OM UPPTAGANDE AV VITTNESBEVISNING.

 

AV

 

ADVOKATEN TOM FORSSNER.

 

Bentham säger någonstans, att vittnen äro rättvisans ögon och öron. I den mån detta ännu efter mer än hundra år är sanning, måste man tyvärr erkänna, att rättvisan är både skumögd och lomhörd. Praktik och teori äro ense om, att vittnesbevisningen är av synnerligen relativt värde och så måste det ju vara. Den bygger på människans förmåga att iakttaga, att minnas vad hon iakttagit och att riktigt återgiva vad hon minnes. Men erfarenheten lär oss, att alla dessa funktioner av det mänskliga psyket verka bra litet funktionalistiskt.
    Låt mig ta ett enda, mycket alldagligt exempel ur ert eget liv. Jag utgår från det icke orimliga antagandet, att ni mina herrar — damerna nödgas jag i detta sammanhang tyvärr frånse — varit bjudna på bal och att ni på denna intresserat er ej blott för de unga damerna utan i viss mån även för deras toiletter. Hurustod ni er när ni kom hem och er mor eller er syster absolut ville ha reda på hur damerna varit klädda. Ni stod er slätt det vågar jag påstå. Ni torde rent av ha gett exempel både på klen iakttagelseförmåga, klent minne och fruktar jag klen framställningsförmåga. På toilettområdet hade ni nöjt er med allmänna behagliga intryck, och dessa hade ni förväxlat med tidigare liknande intryck. I förhörets stund saknade ni slutligen ord att inför sakkunskapen klargöra det lilla ni mindes. Denna lika allmänna som banala erfarenhet, vilken de flesta män gladeligen vidkännas, är emellertid ganska betänklig. Den går tillbaka på ofullkomligheter i det mänskliga psyket, som göra sig gällande även i vida allvarligare situationer och dagligen förtunna och förvanska även mycket viktiga vittnesmål. Men då vill man inte gärna stå för dem. När det gäller allvar äro de flesta människor

 

Föredrag vid Nordiska studentjuriststämman i Sigtuna den 22 augusti 1936.

benägna att uppfatta iakttagelseförmågan som en slags fotografiplåt, som mer eller mindre känsligt mottager och längre eller kortare tid bevarar objektivt riktiga intryck, vilka senare med tjänliga medel kunna framkallas. Jag tror att detta är en oriktig och vilseledande uppfattning. Den mänskliga iakttagelseförmågan är inte någon fotografiplåt, ja knappast ens en isolerad, för sig verkande förmåga, utan en samverkan av olika fysiska och psykiska krafter. Ett synintryck torde t. ex. redan i tillblivelseögonblicket vara en produkt av seendet och mitt undermedvetna, så småningom vaknande omdöme och alltså beroende även på dettas art, grad och tillfälliga inställning. Jag vill kraftigt understryka betydelsen av detta ursprungliga omdömesmoment. På det beror ofta iakttagelsernas värde och det låter aldrig fullständigt eliminera sig. Den sålunda mottagna bilden fixeras icke heller i och med uppståendet. Den lever vidare inom iakttagaren, som ofta reagerar däremot i sorg, i glädje, i smärta, i vrede och omedvetet påverkas av dessa affekter — suggereras. Den bild han som vittne slutligen framlägger blir därför sällan eller aldrig objektivt riktig.
    Till detta bör naturligtvis praktiken taga hänsyn och gör det väl också i mån av förmåga, men förmågan är ganska ojämnt fördelad. I varje fall är teorin ingalunda nöjd med vad praktiken presterar. Den har med utomordentlig energi tagit hand om vittnespsykologien och pretenderar att därav ha gjort en särskild vetenskap. Det är kanske riktigt, men nog ligger den vetenskapen ännu i sin linda. Den har på ett intressant sätt belyst flera detaljspörsmål men synes mig ej behärska de avgörande psykologiska synpunkter, som måste beaktas vid vittnesbevisningen. Mitt enkla praktikerråd blir: Försumma ej teorin, men låt inte skrämma er av dess ytterst pessimistiska resultat. Den plockar sönder vittnesbevisningen bit för bit så att man till sist tycker — här blir ju ingenting kvar. Dock vet vi alla att det finns mycket kvar, stora, ja omistliga värden, som kunna och måste tillvaratagas. Teorin lyckas nog inte alltid infånga livet. Den schematiserar oförskräckt och synes mig framför allt ofta glömma att det blott finnes relativa värden. Är vittnesbevisningen svag — och det är den — så äro även alla andra bevismedel, tagna var för sig, svaga. Det gäller i hög grad t. o. m. ett så viktigt bevismedel som handelskorrespondens, ja rent av kontrakt. Varje erfaren advokat vet, huru slentrianmässigt sådana hand-

lingar ofta tillkomma, huru dunkla ja rent av missvisande i avseende på korrespondenternas eller parternas verkliga avsikter de kunna vara. Lyckligtvis är det ofta både möjligt och lämpligt att komplettera dem med vittnesbevisning. Om endast ett slag av bevisning finnes att tillgå är situationen ofta allvarlig och det gäller nog i synnerhet om det endast är vittnesbevisning. Men erfarenheten lär att man inte så sällan kan reda sig ganska bra t. o. m. i en dylik belägenhet. Man har anledning att ställa sig kritisk mot varje moment av vittnesbevisningen men ej att underkänna hela bevismedlet såsom sådant. Däremot gäller det nog i särskild grad att handskas klokt och försiktigt med detta lika svåra som intressanta bevismedel. Vad jag i dag vill framlägga för er äro blott några erfarenheter härutinnan och några på dem stödda reflexioner.
    Uppenbarligen finns det inte något allmängiltigt recept för goda vittnesförhör. Vittnesförhöret liksom övriga rättsförhandlingar är ju en växelverkan mellan människor, och människor äro som bekant mycket olika både sinsemellan och var för sig i olika situationer. Det gäller därför här liksom på alla kulturområden — icke likriktning. Dock finns det utan tvivel vissa psykologiska lagar, som man gör klokt i att regelmässigt iakttaga i det mänskliga umgänget och således även vid upptagande av vittnesbevisning. Vill man ha upplysningar av en person är det t. ex. uppenbarligen klokt att försöka få honom att öppna sig, att bli meddelsam, eller med andra ord att stämma honom till samverkan. Observera detta ord samverkan. Däri ligger i själva verket vittnesförhörets a och o. Att nå en lugn och naturlig kontakt mellan förhörsledaren och vittnet är av särskild vikt, därför att vittnet vanligen lider av inre osäkerhet. Han befinner sig i en allvarlig och för honom nästan alltid främmande situation. Han känner ett krav över sig, om vars rätta innebörd han i regel har en förvånansvärt oklar uppfattning. Detta gäller även bildade och självsäkra personer. Vittnen äro därför i regel benägna att gå försiktigt fram och ej våga sig för långt ut. Det gives visserligen också en annan mindre vanlig typ, som går på lättsinnigt och oförskräckt, stundom övermodigt, men även det beror nog vanligen på inre osäkerhet, bristande uppfattning av vad det egentligen är fråga om. Det gäller alltså i de flesta fall att lugna vittnet, stundom att dämpa ned vederbörande, men som sagt alltid att stämma honom till samverkan.

    En första självklar tillämpning av dessa synpunkter är att tala naturligt med vittnet, att inte anslå en högtidlig, uppstyltad ton. Häremot försyndar man sig ofta. I Sverige, där vi ju ha det litet trassligt med tilltalsorden, har det inrotat sig en olycklig vana att ihärdigt och konsekvent tilltala ett vittne med det opersonliga ordet vittnet. Har vittnet sett, har vittnet hört etc.? Man skall naturligtvis säga fru Pettersson eller herr Andersson, grosshandlaren eller helt enkelt ni. Är det fråga om ett barn, bör man säga du eller förnamnet. Detta förefaller kanske som en småsak men är viktigare än man tror. Jag har mångfaldiga gånger sett, huru irriterande eller förstämmande det ständiga kältandet med ordet vittnet verkar. Det ger för varje gång den tilltalade en liten stöt, en obehaglig påminnelse om att nu talar han som vittne och ej som människa.
    En annan naturlig konsekvens av naturligheten, på samma gång innefattande ett ytterst viktigt tekniskt krav, är att förhörsledaren förhåller sig frågande. Han måste ge intryck av att verkligen önska och behöva upplysningar och får inte framstå som en person, vilken önskar erhålla bekräftelse på vad han redan vet eller tror sig veta.
    En människas naturliga sätt att behandla andra människor är ju tyvärr inte alltid ett fint sätt. För mången är det naturligt att ge kraftiga och stundom obalanserade uttryck åt sina affekter. Men det får en förhörsledare akta sig för. Hans naturlighet måste ha gått i skola och i en ganska sträng skola. Jag nämner tre regler för gott uppförande, som äro lätta att uppställa men ganska svåra att efterleva: Skräm inte ett vittne, håna inte ett vittne, säg inte kvickheter till ett vittne.
    Den tredje regeln är naturligtvis den minst viktiga och får absolut ej fattas som skulle humor vara utesluten från ett väl lett förhör. Den sanna och vänliga humorn är ju nästan alltid välgörande. Inte ens kvickheter äro alltid förkastliga — om de äro kvicka — men största sparsamhet bör iakttagas. Beklagligt få människor äro kvicka eller förstå ens kvickhet, och surrogatet vitsar måste bestämt undanbedjas. De dra ned förhandlingarna på ett för lågt plan. Nå man kan inte säga att kvickhet eller ens kvickheter är det fel, som oftast skämmer svenska rättsförhandlingar, men jag har dock hört försök, som helst bort vara ogjorda. Kvickheter avse i regel att lätta på situationen, att lösa en psykologisk knut och äro således till nytta, när de lyckas. I Eng-

land är metoden rent av satt i system och synes verka tillfredsställande eller åtminstone till allmänt nöje, men den sammanhänger med det tekniskt högt utvecklade systemet och vilar på engelsk, djupt inarbetad taktkänsla. Såvitt jag vet växlas där alltid kvickheterna mellan i bildning likställda personer, i det de riktas antingen från den ena counseln till his learned friend eller från domaren till advokaterna. När his lordship själv producerar sig mottages alltid även den enklaste prestation med bugningar och affabla leenden från advokaterna och ett gillande sorl från publiken och inte heller counsels bruka bli lottlösa. Denna som andra engelska sedvänjor låter emellertid inte så lätt överflytta sig till andra länder med lösare former. Klumpar man där åstad utan att vara ledd av en mycket säker taktkänsla, riskerar man lätt att hårddraga den psykologiska knut, man hoppades kunna lösa, att åstadkomma förstämning i stället för lättnad. Det farliga är tydligen att rikta kvickheten till vittnet eller att formulera den så, att han tror sig vara föremålet, och det har ett vittne mycket lätt för. Han känner sig alltid som den underlägsne, och den underlägsne är misstänksam.
    De flesta kvickheter äro ironiska och däri ligger framför allt risken. Ty min andra regel — håna icke ett vittne — anser jag vara verkligt beaktansvärd. Ironin, för att inte tala om det direkta hånet, förolämpar vittnet och ger honom en för förhandlingarna skadlig känsla av det hjälplösa i hans belägenhet. Vittnet får och kan ju praktiskt taget inte ge igen med samma mynt. Hånet verkar förlamande eller upplösande på förhandlingarna, viljan till samarbete brister, och det kränkta vittnet hårdnar antingen till i trots eller förvirras och skyndar sig, för att komma ifrån obehaget, att haspla ur sig vad han tror vara behagligt.
    Än värre är emellertid skrämseltaktiken. Den är gammal som arvsynden och farlig som den. Den har funnits i alla tider i vitt skilda former från det myndiga slaget i bordet och den hotfulla tonen till tortyr. I alla sina former är den förkastlig. Om den mer eller mindre uppenbara grymheten behöver jag väl inte numera tala — åtminstone om jag tänker på de nordiska länderna — knappast heller om det gammaldags opsykologiska rytandet, men det finns åtskilligt kvar av otålighet, vrede och väl även något av brutalitet. Än i dag kan man nog få höra en domare, som tappat koncepterna, slå näven i bordet och strängt säga till vittnet: Nu står ni och ljuger. Den som så gör ger sig själv ett

klart underbetyg. Det är inte blott ett utslag av bristande bildning och psykologisk underlägsenhet, det är också ett otjänligt medel även då vittnet verkligen ljugit. Nästan aldrig lyckas man genom ett bryskt överfall skrämma sanningen ur ett lögnaktigt vittne. Vanligen uppnår man blott att framkalla ovilja, tjurighet och trots. Förgår sig förhörsledaren tar vittnet — mer eller mindre medvetet — detta som en förevändning för att sluta sig inom sig själv, tiga eller kort och envist fasthålla vad han sagt, d. v. s. vittnet har blivit oanvändbart till upplysningskälla. Dock kan jag inte förneka, att jag någon gång sett metoden lyckas, men jag är absolut övertygad om att man även i dessa fall säkrare nått samma resultat med användande av ett lugnare och humanare framgångssätt.
    Har vittnet trots allt inte ljugit, är situationen naturligtvis än värre. Man utsätter honom ju då obefogat för ett svårt lidande och drager samtidigt ned domstolens anseende. I saken riskerar man, att vittnet tappar fattningen och i förskräckelse eller desperation säger vad förhörsledaren brutalt givit tillkänna, att han anser vittnet kunna och böra säga.
    Men, frågar ni kanske, om jag inte får vara hård, inte ironisk och inte kvick, hur skall jag då bära mig åt? Skall jag vara uteslutande beskedlig och inte alls pressa vittnena? Ingalunda. Förhörsledaren får inte vara beskedlig och han skall pressa vittnena när det behövs, och det behövs ofta. Sedan de hårda, opsykologiska metoderna kommit i vanrykte, ha de emellertid i rätt betänklig utsträckning ersatts just med beskedlighet, ja stundom slapphet. Många gånger har jag under vittnesförhör tänkt att det vore väl, om domaren — han är ju hos oss ännu i regel förhörsledare — själv mera besinnat den ed han dikterat för vittnena. Enligt det svenska edsformuläret svär man att »vittna och giva tillkänna allt vad jag vet i denna sak hänt och sant vara, så att jag ej något förtiger, tillägger eller förändrar». Som ni hör har det samma innebörd som den korta franska formeln, enligt vilken vittnet har att »dire la vérité, toute la vérité et rien que la vérité». Ett vittne skall alltså tala sanning, och det är ju självklart, men man glömmer ofta att detta enligt uttryckligt påpekande i eden innebär att säga hela sanningen, allt vad man vet i saken hänt och sant vara. Lösryckta delar av sanningen äro ofta inte bättre än lögner. Men det är ingen lätt sak att säga hela sanningen. Jag vågar beteckna det som en farlig missupp-

fattning, att vittnen i regel kunna och vilja spontant säga hela sanningen. I regel vilja de inte lämna positivt oriktiga uppgifter, men det är en helt annan sak.
    Detta hindrar inte att det är principiellt och ofta även praktiskt riktigt att först låta vittnet försöka att hjälpa sig själv. Många processordningar föreskriva ju också uttryckligen, att upptagandet av vittnesmål skall börja med att låta vittnet fritt och i ett sammanhang redogöra för vad han själv anser sig ha att meddela. Den erfarenhet, som ligger bakom dylika bestämmelser, är utan tvivel i hög grad beaktansvärd, men dock är det min bestämda övertygelse att man i regel mycket överskattar betydelsen av den spontana vittnesberättelsen. Det är ju tämligen klart och även experimentellt visat, att en kort, spontan redogörelse för ett händelseförlopp innehåller procentuellt färre oriktiga uppgifter än den vidlyftigare berättelse, som framkommer genom utfrågning. Men det är ej visat och kan ej visas att den spontana berättelsen, ens när den avser ett händelseförlopp, innehåller större del av sanningen än förhörsberättelsen. Nästan alltid är det tvärtom. Och man får inte glömma, att det är bevisupptagandets uppgift att få fram så mycket som möjligt av sanningen. Båda slagen av vittnesberättelser kunna innehålla och innehålla ofta både riktiga och oriktiga uppgifter, goda och dåliga omdömen, rena missförstånd, ja förvrängningar, men förhörsberättelsen innehåller ett mycket rikare material. Man skall inte heller tro, att det alltid är de viktiga för målets avgörande betydelsefulla omständigheterna, som ett vittne främst fäst sig vid och framlägger i sin spontana berättelse, medan han är osäker på detaljerna och därför utelämnar dem. Mycket ofta är det tvärtom så, att vittnet fastnat för detaljer, och att dessa först vid förhöret bliva så belysta och sammanställda, att iakttagelsen av huvudomständigheten klart framträder för vittnet eller att domaren får möjlighet att logiskt sluta sig till dess innebörd.
    Vid den fria bevisprövningen behöver domaren rikast möjliga material. Det är uteslutet att detta kan vara alltigenom prima. Han måste nöja sig även med sekunda och tertia material. Det blir sedan hans svåra men tacksamma uppgift att genom begrundande av vittnesmålet, dess jämförande med andra vittnesutsagor och med bevismaterial av annat slag, om sådant företetts, leta sig fram till vad som är sant, vad som är sannolikt, vad som är osannolikt och vad som är osant.

    Jag varnar alltså för att överskatta den spontana vittnesberättelsen och framför allt för att nöja sig därmed. Men utnyttjas bör den när så ske kan. För det första kan det vara en lämplig hedersbevisning, som sätter vittnet i god stämning. Många personer känna sig underskattade, halvt förnärmade, om de genast börja förhöras. Dock säger mig erfarenheten, att det ingalunda gäller alla vittnen. För det andra ger den spontana vittnesberättelsen visserligen en ofullständig och matt bild av verkligheten, men den ger dock vanligen en rätt pålitlig stomme av fakta, varifrån förhöret kan utgå. Vidare kan det vara mycket lärorikt att iakttaga vilka synpunkter och vilka detaljer, som vittnet av sig själv framdrager. Det kan säga en hel del om saken och än mer om vittnets person. Det sista är inte av minst vikt, särskilt om domaren är förhörsledare. Han känner ju i regel inte vittnet på förhand och gör därför klokt i att, innan förhöret börjar, iakttaga vederbörande så mycket situationen tillåter och att även genom frågor skaffa sig så många upplysningar som möjligt om de yttre och inre omständigheter, som kunna säga något om vittnets kvalifikationer. Synpunkten har varit mycket försummad i livet och än mer i protokollet, och försummelsen har hämnat sig på rättskipningen särskilt i de högre instanserna, som ju i Sverige sällan eller aldrig få se vittnena.
    Efter den spontana berättelsen måste alltså i regel följa ett förhör, och detta måste ofta bli en pressning av vittnet. Det låter fult men är ej så farligt som det låter. Pressandet behöver inte och bör vanligen ej innebära mera än att förhörsledaren vänligt men bestämt och konsekvent utgår ifrån, att vittnet skall säga allt vad han vet hänt och sant vara, och mer eller mindre energiskt hjälper honom på traven, när meddelsamheten börjar sina. Förmaningar och uppsträckningar äro därvid i regel otjänliga medel. Den stora konsten är att tala på en gång lugnt och inträngande med vittnet och att aldrig tappa tråden. Om förhörsledaren kan målet — det är en ytterst viktig förutsättning — och är en klok man med någon psykologisk intensitet, behöver ett sådant pressande förhör ingalunda bli pinsamt för ett hederligt vittne. Förhörsledningen är emellertid en svår konst. Även en klok och rättrådig man klarar inte lyckligt ett mera komplicerat vittnesförhör utan att ha förvärvat en betydande teknisk färdighet. Förhörsledaren måste framför allt kunna på en gång iakttaga vittnet och sig själv. Tekniken kommer kanske främst till

sin rätt, när det gäller att skydda sig för suggestion, den vanligaste och farligaste av alla de psykologiska omständigheter, som kunna förfuska ett vittnesmål.
    Suggestion förekommer dagligen och i mångahanda måtto hos alla deltagarna i ett vittnesförhör, men allra mest naturligtvis hos vittnena. Den olyckliga person, som skall vittna, kan vara suggererad — jag tar ordet i dess vidaste bemärkelse — av själva det händelseförlopp han upplevt och skall skildra, av andra personer, som varit med eller äro intresserade av tilldragelsen, t. ex. den övriga besättningen på ett fartyg, personalen på ett kontor, kamraterna i ett arbetslag o. s. v. Han kan vara suggererad huvudsakligen av sin egen livliga fantasi, av liknande tidigare eller senare upplevelser, av pressen eller av det konstruktiva ryktet.
    Jag nämnde besättningen på ett fartyg. Om en olycka, t. ex. en kollision, drabbar ett fartyg, är besättningen nästan alltid starkt suggererad av själva det spännande händelseförloppet, som utlöser och förstärker den naturliga kamratkänslan och samtidigt framkallar en ofta med förakt blandad ovilja mot det andra fartyget. Det förutsättes utan vidare hava manövrerat fel. Jag sysslade i min ungdom mycket med sjömål och minnes en kollisionssak, där besättningarna å båda ångarna svuro på, att deras fartyg i kollisionsögonblicket gått back. De påstodo ej blott, att maskinerna arbetat back utan att fartygen rört sig akter över, vilket de sade sig vara säkra på, därför att de sett propellervattnet röra sig för över. Dock har jag icke anledning tro, att någondera besättningen vittnade medvetet falskt.
    Jag har också varit med om många bärgningsmål. Där möta i svagare form samma fenomen, komplicerat av en annan slags suggestion, den naturliga känslan för värdet av det vanligen mycket duktiga arbete bärgarna utfört, ofta under möda, stundom under fara. Alla som deltagit i ett bärgningsföretag få lätt en känsla av, att företaget är sakrosankt. De anse det helt enkelt oanständigt att kritisera någon del därav och mycket misstänkt redan att ingående undersöka de naturliga förutsättningarna, väder, vind, havsbotten etc. Mer än en gång har jag vid dylika förhör känt oviljans kyla slå emot mig.
    I största allmänhet erinrar jag slutligen om mål, vari politiska, religiösa, moraliska, ekonomiska och numera framför allt sociala motsättningar komma till uttryck.

    I alla dylika mål gäller det för förhörsledaren att mobilisera hela sin människokännedom och allt sitt tålamod. För förhörstekniken har han enligt min erfarenhet att välja på två huvudmetoder. Enligt den ena börjar han i periferin med mera allmänna frågor för att så småningom nalkas de brännande spörsmålen. Han försöker binda vittnet med en serie frågor, som vittnets allmänna erfarenhet och kanske speciella kunskap på området tvingar honom att besvara i en viss riktning, oftast utan att han har fullt klart för sig konsekvenserna i det särskilda fallet. Sedan övergår förhörsledaren till de i målet föreliggande omständigheterna. Om vittnets svar då ej stämma med de allmänna uttalandena, vidtager en besvärlig och grannlaga prövning av skälen härtill. Voro de allmänna uttalandena för vitt eller för trångt formulerade, finns det något giltigt skäl, varför de ej gälla i det speciella fallet eller är det blott så, att vittnet ej vill stå för konsekvenserna?
    Enligt den andra metoden gäller det att snabbt utnyttja vittnets goda egenskaper. Förhörsledaren börjar därför i centrum, går direkt på en viktig och kanske känslig omständighet samt leder sig därifrån till detaljerna.
    Den första metoden är besvärligare, svårare och medför en något ökad risk för suggestion under själva förhöret men leder oftare och säkrare till neutralisering av den föregående suggestionen, vilken enligt min erfarenhet vanligen innebär det svåraste hindret för sanningens utletande. Båda metoderna äro användbara. Om den ena eller den andra slår bäst ut i det särskilda fallet beror naturligtvis främst på människomaterialet. Advokaterna föredraga försiktigtvis ofta den förra metoden, domarna nästan alltid den senare. Icke sällan vägrar domaren helt enkelt att medverka i den förra eller fördärvar den genom att tvinga advokaten att på förhand upplysa om varför han vill hava de och de inledande frågorna framställda. Domaren känner inte vittnet och har ej heller någon närmare kunskap om de förhållanden i livet, varom förhöret skall röra sig. Han är där förstarkt benägen att betrakta de inledande allmänna frågorna såsom mer eller mindre otillbörliga försök att snärja vittnet, vilket ju kan men alls inte behöver vara fallet. Domaren står alltid på vakt mot suggestion under förhöret men beaktar ofta mindre den farligare föregående suggestionen. Härtill kommer naturligtvis, att domaren mer eller mindre medvetet vanligen skyr vid-

lyftighet med därav följande tidsspillan under förhandlingarna och än mer vid uppsättandet av det olycksaliga protokollet.
    Jag sade, att alla deltagarna i ett vittnesförhör mycket väl kunna vara suggererade. Det gäller så väl domaren som advokaterna vare sig de äro förhörsledare eller ej. Var och en har att se upp med sig själv och övriga medverkande, så att en eventuell suggestion ej smittar av sig på vittnena. Advokaterna äro naturligtvis oftare suggererade än domaren men ej så ofta som man tror, domaren däremot ej så sällan som man tror. Advokaterna äro alltid medvetna om risken och äro strängt övervakade, domaren är nästan aldrig medveten om någon risk från hans sida och kan praktiskt taget ej övervakas. Advokaterna äro således oftare infekterade, men smittofaran från dem är relativt lindrig. När domaren är infekterad, är smittofaran däremot överhängande.
    Denna suggestion under förhöret kan naturligtvis ske på mångfaldiga sätt, om vilka jag emellertid blott hinner ge ett par antydningar. Den kan ske och sker ofta genom själva tonen i förhöret, som kan vara för myndig eller för inställsam. Den kan ske genom det sätt varpå förhörsledaren binder ihop en serie frågor och den kan ske — och det är väl det vanligaste — genom formuleringen av de särskilda frågorna. De farligaste äro de såkallade ledande frågorna, förväntningsfrågorna, där förhörsledaren mer eller mindre tydligt anger, vilket svar han väntar, kanske med en antydan, att det svaret är det enda förnuftiga eller sakligt rimliga. För dylika frågor faller även vederhäftiga vittnen lättare än man skulle tro, särskilt om de formulerats så att svaret blott behöver bli ja eller nej.
    Jag är nu framme vid en kritisk och omdebatterad fråga. Vem skall sköta vittnesförhöret, domaren eller advokaterna? Som bekant intaga olika länders lagstiftning olika ställning till denna fråga. I hela den anglosachsiska världen och i många andra länder är det föreskrivet eller anses självklart, att den advokat, som inkallat en person till vittne, också i första hand hör honom. Därefter korsförhöres vittnet av motpartens advokat. Bägge förhören ske naturligtvis under domarens överledning, således med rätt och skyldighet för honom att ingripa med rättelser eller påpekanden, eventuellt förbud att framställa viss fråga. Om han finner det nödvändigt, kan han rent av själv övertaga förhöret. I andra länder utgår lagen — såsom här i Sverige — principiellt

från att domaren sköter förhöret med ledning av de upplysningar advokaterna lämna och med rätt för dem att få kompletterande frågor framställda.
    För min del hyser jag ej ringaste tvivel om att det är principiellt riktigt, att advokaterna i första hand höra vittnena och att i varje någorlunda högt utvecklat rättssystem metoden även i praktiken är att föredraga. All erfarenhet lär, att domareförhören, åtminstone i mera komplicerade saker, ge en betänkligt ofullständig och blek bild av livet. De äro ej effektiva. Men effektiviteten i rättsförhandlingar, icke minst vittnesförhör, är av yttersta vikt. Den är i själva verket en nödvändig förutsättning för den verkligt fria bevisprövningen och den kan vi ej undvara. Den fria bevisprövningen blir farlig, när den hvilar på ett ofullständigt eller illa genomarbetat material. Domaren är då i själva verket ej rustad att med tillbörlig säkerhet urskilja vad som skett i det som synts ske, men vill och kan dock icke släppa den fria prövningen.
    Varför lämnar domareförhöret så ofta ett magert resultat? Främst därför att det i realiteten icke tillåter ett korsförhör av praktisk betydelse. Sedan domaren hört ett vittne är detta nämligen så gott som förbrukat. Vittnet har den uppfattningen, att nu har den ende opartiske i målet, den kloke och kunnige domaren, frågat honom om allt vad han anser vara behövligt och har därpå fått svar, som han varit nöjd med. Vittnet anser därför varje försök att få fram tillägg, för att inte tala om rättelser, som ett otillbörligt eller i varje fall onödigt advokatkrångel och blir i regel fullkomligt otillgängligt. Detta så mycket mera som det ofta är lätt skönjbart, att inte heller domaren är vidare intresserad av en fortsättning på sitt förhör. Däremot förhåller det sig ingalunda så, att ett vittne, som förhörts av advokaterna, därefter är förbrukat för domaren. Dennes möjlighet att på detta stadium komma till tals med vittnet torde i regel knappast ens vara sämre än vid förhörets början. Detta psykologiska faktum är av största vikt och synes mig ärligt talat i och för sig vara ett avgörande skäl för att låta advokaterna höra vittnena. Därtill kommer ett annat lika viktigt skäl — advokaterna äro ju i regel vida bättre rustade än domaren för förhöret. Jag tänker härvid naturligtvis inte på de personliga kvalifikationerna — de kunna vara mycket olika både hos domare och advokater — utan på kunskapen om målet eller rättare sagt om de förhållanden i li-

 

47—Svensk Juristtidning 1937.

vet, som ligga bakom målet. Domaren kan därom inte veta mera än han inhämtat ur papperen och det kan vara litet nog när vittnesförhören börja. Advokaterna däremot veta var på sitt håll en hel del om dessa förhållanden, ja känna dem ofta i grund. Under sådana förhållanden måste det väl vara en naturlig advokatuppgift att i första hand höra vittnena. Tyvärr — jag säger det som svensk — nödgas jag tillägga att det nog också är så, att fasthållandet vid principen om domareförhör är ett tecken på att rättegångsordningen är efterbliven, verkar i patriarkaliskt-pedantiska former, som nog ibland kunna te sig tilltalande för känslan, men som inte stå sig för sunt förnuft och praktisk erfarenhet, därför att de äro ineffektiva.
    Hur kan det då komma sig, att man på sina håll är så rädd för att låta advokaterna fylla denna sin naturliga uppgift? Om jag frånser historisk tradition och känsla för domarens värdighet — denna missuppfattning av domarens värdighet spelar märkvärdigt nog en stor roll — så är det naturligtvis fruktan för suggestion, fruktan för att advokaten själv är suggererad eller i varjefall är benägen att suggerera vittnet, och denna fruktan är, som jag ovan framhållit, ingalunda obefogad. Advokater äro ej mer än människor och stundom ganska bräckliga människor. Men risken måste tagas och är nog ej så stor som man inbillar sig. Man glömmer ofta, att advokaten arbetar under sträng kontroll av domaren och naturligtvis högst ogärna utsätter sig för tillrättavisningar och än mindre för chikanen att domaren övertager förhöret. Dessutom förbiser man, att det finns en advokat också på motsidan och att han har en utpräglad lust att i tid och otid vädra suggestion. Så nog bli vittnena varnade för den risken. Men framför allt glömmer man, att det finns något som heter domarsuggestion och att den, när den inte alltför sällan förekommer, verkar oerhört mycket kraftigare än advokatsuggestionen.
    Återstår den mest brännande frågan — bör vittnesförhöretvara preparerat eller ej? Naturligtvis inte svarar spontaneitetens ivriga förespråkare, som gärna också vilja framstå som moralens speciella väktare. Åjo, det må ha sina risker, men det har framförallt sina stora fördelar, svara de mera skeptiska och som jag tror psykologiskt riktigare inställda. I varje fall förhåller det sig så, att alla vittnesförhör — jag talar nu som tidigare blott om någorlunda komplicerade förhör — faktiskt äro preparerade, i olika former och mer eller mindre grundligt, men dock prepa-

rerade. Såvitt jag kunnat utröna är så fallet i alla länder och inför alla instanser, där vittnesförhör förekomma. Förberedelsen har alltså visat sig vara ett lika allmänt som starkt känt behov, och man kan väl då inte utgå ifrån, att det är alltigenom orättfärdigt eller oklokt. Vid närmare eftertanke erkänna nog också de flesta, att en viss grad av förberedelse ger sig själv. När advokaten fått ett vittne sig anvisat eller själv letat upp ett, måste han ju tala med vederbörande för att få reda på, om han överhuvud har något av vikt att meddela och vad detta i så fall är. Det måste han redan för att själv sätta sig in i saken — han har ju oftast för att inte säga alltid behov att kontrollera och komplettera sin huvudmans uppgifter. Dessa förberedande samtal kunna bli mycket vidlyftiga och besvärliga. Ett vittne kan få komma igen både en och flera gånger efter att ha studerat handlingar och anteckningar och eventuellt gjort kontrollundersökningar. När saken slutligen är genomtalad, är vittnesmålet preparerat, och advokaten har kommit så och så mycket bättre in i saken. Det är oförklarligt att utomstående ej besinna denna senare så viktiga synpunkt och dess oupplösliga samband med förberedelsen av vittnesmål. Efter detta mödosamma arbete faller det sig naturligt att klarlägga och bevara resultatet. I vidlyftiga mål kan det vara absolut nödvändigt. Lättast sker det i form av de smädade, men som det tycks outrotliga vittnesintygen. Bäst är otvivelaktigt, om vittnet kan och vill formulera sitt intyg själv, men det är tyvärr sällsynt. Vanligen får advokaten åtaga sig skrivgörat även för bildade personer och underkasta sig förnyad möda för att tillsammans med vittnet genomgå och kontrollera texten.
    I allt detta ligger i och för sig intet orätt eller olämpligt, ehuru intygsskrivandet naturligtvis kan missbrukas och även så gör i praktiken. Det kritiska är inte att vittnesintyg upprättas utan huru de användas vid förhöret. Är domaren förhörsledare, begår han ett oförlåtligt fel, om han i huvudsak nöjer sig med att läsa upp intyget och låta vittnet bekräfta detsamma. Han skall betrakta intyget främst som en information för honom själv, en ofta välbehövlig förhandsupplysning om vad vittnet anser sigkunna meddela av vikt för målet. Är den advokat, som inkallat vittnet, förhörsledare, kan han däremot i första hand ofta nöja sig med att låta vittnet bekräfta intyget. Kontrollen med vad den kan innebära av ändringar, reduktioner och tillägg övas sedan

i första hand av motpartens advokat genom korsförhöret och i andra hand av domaren genom inlägg i debatten och det slutförhör han eventuellt kan finna behövligt.
    Är muntligheten mycket strängt genomförd i processordningen, såsom t. ex. i England, får naturligtvis intet vittnesintyg företes. Där reder man sig i stället på följande sätt: Den advokat, som inkallat vittnet, har med honom ytterst noga genomgått saken i de delar, som skola beröras i förhöret. Hans inledande examination består sedan i en serie frågor, på vilka vittnet i regel endast har att svara yes eller no, eventuellt att nämna ett datum eller något mycket enkelt faktum. Advokaten vet alltid vad svaret kommer att bli. När denna enkla procedur genomgåtts på en halvtimme eller en timme, har man i realiteten företett ett vittnesintyg. Därefter vidtager det egentliga förhöret, motpartens crossexamination, som kan taga timmar, ja dagar. Blir vittnet härunder shaked slutar den första advokaten med en reexamination för att om möjligt reparera situationen.
    Av vad jag ovan sagt framgår att enligt min erfarenhet en viss, ofta en grundlig förberedelse av vittnesmål är både oundviklig och nyttig. Lika klart är emellertid, att den kan missbrukas till suggestion så väl före som under förhöret. Förberedda vittnesförhör ge sällan den fulla och osminkade sanningen, men det gör än mindre oförberedda förhör, särskilt om de ledas av en person, som inte på förhand vet vad vittnet har att säga. Man får räkna med mänskliga svagheter och söka eliminera dem, men inte genom att utarma hela proceduren till skada för sanningssökandet.
    En sak är emellertid tydlig, spontaneiteten går i väsentlig mån förlorad för domstolen. Den får avnjutas och utnyttjas av advokaterna, som stå ett steg närmare det liv som skall reproduceras i rättegången. Det är beklagligt och väcker som rimligt är domarens missnöje och misstro, men det är praktiskt taget oundvikligt. Förresten kan jag tyvärr meddela, att även den spontaneitet, som bjudes advokaterna, är mycket relativ.
    Efter denna bekännelse vill jag sluta med att ännu en gång på det kraftigaste framhålla, att det i rättskipningen som i livet endast finnas relativa värden, relativa sanningar. Domare som advokater ha den svåra, ansvarsfulla men intressanta uppgiften att lära sig handskas med dessa relativa värden, så att man når det relativt bästa resultatet.