SJUTTONDE NORDISKA JURISTMÖTET I HELSINGFORS DEN 17—19 AUGUSTI 1937.

 

    Antalet medlemmar i de nordiska juristmötena utgör f. n. från Danmark 351, från Finland 313, från Island 33, från Norge 286 och från Sverige 396, summa 1,379. Av dessa närvoro från Danmark 72 (därav 37 med damer), från Finland 282 (därav 130 med damer), från Island 1, från Norge 70 (därav 36 med damer), från Sverige 160 (därav 95 med damer). Sammanlagda deltagarantalet utgjorde följaktligen 585 (därav 298 med damer).
    Såsom generalsekreterare för mötet fungerade enligt uppdrag av lokalstyrelsen för Finland advokaten vice häradshövdingen Lauri Borenius och somordförande för festkommittén prof. Kaarlo Kaira.
    Dagen före mötets början sammanträdde den gemensamma styrelsen kl.15 å Universitetets konsistoriisal för behandling av vissa i samband medmötet stående frågor.
    Mötet öppnades tisdagen d. 17 aug. kl. 10 i Universitetets solennitetssal, inärvaro av Republikens President, av ordföranden i lokalstyrelsen i Finland f. d. justitierådet prof. O. Hj. Granfelt, som i ett tal hälsade deltagarna välkomna och erinrade om minnet av sedan det senaste juristmötet avlidna nordiska jurister. Han nämnde härvid särskilt prof. Hans Munch-Petersen (D), højesteretsdommer Eyvind Olrik (D), riksadvokaten August Goll (D), prof. Viggo Bentzon (D), nationalbankdirektøren Fredrik Schrøder (D), yferdommeren Lagus Bjarnasson (I), yferdommeren Eggert Briem (I), justitierådet Gustaf Carlson (S), presidenten frih. Erik Marks von Würtemberg (S), förvaltningsrådet Filip Grönvall (F) och justitierådet Allan Särkilahti (F).
    Till mötets ordförande valdes därefter prof. O. Hj. Granfelt (F). Till viceordförande utsågos, för Danmark højesteretsdommer W. Topsøe-Jensen, för Norge høiesterettsjustitiarius P. Berg och för Sverige presidenten B. Ekeberg.
    Sekreterare för de särskilda länderna blevo, för Danmark sekretær i justitsministeriet H. Topsøe-Jensen, för Norge høiesterettsadvokat F. Arnesen, för Sverige hovrättsassessorn I. Strahl och för Finland generalsekreteraren. Dåfrån Island endast en deltagare infunnit sig utsågs icke isländsk vice ordförande och sekreterare.
    Därefter vidtogo förhandlingarna över den första plenarfrågan: »Lagstiftningens ställning till pressens behandling av rättssaker.» Till grund för diskussionen låg en av prof. Stephan Hurwitz (D) författad avhandling. Efter ett inledningsanförande av prof. Hurwitz tog korreferenten, høisterettsadvokat Gustav Heiberg (N), till orda. Under den följande diskussionen yttrade sig f. d. borgmästaren C. Lindhagen (S), borgmästaren G. Bissmark (S), chefredaktören S. J. Pentti (F), cand. jur. Egon Larsen (D), høiesterettsadvokat L. S. Rode (N), overretssagfører H. Sachs (D) och cand. jur. S. Heltberg (D).
    Härefter behandlades andra plenarfrågan: »Nulla poena sine lege». Till

 

35—Svensk Juristtidning 1937.

grund för överläggningen låg en av prof. B. Honkasalo (F) utarbetad avhandling. Diskussionen inleddes av prof. Honkasalo, varefter korreferenten, stadsjuristen doc. S. Brück (S), fick ordet. I den följande diskussionen deltogo højesteretssagfører Ø. Ahnfelt-Rønne (D), minister R. Erich (F), f. d. borgmästaren C. Lindhagen (S), hovrättsassessorn I. Strahl (S) och prof.T. Engströmer (S).
    Onsdagen d. 18 aug. behandlades fyra sektionsämnen med två ämnen ivardera av de två sektionerna. Första sektionen sammanträdde i Universitetets lilla festsal och den andra i stora auditoriet.
    I första sektionen behandlades ämnet: »I vilken omfattning är principen om tvångsinlösning berättigad vid reform av jordlagstiftning?», med prof. K.Haataja (F) som inledare, och ämnet »Hyreslagstiftningen», med inledningsanförande av landsdommer Chr. Bærentsen (D). I diskussionen angående det förstnämnda deltogo f. d. borgmästaren C. Lindhagen (S), sorenskriver E.Solem (N), generaldirektören L. Berglöf (S) och cand. jur. E. Larsen (D). I diskussionen över det senare ämnet yttrade sig høiesterettsdommer H. F.Dahl (N), borgmästaren Th. Bergquist (S), universitetsadjunkten E. af Hällström (F), f. d. borgmästaren C. Lindhagen (S) och prof. A. Lindvik (N).
    I andra sektionen dryftades ämnet: »I vilka avseenden bör en reform avaktiebolagslagstiftningen taga hänsyn till önskvärdheten av bolagets konsolidering?», med prof. H. Nial (S) som inledare, samt ämnet »Bedrägeri mot allmänheten» med overretssagfører J. Johnsen (D) som inledare. Under diskussionen angående det förstnämnda yttrade sig prof. A. Lindvik (N), advokaten N. Köhler (S), overrettssakfører H. Ameln (N), højesteretssagfører O. Bondo Svane (D), prof. L. Cederberg (F), overregistrator H. B. Krenchel (D), prof. O. A. Borum (D), cand.jur. J. Melander (N) och bankdirektörenR. von Fieandt (F). I det senare ämnet gjordes inlägg av hovrättsrådet E. Bergendal (S), hovrättsrådet A. Alanen (F) samt statsadvokat C. O. Pedersen (N).
    Sista mötesdagen torsdagen d. 19 aug. behandlades i plenum i Solennitetssalen ämnet: »Ersättningsfrågor vid införande av statsmonopol». Till grundför överläggningen låg en av høiesterettsadvokat M. Schjødt (N) utarbetad avhandling. Diskussionen inleddes av høisterettsadvokat Schjødt, varefter korreferenten, borgarrådet H. Sundberg (S) fick ordet. I diskussionen deltogo højesteretssagfører K. Meyer (D), kanslirådet I. Myrberg (S), prof.K. Kaira (F), f. d. borgmästaren C. Lindhagen (S), cand.jur. E. Larsen (D), landsretssagfører Chr. Busch-Steenberg (D) och prof. S. R. Björkstén (F).
    Samma dag förrättade deltagarna nationsvis val av ledamöter och suppleanter i lokalstyrelserna. Följande personer valdes:
    För Danmark: Ledamöter: højesteretsdommer W. Topsøe-Jensen, højesteretssagfører C. B. Henriques, departementschef Aage Svensen, prof. Fr. Vinding Kruse och højesteretssagfører Ø. Ahnfelt-Rønne. Suppleanter: prof.Henry Ussing, overretssagfører Niels Olesen, landsretssagfører A. F. Jensen, prof. S. Hurwitz och byretsdommer E. Munch-Petersen.
    För Finland: Ledamöter: f. d. justitierådet prof. O. Hj. Granfelt, advokaten Lauri Castrén, prof. L. Cederberg, häradshövdingen Torsten Malinen och

prof. B. Sjöström. Suppleanter: advokaten Lauri Borenius, bankdirektörenR. von Fieandt, universitetsadjunkten Erik af Hällström, prof. KaarloKaira och prof. Kalle Kauppi.
    För Norge: Ledamöter: høiesterettsjustitiarius P. Berg, prof. R. Knoph, høiesterettsadvokat A. Skjelderup, høiesterettsdommer E. Alten och høiesterettsadvokat J. M. Lund. Suppleanter: høiesterettsdommer F. Schjelderup, prof. A. Lindvik, overrettssakfører H. Ameln, sorenskriver E. Solem och høiesterettsdommer S. Grette.
    För Sverige: Ledamöter: presidenten B. Ekeberg, presidenten K. Schlyter, advokaten T. Forssner, prof. T. Engströmer och f. d. justitierådet E. Stenbeck. Suppleanter: justitierådet E. Lind, prof. R. Bergendal, advokaten E. Löfgren, häradshövdingen N. Edling och borgmästaren Th. Bergquist.
    Den isländska lokalstyrelsen består enligt inkommet meddelande av följande personer. Ledamöter: højesteretsdommer E. Arnórsson, f. d. justitsminister M. Gudmundsson, højesteretsdommer G. Bergsteinsson, højesteretssagfører S. J. Stefånsson och prof. B. Benediktsson. Suppleanter: prof.O. Lårusson, højesteretssagfører L. Jóhannesson och højesteretssagfører Th. Líndal.
    Højesteretsdommer Topsøe-Jensen framförde den danska styrelsens inbjudan till nästa mötes hållande i Köpenhamn, men anförde, att den danska lokalavdelningen vore beredd att avstå från sin inbjudan till förmån för Island för den händelse den isländska lokalavdelningen vore i tillfälle att ordna nästa juristmöte i Reykjavik. Den framförda inbjudningen antogs med acklamation.
    Sedan förhandlingarna därmed avslutats uttalade mötets ordförande prof. Granfelt ett tack till deltagarna och till dem som medverkat vid mötet, varefter højesteretsdommer Topsøe-Jensen frambar mötesdeltagarnas tack till ordföranden. Därefter förklarades mötet avslutat.

 

FESTLIGHETERNA.
    Måndagen d. 16 aug. voro ledamöter och suppleanter i de nordiska juristmötenas lokalstyrelser inbjudna till middag av prof. och fru Granfelt.
    Tisdagen d. 17 aug. gav Helsingfors stad på aftonen mottagning å Gamla Studenthuset. Stadsfullmäktiges ordförande bankdirektören vice häradshövdingen EERO HJ. RYDMAN höll därvid följande välkomsttal.
    »Mina damer och herrar!
    Helsingfors stad önskar genom mig Eder alla från Nordens fem riken välkomna till oss. Det fröjdar oss att åter en gång få vara värdar, då nordens jurister, ett led och ett mycket betydelsefullt led av det nordiska samarbetet, samlas för att dryfta gemensamma spörsmål. Det vore för mig frestande att i detta sammanhang säga några ord om det nordiska samarbetets betydelse. Men, min damer och herrar, jag skall denna gång bespara Er ifrån att åter höra tankar om ett tema, som så ofta och i olika sammanhang blivit omdebatterat. Jag skyndar mig dock att förklara, att jag ej avstår från temat på grund av att jag ej insåge samarbetets vikt. Vi här i Finland insedet till fullo och glädjas av hjärtat över alla dess yttringar.

    Jag ber alltså att få hålla mig till juridiken. Man hör ofta sägas att de juridiska studierna äro torra och man hör också sägas att juridiken lätt hos dem som fördjupa sig i densamma utvecklar en verklighetsfrämmande formalism, ja till och med en lust att rida på dessa former emot det sannas krav. Om också juridiken ytligt sett kan förefalla torr och om den även kan användas på ett orätt sätt, som för övrigt allt i världen, bevisa dessa påståenden i själva verket intet annat, än en bristande kännedom om juridikens väsen. Då jag som ung student försökte tränga in i juridikens A. B. C. kände jag en viss stolthet, då jag läste orden, med vilka kejsar Justinianus börjar sina Institutiones. Enligt mitt minne lydde första meningen ungefär sålunda: Jurisprudentia est omnium rerum, divinarum atque humanarum scientia. Juridiken innebär kännedom om alla såväl gudomliga som mänskliga ting. Vid första ögonkastet kan väl detta synas innehålla en betydlig överdrift. Så duktiga äro vi väl ändå ej. Men det oaktat är nog satsens innersta mening riktig. Riktig så till vida att det väl knappt finnes något område för det mänskliga görandet, där ej jurisprudentian fått träda in ordnande och bestämmande. Och för att kunna detta behöves naturligtvis alltid en viss insikt i det speciella område som ordnandet och bestämmandet innefatta. Jurisprudentian måste alltså innefatta en viss omnium, divinarum atque humanarum rerum scientia. Vi se att gamla Justinianus hade rätt och att juridiken långt ifrån att vara en torr formalism tvingar sina utövare att skaffa sig en ofta nog så vidlyftig kännedomom de mest olika områden av mänsklig verksamhet. Att taga emot gästermed intressen så vittomfattande som Edra, nordiska kvinnor och män av jurisprudentian, är också därför särskilt kärt.
    (På finska:) Vad speciellt det kommunala livet angår är det i hög gradberoende av juridikens hjälp. Varje kommun är på sätt och vis en miniatyrbild av staten. Och de särskilda grenarna av det kommunala livet böra såsom ock statslivets förgreningar vara ordnade medels bestämmelser som äga förpliktande kraft, de må sedan kallas lagar, förordningar, reglementen, arbetsordningar eller annat. Under sådana förhållanden är det naturligt att Helsingfors stad även i sin egenskap av kommun är i hög grad intresseradav juridikens utveckling och speciellt av dess utveckling i den fria och demokratiska anda som är våra nordiska länder egen. Också på denna grund är det för vår stad en glädje att få emottaga Eder, medlemmar avden nordiska juristkongressen, som våra gäster.
    (På svenska:) Jag hoppas till sist att Ni alla, våra gäster, måtte få Er en trivsam kväll och att mötet som påbörjats ville bliva i allo givande. Hjärtligt välkomna.»
    Høiesterettsjustitiarius PAAL BERG framförde gästernas tack i följandetal.
    »På vegne av gjestene fra Danmark, Island, Sverige og Norge har jeg den ære å takke for de ordene som Helsingfors stadsfullmäktiges ordførende har hilst oss velkommen med her i kveld. Vi takker for hans ord, som vivil gjemme i våre sinn. Vi har følt de kom fra hjertet og jeg taler på alles vegne når jeg sier at de også gikk til hjertet.
    Vi takker også for denne vakre festen som Helsingfors stad har hedret oss

med. Vi ser i denne festen et uttrykk for at Finnlands hovedstad har villet hedre oss, ikke bare som jurister, men som nordiske jurister, samlet til et nordisk møte på finsk grunn. Vi ser i denne festen et uttrykk for nordisk samfølelse, og vi ser i den en hyldest til den nordiske samarbeidstanken. Det har gjort oss varme om hjertet. Vi føler vingesusen av Nordens genius over oss i kveld.
    Det er så, at mange av oss fra de andre nordiske land ikke forstår det mål som er morsmålet for den store flerhet av Finnlands folk. Det kan skape sine praktiske vanskeligheter. Men de kan løses. Og det er i vår tid andre bånd som binder folkene sterkere til hverandre enn sprogfellesskap. Vi ser det rundt om i verden, hvordan det som samler folkene igrupper, er felles åndsverdier og idealer, felles kulturelle mål. Og vi nordiske folk, vi har et nordisk kulturfellesskap med felles idealer som binder oss til hverandre, og nu kanskje mer enn noen gang før.
    Vi nordiske folk har hver vår individualitet, hvert vårt særpreg, vi synger med hver vår røst med sitt eget klangpreg. Men det er også en fellesgrunntone. Og denne nordiske grunntonen gir en nordisk samklang, en nordisk akkord, som blir hørt og forstått i nasjonenes store konsert.
    I denne nordiske samklang er Finnlands røst ikke den minst verdifulle. For mer enn et par menneskealdre siden gav Norges store dikter og seer Bjørnson uttrykk for den nordiske fellestanken: 'At Finnlands folk også er med på sangen under Nørreled må vi med takk jo sande.' Og vi som nu lever, vi føler kanskje enn sterkere den lykke det er for Norden at vi Nordens folk står sammen. For, så er det: 'Står vi samde er vi sterke, står viskilde er vi dømde.'

    Vi har heller ikke her i Norden noe stridsspørsmål som kan hindre et fruktbringende kulturelt samarbeid i fredelig kappestrid. Det er en lykke for oss, 'at Nordens stride folk er blitt fullt enige på jorden, som deres minner lengst var ett på himlen over Norden'.
    Vi har funnet hverandre fordi folkelynnet i våre land er så likt. Den Nordens himmel vi lever under har satt sitt preg på oss alle. Vi føler det når vi møtes med folk som lever sitt liv under sydens sterke brennende sol. Vi Nordens folk har i årtusener levet under bjørnens iskalde stjernebillede. Vår lange vinter og vår korte sommer, 'vår stjärnenatt, vårt sommarljus' har satt sitt stempel på folk og folkeliv her i Norden.
    Vi har måttet stri tungt og hardt for å gjøre livet levelig og for å berge oss gjennem den lange vinteren. Og tross alt sitt slit har Nordens folk mer enn en gang måttet nøie sig med barkebrød for brød. Den livskampen vi har ført har gjort oss til stridbare folk med steile og sterke viljer. Men den har også gjort oss til drømmere. Vi har måttet ta fantasien til hjelpfor å kunne tro det skulde lykkes å skape hjem for mennesker der detsyntes å være bare trøstesløs ødemark. I våre drømmer og i vår fantasihar vi først måttet leve det som våre viljer har gjort til virkelighet. Hvorfinner vi vel også en fantasi mektigere og veldigere enn den som skapte Kalevala-runene, Finnlands store og merkelige nasjonal-epos.
    Livet og livskampen her i Norden har skapt et Schicksalsgemeinschaft mellem Nordens folk. Symbolet er de fem korsflaggene våre. Og livet under

Nordens himmel har også skapt en nordisk tankeverden, en nordisk ideologi, som nettop i disse tider binder oss sterkt sammen.
    Livet har gjort oss til selvrådige, stride individualister som elsker sinfrihet. Fritt vil vi tenke, og fritt vil vi tale. Men for folk som slektledd efter slektledd har levet på grensen av det mulige, for dem er resultatene av deres arbeid og deres slit så dyrekjøpt at de ikke lettsindig øder dem og la dem gå til spilde. Vi forstår verdien av ro og orden. Lov og retthar fra urgammel tid for de nordiske folk vært et dyrebart klenodium. 'Med Lov skal land byggjast, men med ulov øydast', heter det i den gamlenorske Gulatingslagen.
    Og lovens hånd skal også være over styremaktene i våre land, det er engammel nordisk tanke. Den vilkårlige vilje fra oven har vi aldri villet bøie oss for. Borgerfrihet, men under ansvar og selvdisiplin er den grunnvollen vi har bygget våre samfund på. Derfor har også det yrke vi rettens tjenere har, vi som skal yde rettshjelp som sakførere, dommere eller rettslærere, det yrke har alltid stått høit i det almene omdømme i Norden. Ingen hadde større aktelse på Island i sin samtid enn den rettskyndige Njål, den første advokaten vi kjenner i Nordens historie. Og den navngjetne Torgny Lagmann i Upsala hadde en så sterk stilling i sitt samfundat han våget å si et myndig ord til selve Sveakongen. Det kan også i vår tid bli en plikt for oss rettens tjenere å tale frimodig til dem som har makt, om de viker fra rettens og rettferdighetens vei.
    Det er en stormtid vi lever i. Voldstanken synes å ha sterkere tak på menneskenes sinn enn rettstanken. Rettsprinsipper vi mente var evig gyldige, blir fornektet og kastet overbord som verdiløse. Det er maktens rettsom settes i høisetet. Makthavere rundt om i verden gjør sin vilkårlige vilje til landenes høieste lov. I tider som disse skal vi jurister være rettsidéens vardevakt. Vi skal være vår samtids våkne samvittighet, rettens og rettferdighetens uavhengige og modige tjenere.
    'These are times that try mens souls' er det sagt om vår tid. Også vi jurister kan bli satt på prøve, om vi holder mål, og om vi makter den høie og noble opgaven vi har i våre samfund. Men vi skal heller ikke glemme at retten aldri er i stillstand. Den er i stadig vekst. Rettsinstinktet innen våre folk skifter fra tid til tid. Retten legger nytt land under sig. Nye rettstanker arbeider sig frem. Vi jurister har ikke bare til opgave å tolkeden skrevne lov. Vi skal også stake ut veien for fremtidens rett. Vi skal utforme i konsise rettsformler de rettstanker som ubevisst lever i menneskenes sinn.
    Her har de nordiske juristmøter sin store opgave, å vise veien fremover. Til disse møter samles jurister fra alle Nordens land for å utveksle tanker og meninger. De nordiske juristmøtene har spilt en stor og ærefull rollei nordisk rettsliv. De har banet veien for mangen en ny rettstanke. Og de har vært, og de vil bli et av de mange bånd som binder Nordens folk til hverandre. De er et ledd, og et viktig ledd i det nordiske samarbeidet som er tatt op ikke bare på rettslivets område, men også til løsning av så mange andre kulturelle og sosiale spørsmål.
    I dette nordiske fellesarbeidet har Finnland sin store og betydningsfulle

opgave. Og kanskje nettop fordi intet av de nordiske folk har fått sitt lynne sterkere preget av livsforholdene her i Norden — enn det finske. Intet av Nordens folk har livet stillet større krav til enn Finnlands folk. Intet av dem har måttet føre en tungere og seigere kamp for å vinne sin frihet og finne frem til sig selv — enn det finske. Og Finnlands folk har vist at det har hatt ikke bare utholdenhet, men også vågemot og offermot.'I farans stund, i stridens brand, vad mod i denna skara.'
    Vi andre Nordens folk har med undring og beundring fulgt det finskefolkets kamp med 'tanke, sverd og plog' for å vinne sin plass blandt de frieselvstendige nasjoner.
    Vår barndoms helter var de finner som Topelius' fantasi hadde gitt nytt liv, de som kjempet på Leipzigs sletter og Lützens kullar for troens og tankens frihet. Og i vår ungdom leste vi 'så øiet blev stort og vått' Runebergs sanger om Finnlands tapre hær i sin håpløse kamp mot Østens overmakt. 'Vi såg ett folk som kunde allt, blott ej sin ära svika, vi såg en härsom frös och svalt, och segrade tillika!'
    Bjørnson tilegnet Runeberg den første diktsamlingen han sendte ut. Det viser hvor sterkt norske sinn var grepet av finsk diktning og finsk ånd. Og intet annet lands nasjonalsang går oss nordmenn så sterkt til hjertetsom 'Vårt land, vårt land'.
    Finnlands skjebne var for oss Nordens skjebne. Derfor fulgte vi også med spenning hele Norden over Finnlands lange kamp for å leve sitt eget nasjonale liv. Derfor hilste hele Norden med slik glede budskapet om at Finnland hadde tatt sin skjebne i sin egen hånd og var trådt inn i de frienasjoners rekke. Derfor har ingen med større interesse enn vi andre nordiske folk fulgt det frie Finnlands målbevisste, planmessige og energiskearbeid på alle kulturlivets områder. Og ingen har gledet sig mer enn vi over hvad Finnland har maktet i disse årene. Det frie Finnland har vistat det kan bruke sin frihet. Det har vist at det har krefter, og det har forstått å nytte dem.
    Runebergs fremtidsspådom for sitt land var: 'Din blomning, sluten äni knopp, skall mogna ur sitt tvång.' Hans fremtidssyn er blitt til fager virkelighet. Vi ønsker det frie Finnland fortsatt fremgang og trivsel, vi ønsker det alt som kan kaste glans og heder over dets navn.
    Fremgang og heder for hvert enkelt av de nordiske land er fremgangog heder for hele Norden.
    Til våre ønsker for Finnland knytter vi også våre beste ønsker om trivsel og fremgang for Finnlands skjønne hovedstad. Vi samles i ønsket: Suomisvel, Helsinki bys vel.
    'O land, du tusen sjöars land, var fritt, var glatt, var tryggt.'»
    Onsdagen d. 18 aug. voro ledamöter och suppleanter i lokalstyrelsernam. fl. inbjudna av Finlands justitieminister till lunch i Ministerhotellet. På aftonen voro samtliga utländska mötesdeltagare och deras damer av Helsingforsjurister inbjudna till middag i deras hem.
    Torsdagen d. 19 aug. gåvo Finlands jurister middag å Brunnshuset för mötesdeltagarna och å Grand Hotell för damerna. Efter middagen begåvo sig damerna till Brunnshuset, där dans vidtog.

    Vid middagen å Brunnshuset utbragte presidenten i Högsta förvaltningsdomstolen U. J. CASTRÉN en skål för de nordiska ländernas statsöverhuvuden. Därefter hälsade prof. GRANFELT gästerna välkomna och yttrade därvid:
    »Finlands jurister rikta till Eder alla sin välkomsthälsning.
    Då jag på det nordiska juristmötet i Oslo framförde mina landsmänsanhållan, att följande möte måtte förläggas till Helsingfors, uttalade jag tillika den förhoppning, att besannad bleve den nordiska sagans regel:
    'Till trofast vän, till fosterbror är vägen gen, om också han fjärran bor.'
    Förhoppningen har blivit realiserad. I stora skaror haven I, skandinaviska kolleger, följt den gamla folksången: 'Till Österland vill jag fara, därbor allra kärestan min'. Och 'kärestan' — vem är hon? Landsmän, landsmaninnor, icke du, icke jag. Men hon är kanske vår rättvisas gudinna. Det är sant att det kan ligga ett visst betagande skimmer av behag övergångna tiders damer, klädda i sin tids dräkt. Och rättvisans gudinna hon har ju hos oss intill senaste tider varit något stel och formell i sitt uppträdande, varit i flere hänseenden urmodigt draperad. Väl har nu och då nya klutar inpassats i den gamla dräkten. Detta är emellertid alltid något riskabelt. Moderniseringen blir lätt ett stillöst lappverk. Allt har dock ej varit sådant. Också hela nya dräkter ha förfärdigats och, iförd dem, ter sig Finlands Fru Justitia fullt presentabel, måhända t. o. m. smart. Och mången ny sådan omvandling av henne planlägges alltjämt.
    För impulserna till flere, ja, de flesta av dessa vårt rättslivs nyheter, för flertalet av de förbättringar vi genomfört eller stå i beråd att genomföra, äro vi Eder mycken tack skyldiga. Och alldeles särskilt de nordiska juristmötena, ty vid dem ha ofta tändande tankar framförts. Ur den sådd, där gjorts, har spirat upp en gröda, som blommat och sedan mognat tillframtida skördar Justitia till gagn. Sålunda ha dessa juristmöten fått betydelse ej blott för nuet, utan även för det kommande. De ha blivit vägvisare mot framtidens land.
    Själva mötet är ju nu slut och vi äro i kväll samlade till fest. Huruolika mot striden och kampen där borta i världen emellan de stora och mäktiga och talrika. Jag tror vi alla med tanke härpå kunna instämma i skaldeorden: 'Bland alla land på denna jord det bästa är Norden.' Det vore oändligt kärt, om vi alla, inbördes meningsolikheter till trots, nu kunde enas härom. Och göra vi det, då är ju oss emellan knutet ett vänskapens band. Som de vackraste pärlorna i detta betrakta vi, mina landsmän och jag, våra gäster i kväll. Och nu höja vi våra glas och utbringa ett fyrfaldigt leve för dem, för allt vad de givit oss och för ett emellan oss alla, av juristmötet förmedlat bestående vänskapens band. Leve!»
    Finlands statsminister A. K. CAJANDER framförde under middagen en hälsning från regeringen. Efter några ord på finska yttrade talaren:
    »Man har stundom ifrågasatt, huruvida internationella kongresser motsvara sitt ändamål.
    Ingen torde helt förneka, att internationella kongresser ha sin betydelse.De ha det obestridliga värde att personer, som äro verksamma på samma arbetsområde, kunna träffas, stifta varandras bekantskap och förnya be

kantskapen, kunna personligen utbyta tankar och ömsesidigt mottaga fruktbringande väckelser. Mången praktisk, liksom ock vetenskaplig fråga kan måhända få sin lösning blott efter samråd och samverkan. På många områden, såsom t. ex. det statistiska, kan tillfredsställande resultat ej uppnås, med mindre man samfällt enats om begreppen och allestädes iakttager enahanda förfaringsmetoder.
    Men kongresser hava också utsatts för kritik. Somliga internationella kongresser hava till antalet deltagande varit så omfattande, att, där kongressen icke varit på ett förstklassigt sätt organiserad, frågornas sakliga behandling försvårats och kongressens beslut fått bero på tillfälligheter. Många kongresser återkomma årligen, varvid de lätt kunna antaga vanemässighetens prägel, framkallande måhända trötthet samt t. o. m. leda. Kongresser hava ju anordnats även i propaganda- och reklamsyften, t. ex.i samband med stora utställningar och festtillfällen, då de kommit atttjäna främmande ändamål och därför mist sin sakliga betydelse.
    Jag måste medge, att jag framkastat denna fråga på sätt och vis i ett orätt sammanhang. Även såsom icke-jurist tror jag mig nämligen våga utsäga, att den juristkongress, som varit församlad i vår huvudstad, varit i utomordentlig måtto på sin plats.
    I en tid, då mångenstädes i världen rättsnormerna få ge vika för trycket av politiska strömningar, är det av vikt, att jurister i länder, där lag fortfarande är lag och rätt är rätt, sammankomma till gemensam överläggning. Jurister i de nordiska länderna ha desto mera skäl att tid efter annan samlas för att utbyta tankar, som ju rättsordningen i alla dessa länder är uppbyggd på väsentligen samma grundval och dess fortsatta utveckling bäst försiggår vid tillämpning av enahanda principer. Detta förutsätter, att oavbruten kontakt och samverkan mellan Nordens länder vidmakthålles.
    Jag ber få framföra till kongressen Finlands regerings vördsamma hälsning samt uttala den övertygelse att kongressen lyckats uppfylla de förväntningar man ställt på densamma.»
    Under middagen sjöngs unisont en bordsvisa, av vilken några strofer härmå återges: 

Melodi: En blomma är glädjen . . .

Välkomna jurister, glatt hälsa vi Er till bordets behagliga fröjder. Låt oss för ett ögonblick nu stiga nerfrån Justitias svindlande höjder och bänka oss samman på nordmannasätt och leka förtroligt med orden. Så fulltonig klingar vår goda kvintett om samhörigheten i Norden.

 

När sist Ni var här nådens år tjugufemrätt illa beställt var i dryckjom. Som Ni kanske minns, var det svårt att få kläm på festerna i vissa styckjom. Men nu kan vi skåla helt öppet igen— förbudet det föll över ända —och fritt höja bägarn som ärliga män och umgås de lege ferenda.

 

Ett malitiosa desertiofall vi här denna kväll annoterat. Från blixtrande ögon, från läppars korall ha herrarna frankt abstraherat.Vi ångra oss redan med hjärta och mun, ohjälpligt vi falla till föga. När damerna sen gör entré här på Brunn vi i deras strålglans oss löga.

 

Snart denna kongress är ett kärt minne blott. Vårt utbyte varit det bästa. Vi vänskapsband knutit, varandra förstått. Nu kan vi gå in för den nästa. Sist goda jurister, till tack än ett ord för att Ni till Finland ställt färden. När rättsidén städs hålls i helgd i vår nord, då är vi en stormakt i världen.

 

 

    Presidenten EKEBERG höll å de främmande gästernas vägnar ett tal av ihuvudsak följande lydelse:
    »Mina kolleger från Danmark, Island, Norge och Sverige ha anförtrott åtmig att besvara de vänliga ord som här riktats till oss och tillika att framföra vårt tack till våra värdar, Finlands jurister, för de oförglömliga dagar vi fått tillbringa i deras krets och icke minst för denna lysande fest.
    Vi äro fyllda av tacksamhet mot alla våra värdar, men det må tillåtas mig att särskilt nämna de tre, som framför andra burit dagens tunga och hetta.
    Jag nämner det sjuttonde nordiska juristmötets högt aktade ordförande, Justitierådet Granfelt. Under de årslånga förberedelser, som ett möte avdenna art kräver, har han varit den ledande och drivande kraften. Ingen av oss skall glömma den högtidsstund, då han i universitetets vackra och minnesrika solennitetssal i närvaro av Republikens President höll det manliga och ståtliga hälsningstal, som gav upptakten till våra förhandlingar. Med fast och förfaren hand har han lett den månghövdade församlingen. Överallt har hans älskvärda personlighet stått i förgrunden och nu har hantill sist givit oss en lika spirituell som stämningsfull avskedshälsning med på vägen hemåt.
    Jag nämner vidare Häradshövding Borenius, som med ej mindre hederskilt sig från generalsekreterarens tunga och vanskliga värv. Han har tänkt på allt, vakat över allt, så att det invecklade maskineriet ej på någon punkt skulle klicka, och det har inte heller klickat. Mitt i stormen har han bevarat den trygga älskvärdhet som är honom egen. Då jag nu, i mötets sista timma, ser honom framför mig, alltjämt vid samma strålande vi gör, kan jag ej undertrycka den reflexionen, att om det här gällt icke ett juristmöte utan en idrottstävlan, han med fog kunnat göra anspråk på ett konditionspris vid sidan av alla andra utmärkelsetecken, som han tvivelsutan hade förtjänat.
    Jag nämner slutligen Professor Kaira. Ryktet förmäler, att det till mycket stor del är hans förtjänst, att den sällskapliga samvaron under dessa

dagar blivit så givande och angenäm och särskilt att denna middag blivit vad den är: en lysande avslutning på ett i allo lyckat juristmöte.
    Jag ser, att bordsvisans högt förtjänte författare tillåtit sig en jämförelse på en viktig punkt med 1925 års juristmöte här i Helsingfors, ett möte som många av oss bevara i tacksamt minne. Vi sjöngo nyss: När sist Ni var här nådens år tjugufem rätt illa beställt var i dryckjom.
Det är sant att det strategiska utgångsläget i denna del var gynnsammare i år än 1925, men detta förminskar ej i någon mån den om möjligt än större seger som nu vunnits. Våra nämnda tre kolleger äro segerns organisatörer. Vi hylla dem. De kunna utan förhävelse anlägga Svenska akademiens valspråk: snille och smak.
    Om jag särskilt skulle framhäva någon detalj i det förträffliga organisationsarbetet, vore det kanske väderlekstjänsten, som visat prov på en utomordentlig psykologisk blick. Varje morgon har himlen varit höljd i moln. Man har börjat sin dag med dämpade förhoppningar. Men efter en stund har himlen klarnat och humöret har stigit med solen för att, i motsats till denna, stanna i zenit intill nattens sena timmar.
    Jag är helt visst ej den enda ibland oss, som lagt märke till en utsöktdetalj i arrangemangen här i afton. Vår festsals öppna dörrar vetta mot Brunnsparken med dess sällsynt fagra grönska och mjuka linjer. Längst bort i fonden se vi en smal strimma av havet. Mitt över denna strålar fullmånen och över det glittrande vattnet glida stolta galejor på väg mot Sveaborg. Detta kallar jag god regi.
    Bordsvisans författare ger sig oförskräckt in även på ett annat ömtåligt ämne: kvinnofrågan; han gör det diskret, känsligt och lagom orakelmässigt, såsom det anstår en gentleman, då han vid ett festligt tillfälle talar om kvinnan: Ett malitiosa desertiofall vi här denna kväll annoterat.
Jag förråder ingen hemlighet, om jag nämner, att de nordiska juristmötena ha sin alldeles speciella kvinnofråga, och att det knappast finns något problem, med vilket de skiftande styrelserna haft så svårt att komma tillrätta som med detta. Frågeställningen är här ganska förbluffande. Det förhåller sig icke så, som händelsen i våra dagar är på många andra områden, att kvinnan vill tränga in på mannens arbetsfält. Det kan synas otidsenligt, men våra damer brinna verkligen icke av begär att kasta sig in idiskussionen om aktiebolags konsolidering eller om ersättning vid införandeav statsmonopol. Hyresfrågan finna de kanske intressant, men de anse det absolut förkastligt att ödsla tid på detta ämne vid ett tillfälla, då så mycket trevligt folk är samlat. Situationen har i verkligheten varit denna: Damerna ha vid alla våra möten visat avgjort större intresse för juristerna än för juridiken. Risken har icke varit att både kvinnor och män skulle ägna sig åt juridiska idrotter utan att ingendera skulle göra det. Det har helt enkelt gällt att hindra den kvinnliga tjuskraften från att verka upplösande på våra möten.
    På ett ganska genialt sätt har man här i Helsingfors kommit tillrätta med

detta vanskliga problem: Man har hållit damerna sysselsatta på ett så lockande sätt, att de varken fått tid eller tanke över för oss som dock äro skapelsens herrar. Om särskild förslagenhet vittnar det i går anordnade besöket hos Stockmanns. Ty om det finnes något ställe, dit vi män ogärna följa våra damer, så är det ett stort varuhus. Och om intet annat hjälpt, har man fört dem bort i bil och visat dem all Finlands härlighet eller hållit dem inneslutna i ett så verkligt trevligt fängelse som Grand Hotelsfestsal. Ja, allt detta har varit på ett så raffinerat sätt planlagt och utfört, att det knappt kunnat lyckas ens för sådana förmågor som vår vän Granfelt och hans män, om det ej stått 'Kvinder bag dem.' Till dessa deras kvinnliga medhjälpare, ingen nämnd och ingen glömd, bedja vi dem överbringa uttrycken för vår tacksamhet och vår beundran.
    Vår ärade ordförande erinrade nyss därom, att vi under dessa dagar haft en högt uppsatt värdinna, som han i spirituella ordalag presenteradeför oss, en dam med vilken han sedan länge flitigt umgåtts och vilken han känner bättre än de flesta — Finlands Fru Justitia. Hon har frånförsta stunden stått mitt ibland oss eller rättare svävat över våra huvuden, det är i hennes hägn vi samlats, det är hon som angivit grundtonen under all vår samvaro.
    Om jag förstod Justitierådet Granfelt rätt, ville han göra gällande, att bemälda dam tidigare varit något omodern i sin klädsel och att de synnerligen tidsenliga toaletter, i vilka hon nu framträtt inför oss, eller åtminstone modellerna till dessa, skulle ha utgått från konfektionsfirmor med hemort i de andra nordiska länderna. Vi äro alla mycket smickrade över detta uttalande men anse att den ärade talaren gottskrivit oss alltför stor andel i den antydda förändringen.
    Vad ordföranden sålunda yttrat ger mig anledning att söka med några ord teckna Finlands Fru Justitia sådan hon framstår för oss, Edra gäster. Det kan synas djärvt att i ett fall sådant som detta göra jämförelser, men det är en kvinnogestalt i svensk diktning, som kommer i mina tankar: Majorskan på Ekeby i Gösta Berlings saga. Hon var en klok och kraftfull, något karlavulen kvinna, men under den allvarliga, litet kärva ytan hade hon ett hjärta, som klappade varmt för hennes många skyddslingar.
    Från annan synpunkt minner Eder Fru Justitia om en svensk kvinnogestalt, som ej hört dikten utan verkligheten till. Det fanns en gång i hjärtat av Sverige en riktig dundergumma, som kallades Stormor i Dalom. Hon är mest känd såsom ättemoder, ty från henne härstamma en stor delav nationens allra duktigaste karlar. En sådan där stormor är också Finlands Fru Justitia; hon har präktiga avkomlingar i mängd från urminnestider, och trädet bör ju dömas efter sina frukter. Det är om dessa hennes avkomlingar jag nu vill säga några ord.
    Då Finlands jurister togo säte och stämma i vår krets såsom en självständig grupp — det skedde första gången i Stockholm 1919 — möttes de av respekt lika väl som av sympati. Finlands långa hjältemodiga strid mot det övermäktiga tsarväldet — en kamp för politiskt och kulturellt oberoende — hade förts till slut, och i den seger som vunnits hade Finlands jurister en stor och hedrande andel. I den vapenlösa nationens frihets

strid var lagen eller kanske rättare kärleken till lagen, till den fäderneärvda rättsordningen ett försvarsverk, som moskoviten ej mäktade genombryta. Och de som framför andra med aldrig svikande trohet vakade på denna skans, detta den finska kulturens Sveaborg, det var Finlands jurister —dess rättslärde, dess domare, dess ämbetsmän, dess advokater. Även då förtrycket var som hårdast, då kampen syntes som mest hopplös höllo de rättens heliga låga brinnande såsom ett ljus i mörkret och bevarade därmed förhoppningarna om en ny dag för Finlands hårt prövade folk. Knappast någonsin har lagen med sådan klarhet som här i Finland under ofärdsåren framstått såsom ett av de främsta bland de värden vi sammanfattai ordet fädernesland. Hotet, trycket utifrån gjorde lagen — frihetens värn och fäste — till den dyrbaraste bland klenoder, utan vilken Finlands folk ej kunde leva och för vilken lagens väktare därför stodo redo att offra allt. Det finns väl knappast någon bland Edra gäster, åtminstone ej bland oss svenskar, som ej känt sig gripen i sitt innersta inför Runebergs på engång enkla och monumentala hymn åt plikttroheten i landshövding Wibelii gestalt. Av samma känslor ha vi genombävats, då vi hörde förtäljas, hurusom i vår egen tidsålder en av de främsta kämparna för Finlands frihet, sedermera Republikens President Pehr Svinhufvud, genom olagligt maktbud avskedad från sin befattning, lugnt fullföljde sin domargärning, tills han av generalguvernörens gendarmer drevs från sitt domarbord i Luumäki tingsgård, där han med häradsnämnden på fädrens vis skipade lag.
    Den manligt kärva vördnad för och förtröstan till den fäderne ärvdalagens majestät, som här träder oss till mötes, är ett av de fastaste banden mellan Finland och det övriga Norden. På Wibelii domarbord låg — liksom på Svinhufvuds hundra år senare — 1734 års lag. Denna lag, kring vilken Finlands folk i nödens stund fylkat sig, är också Sveriges lag. Den är framvuxen ur gemensamma erfarenheter, den återspeglar en gemensam samhällsuppfattning, en gemensam kultur, som stycke för stycke byggts upp under loppet av ett halvt årtusende, då Sverige och Finland hade allt gemensamt. Ingenstädes har denna kulturgemenskap kommit till ett mer fullödigt uttryck än i detta den svensk-finska rättskulturens magnum opus.
    Vad var det då, som gjort vår gamla lag så kär för de båda folken på ömse sidor om Bottenhavet? Till en del var det väl det formens mästerskap, varmed den återgav det dåtida samhället. Men förklaringen till lagens levande kraft var dock ytterst en annan: Lagen var — efter måttet av sin tid — ett värn för friheten, ett bålverk mot förtrycket. Tidigare och verksammare än på de flesta andra håll i världen hade den lagbundna medborgerliga frihetens princip här blivit fastslagen och betryggad.
    Vi veta alla, att Danmark, Norge och Island hava liknande fäderneärvda kulturvärden gemensamma. Det har varit en senare tid förbehållet att på lagstiftningens område slå bryggor över Öresund och bana vägar över Kölen. Till stor del är det härvid juristmötena som utfört — om icke själva byggandet — så dock de första planritningarna. Under arbetet på nordisk rättsenhet har man funnit, att de fem folken på delvis skilda vägar förts fram till en i sina grundvalar enhetlig rättsordning och rättsåskådning. Det är kring dessa värden vi vilja gemensamt slå vakt, det är dem vi vilja

med gemensamma krafter och såvitt möjligt efter gemensamma linjer utveckla och forma efter en ny tids krav. Ingen lag är 'beständig och orygglig', såsom 1734 års riksdag ville att den då antagna lagen skulle bliva. Men det gives landvinningar på lagstiftningens område, som av ålder tett sig för oss nordbor omistliga. Dit räkna vi grundsatsen om likhet inför lagen, oberoende av samhällsställning och härkomst, dit räkna vi den enskildemedborgarens trygghet även i förhållande till samhällets mäktiga och mycket annat. För dessa värden vilja vi — 'länder där lag är lag och rätt är rätt', såsom Herr Statsministerns kärnfulla ord nyss föllo — träda inomskranket, varhelst vi finna dem hotade. Och för dem vilja vi frimodigt och utan räddhåga samfällt lägga vårt ord i staternas allmänna rådslag.

 

När rättsidén städs hålls i hälgd i vår nord, då är vi en stormakt i världen.

 

 

    Det 17:de nordiska juristmötet är till ända.

 

Snart denna kongress är ett kärt minne blott. Vårt utbyte varit det bästa.

 

 

    I morgon spridas vi för himmelens vindar. De flesta taga vägen tillbaka över havet för att återgå till vardagens id. Men många styra kosan intill det Finland som vi hittills endast mött i saga och sång, till de storaskogarnas och viddernas, de djärva forsarnas, de tusen sjöarnas Finland och till orter, vilkas namn sedan århundraden stå ristade på historiens blad. Vi skola vandra på stigar, där vi förut vandrat i fantasiens värld. Det har sagts oss, att verkligheten här ibland överträffar dikten.
    Och alla skola vi från våra dagar här i Finland bevara ljusa och rika minnen. Vi skola aldrig glömma den översvallande gästfrihet, som kommit oss till del. Vi resa härifrån befästade i vår övertygelse att Finland är och vill vara en del av den större kulturella enhet vi kalla Norden. I tacksammaste hågkomst skola vi bevara de ord, som Finlands statsminister i dagriktat till oss, liksom dem, vilka landets justitieminister i går yttrade till ett stort antal gäster ur vår krets.
    I mycket som vi här mött igenkänna vi vårt eget. Särskilt gäller naturligtvis detta oss svenskar, som vid en färd genom de finska bygderna stundom frestas att glömma, att vi befinna oss utanför vårt lands gränser. Men det gäller icke endast oss. Det är betecknande för dessa dagars stämning, att en dansk talare i morse började sitt anförande med orden 'här i Danmark'. Lika väl kunde det ha hänt en norrman att säga 'här i Norge'. Dock: vi äro ej blinda för olikheterna och vi minnas de hårdare villkor, under vilka Finlands folk vandrat sin väg fram genomhistorien såsom den nordiska kulturens utpost mot öster. Vi glädjas åtlikheterna, som binda oss samman, men vi glädjas ej mindre åt de skilda nyanser i kultur, som göra utbytet oss emellan rikare och ge samvaron ökat behag. Vår brinnande önskan är, att det må bliva Nordens staterförunnat att fria och oberoende vandra sin väg vidare under fri och förtroendefull samverkan på gemensamma uppgifter.
    Jag tillåter mig föreslå att vi ge uttryck åt vår tacksamhet och våra

känslor av sympati genom ett fyrfaldigt leve. Leve Finlands jurister! Leve Finlands land och folk!»

 

    För mötesdeltagarnas damer hade under mötesdagarna anordnats utflykter och visning av sevärdheter. Utflykt gjordes sålunda d. 17 aug. till Westends tennishallar och Brändö-Casino varest lunch intogs, d. 18 aug. till Sveaborg och d. 19 aug. till Fölisön och Fiskartorpet. D. 18 aug. gav A.-B. Stockmann lunch.
    Efter mötet hade Finlands Resebyrå på anmodan av lokalstyrelsen i Finland anordnat fyra olika rundresor, den längsta omfattande besök bl. a. i Wiborg, Nyslott, Punkaharju, Kuopio, Uleåborg, Tammerfors och Tavastehus.