Talan mot Kronan enligt anglosaxisk rätt. Kanadas advokatsamfund har i dagarna framlagt ett lagförslag med syfte att avskaffa den immunitet mot rättsliga åtgärder, som »Kronan» av gammalt åtnjutit inom den engelska rätten.2 Ehuru ett förslag i liknande riktning, som framlades i England år 1928, icke antogs och moderlandet alltså fortfarande står kvar på den gamla ståndpunkten, ha Australien, Sydafrika och Nya Zeeland sedan många år tillbaka genom lagstiftning rått bot för detta missförhållande.
    Det är en gammal common law maxim att »the King can do no wrong» och följaktligen icke heller auktorisera en orätt. Enligt stadgad konstitutionell praxis — om icke rent av lag — vidtager konungen aldrig personligen en åtgärd utan handlar alltid genom någon av sina ämbets- eller tjänstemän eller i samråd med någon av dem. Eller, eftersom konungen icke kan göra orätt, är det måhända mera korrekt att säga att han icke heller kan handla i samråd med en ämbetsman, som begår en orätt, utan handlingen i fråga är begången av ämbetsmannen.

 

    1 American Bar Association Journal h. 5 1936, s. 358 ff.

    2 Publicerat i »Canadian Bar Review» vol. XIV, nr 7, sid. 606 ff.

MEDDELANDEN FRÅN FRÄMMANDE RÄTT. 427    Resultatet av detta betraktelsesätt är att om en enskild person förfördelats eller tillfogats skada genom offentlig myndighets åtgärd, så står honom ingen annan utväg öppen än att anhängiggöra talan emot ämbets- eller tjänstemannen personligen. Utom i två undantagsfall kan icke heller vederbörande departement eller ämbetsverk instämmas. Även den talerätt den enskilde har emot vederbörande tjänsteman är beskuren. Talan måste nämligen anhängiggöras inom sex månader, och om käranden förlorar sin talan tillerkännes svaranden kostnader »as between solicitor and client» d. v. s. enligt en betydligt högre beräkningsgrund.
    Om »Kronan» gör sig skyldig till avtalsbrott har den enskilde ingen talerätt alls, ty det är Kronan och icke den enskilde tjänstemannen, som är part till avtalet, och följaktligen kan icke den senare instämmas. I dylika fall måste den enskilde genom en »petition of right» söka erhålla en »fiat», som berättigar en domstol att undersöka fallet och eventuellt tillerkänna ersättning för liden skada. Kronan ålägges aldrig likt enskild part att fullgöra avtalet. I praxis erhålles numera alltid en »fiat», men förfarandet är både tidsödande och kostbart. För att tala med professor HOLDSWORTH: »Undersåtens rätt gentemot Kronan är ... reglerad av den medeltida common laws otillfredsställande bestämmelser.»
    Det kanadensiska förslaget går i vissa avseenden längre än de lagar, som antagits av övriga dominions. Förslaget utsträcker sålunda talerätten till att omfatta icke blott avtal och »tort» utan även varje anspråk på »legal and equitable relief».
    Beträffande verkställigheten av utslag mot Kronan delade sig meningarna inom lagkommittén. Majoriteten beslöt att bibehålla de nu gällande bestämmelserna, som giva Kronan en särställning, med den svaga och ologiska motiveringen att lagförslaget i och för sig innebär så genomgripande förändringar i talerätten mot Kronan att det vore bäst att på den punkten bibehållade gamla bestämmelserna. Minoriteten reserverade sig häremot, som det förefaller, på goda grunder, och föreslog att ordinarie exekutiva bestämmelser skulle gälla även beträffande utslag mot Kronan, med rätt för domstolen att i visst fall annorlunda förordna. Av allt att döma har den lojala fiktionen att »kunskapen om en orätt och dess avhjälpande äro oskiljaktiga i konungens bröst» icke gjort stort intryck på minoriteten.

Peter A. Fries.