De rättsbildade domsagobiträdenas anställnings- och avlöningsförhållanden. I ett d. 29 maj 1937 avlämnat betänkande (Statens offentl. utr.1937:20) har 1936 års domsagokommitté (jfr SvJT 1936 s. 396 o. 478) föreslagit vissa åtgärder i ändamål att förbättra de rättsbildade domsagobiträdenas ställning. Kommitténs förslag går i huvudsak ut på följande.
Med utgångspunkt i första hand från arbetsförhållandena i de olika domsagorna föreslås inrättandet av ytterligare en andre notariebefattning i 35 närmare angivna domsagor. Samtidigt föreslås att en förste notariebefattning i Södra Roslags domsaga utbytes mot en andre notariebefattning.
I betänkandet har anmärkts på att i vissa domsagor flera rättsbildade biträden tjänstgöra än som kan anses erforderliga, under det att häradshövdingarna i andra domsagor hava svårigheter att få avlönade notariebefattningar besatta. För avhjälpande av denna olägenhet har kommittén föreslagit införande av en föreskrift av innehåll att annat biträde än förste och andre notarie må allenast i den utsträckning hovrätten bestämmer tillgodoräkna sig tjänstgöring i domsaga för vinnande av kompetens, för vilken enligt domsagostadgan eller annan författning kräves viss tids domsagotjänstgöring.
Beträffande förste och andre notariebefattningarnas tillsättande föreslås i betänkandet att detta skall ske efter ansökan i vederbörande hovrätt. Innan befattning tillsättes skall häradshövdingens yttrande över inkomna ansökningar inhämtas. I samband härmed har föreslagits, att upplysningar angående lediga befattningar — såväl avlönade som oavlönade — skola på begäran lämnas från hovrätternas sekreterarexpeditioner. Dessa hava att mottaga meddelanden såväl från häradshövdingar, som önska erhålla oavlönade biträden, som ock från platssökande juris kandidater.
I avlöningshänseende föreslås att notariearvodena i Västerbottens västra, Kalix, Torneå och Gällivare domsagor höjas med 200 kronor om året eller sålunda till 2,900 kronor för förste notarie och 2,200 kronor för andre notarie. Vidare har föreslagits införande av bestämmelser som berättiga sekreterare ävensom förste och andre notarie till sjukledighet med bibehållande av viss del av lönen.
Kommittén har slutligen föreslagit införande av nya grunder för beräknandet av häradshövdingarnas lönefyllnad.
E. L—e.
Ny utredning om auktorsrätten. Enligt K. M:ts uppdrag har f. d. hovrättsrådet fil. dr Hj. Himmelstrand utarbetat en promemoria angående grunderna för en reform av lagstiftningen om rätt till litterära och musikaliska verk (se SvJT 1936 s. 478; Statens offentl. utredn. 1937:18). Promemorian berör åtskilliga ämnen av vilka de viktigaste äro följande:
Auktorsrättens ideella sida. Auktorsrätten har en dubbel funktion, den skyddar icke blott auktors materiella, rent ekonomiska, utan även hans ideella eller personliga intresse. Detta ideella intresse ger honom rätt att fordra att hans verk ej offentliggöres i förvanskat skick samt att han under alla förhållanden skall få gälla som upphovsman till verket (författarlagen 16 §). Med den allmänna skyddstidens utgång upphör emellertid skyddet även i vad det avser denna ideella rätt. Sveriges författarförening har hemställt, att till skydd mot missbruk i förevarande avseende författarrätten skulle efter den allmänna skyddstidens utgång övergå till staten, som alltså skulle äga tillvarataga författarens ideella rätt. Den sakkunnige har funnit övervägande skäl tala mot en sådan anordning; han har för sin del föreslagit, att ifrågavarande kontrollrätt beträffande de på grund av skyddstidens utlöpande fria verken skall överlämnas till svenska akademien, musikaliska akademien och konstakademien.
Bibliotekslån. Författarna anse, att en avsevärd ekonomisk skada tillskyndas dem genom den fria offentliga utlåningen av deras verk. Författarföreningen — som för några år sedan begärde, att rätten till hemlån från offentliga bibliotek och lånbibliotek skulle göras beroende av gäldande av en licensavgift av 2 kr. för år — har i en år 1936 till K. M:t ingiven skrift anhållit om sådan lagändring, att författaren tillerkännes uteslutande rätt att bestämma över sitt verks utlåning och uthyrning till allmänheten. Den sakkunnige har funnit att det måhända kunde i lag stadgas, att författaren under viss kort tid, ett eller möjligen två år efter ett verks första utgivande, skulle hava uteslutande rätt att bestämma i fråga om verkets offentliga utlånande; och i promemorian föreslås, att frågan om sådan rätt för författaren måtte göras till föremål för utredning.
Skyddstiden. Enligt 1877 års lag varade författarrätten 50 år efter författarens död, men genom 1919 års lagstiftning nedsattes skyddstiden till 30 år efter dödsfallet. Utomlands är skyddstiden vanligen 50 år; sedan Tyskland och Österrike, i vilka stater den 30-åriga skyddstiden förut varit gällande, under början av 1930-talet höjt tiden till 50 år, är det bland de med Sverige i kulturhänseende närmast jämförliga länderna endast Schweiz, som kvarstår vid 30-årsperioden. Särskilt med hänsyn därtill har — i överensstämmelse med önskemål som framförts av författare, förläggare och tonsättare — i promemorian framhållits önskvärdheten av den hos oss gällande skyddstidens förlängning till 50 år.
Utövande konstnärer. Grammofonens, radions och tonfilmens utveckling har i stor utsträckning gjort de utövande musikerna arbetslösa. Svenska musikerförbundet har framhållit, att musikerna stå fullkomligt rättslösa gent emot detta exploaterande av deras prestationer, och påkallar ett effektivt lagskydd. I promemorian anföres, att även om den utövande konstnärens prestation icke är av skapande natur och alltså ej kan ge upphov åt auktorsrätt,1 hans tolkning av litteraturens eller musikens alster likväl är en individuellt bestämd verksamhet, som i och för sig måste anses förtjänt av
rättsskydd. Med hänsyn därtill föreslås, att i vår lagstiftning måtte införas bestämmelser med syfte att skydda utövande konstnärer mot att deras prestationer olovligen återgivas genom grammofon, radio eller ljudfilm.
Hj. H.