Är ungdomsbrottsligheten i stigande? Denna fråga har besvarats jakande i två likalydande motioner vid innevarande års riksdag (F. K. nr 186; A. K. nr 287). Motionärerna utgingo härvid från den officiella brottslighetsstatistikens uppgifter, enligt vilka antalet personer i åldern 15—18 år, som dömts till straffarbete, fängelse eller för snatteri till böter, ökats från 544 år 1926 till 794 år 1934, d. v. s. med drygt 45 %, och antalet dömda i åldern 18—21 år med något mer än 20 % (691 år 1926, 835 år 1934).
Orsakerna till den ökade brottsligheten bland ungdomen ville motionärerna söka i föräldrarnas bristande auktoritet, ungdomens allt starkare lust för nöjen, arbetslösheten, filmen, det sensationsmättade kriminalreportaget i dagspressen m. m. Motionärerna hemställde, att riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en såvitt möjligt allsidig utredning angående orsakerna till den på senare
tid ökade ungdomsbrottsligheten samt lämpliga åtgärder för att i görligaste mån förebygga och minska densamma.
Motionärernas mening beträffande ungdomskriminalitetens utvecklingstendenser har blivit föremål för invändningar. I anslutning till vad fångvårdsstyrelsen anförde i sitt yttrande över motionen skola några synpunkter här beröras.
Mot de anförda siffrorna i och för sig är självfallet intet att erinra. Utan ingående kännedom om det material, varå nämnda siffror grunda sig, och vissa andra faktorer kan man emellertid av denna statistik icke draga några säkra slutsatser rörande brottslighetens omfattning, tendens och orsaker.
Det är sålunda att märka, att kriminalstatistiken icke redovisar antalet begångna eller konstaterade brott utan endast de brott, som varit föremål för åtgärd från polismyndighet eller föranlett åtal inför domstol. Detta innebär, att statistiken kommer att uppvisa ogynnsamma siffror, i samma mån som polismakten och åklagarmyndigheterna till följd av förbättrade spaningsresurser, ökat intresse och större stränghet befordra ett större antal lagöverträdare tillnäpst. Om man undersöker befolkningens fördelning på landsbygd och städer förr och nu, är det uppenbart, att det sedan många år går en ström av inflyttande från landsbygden till städer och stadsliknande samhällen. Då ordningsmakten i dessa befolkningscentra är vida effektivare utrustad, har man anledning förmoda, att de människor, som äro bosatta där, äro ur ordningssynpunkt påpassade på ett helt annat sätt än de som leva på landsbygden. Även vad landsbygden beträffar har emellertid polisväsendet under senare år effektiviserats. Åtskilligt av den brottslighet, som tidigare fick passera utan vidare, lärer sålunda numera icke undgå ingripande från ordningsmaktens sida.
Man bör vidare taga i betraktande den större eller mindre benägenheten för åtal eller angivelse i fråga om brott, som endast få åtalas av eller efter angivelse av målsäganden. Att fälla något omdöme rörande situationen nu tilldags i detta avseende är självfallet synnerligen vanskligt. Man har emellertid ett allmänt intryck av att även från målsägandes sida undfallenhet mot lagöverträdare blir allt mindre i det moderna samhället.
Vid en undersökning av brottsfrekvensen inom olika typer av brott skulle man sannolikt finna, att vidtagna skärpningar av straffen för onykterhet vid ratten samt andra förseelser mot motorfordonsförordningen och övriga trafikförordningar haft den verkan, att vissa unga personer, som tidigare dömts till böter för dylika brott och till följd därav icke upptagits i det här föreliggande avsnittet av statistiken, numera dömas till frihetsstraff och därigenom bidraga till att driva domstolsstatistikens siffror i höjden. Det vore vidare av intresse att få utrönt, i vad mån den intill den 1 juli 1934 gällande regeln, att förskingring av avbetalningsgods skulle lyda under allmänt åtal, kan ha bidragit till att öka antalet ungdomsbrott. Det är ju bekant, att avbetal-
ningsfirmorna efter kristiden började utveckla en omfattande verksamhet och därvid i stor utsträckning sökte sina kunder även bland de unga.
Åtskilliga andra erinringar kunna anföras mot kriminalstatistikens användbarhet såsom en i alla avseenden tillförlitlig mätare på brottsligheten. Om t. ex. brott med hög upptäcktsprocent öka samtidigt som brott med låg upptäcktsprocent minska i antal, kunna statistikens siffror komma att pressas uppåt, även om brottslighetens volym har krympt eller är oförändrad. Hur härmed förhåller sig i förevarande fall är svårt att avgöra. Däremot må erinras om en annan omständighet, som kan leda till högre siffror i domstolsstatistiken. Den villkorliga domen tillämpas för varje år i allt större utsträckning. Eftersom det villkorligt ådömda straffet utgör ett hot, som för den dömde merendels ter sig allvarligare i samma mån som straffet är strängare, synas domstolarna visa viss benägenhet att ådöma frihetsstraff i fall, där böter, om villkorlig dom ej ifrågakommit, skulle ansetts vara tillfyllest. I vad det gäller snatteri, utövar en sådan tendens intet inflytande på de i motionen anförda siffrorna, eftersom dessa inkludera även dem, som bötfällts för snatteri. Annorlunda ställer sig saken vid t. ex. bedrägeri och förskingring. I dylika fall kommer — även vid villkorlig dom — en skärpning av straffet från böter till t. ex. fängelse att resultera i en skenbart ogynnsammare kriminalstatistik.
Det må slutligen påpekas, att de i motionen anförda siffrorna icke giva upplysning om den straffrättsligt beivrade ungdomskriminaliteten i dess helhet utan endast om den del av densamma, som är att anse såsom svårare brottslighet. Detta innebär, att man av den föreliggande brottslighetsstatistiken icke får något intryck av i vilken omfattning en ändring för ungdomens vidkommande inträtt beträffande frekvensen av sådana förseelser och brott som fylleri, förargelseväckande beteende, lindrigare misshandel m. m. Hur än domstolsstatistikens siffror för denna brottslighet te sig, hava förhållandena på detta område otvivelaktigt förbättrats avsevärt under senare år, särskilt i jämförelse med tiden före världskriget. Detta framgår bl. a. av den undersökning, som gjordes år 1931 av rusdryckslagstiftningsrevisionen. Av omkring 2,000 tillfrågade nykterhetsnämnder förklarade 1,076, att nykterhetstillståndet hade förbättrats, 743 att ingen förbättring inträtt elleratt nykterhetstillståndet tidigare varit och alltjämt vore gott, samt 103, att nykterhetstillståndet försämrats.
Ytterligare böra i detta sammanhang beröras de ingripanden mot vanartad ungdom, som vidtagas med stöd av barnavårdslagen. Av statistiken rörande antalet för skyddsuppfostran omhändertagna barn, som äro vanartade eller äro i fara att bliva vanartade, synes framgå, att man även här har att räkna med en stegring. Medan antalet sådana ingripanden år 1908 uppgick till omkring 2,375 och år 1915 tillomkring 3,000, synas motsvarande siffror för åren 1928 och 1931 ha varit respektive omkring 4,000 och 4,400. Vid bedömandet av dessa siffror måste man emellertid hålla i minne dels att barnavårdslagstift-
ningen från och med år 1926 förändrats i sådan riktning, att ett omhändertagande kan ske på tidigare stadium än förr, dels ock att barnavårdsnämndernas arbete effektiviseras för varje år. Det sistnämnda gäller särskilt landsbygden, där denna lagstiftning först så småningom kommit i tillämpning.
Efter att hava vägt nu anförda omständigheter mot varandra fann sig fångvårdsstyrelsen kunna sammanfatta resultatet i det uttalandet, att det icke vore uteslutet, att ungdomsbrottsligheten befunne sig i ökning, men att en sådan ökning icke torde ha den omfattning, som domstolsstatistikens siffror gåve vid handen.
I motionerna erinrades om en i Nordisk Tidsskrift for Strafferet år 1936 offentliggjord utredning angående 75 manliga ungdomsfångars öden efter frigivningen. Av utredningen framgår, att av dessa 75 icke mindre än 37 återfallit i brott, d. v. s. i det närmaste 50 %, medan återfallsprocenten år 1933 för straffångar i allmänhet utgjorde 35.4 %. Härtill bör emellertid anmärkas, att beräkningen av återfallsfrekvensen i de båda fallen icke skett efter samma grunder. Den högre återfallsprocenten bland unga fångar sammanhänger också med den vidsträcktare användningen beträffande yngre brottslingar av villkorlig dom, varigenom i regel de mera förbättringsbara gallras ut och undgå intagande å fängelse. Oavsett detta har man att räkna med en större återfallsprocent bland unga brottslingar, så länge kriminaliteten är en företeelse, som till övervägande del hör hemma i ungdomsåldrarna. I detta sammanhang må erinras om att lagen om ungdomsfängelse och den nya lagen om tvångsuppfostran inom en nära framtid komma att träda i kraft. Till dessa båda lagar, vilka avse att åvägabringa en mera uppfostrande behandling av unga förbrytare än den som kan meddelas under de vanliga frihetsstraffens former, har man anledning att knyta stora förhoppningar.
Vid en utredning rörande möjligheten att förebygga eller minska brottsligheten bland ungdomen borde enligt motionärerna övervägas, vilka åtgärder som kunde vidtagas för att få till stånd ett sundare kriminalreportage, god, folkuppfostrande film, ett sanerat nöjesliv m. m. I motionerna pekades vidare på behovet av lämpliga samlingslokaler för ungdom, föräldrafostran, förbättrad yrkesutbildning och åtgärder mot ungdomsarbetslösheten. Fångvårdsstyrelsen ifrågasatte om vidtagandet av åtgärder i nu antydd riktning borde motiveras med en hänvisning till nödvändigheten av att bringa ned ungdomsbrottsligheten. Man skulle härmed lätt nog kunna framkalla den oriktiga föreställningen, att ungdomsbrottsligheten i vårt land antagit sådana proportioner, att alldeles särskilda anordningar vore nödvändiga för att bekämpa densamma. Åtgärderna borde snarare motiveras positivt, alltså bl. a. med hänsyn till angelägenheten av att i allmänhet underlätta medborgarnas anpassning till samhällslivet.
Mot en utredning i den omfattning motionärerna åsyftade talade också enligt styrelsens mening den omständigheten, att åtskilliga av dessa frågor nyligen varit eller alltjämt vore föremål för utredning. Iandra fall hade utredning redan ställts i utsikt.
Styrelsen riktade däremot uppmärksamheten på behovet av fortsatta forskningar rörande brottsligheten.
Dylika forskningar skulle bl. a. avse brottslighetens omfattning. I de officiella berättelserna över brottsligheten ingå visserligen vissa översikter rörande förhållandena under närmast föregående femårsperiod, men specialundersökningar av mera ingående natur och för längre tidrymd ha ej verkställts för tiden efter krisåren. Vi veta därför alltför litet om t. ex. ungdomsbrottslighetens utvecklingstendenser under 1920- och 1930-talen för att kunna avgiva ett bestämt omdöme i frågan. — Vi veta vidare alltför litet om brottslingarnas psyke och om de faktorer, som göra människor till brottslingar. Individualundersökningar på fängelser och anstalter av olika slag skulle både vidga kunskaperna i detta ämne och tjäna som hjälp vid utformandet av metoderna för bekämpande av brottsligheten. Här må också erinras om det ur samma synpunkt synnerligen värdefulla, ehuru i stor utsträckning obearbetade material, som kan hämtas fram ur samlingarna av rättspsykiatriska utlåtanden.
Riksdagen beslöt (skrivelse nr 387) att hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning om ungdomsbrottslighetens omfattning, dess orsaker samt utvecklingen under senare år.
Hardy Göransson.