för den specialvård anstalten har att meddela. Sådana utskrivningar har åtskilliga gånger måst företagas inom alkoholistvården och det har inträffat att de utskrivna gått under genom självmord, återvänt till sina olyckliga anhöriga, som de gjort sitt bästa att pina livet ur, eller begått brott och därefter omhändertagits å straffanstalt, förvaringsanstalt eller annorledes. Fördetta på grund av psykiska bristfälligheter kroniskt socialt missanpassade, alkoholiserade eller vagabonderande klientel måste det finnas någon lämplig vårdplats och denna är centralhospitalet som vid utskrivning har att taga hänsyn inte bara till patientens uppförande inom anstalten utan också till hans väntade uppförande efter utskrivningen med särskild hänsyn till beskaffenheten av den miljö till vilken han kan förmodas återvända. Självklart skulle centralhospitalet med dess medicinska vårdresurser och dess utrustning för arbetsterapi och fostran ha större möjligheter än någon annan anstalt att under tillfredsställande former omhändertaga dessa till limbus hörande osälla andar.

    3. Centralhospitalet bör vidare mottaga sådana personer som, medan de är intagna å någon anstalt tillhörande det kriminalpolitiska vårdområdet, blir sinnessjuka eller eljest befinns vara i behov av vård för psykisk sjukdom och som enligt gällande bestämmelser skall provisoriskt vårdas å dessa anstalter även efter det den i första hand ådömda interneringstiden gått till ända (såsom f. n. sker å tvångsarbetsanstalterna). För närvarande medför platsbristen å statshospitalen nämligen att dylika anstalter som icke är avsedda för sinnessjukvård permanent nödgas fungera som sjukhus för svårt sinnessjuka personer, till synnerligt men både för anstalten och de sjuka. —
    Centralhospitalet bör bestå av fyra huvudavdelningar. Den första av dessa är det egentliga sinnessjukhuset. Detta bör vara försett med all den tekniska utrustning för vård, medicinsk behandling, arbetsterapi m. m. som fordras å ett nutida hospital. Det måste vidare bestå av så många avdelningar att det kan taga vård om alla slagssjuka.
    Till själva centralhospitalet bör vidare höra en särskild avdelning förverkliga psykopater, samt verkliga neuroser och narkomanier. Församtliga dessa bör, förutom medicinsk behandling, även pedagogiska och arbetsterapeutiska metoder komma till användning.
    En tredje avdelning av centralhospitalet bör mottaga kriminella och asociala imbecilla. Då många av dessa är unga och i åtskilliga fall i viss mån bildbara bör denna deras egenskap så långt möjligt beaktas därigenom att för dem lämpade pedagogiska behandlingsmetoder användas. Det är en känd sak att även asociala imbecilla kan undergå en viss utveckling och förvärva en viss, låt vara begränsad och betingad, social anpassningsförmåga. Om deras möjligheter i detta avseende tillvaratages och en verklig eftervård i för varje fall anpassad miljö anordnas, så kan antagligen åtskilliga av dem bringas därhän att de blir i stånd att leva sitt liv i relativt stor frihet under normalare förhållanden än på en anstalt.
    Den fjärde avdelningen å centralhospitalet bör utgöras av en undersökningsanstalt för tilltalade. Samtliga nuvarande undersökningsinstitutioner, utom Rättspsykiatriska kliniken, är provisoriska och består i regel av vanliga fängelselokaler. De är ofta överbelagda och saknar den tekniska utrustning som tillhör ett nutida sinnessjukhus. Till följd härav arbetar läkarna under högst ogynnsamma förhållanden och är dessutom överbelastade med arbete.
    Vid de utredningar som föregick den nya organisationen av undersökningsförfarandet förutsattes att läkaretjänsterna skulle vara heltidstjänster och uppföras på ordinarie stat. I stället är, ännu åtta år efter det sinnessjuklagen antogs, samtliga, utom å Rättspsykiatriska kliniken, halvtidstjänster. Detta har till följd att man vid utseende av innehavare till dessa tjänster är hänvisad till de tjänsteläkare som finns på platsen och inte kan disponera över läkare som genom särskilda studier, samt särskilt intresse och erfarenhet kvalificerat sig för uppgiften. Följden härav är att fullständigheten i utredningarna och korrektheten i be-

 

24—Svensk Juristtidning 1937.

dömningen av häktades och tilltalades sinnesbeskaffenhet är mycket växlande allt efter platsen, där undersökningen företagits. För att åstadkomma en större likformighet i bedömning är det nödvändigt att undersökningarna koncentreras till ett fåtal institutioner, med fullgod utrustning i fråga om personal och tekniska resurser, och att till läkare utses personer med intresse och kvalifikationer för uppgiften. Vid centralhospitalet bör sålunda ordnas en undersökningsavdelning. Om denna göres tillräckligt stor och förses med tillräcklig läkarpersonal borde den tillsammans med Rättspsykiatriska kliniken och ytterligare ett par undersökningsstationer kunna verkställa alla undersökningar av häktade tilltalade, om, såsom jag föreslagit i en särskild utredning, undersökningen av sinnesbeskaffenheten hos tilltalade i åldern 15—21 år förlades till den anstalt för sinnessjuka och abnorma inom skyddshems- och uppfostringsområdet, vilken nödvändigt måste anordnas.¹ Härigenom skulle man få fem väl utrustade anstalter för undersökningsförfarandet beträffande häktade tilltalade.
    Huru undersökningsförfarandet beträffande icke häktade tilltalade lämpligen bör ordnas är en annan angelägenhet som här endast i korthet skall beröras. Sedan någon tid är undersökningsfallen bland de icke häktade stadda i livlig ökning. Sålunda har antalet dylika undersökningsfall vuxit från 98 år 1932 till 266 år 1935. Vanligen förordnas för att verkställa dylika undersökningar läkare vid statshospitalen eller enskilda sinnessjukläkare. Det är känt att dessa uppgifter är i hög grad betungande för de tjänsteläkare åt vilka de anförtros och inverkar störande på deras övriga arbete. Det synes därför angeläget att en förnuftig organisation av undersökningsförfarandet beträffande de icke häktade snarast kommer till stånd.
    II. Medan centralhospitalet med dess olika underavdelningar skulle utgöra en organisatorisk och administrativ enhet bör till detsamma anslutas, i administrativ gemenskap, men utan att nödvändigtvis befinna sig i lokal anslutning, vissa andra institutioner för vård och behandling av psykiskt abnorma som omhändertagits i kriminalpolitiska sammanhang.
    Bland dessa bör först nämnas den säkerhetsanstalt som har till uppgift att mottaga dem som blivit dömda enligt förvarings- och interneringslagen. Ehuru förvarings- och interneringsklientelet nominellt utgöres av olika kategorier brottslingar består det, såsom erfarenheten visat, psykologiskt av en enda stor grupp, i det att det enda som skiljer interneringsfallen från förvaringsfallen är deras i regel högre ålder, deras vidlyftigare kriminella förhistoria samt deras långvariga sammanlagda straffanstaltsvistelse, vilken medfört att de i regel tillägnat sig den yttre dressyr som ett långvarigt fängelseliv medför samt den egendomliga mentalitet som plägar utvecklas hos dem som under mycket lång tid tvingas föra det abnorma levnadssättet i en straffanstalt. På grund av den faktiska likheten mellan dessa båda lagars klientel förut-

 

    ¹ Jfr Bil. till K. Prop. nr 219/1936.

sättes också i det förslag till förvarings- och interneringslag som nyligen framlagts att det skall undergå behandling i en och samma anstalt, vilken bör vara så utrustad att den medger en tillräckligt differentierad fördelning av de intagna efter psykologiska synpunkter, så att den del av klientelet som på en anstalt är tämligen ofarlig och lättskött icke göres till föremål för strängare eller dyrbarare åtgärder än nöden kräver.
    Ett andra annex till centralhospitalet bör vara den förut berörda avdelningen för psykiskt abnorma asociala, tillhörande skyddshems-, tvångsuppfostrings- och ungdomsfängelseområdet. Såväl i lagen om ungdomsfängelse som i förslaget till lag om tvångsuppfostran¹ och i betänkandet rörande skyddshemsverksamheten förutsättes att psykiskt abnorma och sinnessjuka icke skall undergå behandling å de för normalt klientel avsedda anstalterna. Detta innebär att en särskild observations- och vårdanstalt måste anordnas för de unga abnorma. I den mån å denna anstalt intages personer som befinns vara sinnessjuka bör de överföras till det egentliga centralhospitalet. Höggradigt imbecilla bör överföras till centralhospitalets annex för imbecilla, och övriga psykopater, så länge de tillhör yngre årsklasser, kvarstanna på psykopatanstalten för unga, vilken såsom ovan framhållits också bör vara undersökningsanstalt för tilltalade under 21 år.
    Såsom ett tredje annex till centralhospitalet bör anses den nuvarande Rättspsykiatriska kliniken vars huvuduppgift sedan länge är att vara en undersökningsstation för tilltalade.
    III. De i förhållande till centralhospitalet mera perifera institutionerna utgöres av fyra särskilda komplex, nämligen ett som omfattar hela ungdomsvården, skyddshemmen i deras olika gestaltning, tvångsuppfostringsanstalterna, samt ungdomsfängelset; ett som omfattar alkoholistvården; ett omfattande vården av s. k. lösdrivare; samt ett som omfattar den egentliga straffverkställigheten.

    Grundtankarna i detta organisationsförslag framlades första gången i ett särskilt yttrande till socialstyrelsens utlåtande över en kunglig remiss angående behandling av lösdrivare i åldern 18—21 år.²
    För att denna tankegång skall kunna förverkligas är det uppenbarligen nödvändigt att förvaltningen av samtliga grenar av kriminalpolitik koncentreras till ett enda ämbetsverk. Det är också uppenbart att detta ämbetsverk icke bör kallas »fångvårdsstyrelse», då denna benämning från många synpunkter är olämplig. Till en början utgör, såsom ovan visats, de egentliga fångarna, redan nu endast omkr. en fjärdedel av hela det kriminalpolitiska områdets klientel. I samband med förverkligandet av här skisserade organisationsplan kommer det nuvarande fångvårdsområdet att ytterligare dräneras från sinnessjuka, från i högre grad psykiskt abnorma, psykopater, alkoholister m. fl. Härigenom kommer antalet fångar att ytterligare sjunka. En approximativ

 

    ¹ Numera lag, promulgerad d. 13 mars 1937, SFS nr 75.

    ² Särskilt yttrande av experten för ärenden rörande alkoholistvården, professor Kinberg (Sociala meddelanden 1934).

beräkning på denna punkt har visat att man, när den kriminalpolitiska organisationen genomförts, antagligen skall komma att behöva ett platsantal av endast 600—800 för detta klientel. I stället för de nuvarande 34 straffverkställighetsanstalterna skulle ett par tre anstalter förmodligen täcka platsbehovet.
    Genom benämningen »fångvårdsstyrelse» poängteras själva fångenskapen hos de personer som undergår kriminalpolitisk behandling såsom en väsentlig punkt, såsom ett slags självändamål. I många fall är frihetsförlust — och kommer troligen alltid att så förbli — ett medel som är nödvändigt för den kriminalpolitiska behandlingens genomförande. Men i och för sig är den ett ont som bör i största möjliga utsträckning undvikas och som i framtiden kommer att i en mängd fall kunna undvikas där den f. n. anses nödvändig. Att den måste bibehållas för sådana asociala och kriminella individer vilkas farlighet är så stor, att ett fysiskt förhindrande av brottsligheten är den enda möjliga åtgärden faller av sig självt. Men i samma mån som vi upptäcker medicinska behandlingsmetoder för sådana psykologiska funktionsrubbningar som leder till brottslighet och i samma mån vi lär oss att åstadkomma särmiljöer för biologiskt felskapade människor vilka icke kan behandlas med medicinska åtgärder, kommer tyngdpunkten för den kriminalpolitiska behandlingen att förflyttas från den slutna anstalten till hjälporgan av icke anstaltskaraktär. Ett betonande av själva fångenskapen såsom ett väsentligt element i den kriminalpolitiska behandlingen är sålunda en anakronism som bör avskaffas, eftersom den kriminalpolitiska verksamheten avser något helt annat än att mekaniskt hålla människor inom lås och bom. I stället är ju dess syfte att utöva en skyddsverksamhet i två riktningar. Den vill skydda medborgarna och samhällsinstitutionerna mot farliga angrepp från socialt missanpassade individers sida. Men den vill också skydda människor som på grund av en felaktig biologisk utrustning eller olyckliga miljöförhållanden är utsatta för risken av en kriminell utveckling från att begå brott och därigenom försätta sig själva och sina närmaste i en olycklig psykologisk, social och moralisk situation. Denna kriminalpolitikens uppgift att utöva skydd i två riktningar bör tydligt angivas i benämningen av det centrala ämbetsverk som handhar den centrala förvaltningen av hela kriminalpolitiken.
    En central skyddsstyrelse med här skisserade, vidsträckta uppgifter bör naturligen vara utrustad med organ av olika slag, anpassade för dess olika uppgifter.
    Den måste sålunda förfoga över pedagogisk expertis för det viktiga ungdomsområdet samt för sådana, uppfostringsåldern icke tillhörande efterblivna, imbecilla och psykopatiska individer vilka genom en lämplig fostran kan göras socialt återanpassade.
    Den måste vidare förfoga över psykologisk expertis för hela den med varje år till sin betydelse alltmera insedda psykologiska undersökningsmetodikens utveckling och den praktiska psykoteknikens handhavande och övervakande.

    Den måste disponera över medicinsk, särskilt psykiatrisk, expertis för skötseln av de olika anstalterna för vård av sinnessjuka och psykiskt abnorma.
    Den behöver vidare expertis för hela det anstaltstekniska och arbetsterapeutiska området (med kompetens på jordbruks- och industriområdet).
    Den behöver organ för att leda den öppna kriminalpolitiken, vilken avser icke blott dem som redan begått brott och varit föremål för rättsreaktion, utan också dem som är hotade av en kriminell utveckling och fördenskull behöver göras till föremål för särskilda förebyggande åtgärder.
    Vidare fordras organ för brottsstatistik och kriminalpolitisk organisation överhuvud taget, med uppgift att följa den kriminalpolitiska verksamheten i andra länder, granska resultaten av det inhemska systemets verksamhet samt förbereda och planlägga åtgärder, ägnade att utveckla och perfektionera detta.
    Slutligen behöver skyddsstyrelsen såsom adjungerat organ den verkställighetsdomstol som skall besluta om alla viktigare åtgärder rörande klientelets behandling, vidtaga ändringar i tidigare, men icke längre lämpliga beslut, föranstalta om utskrivning från vårdanstalter o. s. v.
    Vad beträffar kostnaden för en dylik central organisation av kriminalpolitiken är det naturligen omöjligt att utan en omfattande utredning härom veta något bestämt. Betänker man emellertid vilken väldig apparat som för närvarande användes för att hålla fångvårdsanstalternas klienter, som under senare år i regel icke mycket överstigit 2,000, instängda och sysselsatta, och lägger man därtill kostnaderna för de förvaltningsorgan som förestå kriminalpolitiska institutioner som icke ligger under fångvårdsstyrelsen, så torde man finna att det nuvarande systemet kostar så stora summor, att en samorganisation och rationalisering måhända skulle innebära icke blott en högeligen förbättrad effektivitet utan också en utgiftsminskning.
    Här ovan gjorda, med hänsyn till framställningens form självfallet summariska och ofullständiga teckning av kriminalpolitikens centrala organisation är resultatet av ett mångårigt studium av hithörande problem. Det är möjligt att det för den som icke mera ingående sysslat med dessa frågor kan te sig såsom alltför omstörtande. Men ju mer jag övervägt möjligheterna att åstadkomma en kriminalpolitisk organisation som verkligen är vuxen de synnerligen komplicerade och svåra uppgifter som ett rationellt bekämpande av brottsligheten innebär, dess mera har jag blivit övertygad om att en tillfredsställande anordning icke kan åstadkommas med mindre man bestämmer sig för att lösa det centrala organisationsproblemet på ett förnuftigt sätt, d. v. s. så att en ändamålsenlig samverkan åstadkommes mellan kriminalpolitikens skilda organ och enhetliga, på erfarenhet och sakkunskap grundade principer tillämpas inom hela arbetsområdet.