STRAFFPROCESSENS KONSTRUKTION OCH BROTTMÅLSUTSLAGETS RÄTTSKRAFT.

 

AV

 

DOCENTEN IVAR AGGE.

 

Några fall ur svensk rättspraxis under de senaste åren1 hava aktualiserat en del synnerligen intressanta men svårbedömda frågor rörande betydelsen och omfånget av den rättskraft, som tillkommer utslag i brottmål enligt vår rätt. Resjudicataläran utövar en säregen dragningskraft på den som en gång kommit att syssla med dess problem, och detta torde hava sin grund bl. a. däri, att processrättens huvudproblem och betydelsen av de olika maximer processordningen följer för olika arter av mål liksom utkristalliseras och genomlysas i reglerna om den slutliga domens verkningar för parterna och för rättslivet i allmänhet. Men icke nog härmed; läran om processens föremål, vilken visar sin betydelse just i fråga om gränserna för domens rättskraft, är av ganska säregen natur, då den icke såsom flertalet processrättsliga kapitel rör mera formellt färgade förhållanden i själva förfarandet inför domstolar och exekutiva myndigheter utan med nödvändighet måste vara en del av den materiella rätten, d. v. s. angå själva strukturen av de mer eller mindre stridiga intressen, vilka genom det konkreta processuella förfarandet eller snarare de processuella möjligheternas förhandenvaro erhålla sitt rättsattribut.
    För straffprocessrättens del är detta sammanhang med den materiella straffrätten värt allt beaktande, om en analys av brottmålsutslaget skall kunna företagas, och denna analys är här, liksom i civilprocessrätten2 utgångspunkten och grundnormen för be-

 

    1 Under genomgången av de senaste årens resjudicatafall i rättsfallssamlingarna har förf. funnit just frågorna om brottsmålsutslagets rättskraft värda en särskild framställning, varmed den i SvJT 1937 s. 210 antydda luckan i översikten av svensk rättspraxis på processrättens område till en väsentlig del skulle kunna anses fylld.

    2 Jfr AGGE, Bidrag till läran om civildomens rättskraft, s. 135 f. 

40—Svensk Juristtidning 1937.

618 IVAR AGGE.stämmandet av utslagets rättskraft. Efterföljande rader avse icke att giva någon framställning av läran om brottmålsutslagets rättskraft eller att redovisa någon analys av nyssnämnda fall ur praxis utan endast att söka belysa sambandet mellan straffprocessrättens struktur i allmänhet och reglerna för brottmålsutslagets rättskraft i vissa bestämda hänseenden. Det synes nämligen nödvändigt att i detta samband söka utgångspunkten för de allmänna satser, utan vilka en tolkning av prejudikaten i ämnet måste bliva tämligen ytlig.1
    Straffprocessens konstruktion skiljer sig som bekant högst väsentligt från civilprocessens. Icke minst framträda olikheterna beträffande förfarandets objekt, processföremålet. I annat sammanhang hava vi sökt belysa denna olikhet och därvid bestämt denna så, att straffprocessens objekt karakteriseras av en viss fasthet i sammansättningen av relevanta fakta, medan rättsföljderna äro i hög grad variabla; processföremålet i civilprocessrätten företer det motsatta förhållandet. Straffprocessens föremål är först och främst den brottsliga handlingen, och förfarandets främsta uppgift är att undersöka och fastställa de faktiska förhållandena i ett visst avseende och beträffande ett visst historiskt förlopp. Denna uppgift äger en i viss mån avslutad och helt självständig betydelse vid sidan av de i anledning av brottet möjliga samhällsreaktionernas bestämmande.2 Den sist åsyftade delen av brottmålsdomarens uppgift äger naturligtvis sin oerhörda betydelse för individ och samhälle och är en så gott som undantagslös del av varje straffprocess,3 däri ett jakande svar givits å frågan om den tilltalades skuld, men rättsföljderna, åtminstonede offentligträttsliga, hava icke såsom i civilprocessen ingått nå-

 

    1 Förf. anknyter härvid till tidigare utredningar i hithörande ämnen, nämligen uppsatsen Något om processföremålet och dess bestämmande enligt svensk straffprocessrätt, i Festskrift för Granfelt (1934) s. 18 f., vari bland annat straffdomens konsumerande eller negativa rättskraft behandlas, samt uppsatsen Några anmärkningar rörande skadeståndstalan i brottmål i SvJT 1936 s. 241 f., vartill öreliggande rader utgöra en direkt fortsättning på vissa punkter.

    2 Jfr särskilt BINDING, Strafrechtliche und strafprozessuale Abhandlungen, Bd 2 (1915), s. 307 f.

    3 I vissa fall stannar processen dock vid en fastställelse av de faktiska förhållandena, utan att något uttalande om rättsföljderna göres; så vid rena straffriförklaringar på grund av vederbörandes otillräknelighet. Jfr i utländsk rätts. k. mortifikation i ärekränkningsmål. Det frikännande brottmålsutslaget har liknande rent faktiskt innehåll, men innebär naturligtvis indirekt ett uttalande rörande samtliga möjliga rättsföljder; det civilprocessuella underkännandet av ett käromål tager däremot mera direkt sikte på de yrkade rättsföljderna.

STRAFFPROCESSENS KONSTRUKTION. 619got slags kemisk förening med de rättsgrundande fakta utan framträda såsom praktiska, ehuru av lag reglerade, alternativ för domstolens handlande i det individuella fallet. I samma mån som straffrätten i sig upptager nya och allt finare nyanserade former för ingrepp mot den brottslige av förbättrande eller oskadliggörande art, kommer domarens uppgift på denna punkt alltmer att skilja sig från hans traditionellt uppfattade funktion i civilprocessen, nämligen att på grundval av de genom parternas verksamhet förebragta fakta säga vad som är rätt, d. v. s. att konstatera den av privaträttsordningen mera bestämt fixerade och genom kärandens yrkanden till kvalitet och kvantitet avgränsande rättsföljden. Emellertid är förhållandet mellan fakta och rättsföljder icke att förstå så, som skulle i straffprocessen domarens verksamhet i fråga om de senare vara helt oberoende av hans undersökning och fastställelse beträffande de faktiska förhållandena. Samhällsreaktionen skall enligt modern straffrättsuppfattning visserligen bestämmas i första hand med hänsyn till den brottsliges personliga typ och graden av hans s. k. samhällsfarlighet, men så länge straffrätten hänger fast vid sin urgamla formalprincip, enligt vilken det begångna brottet utgör grunden för inskridandet mot vederbörande eller åtminstone en anledning därtill, i det brottet utgör det i lag fixerade kriteriet på vederbörandes asociala inriktning, måste dock utredningen om fakta av domaren utnyttjas såsom en viktig upplysningskälla till kännedom om vederbörandes typ, som i brottet funnit sitt adekvata uttryck. Den i litteraturen stundom uppställda, teoretiskt grundade antitesen Tat-princip contra Täter-princip1 torde på detta sätt kunna reduceras till ett mera praktiskt betonat avvägningsproblem vid straffsystemets utformande i lag och reaktionernas bestämmande in concreto.2 Återtaga vi det processrättsliga betraktelsesättet på förhållandet, finna vi alltså, att domaren i sin verksamhet för samhällsreaktionens bestämmande stödjer sig på det resultat han uppnått i rättegångens första skede, men detta

 

    1 Se MEZGER, Strafrecht (1933), s. 484 f., EXNER, Die Theorie der Sicherungsmittel (1914), s. 108 f., samt MAYER, Das Strafrecht des deutschen Volkes (1936), s. 75 f.

    2 Det sagda grundar sig på en övervägande specialpreventiv uppfattning av straffets ändamål. Förenar man härmed de nödvändiga allmänpreventiva synpunkterna, träder gärningen mera markerat i centrum av undersökningen; samhällsreaktionen riktar sig då lika mycket mot gärningstypens farlighet. Jfr WETTER i Svenska kriminalistföreningens förhandlingar 1925 s. 40 f.

620 IVAR AGGE.samband hindrar icke, att de båda leden i hans verksamhet framträda med en markerad skillnad mellan sig, vilken i allmänhet saknas i civilprocessen. Att detta för straffprocessen typiska förhållande måste utöva en betydelsefull inverkan på innebörden och omfånget av brottmålsutslagets rättskraft ligger i öppen dag och skall strax närmare påvisas.
    De sålunda antydda olikheterna i civilprocessens och straffprocessens konstruktion sammanhänger nära med de skilda maximer och syftemål som behärska de olika processarterna. Den materiella sanningens princip, som råder eller åtminstone bör råda i brottmål, kräver en undersökning i samverkan mellan domstol och parter av rent förprocessuella fakta; det gäller att såvitt det är möjligt ernå tillförlitlig upplysning om ett givet historiskt skeende. I civilprocessen ställer det sig annorlunda. Dispositionsprincipen åsyftar att lägga i parternas hand att själva genom drag och motdrag tillvarataga sina intressen. Genom privaträttsliga förfoganden i processhandlingarnas form omgestaltas i vid omfattning parternas rättsförhållanden och genom deras dispositionsrätt över bevismedel och andra processuella möjligheter skapas en grundval för domstolens avgörande av de stridiga frågorna, vilken grundval stundom har föga gemensamt med det förprocessuella sakläget. Under sådana förhållanden kommer processföremålet att hava sin medelpunkt i kärandens yrkanden i saken, medan förprocessuella fakta, i den mån de oretuscherade åberopas och bevisas inför domstolen, allenast fastställas i deras egenskap av fundament för de av käranden yrkade rättsföljderna. Måhända kan den sålunda framställda motsättningen mellan straffprocessrättens och civilprocessrättens grundsatser synas väl doktrinärt tillspetsad. Man måste ju medgiva, att i stora grupper av tvistemål allmänna sociala intressen göra sig gällande på ett sådant sätt, att officialprincipen kräver tillämpning, helt eller delvis. 1 samma mån som denna tendens vinner terräng inom lagstiftning och praxis, ändrar också processföremålet karaktär, i det att undersökningen och fastställelsen av själva fakta erhålla ökad betydelse och intaga en fristående ställning såsom prövningsobjekt vid sidan av de i det konkreta fallet yrkade rättsföljderna. Denna utveckling torde kunna påvisas i vissa skadeståndsmål, för att taga ett praktiskt exempel, men rubbar icke riktigheten av de här återgivna iakttagelserna utan åstadkommer blott en viss differens vid gränsdragnin-

STRAFFPROCESSENS KONSTRUKTION. 621gen mellan brottmål eller tvistemål i betraktande av vad som är processens objekt å ena sidan och med hänsyn till grundsatserna för själva förfarandet å den andra.1
    Det kan sålunda icke förnekas, att utredningen om fakta intager en särskilt markerad ställning i straffprocessen och att avgörandet på grundval härav om den tilltalades skuld till brottet äger en självständig betydelse vid sidan av bestämmandet av rättsföljderna i det fall då skuldfrågan besvaras jakande. Å andra sidan bygger domaren sitt handlande i det senare avseendet väsentligen på fakta, som framkommit genom utredningen om brottet och omständigheterna vid dettas begående, varför det senare ledet i domarens verksamhet knappast kan tänkas såsom helt självständigt vid sidan av utredningen om fakta. Spänningen mellan dessa i viss mån motsatta principer sätter sin prägel på straffprocessrättens konstruktion i flera hänseenden. I fråga om domstolsväsendet framträder sålunda stundom en tendens att giva olika organ befattningen med de båda skilda leden i den processuella uppgiften.2 Fastställandet av den tilltalades skuld och uttalandet av en sakerförklaring uppfattas stundom såsom en självständig uppgift, vilken icke skulle kräva samma grad eller slag av kompetens som verksamheten vid rättsföljdernas bestämmande. Jurysystemet i grövre brottmål har i skilda länder och under skilda förhållanden förmått hävda sig bl. a. just därför, att besvarandet av skuldfrågan i normala fall uppfattats såsom en relativt lätt fattlig och från domstolens övriga funktionerfristående uppgift. Undersöker man förhållandena närmare, skall man emellertid finna huru ytlig denna uppfattning är; en mängd faktorer i det frågekomplex som förelägges en jury påverka också straffets utmätande och bestämmandet i övrigt av de reaktionsformer, vartill den föreliggande situationen giver anledning. Trots juryns verdikt och dess för domaren bindande kraft måste denne bilda sig en egen uppfattning om de närmare om-

 

    1 I motsatt riktning förskjutas också gränserna ifråga i den riktningen, att stora grupper av brottmål, särskilt bagatellmål samt mål, där endast privatåtal förekommer, taga intryck av civilprocessuella maximer, i förra fallet av dispositionsprincipen, i det senare på så sätt, att målsägandens yrkanden erhålla samma centrala betydelse som i tvistemål, medan själva sanningsutforskandet kommer i andra hand.

    2 Vi lämna här åsido den funktionsdelning i avseende å utredningen i målet,som sammanhänger med förundersökningen i brottmål; se härom HASSLER, Förfarandet i brottmål före domsförhandling (1923), s. 1 f.

622 IVAR AGGE.ständigheterna vid brottets begående och den brottsliges genom brottet ådagalagda psyke. Att under sådana förhållanden avskilja domaren och juryn från ett otvunget samarbete med varandra är förenat med stora olägenheter och risker beträffande rättssäkerhet och logik vid målets avgörande.1
    Icke heller den form av funktionsdelning, som förekommer i den svenska straffprocessrätten genom regeln i 10:21 rättegångsbalken om sakerförklaring och hänvisningsförfarande vid sammanträffande av brott, begångna inom olika domkretsar, är tillfredsställande ur synpunkten av sammanhanget mellan skuldfråga och rättsföljder, men den äger dock det företrädet framför funktionsdelningen i juryförfarandet att nämnda sammanhang åtminstone i rättsmedelsinstanserna kan förbehållslöst återknytas, i det även skuldfrågan där kommer under nytt allsidigt bedömande. Svensk rättsutveckling har också som bekant allt mera avlägsnat sig från lagens ursprungliga lösning av konnexitetsfrågorna och lämnar genom nu gällande stadganden i domarens hand att taga tillbörlig hänsyn till de straffrättsliga och processuella sammanhang, som i det konkreta fallet motivera att all verksamhet koncentreras till en domstol. Å andra sidan förtjänar det påpekas, att sakerförklaring och hänvisningsförfarandei många fall bättre överensstämmer med modernt straffrättsligt tänkesätt än ett helt separat avdömande vid olika domstolar av den brottsliges olika gärningar;2 funktionsdelningen enligt 10:21 är sålunda teoretiskt icke oförenlig med de grundsatser vi här velat försvara, men den förmår icke giva konnexitetsproblemet en idealisk lösning.
    En annan form för fördelningen av de skilda uppgifterna i straffprocessen har tillskapats under kriminalpolitikens strävanden att anförtro valet av lämplig, individuellt betonad behandling av den brottsliges person åt en central myndighet, som bättre än de skilda domstolarna kan överblicka möjligheterna och fördela det hithörande klientelet på anstalter av skilda slag och som förfogar över de insikter i straffrättens hjälpvetenskaper,

 

    1 Jfr utvecklingen i dansk rätt, där juryns isolering genombrutits och begränsningen av dess funktioner väsentligen upphävts; se HURWITZ, Den danske Strafferetspleje (1937), s. 85 f., 110 f.

    2 Likväl är lagrummets avgränsning av konnexitetens och därmed sakerförklaringens område mindre lyckad, då det uteslutande fäster sig vid de olika brottens svårhetsgrad och icke vid de skilda konkurrensformerna; jfr Förslag till ändrad lagstiftning om sammanträffande av brott (SOU 1937 : 24), s. 75 och 99 f.

STRAFFPROCESSENS KONSTRUKTION. 623vilka alltmer befinnas nödvändiga för den moderna straffrättsskipningens handhavande. Stundom har denna myndighets funktion utformats såsom en medverkan vid domstolens avgörande i reaktionsfrågan, stundom har domstolens uppgift begränsats till en sakerförklaring samt ett blankettartat beslut att viss annan myndighet skall få bestämma den reaktionsform, som skall träda i stället för eller komplettera straffet för brottet. Den förra anordningen återfinnes i svensk rätts regler om interneringsnämndens befattning med brottmål i vissa fall; som exempel på den senare metoden kunna anföras den norska strafflagens bestämmelser i dess 39 och 39 a §§, vilka dock ur rättssäkerhetssynpunkt giva domstolen den huvudsakliga bestämmanderätten beträffande maximitiden för det ifrågakomna frihetsberövandet.1
    Mot dessa former för samverkan mellan olika organ inom straffrättsskipningen är föga att invända med hänsyn till de grundsatser om förhållandet mellan straffprocessens båda led som vi ovan utvecklat. Om det vid valet mellan de skilda system vilka här komma i fråga för svensk rättsuppfattning ter sig naturligast att förbehålla det slutliga fixerandet av brottets rättsföljder åt domstol och före det slutliga avgörandet på ett eller annat sätt tillföra domstolen den sakkunskap som för vissa fall befinnes nödig, kan det likväl icke förnekas, att det ur flera synpunkter, vilka vi strax skola beröra, kan vara fördelaktigt att ide fall, då särskilda s. k. skyddsåtgärder anses böra ifrågakomma för den brottslige, lägga den närmare utformningen av dessa till en speciellt kompetent, central myndighet. Rättssäkerhetskravet, som på sina håll alltmera observerats i den straffrättsliga debatten och som t. o. m. framdrivit önskemål om vittgående domstolskontroll på straffverkställighetsstadiet,2 torde även med nämnda arrangement vara möjligt att beakta, om blott viljan härtill finnes hos lagstiftaren.
    På ett särdeles tydligt sätt och mera självfallet än på domstolsorganisationens område framträder den här behandlade funktionsdelningen inom straffprocessrätten, när det gäller åklagarens uppgifter och förhållandet mellan honom och domstolen. Ackusationsprincipen i brottmål har som bekant sin utgångspunkt i ett delvis efter civilprocessuellt mönster tillskapat

 

    1 Jfr Innstilling fra straffelovskomittécen (1925) s. 133.

    2 Jfr senast Quatrième congrès international de droit pénal (1937); Rapports s. 541 f.

624 IVAR AGGE.partsbegrepp,1 och man har sökt undan för undan tillägga åklagaren en av domstolen oberoende statlig funktion i processen och den tilltalade ett allt större mått av partsrättigheter i syfte att åstadkomma jämvikt mellan parterna samt en objektivt bedömande ställning för domstolen i förhållande till parterna. Såsomi litteraturen nyligen betonats2 kan emellertid ackusationsprincipen aldrig hava mer än relativt innehåll. Analogien från civilprocessrättens förhandlingsprincip förutsätter i viss mån att man bortser från bestämda olikheter mellan de båda processarternas objekt. I ett tvistemål har domstolen att avgöra en kollision mellan tvenne principiellt likställda och under samhällsordningen stående rättssubjekts intressen, och parterna i processen äro tillika bärare av dessa intressen i materiellt hänseende eller i undantagsfall processuellt legitimerade såsom företrädare för andra liknande rättssubjekt. Det processuellt uppfattade partsbegreppet3 motsvaras alltså i normala fall av en materiellträttslig intressemotsättning, som endast indirekt angår samhällsmaktens representanter. I straffprocessen är läget ett annat. Åklagarmyndigheten är part endast i nyssnämnda processuella mening och det materiellträttsliga förhållandet består i en genom brottet uppkommen relation mellan samhället och inkulpaten; denna relation har ett starkt tycke av maktbefogenheter gentemot den brottslige — trots att dennes ställning är i vissa avseenden rättsligt tryggad — och endast med en helt teoretisk konstruktion kan man använda de civilrättsliga begreppen rättigheter och skyldigheter i förhållandet mellan samhällsmakten och den brottsliga individen.4 Icke ens om enskild målsägande intager partsställ-

 

    1 Se härom WACH, Struktur des Strafprozesses, i Festgabe für Binding (1914), samt HEGLER, Zur Strafprozesserneuerung (1936).
    2HURWITZ a. a. s. 33 f.
    3 Se PALMGREN, Konkursförutsättningarna (1936), s. 36 f.
    4 I varje fall äro parternas rättigheter och skyldigheter icke på något sätt likvärdiga och ställda under enhetliga sanktioner, utan den brottsliges rättigheter hava formen av mödosamt förvärvade inskränkningar i statens faktiska maktutövning gentemot honom. Det synes därför från modern ståndpunkt ganska egendomligt att t. ex. hos BINDING, Handbuch des Strafrechts, Bd 1 (1885), s. 483 f. finna icke blott talet om statens straffrätt, i betydelsen av »das Recht des Staates einem Delinquenten ... Rechte oder Rechtsgüter zu nehmen» utan även det däremot korresponderande begreppet »die höchst persönliche Pflicht des Sträflings die Strafvollstreckung zu dulden. » Till en del förklaras denna begreppsbildning av Bindings läror om den självständiga betydelsen av förbudsnormerna vid sidan av sanktionerna, men den har också sina rötter i en omedveten bundenhet vid privaträttsliga föreställningar om förhållandet mellan stat och individ.

STRAFFPROCESSENS KONSTRUKTION. 625ning i målet, är hans privata intresse objekt för processen och domstolsprövningen, utan den privata åtalsrätten utövas för samhällets skull, om ock det enskilda intresset beaktats så till vida som målsäganden just erhållit den processuella befogenhet åtalsrätten innebär.1
    Det sagda bör hållas i minnet, när det gäller att bestämma åklagarens uppgifter i straffprocessen och innebörden av den funktionsdelning mellan honom och domstolen, som enligt det ovan sagda utgör ackusationsprincipens egentliga innebörd. Åklagaren är i själva verket ett med domstolen på visst sätt samordnat organ, nämligen därutinnan, att syftet med bådaderas funktion inom förfarandets första skede är att efter åklagarens initiativ i saken verka för den objektiva sanningens utredande i fråga om den påstådda brottsliga handlingen. Funktionsdelningen dikteras av praktiska och processpolitiska synpunkter på samma sätt som eljest, när sådan delning förekommer mellan flera myndigheter som taga del i straffrättsskipningen. Längre än till ovan antydda utredande verksamhet sträcker sig knappast åklagarens uppgift i straffprocessen. Det är sålunda minst sagt tvivelaktigt, om åklagaren bör hava någon befattning med den av honom såsom ett rent faktum individualiserade gärningens juridiska etikettering; i varje fall böra hans påståenden härutinnan icke verka som ett hinder för domstolen att riktigt rubricera brottet.2 Fullt klart är det däremot, att åklagaren icke på samma sätt som käranden i civilprocessen bör vara dominus litis i så måtto, att han genom yrkanden i avseende å rättsföljderna av brottet kan fixera processens föremål i denna del och hindra domstolen att kvantitativt eller kvalitativt välja den rätta reaktionen mot brottslingen.3 Domstolens verksamhet rör sig i detta avseende icke inom vissa av åklagaren uppdragna gränser så

 

    1 Om grunderna för den enskilda åtalsrätten, se AGGE i JFFT 1934 s. 137 f. och 1937 s. 270 f. samt Förhandlingarna på det sextonde nordiska juristmötet (1934), s. 178 f.

    2 Jfr ur nyare praxis NJA 1933 s. 724 (särskilt s. 739), 1935 s. 454 och 1936 s. 43. Ganska komplicerat blir detta problem i högre instans, om åklagarens rättsliga rubricering med orätt godtagits av lägre rätt och målet på besvär av den tilltalade skall avgöras på ett straffrättsligt korrekt sätt; se ENGSTRÖMER, Om reformatio in pejus i brottmål, 1 (1937), s. 5 f., 20 f.

    3 Denna domstols frihet bör hävdas även inom rättsmedelsläran, så att överrätt på besvär av åklagaren bör kunna ändra den lägre instansens utslag i en för den tilltalade förmånlig riktning, trots åklagarens motsatta yrkanden; jfr ENGSTRÖMER a. a. s. 22 f. Se ock NJA 1937 s. 287.

626 IVAR AGGE.som när det gäller utredningen om den brottsliga gärningen; för domstolens socialetiska uppgift få icke finnas andra skrankor än de som uppställas med hänsyn till den enskilda medborgarens rättssäkerhet.

 

    Den sist angivna maximen bör också kunna godtagas som utgångspunkt för en undersökning av brottmålsutslagets rättskraft och närmast frågan om intensiteten av denna utslagets verkan. Såsom vi upprepade gånger framhållit, innebär domstols avgörande om rättsföljderna av ett brott till stor del en ren lämplighetsfråga inom de mer eller mindre vida gränser den gällande straffrätten drager för de olika reaktionsformernas innehåll och varaktighet. Straffrättens utveckling över latitudsystemet, vilket på sin tid möttes med viss misstro såsom ägnat att möjliggöra ett förkastligt godtycke i straffrättsskipningen, fram till allt större rörelsefrihet såväl för domstol som för verkställande myndighet vid reaktionernas bestämmande resp. förverkligande måste med nödvändighet uppmjuka jämväl processrättens rättskraftsbegrepp, så att under varje skede av statens korrektiva verksamhet den åtgärd kan vidtagas, som för det eftersträvade ändamålet befinnes mest lämplig. Om sålunda en effektiv kriminalpolitik vore bäst betjänt med att rättskraftens styrka i fråga om de ådömda rättsföljderna av brottet alltmer försvagades, måste emellertid tillses, att denna princip icke drives för långt. En avvägning mellan de motsatta synpunkterna är nödvändig, men partsintressena äro här icke såsom i civilprocessen likvärdiga utan det allmännas intresse av straffrättens effektivitet dominerar vid lösningen av konflikten. Avvägningen kompliceras ock därav att det allmänna representerar båda dessa stridiga intressen; dels nyssnämnda effektivitetssynpunkt, dels de enskilda medborgarnas behov av rättssäkerhet; det är ju ett allmänt intresse som kräver att vid domstols uttalande om rättsföljderna av ett brott får förbliva; dessa synpunkter måste samtliga tillgodoses vid rättskraftsreglernas utformande. De omständigheter som likväl i vissa fall motivera ett frångående av det rättskraftiga utslaget till den dömdes nackdel kunna naturligtvis hava uppkommit efterden förra processens avslutande men kunna också mycket väl hava förelegat tidigare, fastän de icke tillbörligen beaktats av domstolen. I det förra fallet föreligger knappast något mera markerat brott mot rättskraftsprincipen, men läget är dock av helt

STRAFFPROCESSENS KONSTRUKTION. 627annan beskaffenhet än då man i civilprocessrätten talar om betydelsen av förändrade omständigheter.1
    Om också brottmålsutslagets rättskraft på nu utvecklat sätt är av svagare natur än civildomens, är det dock en viktig uppgift för lagstiftaren att se till i vilka former förändringar i de ådömda rättsföljderna skola vidtagas, så att den dömdes personliga rättssäkerhetsintresse så långt möjligt beaktas. De anordningar som här kunna tänkas äro av skiftande slag, och det skulle föra för vitt att upptaga hithörande spörsmål till behandling. Istället skola vi med några exempel belysa själva huvudtesen, att rättskraftens intensitet på förevarande område är svagare än eljest inom processrätten är vanligt, särskilt i jämförelse med den rättskraft, som tillkommer brottmålsutslaget i själva sakfrågan. Just i denna motsättning synes oss nyckeln till straffprocessrättens rättskraftsproblem vara att finna.
    Vi välja till en början den rättskraftssituation som uppkommer i vissa fall av sammanträffande mellan brott och mellan straff. Redan i äldre tider, då kumulationsprincipen förutsatte verkställande vid sidan av varandra av de olika straff, som ådömdes för varje särskilt brott eller brottslig effekt, kommo väl de första undantagen av billighets- eller lämplighetsskäl från denna hårda regel mången gång att innebära ett försvagande av redan meddelade utslags rättskraft.2 Samma tankegång återfinnes i modern rätt, då en gjord straffmätning vid lagföringen för ett nyupptäckt brott upprives, och denna metod blir allt nödvändigare, i samma mån som rättsföljderna bestämmas mindre i anslutning till de olika brottsliga gärningarna än under värdering av den totalbild som den brottsliges handlingssätt giver av hans person.3 Förändras dessutom reaktionssystemet på sådant sätt, att de skilda rättsföljderna av brottet bliva i stor utsträckning inkommensurabla eller inkompatibla, förskjutes konkurrenslä-

 

    1 Härom AGGE, Civildomens rättskraft, s. 280 f.

    2 Jfr AGGE i JFFT 1936 s. 401 f., 405 f.

    3 Tillämpningen av den i gällande SL 4 : 9 uttryckta tanken måste alltså vinna ökad betydelse, i samma mån som enhetsstraffet blir konkurrenslärans ledande princip; jfr ovannämnda lagförslag (SOU 1937:24) s. 82 ävensom rättsfallet NJA 1936 s. 65, där önskvärdheten att kunna tillämpa lagrummet i fråga ansetts som skäl för återbrytande av dom. Att avskaffa en konkurrensregel av denna typ är i modern straffrätt otänkbart, såframt man icke vill giva de straffverkställande myndigheterna den befogenhet att bryta utslags rättskraft som man vill vägra domstolen.

628 IVAR AGGE.rans tyngdpunkt från en dissektion av de olika arterna brottskonkurrens till en avvägning vid sammanträffandet av flera möjliga straffrättsliga reaktionsformer.1 Upprivandet av redan meddelade, men icke slutligt exekverade brottmålsutslag måste då bliva ganska vanligt, men givetvis bör rättskraftsprincipen icke sättas ur funktion i större omfattning än som är absolut nödvändigt för det kriminalpolitiska syftets uppnående; sålunda kan det stundom vara tillräckligt, att den redan bestämda reaktionen förklaras skola avse hela den föreliggande brottsligheten.2 I andra fall kan det i den första domen bestämda straffet tjäna som fastställd gräns i riktning nedåt för straffmätningen i den nya situationen.3
    Det är emellertid icke allenast upptäckten av ett icke redan avdömt brott som kan spela rollen av förändrade omständigheter, vilka bryta det första utslagets rättskraft. Jämväl konstaterandet under pågående straffverkställighet av något förhållande, som gör verkställigheten omöjlig eller motiverar övergången till någon annan reaktionsform än den redan inledda behandlingen av vederbörande, måste i vissa fall medföra ett brytande av det meddelade utslagets bindande kraft. Ett typiskt exempel på denna rättsliga omöjlighet utgöres av hinder mot ådömda böters uttagande. Det torde vara obestridligt, att vår straffrätt i detta avseende slagit in på praktiskt synnerligen tilltalande vägar, då den nya lagstiftningen på området i princip uppskjuter bestämmandet av förvandlingsstraffet och dess verkställande till den tidpunkt, då frågan härom är verkligt aktuell. Andra exempel kunna hämtas från rättsordningar, vilka medgiva att frihetsstraff eller s. k. skyddsåtgärd under pågående verkställighet avbrytes eller utbytes mot annan åtgärd, som befunnits mera lämplig för det speciella fallet med hänsyn till de iakttagelser om vederbörandes person, vilka gjorts under pågående verkställighet.4 Då brottmålsutslagets rättskraft på detta sätt genombrytes, uppkom-

 

    1 Jfr AGGE nyss a. a. s. 393.

    2 Jfr 1935 års lag om ungdomsfängelse §§ 21 och 22, 1937 års lag om tvångsuppfostran, §§ 16 och 17 samt 1937 års lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt, §§ 14 och 15. Om med denna konstruktion åtal för det nyupptäckta brottet bör kunna underlåtas eller ej, är ett helt annat spörsmål; jfr NJA 1937 s. 324.

    3 Se ur nyaste rättspraxis NJA 1936 s. 97.

    4 Jfr i svensk rätt 1937 års lag om förvaring och internering i säkerhetsanstalt, § 6.

STRAFFPROCESSENS KONSTRUKTION. 629ma åtskilliga ganska ömtåliga spörsmål till besvarande. Vi skola här endast peka på vikten av att det medborgerliga rättssäkerhetskravet beaktas, i den del utbytet av reaktionsform kan tänkas innebära någon som helst försämring av den dömdes ställning och utsikter för framtiden. Nu ifrågavarande tendenser på straffprocessrättens område äro på sitt sätt allenast en konsekvens av den ovan hävdade meningen, att en funktionsdelning av de kriminalpolitiska uppgifterna mer och mer blir en nödvändighet, om systemet av skyddsåtgärder och liknande reaktionsformer skall fungera effektivt. Men å andra sidan förtjänar den synpunkten beaktande, att domstolens bibehållande vid sina dömande funktioner in dubio bör eftersträvas icke blott med hänsyn till det nyssnämnda rättssäkerhetskravet, vilket säkerligen kan tillgodoses på annat sätt, utan också med tanke på att domstolen för att fylla sina uppgifter över huvud inom straffrättsskipningen bör göra sig fullt förtrogen med den moderna straffrättens och straffverkställighetens alla sidor. Den centrala sakkunniga myndighet, som sålunda bör hava befattning med nu behandlade förändring av ådömda rättsföljder av brott, torde därför böra tilläggas allenast rådgivande och kontrollerande funktion, medan det slutliga avgörandet lägges hos domstol, låt vara att undantag från denna regel kunna vara påkallade avpraktiska hänsyn.

    Innan vi lämna kapitlet om rättsföljdernas bestämmande i brottmål och styrkan av rättskraften hos denna del av domstolsavgörandet, faller det sig naturligt att erinra om ett spörsmål, som intimt sammanhänger med det sagda. Rättsföljderna av ett brott böra efter rationella principer bestämmas med tanke på vad som vid tidpunkten för domen, alltså med hänsyn till en omedelbar verkställighet, är det lämpligaste med hänsyn till brottslingens person. Härav torde som en naturlig konsekvens kunna accepteras den satsen, att, om domstolen vid brottmålsutslags meddelande finner att av något skäl med verkställigheten av straff eller skyddsåtgärd bör anstå, också det närmare fixerandet av reaktionens art och tidslängd bör uppskjutas tills eventuellt tiden är inne för effektuerandet av samhällsingripandet mot vederbörande. Att i många fall en villkorlig dom av denna typ bättre är ägnad att tillvarataga individualpreventionens idéer än den gängse formen med dess rent hypotetiska straffmätning torde icke böra förnekas; å andra sidan kunna i vissa fall de all-

630 IVAR AGGE.mänpreventiva synpunkterna på straffrättens handhavande kräva, att redan straffdomens innehåll giver tillräckligt eftertryck åt samhällets ogillande av gärningstypen. En rätt avvägning av användningsområdena för de båda formerna av villkorlig dom är sålunda en grannlaga och viktig lagstiftningsuppgift.

 

    I skarp kontrast till de regler om rättskraften i avseende å bestämmandet av reaktionerna mot brott, vilka vi här sökt angiva, står principen om den rättskraftsverkan som tillkommer domstolens uttalande i den s. k. skuldfrågan, alltså angående resultatet av domstolens undersökning rörande det åtalade brottets verklighet och den tilltalades befattning härmed. Då straffrätten utgör samhällets yttersta försvarsmedel mot störandet av dess rättsordning, är det tydligtvis ett allmänt intresse av första rangen, att resultatet av domstolarnas verksamhet för brotts utredande och den brottsliges överbevisande blir ändgiltigt och att den genom brottet rubbade jämvikten genom straffdomen återställes på ett definitivt sätt. Även om domstolens verksamhet leder till ett frikännande, kräver rättsfriden och rättssäkerheten ej blott för den frikände utan också för medborgarna i allmänhet, att det vunna resultatet är slutgiltigt. Som bekant har i vår rätt under inflytande av inkvisitionsprocessens idéer den mot rättskraftsprincipen stridande regeln om s. k. absolutio ab instantia tidigare funnits inskriven i lag och först under senaste tid såsom oförenlig med en modern processrätt därur avlägsnats. Däremot torde den alltjämt kvarstående formen för återupptagande av brottmål genom beslut av överrätt enligt 17:32 rättegångsbalken knappast nämnvärt kunna anses överskrida gränsen för det rättsskydd som rimligtvis bör garanteras den i målet frikände. Att något extraordinärt rättsmedel måste stå åklagarmakten tillbuds, när nya omständigheter giva vid handen att det frikännande utslaget icke överensstämmer med den materiella sanningen, torde vara obestridligt. I vilken form detta återupptagande skall ske blir en processrättslig fråga av mera teknisk innebörd.Vid sidan av dessa allmänna synpunkter på det frikännande brottmålsutslagets rättskraft framträder grundsatsen ne bis in

 

    1 Det kan beträffande gällande svensk rätt ifrågasättas, om institutet återbrytande av dom över huvud avser återupptagande av brottmål, vari lägre instans än HD frikänt den tilltalade eller bedömt honom lindrigare än som enligt åklagarens nu framställda påstående bort ske. Jfr NJA 1927 s. 103 och 1935 s. 241.

STRAFFPROCESSENS KONSTRUKTION. 631idem såsom en speciell medborgerlig rättssäkerhetsgaranti av given historisk och politisk betydelse. Med hänsyn härtill får effektivitetskravet inom straffrättsskipningen i viss mån vika. Påsamma sätt äro grundsatsen om den s. k. favor defensionis1 och förbudet mot reformatio in pejus2 knappast nödvändiga konsekvenser av straffprocessrättens konstruktion utan snarare statsrättsliga billighetsregler för förhållandet mellan samhälle och individ.3
    De viktigaste resjudicataproblemen inom straffprocessrätten ansluta sig måhända icke till intensiteten utan till omfattningen av brottmålsutslagets nu nämnda negativa eller konsumerande funktion, vare sig det gäller ett frikännande eller den bindande verkan av domstolens rättsliga rubricering av brottet, i fall då senare en skärpt talan om samma gärning väckes av åklagarmyndigheten. Det begränsade utrymmet tvingar oss att i dessa delar hänvisa till annan framställning, där dessa problem vidrörts.4
    Domstolens konstaterande av att ett brott begåtts och den rättsliga värderingen därav äger emellertid också en positiv betydelse. Med hänsyn till de maximer som behärska straffprocessrätten, särskilt i grövre brottmål, är rättskraftens intensitet i nu förevarande avseende mycket stor. I den mån det äger betydelse för allmänna intressen eller för enskild rätt, har man anledning att betrakta resultatet av domstolens utredning i brottmål såsom materiellt riktigt och dess konstaterande såsom för framtiden bindande, icke minst för rättsskipningens anseendes skull och med hänsyn till den allmänpreventiva effekt som strafflagens tillämpande åstadkommer.
    Det praktiskt viktigaste problemet på denna punkt gäller frågan, huruvida domstolens uttalanden om rena fakta äro ägnade att vinna rättskraft och sålunda kunna läggas till grund för avgörandet av andra brottmål eller tvistemål, däri samma fakta hava omedelbar relevans, d. v. s. ingå i det komplex av fakta, som bildar grunden för ett privaträttsligt anspråk eller rekvisiten för ett brott. Vore bindande verkan att tillerkänna avgöran-

 

    1 Härom HURWITZ a. a. s. 43 f.

    2 Jfr ENGSTRÖMER a. a. s. 22 f.

    3 BINDING a. a. s. 305 f. söker återföra regeln ne bis in idem på en allmän statsrättslig princip om stats- och förvaltningsakters »Einmaligkeit»; själva rättsgrunden för denna något dunkelt angivna maxim torde i själva verket sammanfalla med den individualistiska princip som ovan angivits.

    4 Se AGGE i Festskrift för Granfelt, s. 25 f.

632 IVAR AGGE.det av fakta, skulle detta innebära, att den part som oförmånligt drabbades av denna rättskraft vore avskuren från sina eljest garanterade processuella rättigheter att kräva bevis av motparten eller rent av att själv förebringa motbevis i avseende å samma fakta. Svaret på denna fråga måste givas med utgångspunkt från rent straffprocessuella betraktelser; här som eljest är varje analogi från civilprocessrätten tvivelaktig i betraktande av de båda processarternas olikhet i avseende å processföremålet, maximerna för förfarandet och den materiella rätt, som i båda fallen skall effektueras. Det kan sålunda icke gärna komma i fråga att tillämpa civilprocessrättens vanliga teser, att domens rättskraft icke avser domskälen i och för sig eller uttalandet i domen angående rena fakta.1 Dessa teser sammanhänga ju med den i ordinära tvistemål härskande dispositionsprincipen och med det därav beroende förhållande mellan domskäl och förprocessuella fakta, som vi ovan sökt angiva. Det strider däremot icke mot straffprocessens struktur att tillerkänna avgörandet beträffande förprocessuella fakta rättskraft för framtiden. Likväl måste viktiga modifikationer göras i detta påstående, för att man icke skall hamna i orimliga lösningar av de praktiska fallen.
    Fakta fastställas i straffprocessen lika litet som i civilprocessen såsom isolerade historiska företeelser utan i en viss kombination med juridisk kvalitet och med tanke på vissa rättsverkningar, som äro knutna just till detta komplex av fakta. Denna juridiska kvalitet uttryckes genom brottets rättsliga rubricering. Man skulle rent av kunna påstå, att intet faktum i processen uppträder »rent» utan färgat av det rättsliga sammanhang, i vilket samma faktum är insatt såsom rekvisit eller rättsgrund för en viss rättsföljd. Insikten om detta förhållande, vilket inom straffrättsvetenskapen stundom uttryckts med satsen att alla element i brottsbeskrivningarna i själva verket äro normativa element, d. v. s. värdebegrepp, bestämda av straffbudets syfte,2 leder strängt taget icke blott till den rena rättspositivismens bankrutt utan även till en helt förändrad syn på domarens uppgift, särskilt i straffprocessen. Dessa frågor kunna här icke upptagas till behandling, utan vi skola blott peka på betydelsen i rättskraftshänseende av denna uppfattning av faktas natur. Avgörandet av fakta gäller sålunda icke de isolerade företeelserna utan

 

    1 Jfr AGGE, Civildomens rättskraft, s. 152 f.

    2 Jfr MEZGER a. a. s. 190 f.

STRAFFPROCESSENS KONSTRUKTION. 633deras förhandenvaro i en viss juridiskt färgad kombination. Endast om fakta i en ny rättegång uppträda i samma rättsliga kombination eller åtminstone i en väsentligt likartad, bör det tidigare brottmålsutslaget hava resjudicataverkan i det senare anhängiggjorda målet.
    Den angivna grundprincipen befriar i viss mån straffprocessens resjudicatalära från den besvärliga frågan, om brottmålsutslaget verkar inter omnes eller allenast binder dem som varit parter i det avdömda målet.1 Tydligtvis uppkomma vissa fall då den avgjorda skuldfrågan äger relevans i en ny process, där någon av de förra parterna ersatts med en tredje person; principiellt bör det förra utslaget då utveckla sin rättskraftsverkan i de avseenden där nämnda fakta äga betydelse.2 Ett frikännande utslag kan sålunda åberopas mot åtalsberättigade personer, som icke deltagit i den slutförda processen;3 ett utslag som konstaterar den brottsliges skuld kan i en ny rättegång mot medgärningsmän till brott icke till sin riktighet bestridas.
    Uppträda åter fakta i en annan kombination än i det redan avdömda brottmålet kunna de icke vart för sig anses rättskraftigt fastställda, men givetvis kan det tidigare brottmålsutslaget i dessa delar tillerkännas en betydelsefull bevisverkan, i det bevisbördan för att de gjorda konstaterandena icke äro riktiga faller på den som påstår något sådant.4
    Vad till sist särskilt angår brottmålsutslagets betydelse för en senare skadeståndstalan på grund av brottet är det uppenbart, att de här hävdade principerna i detta fall äga stor praktisk betydelse.5 Identiteten i fråga om faktiskt fundament för ansvarstalan och skadeståndstalan på grund av ett och samma brott

 

    1 I allmänhet laborerar dock doktrinen med de från civilprocessrätten hämtade frågeställningarna beträffande brottmålsutslagets rättskraft i subjektivt hänseende; se t. ex. PALME i JFFT 1930 s. 15 f.

    2 I rättspraxis håller denna sats om utslagets rättskraft mot tredje man icke streck, men de prejudikat som tala för annan åsikt röra skadeståndsmål, däri väsentligen civilprocessuella principer tillämpas och dispositionsfriheten för parterna ställa särskilda krav på rättsskydd för tredje man; se NJA 1934 s. 470, 1935 s. 142 och 347 samt 1936 s. 280.

    3 Se NJA 1911 s. 451.

    4 Jfr NJA 1936 s. 744 fall II. Att denna princip icke tillerkändes avgörande betydelse i fallet NJA 1935 s. 618 torde närmast bero på att den rättskraftiga domen fällts i civilprocessuell ordning, ehuru utredning om fakta onekligen skett under inflytande av officialprincipen.

    5 Ur senare praxis se NJA 1929 s. 514, 1932 s. 499, 1933 s. 43 och 1936 s. 744 fall I.

41—Svensk Juristtidning 1937.

634 IVAR AGGE.leder icke blott till uppställande av adhesionsprincipen för de skilda yrkandenas behandling1 utan också till en direkt rättskraftsverkan hos utslaget i ansvarsfrågan för en senare skadeståndstalans del.2 3 Att det härvid är brottmålsutslagets innehåll i avseende å skuldfrågan och icke angående rättsföljderna av brottet som har prejudicerande verkan ligger i öppen dag. På en punkt går dock adhesionsprincipen längre än sammanhanget i rättskraftshänseende mellan de tvenne målen; om också en skadeståndstalan på civil grund kan kombineras med en talan om straffansvar för den skadegörande handlingen, äger likväl icke ett frikännande utslag i sistnämnda avseende rättskraft för en civil skadeståndstalan, grundad på samma fakta som ansvarsyrkandet. Denna regel torde vid en närmare analys befinnas förenlig med den ovan uppställda huvudregeln för brottmålsutslagets rättskraft.

 

    1 Härom närmare AGGE i SvJT 1936 s. 241 f.

    2 Är ordningen mellan processerna den omvända, torde däremot ur rättssäkerhetssynpunkt avgörandet om svarandens skuld till brottet icke anses hava tillkommit under betryggande offentlig kontroll.

    3 Denna princip har av franska kassationsdomstolen vid olika tillfällen framhållits såsom fundamental för skadeståndsrätten: »Il n'est jamais permis au juge civil de méconnaître ce qui a été jugé definitivement au criminel soit quant à l'existence du fait qui forme la base commune de l'action publique et de l'action civile, soit quant å sa qualification legale, soit quant à la participation des personnes à ce fait».