OTILLRÄKNELIGHETSPROBLEMET.¹

 

AV

 

HÄRADSHÖVDING GUSTAF LINDSTEDT.

 

Det ständigt omdebatterade otillräknelighetsproblemet har på sista tiden ytterligare aktualiserats. Det sätt varpå vår strafflags hithörande stadganden under senare tid tillämpats står i strid med allmänhetens rättsuppfattning. Straffriförklaringar ha förekommit, grundade på psykiatriska utlåtanden, som tilldragit sig allmän uppmärksamhet. Även bland domstolsjurister är den meningen vanlig att området för otillräkneligheten visar tendens till en utvidgning, som ej är förenlig med straffsystemets ändamål. Det har visserligen sagts att rent statistiskt sett antalet fall, där den högsta psykiatriska myndigheten och domstolarna varit av olika mening i hithörande frågor, är synnerligen ringa.² Men det lärer utan överdrift kunna sägas att den åberopade statistikens innebörd härutinnan är missvisande. Till förklaring av den uppkomna konflikten mellan medicinsk och rättslig uppfattning i detta ämne har åberopats den föråldrade avfattningen av strafflagens hithörande lagrum, därvid från medicinskt håll även gjorts gällande att otillräknelighetsbegreppet som sådant och således även det otillräknelighetsbegrepp, varpå vår svenska strafflag bygger, saknar varje mening och helt borde kunna undvaras.³ Vare sig dessa förklaringar äro tillfredsställande eller icke — utrymmet medgiver icke en granskning härav — är det påtagligt att otillräknelighetens grunder och omfattning måste på nytt och från juridisk synpunkt klarläggas och utformas, så att konflikterna mellan rättstillämpningen och rättsmedvetandet undanröjas.
    Rätteligen borde det ligga i sakens natur att förutsättningarna i psykiskt hänseende för straffbarhet måste bliva olika, allt efter det ändamål man med straffet avser att vinna. Men ehuru straffet av kriminalfilosoferna vid olika tider tillskrivits olika ändamål, har likväl strafftillämpningen i fråga om kravet på tillräknelighet i huvudsak städse varit lika. I alla rättssystem ha barn och sinnessjuka varit straffria, antingen detta i befintliga lagar utsagts eller ej. Endast i fråga om mel

 

    ¹ Artikeln återger i väsentliga delar ett av inledningsanförandena vid diskussionen om otillräknelighetsproblemet vid Sveriges Domarförbunds årsmöte å riddarhuset d. 17 okt. 1986 (jfr nedan s 67).

    ² V. WIGERT, Otillräknelighetsproblemet, SvJT 1936 s. 622.

    ³ OLOF KINBERG, Har ett på empirisk-psykologisk grund uppbyggt straffsystemanvändning för ett tillräknelighetsbegrepp? SvJT s. 229.

lanstadierna mellan barn och vuxna och mellan sinnessjuka och ickesinnessjuka äro variationerna av betydelse. Man är därav frestad antaga att straffets ändamål i själva verket alltid varit detsamma, även om vid olika tider på grund av samhällsförhållandenas allmänna natur det ena eller andra momentet varit mera dominerande.
    Det är under sådana förhållanden av föga värde att här uppehålla sig vid straffrättsteorierna och deras historia. Det måste finnas något för alla straffsystem gemensamt som åstadkommit enstämmigheten ikravet på det som hittills kallats för tillräknelighet, och detta gemensamma är den preventiva verkan till samhällets skydd mot brottslighetsom varje straffsystem medför. Redan grekiska filosofer angåvo för övrigt detta såsom straffets ändamål. Av samhällsskyddsteoriens anhängare framställes detta så, att straffsystemets preventiva verkan i första hand vinnes därigenom, att straffhotet bidrager till uppkomsten och vidmakthållandet av en moralisk pliktkänsla i samhället.¹ I den mån denna verkan icke är tillfyllest, verkar hotet om det lidande, som straffet innebär och som är avsett att följa på den brottsliga handlingen, avskräckande på dem, vilkas moraliska pliktkänsla icke blivit tillräcklig för att avhålla dem från brott. Verkställigheten av det straff varmed man hotar måste följa på brottet, för att straffhotet ej skall förlora sin verkan, och tjänar därjämte till att avskräcka och hindra dem, som trots allt likväl begått brott, från att förnya det brottsliga handlandet. I alla kulturländer bygges samhällslivet människorna emellan alltjämt på en moral åskådning och en uppfattning om den enskildes moraliska och juridiska skyldighet att ansvara för vad han gör. Vi eftersträva med allehanda medel, vid uppfostran av våra barn, genom moralundervisning och religion, att upprätthålla känslan av skuld och ansvar. Straffhotet bidrager till denna moralbildning, vilket är straffsystemets viktigaste verkan och följaktligen även måste vara dess viktigaste mål. Men den moralåskådning som samhället sålunda självt skapar, fordrar enligt sin natur ett på moralisk skuld grundat tillräknelighetsbegrepp. Det så tillkomna allmänna rättsmedvetandet fordrar för straffrihet resp. straffnedsättning att den begångna handlingen moraliskt sett icke kan tillräknas gärningsmannen eller icke kan fullt tillräknas honom. Vill samhället icke omintetgöra verkan av sitt straffsystem, motverka den åsyftade moralbildningen, måste det foga sig i detta det allmänna rättsmedvetandets krav.
    Taget på detta sätt saknar säkerligen tillräknelighetsbegreppet icke innebörd. Frågan gäller i själva verket att så beskriva den ifrågavarande förutsättningen för straffrihet, resp. straffnedsättning, att tillämpningen tillfredsställer det allmänna rättsmedvetandet, utan att kunna teoretiskt klandras av dem, som grunda sin uppfattning om straffet allenast på etiska skäl. Vid denna beskrivning, i vad den avser det spörsmål som här uteslutande behandlas, nämligen den psykiska defek

 

    ¹ Jfr v. BAHR, Handbuch des deutschen Strafrechts Bd I, Berlin 1882 s. 311 ff., WETTFR, Den villkorliga domen, Uppsala 1912 s. 8 ff., LUNDSTEDT, Föreläsningar över valda delar av obligationsrätten I och II, Uppsala 1920, 1921.

tens inverkan på tillräkneligheten, torde endast den s. k. biologiska metoden,¹ som låter förhandenvaro av medicinsk-biologiska förhållandenvara det avgörande kriteriet, kunna tjäna det angivna syftet. Denna metod är också den äldsta, den som tillämpades även under en tid, då några lagbestämmelser i saken icke funnos. Otillräknelig var den som var notoriskt galen, d. v. s. den om vilken alla och en var visste att han var sinnessjuk. Det förelåg då en presumtion för att sjukdomstillståndet var orsaken till brottet. Beskrivningen »galen», avvita, o. s. v. innefattade vid denna tid just en sådan klar gräns för otillräkneligheten, som bör vara lagstiftarens mål. Det krävdes icke någon uttrycklig föreskrift om gärningsmannens bristande skuld. Även lekmannen fann det klart att den som var galen var utan moralisk skuld till vad han gjorde.²
    Vad som emellertid försvårar metodens användande i ett modernt straffsystem är det förhållandet, att man numera har att räkna med åtskilliga fall som, från medicinsk synpunkt sett, äro likställda med de gamla uppenbara fallen, men där sjukdomens natur icke är för alla och en var uppenbar, och likväl konsekvensen, även från det allmänna rättsmedvetandets synpunkt, fordrar att straffrihet skall inträda. Fall tillkomma, där diagnosen, sinnessjukdomen, är för allmänheten svårfattbar, och där framför allt något kausalsammanhang mellan brottet och sjukdomen icke synes föreligga. Den presumtion på vilken man förutbyggt det biologiska systemet är icke längre lika självklar. Trots detta torde metoden likväl böra kunna komma till användning, därest man åt tillräknelighetsbestämmelsen kan giva sådan avfattning att den motsvarar den biologiska realiteten i fråga om de själsliga sjukdomstillstůnd, som man avser d. v. s. sådana, vid vilka presumtion för kausalsammanhang med gärningen föreligger. De tillstånd man härvid åsyftar torde vara de egentliga psykoserna, kverulansparanoia, epileptisk omtöckning och utpräglad personlighetsförändring, senila psykoser och djup senil demens, idioti och höggradig imbecillitet, höggradiga medpsykoser jämställbara fall av psykopati, hysteriska psykoser, patologiskt rus i inskränkt mening, höggradig alkoholdemens och alkoholpsykoser samt andra förgiftningstillstånd. De ifrågavarande defekttillstånden skulle möjligen kunna sammanfattas under beteckningarna sinnessjukdom, därmed jämställd rubbning av själsverksamheten och tillstånd av höggradig själslig utvecklingshämning,³ termer vilkas innebörd helt naturligt skulle komma att förändras allteftersom rättstillämpningen ger uttryck åt vetenskapens framsteg.
    Den i samband med kritiken av den nuvarande lagstiftningen från psykiatriskt håll gjorda invändningen att sinnessjukdom icke är något

 

    ¹ Ang. de olika metoderna för otillräknelighetens fixerande se HOLMGREN, Tillräknelighetsproblemet under diskussion, SvJT 1936 s. 284.

    ² Jfr SONDÉN, De sinnessjukas straffrättsliga ställning i Sverige, Kbhvn 1931, s. 17 ff.

    ³ Förslag till liknande beskrivning har av 1935 års sakkunniga framlagts vid konferens för dryftande av abnormbrottsligheten d. 20 april 1936. Se HOLMGREN, anf. art.

medicinskt avgränsbart tillstånd utan att medico-socialt begrepp,¹ synes knappast äga tillämpning på den sakliga innebörden av det tillräknelighetsbegrepp, vars grund sammanfattats under ovan angivna beteckningar. Det är uppenbart att, om man icke vill förfalla till en detaljuppräkning, man måste här liksom annorstädes i lagstiftningen tillgripa utvägen att skapa ett legalt begrepp av viss åsyftad saklig innebörd. Invändningen synes därför i förhållande till en förändrad lagstiftning huvudsakligen te sig som en strid om ord, som icke i och försig hindrar den förordade metodens användning.
    I enlighet med det ovan sagda skulle således 5 kap. 5 § SL böra ersättas med ett stadgande av innehåll, att gärning, som begås av den som lider av sinnessjukdom eller därmed jämställd rubbning i själsverksamheten eller befinner sig i ett tillstånd av höggradig själslig utvecklingshämning, skall vara straffri.² Med ett stadgande av sådan lydelse synas ökade garantier vinnas för att otillräknelighetens omfattning icke skall vidgas utöver vad med lagstiftningen avses. Den psykiatriska undersökningen skulle endast hava till mål att konstatera, huruvida i det undersökta fallet något av de ovan uppräknade och under lagens terminologi erkänt fallande sjukdomstillstånden är för handen eller icke. Visserligen kan även vid en sådan prövning gränsfall förekomma, där avgörandet kan vara svårt, men det utrymme för godtycklighet vid bedömandet, som den nuvarande lagens inadekvata avfattning bereder, torde dock i stort sett komma att saknas. Den särskilt med hänsyftning till den nuvarande lagens terminologi framställda invändningen att gränsen mellan sinnessjuk och icke sinnessjuk är så flytande, att man i många fall icke vet, om ett konstaterat psykiskt sjukdomstillstånd faller inom eller utom denna gräns,¹ torde knappast äga någon större giltighet, sedan denna lagstiftning på angivet sätt ändrats, även om heltnaturligt fall alltjämt komma att föreligga, då man på grund av vetenskapens framskridna ståndpunkt tycker sig kunna skönja möjlighetenav att något av de med lagen avsedda sjukdomstillstånden föreligger,utan att man dock med säkerhet vågar påstå att så är förhållandet.
    Av större betydelse för frågan om den biologiska metodens användbarhet är däremot att det psykiatriska avgörandet uppges vara grundat icke endast på biologiska faktorer utan även på »en del andra faktorer, vilka väsentligen äro sociala och vilkas värderande är mer eller mindre subjektivt».³ Om det »är det psykiska sjukdomstillståndets i vidaste mening sociala konsekvenser», som avgöra huruvida en sinnessjukdom är för handen eller icke, kommer otvivelaktigt den biologiska metodens tillförlitlighet att rubbas och faran för godtycklighet vid avgörandet och en därav föranledd utvidgning av området för otillräkneligheten att kvarstå. För allmänheten och juristen, som villbygga sin straffrihet på sinnessjukdomen, måste emellertid ett dylikt resonemang framstå som en cirkel i bevisningen. Det är som att säga,

 

    ¹ WIGERT anf. art. s. 623.

    ² Liknande formulering i det s. 38 not. 3 omnämnda sakkunnigförslaget.

    ³ WIGERT anf. art.

icke att brottet begåtts, därför att gärningsmannen är sinnessjuk — vilket i det allmänna rättsmedvetandet just utgör grunden för otillräkneligheten — utan att han är sinnessjuk, därför att han begår brott. Såsom exempel på de icke-biologiska faktorernas inverkan på det psykiatriska avgörandet nämnes vidare det erkända förhållandet att läkaren vid avgivande av utlåtande rörande tilltalads sinnesbeskaffenhet plägar taga hänsyn även till en, undersökningsresultatet så ovidkommande faktor som den behandling den undersökte skulle komma att få, allteftersom utlåtandet gåves den ena eller andra innebörden.¹ Det måste emellertid från juridisk synpunkt framstå såsom alldeles klart att det icke kan få ankomma på läkaren, därest han ogillar det sätt, varpå samhället av andra än sjukdomshänsyn ordnar behandlingen av de psykiskt abnorma, att med hänsyn därtill jämka på sitt utlåtande i ena eller andra riktningen.
    Uppenbarligen måste emellertid de nu berörda grunderna för det psykiatriska avgörandet återverka på bedömandet av möjligheten att åstadkomma en någorlunda bestämd gräns för otillräknelighetsbegreppets omfattning. Det är dock härvid att märka att det nämnda avgörandet hänför sig till frågan om tillvaron av sinnessjukdom i dennu gällande lagens mening, och att läkaren därvid med hänsyn till lagens oklarhet tvingas att till grund för den i och för sig svåra tolkningenav dess sjukdomsbeskrivning även lägga egna straffmätningssynpunkter. Då lagstiftningen sålunda påverkar det rent medicinska bedömandet, är det naturligt att svårigheter vid gränsdragningen uppstå och att icke-biologiska faktorer komma att inverka på det psykiatriska avgörandet.
    På sätt ovan anförts synes man ha grundad anledning att antaga, att de ifrågavarande olägenheterna i stort sett komma att försvinna, därest den psykiatriska undersökningen begränsas till att avse huruvida något visst, under lagens terminologi erkänt fallande sjukdomstillstånd är för handen eller icke. Vad som kommer att begäras av psykiatrikern är icke, såsom nu, att han skall söka bilda sig en uppfattning om vad lagen menar med »sinnessjukdom», utan endast ett rent vetenskapligt uttalande om arten av den undersöktes sjukdomstillstånd och huruvida en sjukdom, varav han må finnas lida, är enligt godkänd terminologi att hänföra till sinnessjukdom eller därmed jämställd rubbning av själsverksamheten eller höggradig själsutvecklingshämning. Till underlättande av denna prövning bör tjäna dels en i samförstånd med psykiatrisk sakkunskap uppgjord, i motiverna till lagen angiven förteckning å de sjukdomstillstånd, som för närvarande åsyftas, och dels efter hand tillkommande prejudikat, varigenom denna förteckning kan komma att ändras.
    Det är klart att alltjämt även det rent vetenskapliga omdömet måste komma att bliva underkastat de subjektiva inflytelser, som de olika sjukdomstillståndens så att säga kvantitativa gradationer otvivelaktigt

 

    ¹ WIGERT anf. art. s. 624; KINBERG, Skyddsåtgärder mot s. k. förminskat tillräkneliga och mot farliga återfallsförbrytare, SvJT 1925 s. 442.

måste medföra. Från denna synpunkt synes knappast önskvärt att i lagens beskrivning av otillräknelighetens förutsättningar jämväl införa ett stadgande, angivande att kausalsammanhang fordras mellan sjukdomstillståndet och den begångna handlingen.¹ För sådant fall skulle ett tillägg göras av innebörd, att straffrihet inträder »så vitt den sålunda föreliggande bristen i gärningsmannens själsverksamhet kan antagas ha ett så avgörande inflytande på hans själsliv att hans brottsliga handlande blivit därav bestämt» eller något liknande. Bortsett ifrån att den på presumtion om ett sådant kausalsammanhang vilande biologiska beskrivningen icke kräver något förklarande tillägg, skulle detta lätt bliva ägnat att öka benägenheten hos läkaren att grunda det vetenskapliga bedömandet på icke biologiska faktorer och medföra en verkan, motsatt den man åsyftat, bidragande till olikformighet och godtycke vid tillämpningen. Detta torde ock gälla det även ifrågasatta förfarandet att negativt beskriva kausalsammanhanget genom att från otillräknelighetsområdet undantaga fall, där kausalsammanhang uppenbarligen icke föreligger.
    Av särskild betydelse vid skapandet av garantier mot en icke önskvärd utvidgning av området för otillräkneligheten är det sätt, varpå förfarandet med dem, vilka icke straffriförklaras, ordnas. De skäl som nu förleda undersökningsläkaren att vid avgivande av sitt utlåtandetaga hänsyn till frågan om vad som kommer att hända den undersökte, därest utlåtandet går i ena eller andra riktningen, måste undanröjas. I själva verket synes för närvarande även hos lagstiftaren finnas en benägenhet att sammanblanda frågorna om straff eller icke straff, om andra skyddsåtgärder och om rena sjukvårdsåtgärder. Straffsystemetsom sådant har icke med sjukdomsbehandlingen att göra. Vare sig någon begått brott eller icke, eller underkastats straff eller icke, eftersträvar samhället att göra honom frisk och bereda honom den sjukvård han behöver. Det är av vikt att fasthålla detta, även då det gäller de abnorma brottslingarna, som lika väl, som de bliva underkastade blindtarmsoperation, där så erfordras, böra undergå sjukvård för sin abnormitet, där det kan beräknas hjälpa. Härmed har straffsystemet principiellt intet att skaffa. Först då läkaren har garanti för att den han finner vara behäftad med psykisk sjukdom erhåller erforderlig läkarvård vare sig han straffriförklaras, ådömes straff eller göres tillföremål för annan skyddsåtgärd, synes trygghet kunna vinnas för att läkaren vid sitt bedömande av sjukdomsfallet stöder sig på enbart medicinskt-vetenskapliga faktorer och följer grunderna för lagstiftningenom otillräknelighet. Det förutsättes emellertid härför även att någon skillnad i behandlingen av straffriförklarade och andra allmänfarliga förbrytare icke finnes, som är ägnad att påverka läkarens bedömande. Visserligen föreligger en viss skillnad mellan straff och övriga skyddsåtgärder, i det straffet avser att tillfoga gärningsmannen ett lidande,vilket icke är skyddsåtgärdernas ändamål, och den omständigheten, att

 

    ¹ Jfr WIGERT anf. art. s. 625.

vissa abnorma brottslingar göras till föremål för straff, samtidigt som även andra skyddsåtgärder mot dem vidtagas, får icke hindra bestraffningsfrågans fullt fristående bedömning. Men på samma sätt som sjukvårdsfrågan bör prövas med hänsyn till medborgarnas behov av sjukvård, utan avseende på om de äro brottslingar eller icke, så bör rätteligen frågan, huruvida skyddsåtgärder mot allmänfarliga personer erfordras eller ej, principiellt bedömas utan hänsyn till om de straffriförklaras eller icke; rätteligen även utan hänsyn till om de just vid prövningen begått ett brott eller icke. För vinnande av trygghet för en riktig tillämpning vid det psykiatriska bedömandet av bestämmelserna rörande otillräkneligheten fordras att dessa synpunkter beaktas.
    Ett visst korrektiv mot ett överdrivet sinnessjukförklarande har man ansett ligga i den efterföljande domstolsprövningen. Denna prövning lär dock alltid i praktiken vara begränsad till vad som icke är att hänföra till vetenskapligt bedömande. Den lärer sålunda endast kunna avse förefintligheten av de av läkaren i utredningen till äventyrs åberopade faktiska yttre förhållandena samt sjukdomens hänförlighet underlagens terminologi. Medicinska iakttagelser och omdömen bör domstolen icke granska. Den tanken att våra vanliga domare skulle, efter genomgående av en kurs i psykiatri, bliva kompetenta att pröva riktigheten av ett sakkunnigt utlåtande om förekomsten av sinnessjukdom eller icke, och eventuellt bliva i stånd att rätta dens omdöme, som ägnat sitt liv åt dylikt avgörande, synes absurd. Däremot torde ökad garanti för tillförlitlighet och enhetlighet i de medicinska avgörandena kunna vinnas genom en begränsning i antalet av dem, som äga verkställa undersökningar av ifrågavarande slag, och förordnande av särskilda läkareämbetsmän, som på domareansvar avge sina utlåtanden. Bristen på en särskilt utbildad rättspsykiatrikerkår har länge varit kännbar, och vill man undvika den nödfallsutväg som inrättandet av specialdomstolar alltid innebär, torde åtgärder för avhjälpande av denna brist vara ofrånkomlig.
    I det föregående har jag endast behandlat tillräknelighetens gräns mot otillräkneligheten, men ej berört området däremellan omfattande de s. k. halvabnorma eller psykiskt abnorma. Därest emellertid åt tillräknelighetsbegreppet gives den bestämning, som förut ifrågasatts, torde bland de därefter återstående, icke straffria brottslingarna ej finnas några, för vilka en nedsättning av straffet kan anses påkallad i större grad, än strafflatituderna böra möjliggöra. Dessa återståendefall som f. n. hänföras under 5: 6 SL, komma att utgöras antingen av samhällsvådliga förbrytare eller av andra för bestraffning oemottagliga eller också av visserligen något psykiskt defekta, men dock samhällsbetonade individer, som i stort sett lika väl som andra påverkas såväl av straffhotet som av straffverkställighet. Beträffande särskilt sådana psykiskt abnorma, som äro samhällsfarliga, framstår orimligheten av att straffa dem lägre än andra som alldeles påtaglig. Samtliga dessa halvabnorma brottslingar böra således i princip straffas såsom andra brottslingar efter enahanda grunder, även om beträffande dem icke

ovillkorligen samma straffåtgärder böra tillgripas som i fråga om de normala brottslingarna.
    Så långt frågan om sättet för tillräknelighetens bestämmande de lege ferenda. Innan denna synnerligen ofullständiga framställning avslutas synes emellertid nödvändigt att något beröra de krav, som från straffsystemets synpunkt måste ställas på den efterföljande behandlingen av de otillräkneliga, d. v. s. de straffria. Det torde vara en ganska utbredd uppfattning, att denna behandling icke är fullt tillfredsställande. Vad som bidragit till denna uppfattning är vissa enstaka fall, där straffriförklarad, som begått grovt brott, kort efter domen utskrivits från det hospital, där han enligt gällande bestämmelser intagits. Från straffsystemets synpunkt kan detta knappast vara tillfredsställande. Det hjälper icke om det är teoretiskt riktigt, det verkar ändock stötande på den allmänna rättsuppfattningen. Anledningen härtill är påtagligen en medveten eller omedveten reflexion, att har man friat, därför att man presumerat kausalsammanhang mellan sinnessjukdomen och brottet, så är det inkonsekvent att sedan omedelbart lösgiva förbrytaren såsom icke farlig för den allmänna säkerheten. Det är klart att fall kunna förekomma, då sinnessjukdomen är rent akut och någon anledning att förvänta ett återfall icke finnes. Det kan likväl ifrågasättas om icke i sådana fall, där detta förhållande ej framstår som uppenbart eller ens möjligt, hänsynen till allmänpreventionen åtminstone kräver någon skyddsåtgärd och om icke denna hänsyn bör föranleda att, då fråga är om grövre brott, en förvaring av den friförklarade bör pågå åtminstone så länge, att minnet av det brott som begåtts hunnit förblekna och allmänhetens reagens mot brottet försvagats.
    Efter ett upphävande av 5:6 och bortfallandet av begreppet förminskat tillräkneliga finnes ej någon principiell skillnad beträffande arten av de åtgärder som från samhällets sida böra vidtagas i fråga om straffriförklarade och de allmänfarliga. Detsamma gäller emellertid även de farliga återfallsförbrytarna. Den nuvarande distinktionen mellan förvaringslagen och interneringslagen synes ej böra upprätthållas. Beträffande samtliga dessa förbrytarekategorier torde från skyddssynpunkt enhetliga bestämmelser kunna gälla, beredande möjlighet i varje särskilt fall till den för fall av sådan typ lämpligaste behandlingsmetoden. Det måste emellertid särskilt betonas, att straffsystemets krav i varje särskilt fall bör vinna beaktande. Ett av dem har jag omnämnt i fråga om de för grövre brott straffriförklarade. Ett annat är det understundom uppställda kravet på både straff och skyddsbehandling i vissa fall för allmänfarliga. Vidare viss minsta förvaringstid o. s. v. Däremot ha såsom förut framhållits med denna sak icke att skaffa de åtgärder, som från det allmännas sida vidtages med dessa brottslingskategorier, för deras bringande till hälsa; icke i vidare mån än att bestämmelserna om skyddsåtgärderna måste så avpassas, att de icke lägga hinder i vägen för såväl sinnessjukvård som annan sjukvård, där sådan är erforderlig.
    Vidkommande slutligen frågan, huruvida domstol eller annan myn

dighet bör bestämma den skyddsbehandling brottsling av ifrågavarandeslag bör undergå, torde densamma böra besvaras olika, allteftersom fråga är om gällande lagstiftning eller på ovan angivet sätt reformerad sådan. I sistnämnda fall torde prövningen knappast lämpligen böra anförtros domstol. Behandlingen måste kunna varieras på alltför många, av brottslingens psyke beroende sätt för att avgörandet därutinnan lämpligen skall kunna åvila enbart juridisk sakkunskap. Dessutom bör behandlingen ej vara oföränderlig utan kunna smidigt och snabb tändras både efter tid och individuella förhållanden, vilkas fluktuationer visserligen beröra brottslingen, men som kunna vara helt oberoende av hans åtgöranden. Behandlingens variationer synas därför böra ankomma på en, med förvaringslagens och interneringslagens jämförbar, något juridiskt förstärkt myndighet, som beslutar under domaransvar. Rannsakningsdomstolen bör endast föreskriva att den straffriförklarade, resp. dömde, skall vara underkastad skyddsåtgärder på sätt i »lagen om behandling av straffriförklarade och av allmänfarliga förbrytare» stadgas.