"Missräkning äringen betalning." I ett mål angående condictio indebiti vid dubbelbetalning, vilket avgjordes i Högsta domstolen den 16 januari 1933 (NJA 1933 s. 25), upprättade justitierådet ALEXANDERSON en promemoria, däri han bl. a. gör följande uttalande (NJA 1933s. 31): »Det stundom citerade stadgandet i promulgationsförordningen till utsökningslagen 10: 5 'Missräkning är ingen betalning. Evar den finnes, bör den först rättas, och betalning sedan därefter ske' är icke uttryck för någon allmän princip utan ett av 1734 års lags redaktörer från romersk rätt och dess avläggare hämtat specialstadgande rörande aritmetiska fel i en uppställd räkning ('error calculi').» I och för det arbete över källorna till 1734 års lag, med vilket jag varit sysselsatt, har jag tillskrivit Alexanderson för att få veta de skäl, varpå han stött
detta uttalande. Till svar härpå har Alexanderson haft vänligheten meddela mig i huvudsak följande, som jag med hans medgivande publicerar.
»Missräkning är ingen betalning» är ett uttryck, som uppdyker i svensk lagtext först i 1714 års förslag till UB första delen 5 kap. 6 § (SJÖGRENS förarbeten V, s. 388). Detta stadgande ger med en obetydlig avvikelse samma regel, som sedermera återfinnes i 1734 års lag och i UP 10: 5, men med ett tillägg, vilket innebär en reservation: »med mindre parterne förr om samma missräkning äro förente, och then i andre måhl godgiord är». Denna reservation, som något jämkades i »1723» års förslag, ströks enligt en marginalanteckning (SJÖGREN VI s. 478 n. 7) i 1731 års redaktion. Att stadgandet i 1714 års förslag ytterst går tillbaka till den romerska rättens regel om error calculi framgår vid en jämförelse med L. un. C. de errore calculi 2.5, där det heter: »Errorem calculi, sive ex uno contractu sive ex pluribus emerserit, veritati non adferre præiudicium saepe constitutum est: unde rationes etiam saepe computatas denuo retractari posse, si res iudicatæ non sunt vel transactio non intervenit, explorati iuris est. Sed et siper errorem calculi velut debitam quantitatem, cum esset indebita, promisisti, condictio liberationis tibi competit.» Codexställets förbehåll, att transactio avskär från åberopande av error calculi, har i alla tider intresserat rättsspekulationen och ofta kommenterats. Man lärde skilja mellan transactio de errore (quae rescindi non potest) och transactio per errorem, felaktighet i själva förlikningsuppgörelsen (quae rescinditur). I code civil säges under titeln »des transactions», som omfattar art. 2044—2058: »Les transactions — — — ne peuvent étre attaquées pour cause d'erreur de droit, ni pour cause de lésion. Néanmoins une transactio peut étre rescindée, lorsqu'il y a erreur dans la personne ou sur l'objet de la contestation» (art. 2052—2053) och »L'erreur de calcul dans une transaction doit être réparée» (art. 2058). Liknande regler finnas i den österrikiska B. G. B. av år 1811, §§ 1385 och 1388. Själva formeln »missräkning är ingen betalning» är ett allmänt europeiskt rättsordstäv, en parömi, av säkerligen hög ålder (»Erreur n'est pas compte», »Missrechnen ist keine Zahlung»).
Med utgångspunkt från Alexandersons upplysningar har även jag gjort en efterforskning och kan därför till vad Alexanderson sagt foga ett tillägg.
Den i UP 10:5 förefintliga parömien finnes icke blott på kontinenten utan påträffas även i Sverige och detta före utarbetandet av 1734 årslag. I GRUBBS Penu proverbiale, ett arbete, som enligt titelbladet återger »gamble och nye swenske ordseder och lärespråk dels genom långlig observation antecknade, dels aff latinen och tyskan uthsökte och til swenskan lämpade», säges å s. 527 i 1665 och 1678 års upplagor:»Missräckning är ingen betalning, i. e. uthslutne poster och error calculigiör en oklar rächning etc.» Här finnes alltså i ett mycket spritt svenskt 1600-talsarbete samma karakteristiska sammanställning av just ordstävet »Missräkning är ingen betalning» med institutet error calculi som
i 1714 års förslag. Sannolikheten är då mycket stor, att det varit genom Grubb, som de, vilka utarbetat 1714 års förslag till utsökningslag, fått sin uppmärksamhet riktad på ordstävet och att vi alltså i Grubbs Penu proverbiale ha den omedelbara källan till den regel i 1734 års lag, som nu återfinnes i UP 10: 5.
Efter Alexandersons undersökning, vars resultat ytterligare bestyrkes av Penu proverbiale, måste det anses klart, att WINROTH tog fel, då han i sina föreläsningar ville i UP 10: 5 se en grundsats, som angav den svenska rättens ställning till instituten condictio indebiti och obehörig vinst. UP 10: 5 äger icke denna stora betydelse, utan dess roll i det svenska rättssystemet är mycket obetydlig.
Åke Holmbäck.