DET BESLUTANDE ORGANET I LÖSDRIVARMÅL.
AV
PRESIDENTEN K. SCHLYTER.
Samhällets kamp mot lösdriveriföreteelsen har i allmänhet i europeisk rätt lösts på det sätt, att lösdriveriet kriminaliserats. Härigenom har det utan vidare kommit på domstols lott att fatta beslut om frihetsberövande såsom samhällelig reaktion mot de grövre formerna av lösdriveri. I en tidigare artikel i SvJT (1931 s. 322) hava de argument belysts vilka i de till 1930 och 1931 års riksdagar överlämnade, från socialdepartementet utgångna propositionerna i ämnet anförts mot domstolarnas övertagande av uppgiften att vara beslutande organ i lösdrivarmål. Efter riksdagens avslag å de nämnda propositionerna har frågan om en revision av 1885 års lösdrivarlag legat nere tills den nu — tills vidare med undantag för åtgärder mot prostitutionen — återupptagits inom justitiedepartementet i samband med frågan om en särskild straffrättslig skyddsåtgärd mot brottslingar av lösdrivartyp, närmast med förebild i den danska strafflagens Arbejdshus.
Utredningen i sistnämnda fråga har lett till ett ännu ej publicerat lagutkast, enligt vilket vissa recidiverande brottslingar (jämte vissa förstagångsförbrytare) skulle kunna dömas till intagande i en anstalt för fostran till arbete, när det finge antagas att deras brottslighet huvudsakligen vore utslag av eller stode i samband med deras böjelse för ett lättjefullt eller oordnat levnadssätt samt det med hänsyn till sålunda och eljest föreliggande förhållanden funnes lämpligare att intaga vederbörande i arbetsanstalt än att döma honom till vanligt frihetsstraff. I arbetsanstalten skulle den där intagne kunna kvarhållas under en relativt obestämd tidslängd, därvid allt efter de olika fallens beskaffenhet borde fastställas en minimitid av ett eller två år och
en maximitid av resp. två eller fyra år, med möjlighet i båda fallen till förlängning med ett år, beroende på resultatet av den dömdes utskrivning på prov. Det har varit tänkt att dom å dylik arbetsanstalt även skulle kunna meddelas villkorligt på sådant sätt, att med domens verkställighet skulle anstå under villkor att den dömde skötte visst erbjudet arbete eller inginge å arbetshem eller särskild anstalt för erhållande av vård (t. ex. alkoholistanstalt). Arbetshemmen, vilka äro avsedda att innebära en lindrigare form av frihetsberövning än arbetsanstalten, skullei princip inrättas av staten; men även av landsting eller primärkommun, förening eller stiftelse inrättat arbetshem skulle kunna av K. M:t godkännas som sådant. Såväl å arbetsanstalterna som å arbetshemmen skulle de där intagna sysselsättas med arbete som för var och en funnes lämpligast för hans fostran till ett arbetsamt och ordentligt liv och för tryggande av hans utkomst efter utskrivning från hemmet eller anstalten. Olika anstalter skulle inrättas för grövre och för lindrigare fall. Arbetshemmen skulle differentieras efter de intagnas ålder, anlag, arbetsförmåga och föregående brottslighet, över huvud efter deras mottaglighet för arbetsfostran. Den å arbetshem intagne skulle kunna kvarhållas där viss maximitid, förslagsvis två år, vilken tid skulle kunna utsträckas med ytterligare ett år, om någon som utskrivits på prov under prövotiden vanskött sig så att han måst återhämtas; någon minimitid för kvarhållandet å arbetshem har ej ifrågasatts.
Att det måste vara domstol som ådömer den arbetsskygge brottslingen arbetsanstalt ligger i sakens natur. Den nya skyddsåtgärden ställes i detta avseende vid sidan om de förut befintliga åtgärderna tvångsuppfostran, ungdomsfängelse (nominellt ett frihetsstraff), förvaring och internering i säkerhetsanstalt. Däremot bör domstolen icke direkt döma till arbetshem, för att detta icke skall få samma tvångskaraktär som arbetsanstalten. Arbetshemmen böra mera betraktas som en av det allmänna anordnad arbetsmöjlighet, avsedd för de fall då den villkorligt dömde behöver stå under strängare övervakning än som lämpligen kan anordnas vid arbete hos enskild arbetsgivare. De böra därför differentieras icke allenast med hänsyn till de där intagnas olika kynne utan även med hänsyn till arbetets art: jordbruk, skogsdrift, olika slag av hantverk och industri. Medan
arbetsanstalterna sortera under fångvårdsstyrelsen, torde arbetshemmen böra stå under socialstyrelsens uppsikt. Utskrivning — på prov eller definitiv — bör i fråga om arbetshemmen beslutas av dessas styrelse, i fråga om arbetsanstalterna av en särskildnämnd av samma konstruktion som interneringsnämnden, alltså under ordförandeskap av en domare. Möjligheten till utskrivning prövas med regelbundna mellanrum, beträffande arbetshemmen var tredje månad räknat från intagandet, beträffande arbetsanstalterna inom vissa tider räknat från minimitidens utgång: var tredje månad när minimitiden är ett år och var sjätte månad när den är två år.
I samband med frågan om denna särskilda skyddsåtgärd, arbetsanstalt, avsedd för bekämpande av vad Thyrén kallade »brottslighet på grund av lättjefullhet», har som sagt frågan om åtgärder mot lösdriveriet såsom sådant återupptagits till utredning. Det har därvid, vad angår det frihetsberövande som utgör den allvarligaste samhällsreaktionen mot lösdrivarna, icke funnits anledning att upprätthålla någon principiell skillnad mellan detta och den arbetsanstalt i vilken lättjefulla brottslingar skola hållas till arbete. När den arbetsskygge nått det stadium av asocialitet att ett allvarligt frihetsberövande ifrågakommer som skyddsåtgärd, är det vanligen beroende på en slump, om ingripandet mot honom grundar sig på ett begånget brott eller på enbart lösdriveri. Arbetstvånget måste i båda fallen gestaltas lika: det måste utmärkas av en viss obestämdhet i tiden; frigivningen på prov blir en väsentlig beståndsdel i anordningen, liksom den därpå följande övervakningen med återhämtande såsom sanktion vid återfall eller tredska. Även på det lindrigare stadiet är en tämligen likartad behandling av lösdrivarna och de lättjefulla brottslingarna att rekommendera: innan man tillgriper tvångsarbetsanstalten bör försök göras att tillrättaföra lösdrivaren genom arbetsanskaffning och eventuellt intagande på arbetshem. Kriminaliseras lösdriveriet, såsom i utlandet i allmänhet skett, kommer man automatiskt över till samma förfarande med lösdrivare som med andra lättjefulla brottslingar. Men även om man vidhåller det svenska betraktelsesättet av lösdriveriet såsom en företeelse mot vilken straff i egentlig mening ej bör ifrågakomma, utan vilken snarare, i likhet med alkoholismen, bör bekämpas genom hjälpåt-
gärder och kurativa föranstaltningar, blir den slutliga behandlingen av lösdrivare och av lättjefulla brottslingar densamma, i den mån man finner samhällets skyddsintresse gentemot dessa senare bättre tillgodosett genom arbetsfostrande åtgärder än genom straff.
En följd av detta betraktelsesätt blir, i ett straffsystem som räknar med arbetsanstalten som straffrättslig skyddsåtgärd, att det statsorgan som skall fatta beslut om lösdrivares intagande på arbetsanstalt giver sig självt: det kan icke tänkas bli någon annan institution än den samma som har att förordna om de lättjefulla förbrytarnas intagande å arbetsanstalt, alltså domstolen. De skäl som tidigare kunnat anföras till förmån för länsstyrelserna eller för särskilt organiserade specialdomstolar med länen som domkretsar förfalla, sedan en alldeles likartad uppgift beträffande kriminella lösdrivare lagts på de allmänna domstolarna.
Det har sitt intresse att jämföra detta resultat med gällande ordning för tvångsarbetes ådömande i lösdrivarmål i våra nordiska grannländer.
Det land som stått vårt eget närmast i fråga om lösdrivarmålens handläggning har varit Finland, där lösdriveriet även eftertillkomsten av 1936 års nya lag i ämnet icke är kriminaliseratoch där administrativ myndighet fortfarande är beslutande organ. Enligt den nya lagen, som trätt i kraft den 1 januari 1937, handläggas lösdrivarärendena i första hand av en kommunalvårdnämnd, vilken, utöver vidtagandet av hjälpåtgärder, har att ställa vederbörande under övervakning, medan på landshövdingen ankommer att, efter framställning av vårdnämnden eller polischefen i orten, antingen förordna om vederbörandes intagande i arbetsanstalt — en lindrigare form av frihetsberövning, jämförlig med det intagande i arbetshem varom ovan talats — eller ock döma honom till tvångsarbete, motsvarande vad ovan betecknats såsom intagande i arbetsanstalt. För båda interneringsformerna gäller att interneringstiden är obestämd inom viss minimi- och viss maximitid. I vissa fall kan tvångsarbetet utsträckas på obestämd tid framåt.
I en av sekreteraren hos vårdnämnden i Helsingfors jur. kand. AARRE SIMONEN till det nordiska kriminalistmötet i Helsingfors den 20 augusti 1937 utarbetad uppsats gjordes gällande, att en-
ligt den nya lagen de administrativa myndigheterna skulle äga befogenhet, hittills icke tillräckligt beaktad, att, sedan brottslingar som fylla kriterierna för det nya lösdrivarbegreppet utstått sitt straff, förpassa dem såsom lösdrivare till arbetsanstalter eller tvångsarbete.1
En anordning liknande den sålunda av Simonen rekommenderade gäller enligt uttrycklig lag i Danmark. Enligt den danska strafflagen av 1930, vilken trädde i kraft den 1 januari 1933 och vilken såsom brott straffar både lösdriveri och bettleri, kunna brottslingar av vissa angivna typer, bl. a. sådana vilkas brottslighet kan betraktas som utslag av »Hang til Lediggang og uordnet Levevis» för vissa brott av domstol dömas till »Arbejdshus» på obestämd tid inom en minimi- och en maximigräns (lägst ett, högst fem år). Oberoende av denna reglering i strafflagen av behandlingen av lösdrivarklientelet och till synes utan inre samband med denna reglering tillkom den i Danmarks stora socialreform ingående Lov om offentlig Forsorg av den 20 maj 1933, som trädde i kraft den 1 oktober s. å. och som bl. a. också innehåller bestämmelser om behandling av lösdrivare. Enligt lagens 318 och 319 §§ äger amtmannen, när strafftiden utgår för en till fängelse dömd lösdrivare eller bettlare, avgöra huruvida han skall anbringas i arbete under vissa friare förhållanden eller intagas i tvångsarbetsanstalt, där han får kvarhållas i högst två år. Utan samband med någon lagföring inför domstol äger amtmannen enligt 321 § en liknande befogenhet beträffande »erhvervs- og subsistensløse». I København och Frederiksberg träffas avgörandet av vederbörande kommunalbestyrelse med klagorätt till amtmannen och från honom till socialministern. Under de första åren av de båda lagarnas tillämpning synes det ofta hava berott på en ren tillfällighet om vederbörande lösdrivar eådömdes arbetshus eller blott fängelsestraff med därpå följande administrativt anbringande i arbetsanstalt.2
Den »dubbelspårighet» som sålunda kommit till uttryck ifråga om behandlingen av lösdrivare enligt den danska socialreformen synes icke förtjänt av efterföljd. Om ett kortvarigt fängelsestraff plus efterföljande, av administrativ myndighet be-
slutat tvångsarbete på högst två år skall betraktas såsom en mildare reaktion än av domstol ådömt arbetshus som möjliggör kvarhållande intill 5 år, synes det vara ändamålsenligare att låta domstolen verkställa hela undersökningen och träffa ett val mellan en mildare och en strängare form av arbetsanstalt med olika maximitider. Alldeles särskilt meningslöst synes det också vara att en lösdrivare först skall tillbringa viss tid i fängelse och därefter överflyttas till arbetsanstalten. Liknande invändningar kunna göras mot den av Simonen förordade tillämpningen avfinska lösdrivarlagen på de för brott straffade lösdrivarna.
Enligt den norska lösgjengerloven av 1900, vilken undergått en genomgripande revision 1918, är lösdriveriet kriminaliserat och det är domstolarna som träffa avgörandet om frihetsberövande. Detta kan bestå dels i frihetsstraff på bestämd tid, dels i tvångsarbete på obestämd tid inom vissa maximigränser, växlande för olika fall. Straffmaximum är tre månaders fängelse, men på yrkande av åtalsmyndigheten kan domstolen berättiga denna att härutöver tillgripa tvångsarbete. Anbringas den dömde i tvångsarbetsanstalt, kan åtalsmyndigheten i vissa fall bestämma att fängelsestraffet skall bortfalla. Uppskjutes verkställandet av tvångsarbetet, kan åtalsmyndigheten förbinda ett dylikt uppskov med bestämda villkor för att den dömde skall få på prov behålla friheten, t. ex. om antagande av arbete pålandet eller om ställande under övervakning.1
Även om Norge sålunda icke har s. k. dubbelspårighet i den mening att administrationen äger en av domstolarna oberoende bestämmanderätt över lösdrivarnas frihet, ligger i möjligheten att samtidigt döma till frihetsstraff och bemyndiga administrativt organ att omhändertaga den dömde i tvångsarbetsanstalt en dubbelhet i formerna för frihetsberövandet, som icke synes motiverad av förhållandenas natur och vilken icke kan anses innebära någon fördel framför den ovan för en svensk reform på området förordade enspårigheten i detta avseende.
Vida mera svårlöst än frågan om det beslutande organet, när det gäller det allvarliga frihetsberövande som arbetsanstalten innebär, är frågan om lämpligt organ för beslutande om de lindrigare
formerna för ingripande mot lösdrivarna. Även om de rena hjälpåtgärderna: anskaffandet av arbete i enskild tjänst, hjälp till omhändertagande genom anhöriga, erbjudande av frivilligt ingående å arbetshem m. m., kunna överlämnas åt de existerande kommunala hjälporganen — inom den nu pågående utredningen föreslås i detta avseende fattigvårdsstyrelserna — så torde icke åt dem kunna anförtros att utan vidare fatta beslut om de lindrigare tvångsåtgärdernas tillämpning, i den mån de innebära frihetsberövning. Det är främst frågan om intagande på arbetshem som i detta avseende är av intresse. Arbetshemmet har beträffande den icke för brott lagförde lösdrivaren samma uppgift som beträffande den lättjefulle förbrytare vilken genom villkorlig dom erhåller förmånen att få ingå å arbetshem i stället för att bli intagen i arbetsanstalt: det utgör en form för statlig arbetshjälp när placering i enskild tjänst icke lämpar sig och det innebär en organiserad arbetsfostran för den ännu icke förhärdade arbetsskygge. Beträffande formen för anvisning av denna arbetshjälp har man tänkt sig en viss skillnad mellan de kriminella och de icke kriminella fallen. I fråga om den lösdrivare som icke står tilltalad för brott har det ansetts mindre lämpligt att använda villkorlig dom på arbetsanstalt för att såsom villkor för anstånd med domens verkställighet stipulera ingående på arbetshem. En dylik dom å arbetsanstalt, låt vara villkorlig, har ansetts utgöra en för allvarlig reaktion i de lindrigare fallen av lösdriveri. Dessa överväganden hava föranlett att man sökt efter en form för att kunna taga domstolensrutin i anspråk för fastställande av att man hade med en lösdrivare att göra mot vilken tvångsåtgärder vore berättigade, alltså för fallets subsumerande under lagens rekvisit, medan man åt det kommunala hjälporganet överlät att pröva vid vilken tidpunkt intagande å arbetshem vore påkallat. Man har därvid undersökt möjligheten av frågans lösning efter följande linjer.
Det primära organet för prövning av frågan om åtgärder beträffande lösdrivare som icke tilltalas för begånget brott är fattigvårdsstyrelsen i orten. För denna har polismyndigheten att anmäla fall av lösdriveri. Polismyndigheten har också att verkställa erforderlig utredning. Den kan sägas vara åtalsmyndighet inför fattigvårdsstyrelsen. Anhålles lösdrivaren, inställes han inför fattigvårdsstyrelsen; annars kallas han till inställelse. Styrelsen har i främsta rummet att tillse huruvida lösdrivaren kan
låta sig tillrättaföras genom lämpliga hjälpåtgärder. En mycket stor vikt lägges härvid på arbetsanskaffning. Kan styrelsen icke själv erbjuda vederbörande lämpligt arbete, har den att sätta sig i förbindelse med andra offentliga och enskilda institutioner med uppgift att förmedla arbetsanställning. Det är avsett att organisera en effektiv arbetsförmedling över hela landet för all den så att säga sekunda arbetskraft som icke lämpar sig för den nuvarande offentliga arbetsförmedlingen: lösdrivare, alkoholister, villkorligt dömda, villkorligt och slutligt frigivna m. fl. Det är redan nämnt att bland hjälpåtgärderna även ingår erbjudande att frivilligt ingå på arbetshem, när annat lämpligt arbete icke finnes att tillgå. I särskilt lindriga fall bör styrelsen kunna låta bero vid en allvarlig maning till vederbörande att föra ett ordentligt liv och en erinran om de påföljder som annars kunna inträda. Beslutar styrelsen hjälpåtgärd, skall vederbörande i allmänhet ställas under övervakning viss tid, förslagsvis högst ett år. Härunder visad tredska medför risk för allvarligare ingripande. I sådant fall liksom när fattigvårdsstyrelse finner att hjälpåtgärd icke är tillfyllest för vederbörandes tillrättaförande, återstår för styrelsen intet annat än att hos åklagaren göra framställning om talans utförande vid domstol. Sådan talan bör alltefter fallens art kunna gå ut på åtgärder av mera eller mindre ingripande natur, i de lindrigare fallen ett skärpt övervakningssystem i förbindelse med arbetsföreläggande m. m., i de allvarligare fallen ådömande av arbetsanstalt.
I de lindrigare fallen, då ådömande av arbetsanstalt alltså ej ifrågakommer, har domstolen först och främst att pröva om lösdriveri i lagens mening föreligger, men därjämte också huruvida icke vederbörande skulle stå att rätta genom de hjälpåtgärder som fattigvårdsstyrelsen ägt vidtaga. Domstolen kommer därigenom att erbjuda en viktig kontroll över att de myndighetersom i första hand få att göra med lösdrivarna allvarligt gå inför de hjälpande åtgärderna. Avvisas åklagarens talan på den grund att domstolen finner ytterligare hjälpåtgärd böra försökas, går ärendet åter till fattigvårdsstyrelsen för sådan åtgärds vidtagande. Finner domstolen återigen att erbjudande av hjälpåtgärd från fattigvårdsstyrelsens sida ej kan antagas leda till den tilltalades tillrättaförande eller att denne visat tredska att efterkomma bestämmelser som gälla vid en av fattigvårdsstyrelsen i samband med vidtagen hjälpåtgärd anordnad övervakning, har
det ifrågasatts att domstolen skulle konstatera detta genom att döma den tilltalade till varning, varefter åt fattigvårdsstyrelsen skulle överlåtas att besluta om skärpta övervakningsåtgärder och eventuellt intagande på arbetshem. En annan och måhända lämpligare anordning vore att domstolen själv dömde till den skärpta övervakningen, förslagsvis på högst två år, i förbindelse med arbetsföreläggande eller föreskrifter rörande uppehållsort eller annat. Den av domstolen utsedde övervakaren finge härefter till uppgift att, om den övervakade vägrade mottaga erbjudet arbete — vari även kunde ingå erbjudande om frivilligt ingående å arbetshem — eller eljest visade tredska vid övervakningen, hos fattigvårdsstyrelsen göra framställning om hans intagande å arbetshem. Om själva övervakningen icke räckte längre än två år efter domstolens lagakraftvunna beslut i saken, borde icke heller fattigvårdsstyrelsen på grundval av detta beslut kunna förordna om vederbörandes intagande å arbetshem sedan två år förflutit från det han av domstolen ställdes under övervakning. Återfaller vederbörande i lösdriveri efter övervakningstidens utgång, blir det alltså att börja proceduren på nytt med försök till hjälpåtgärd och eventuellt åtal inför domstol för ådömande av ny övervakning. Vid tredska under vistelse å arbetshem eller vid återfall efter frigivning därifrån inträder åter den allvarligare påföljden, domstols ådömande av arbetsanstalt.
Ett förslag till ny lösdrivarlagstiftning vilket i fråga om det beslutande organet följer de linjer som ovan skisserats, har den fördelen framför 1930 och 1931 års propositioner, att några nya myndigheter icke införas utan man begagnar redan existerande organ. De nämnda propositionerna ledo i detta avseende av en obestridlig överorganisation. I någon mån sammanhängde detta otvivelaktigt därmed att man med varandra sammankopplat två frågor, vilka torde vinna på att behandlas var för sig: frågorna om behandling av lösdrivare (vagabonder och bettlare m. fl.) och om behandling av prostituerade. Man kan icke undgå intrycket att inrättandet av särskilda skyddsnämnder i alla Sveriges kommuner, såsom föreslogs både 1930 och 1931, icke skulle ha ifrågakommit, om man blott haft med lösdrivare av den vanliga, manliga typen att göra. Och de specialdomstolar med länen som jurisdiktionsområden vilka föreslogos i 1931 års proposition såsom organ i andra instans under namn av skyddskollegium, fin-
na icke heller en tillfyllestgörande motivering i omsorgen blottom de manliga lösdrivarna.
Mera fruktbart än att sammanföra behandlingen av lösdrivare och prostituerade till ett enhetligt legislativt problem har det visat sig vara att samtidigt till behandling upptaga frågan om åtgärder mot kriminella arbetsskygga och mot sådana arbetsskygga vilka enbart beträtts med lösdriveri. På denna väg kommer man, såsom ovan redan framhållits, till domstolen såsom det självfallna beslutande organet i de allvarligare fallen i stället för 1930 års länsstyrelser och 1931 års skyddskollegier. Att Finland som har den senast genomförda lagstiftningen på området icke övergått till domstolsbehandling synes icke hava berott påprincipiella skäl utan därpå att de finska underdomstolarna på landet, häradsrätterna, med nuvarande rättegångsordning ofta äro mycket svårtillgängliga, medan lösdrivarmålen, i vilka de tilltalade ofta sitta anhållna eller häktade, kräva snabb handläggning.
Beträffande det s. k. organet i första instans undgå givetvis fattigvårdsstyrelserna icke kritik även med de begränsade uppgifter de erhållit efter det ovan skisserade förslaget. För ett organ med starkare sammansättning hade en utvidgad kompetens möjligen kunnat ifrågakomma. Särskilt har det ifrågasatts att beslutom intagande å arbetshem borde kunna fattas beträffande lösdrivare utan medverkan av domstol, då frihetsberövandet härvida träder tillbaka för det hjälpande och understödjande i åtgärden. Om man ur denna synpunkt jämför fattigvårdsstyrelserna med de föregående förslagens skyddsnämnder, torde man emellertid finna, att även om dessa i viss mån kunde betraktas såsom effektivare än fattigvårdsstyrelserna på grund av den obligatoriska medverkan i dem av representanter för polismyndigheten, så gjorde å andra sidan just detta förhållande dem mindre ägnade att besluta om medborgares frihet. Även förutsatt den största objektivitet och humanitet hos polismyndigheterna, ha dock dessa myndigheter ett så prononcerat intresse av de arbetsskygga elementens omhändertagande från det allmännas sida, att de icke samtidigt kunna fungera som den lämpligaste tillvaratagaren av individens intresse av frihet när detta kommer i kollision med det nämnda samhällsintresset. Man kommer därför till sist till det resultat, att vare sig man förstärker organet i första instans eller icke, det blir nödvändigt att anlita domstol för att pröva förhan-
denvaron av förutsättningarna för frihetsberövande även av den lindrigare arten.
Även med de begränsade uppgifter som sålunda återstå för fattigvårdsstyrelsen såsom beslutande organ i första instans, låter emellertid den invändning tänka sig att en institution förstärkt med en representant för polismyndigheten skulle varit att föredraga. Härvid är dock att märka att i fråga om de egentliga lösdrivarna, alltså bortsett från de prostituerade, polismyndighetens möjlighet att fullgöra sin klara och obestridda uppgift att skydda samhället mot ifrågavarande element snarast skulle kunna anses försvagad genom sammankopplingen med en majoritet av representanter för hjälpverksamheten. Det var nog också avsikten med skyddsnämndernas inrättande, såvitt angick de prostituerade, att finna ett lämpligare organ än polisen att i första hand taga befattning med dessa. Såvitt angå de egentliga lösdrivarna synes däremot ändamålsenligast att vardera samhällsuppgiften, hjälpverksamheten för deras tillrättaförande och den allmänna ordningens upprätthållande, lägges i händerna på olika organ, så att polisen får behålla sin uppgift obeskuren, samtidigt med att hjälpverksamheten omhändertages av ett kommunalt förtroendeorgan med uteslutande denna uppgift.
Om det härefter invändes att de nuvarande fattigvårdsstyrelserna på ett och annat håll med hänsyn till sin sammansättning icke skulle vara vuxna uppgiften att omhändertaga de besvärliga lösdrivarelementen, så torde härtill böra svaras, att om denna nya uppgift lägges på styrelsen eller på en särskild nämnd, det i båda fallen är de väljande korporationernas sak att tillse att för uppgiften kompetenta personer insättas i den beslutande institutionen. En misströstan härom skulle innebära en misströstan om hela den lokala självstyrelsens funktionsduglighet.
Då samhällets ingripande mot de prostituerade tidigare ansetts böra regleras i samband med lösdriverilagstiftningen, torde till sist med några ord böra beröras frågan om lämpliga beslutande organ i fråga om de åtgärder som kunna ifrågakomma mot nämnda arbetsskygga samhällselement.
Det synes numera råda en tämligen stor enighet därom, att även om den s. k. helyrkesprostitutionen i viss mån kan betecknas såsom de arbetsskygga kvinnornas naturliga livsföring, man icke utan vidare kan eller bör göra reglerna för bekämpandet
av lösdriveriet i egentlig mening tillämpliga på prostitutionsföreteelsen. Detta bör vara klart redan på grund av att det icke ligger inom det möjligas område att med repressiva åtgärder ingripa mot alla kända eller lätt utrönta fall, då någon vanemässigt och såsom ett medel för sin utkomst utbjuder sig till könsumgänge i tillfälliga förbindelser utan att därbredvid hava något regelbundet arbete som bereder henne annan inkomst. Det är emellertid uppenbart att samhället ur synpunkten av den allmänna ordningens upprätthållande icke kan tolerera att de prostituerade vid exploaterandet av sin förvärvskälla åstadkomma förargelse på allmän plats genom det sätt varpå de utbjuda sig till otukt eller att de genom sitt leverne verka grovt störande för närboende eller andra eller till otukt förleda ungdom. Till i huvudsak dessa fall torde samhällets ingripande böra begränsas i fråga om till myndig ålder komna prostituerade. Här bortses alltså från den uppfostringsplikt som åligger samhället beträffande ungdomen och som i Sverige beaktats på det sätt att bekämpandet av all prostitution av personer under 21 år faller under barnavårdsmyndigheternas kompetens. En särställning i viss mån jämförlig med de ungdomliga prostituerades intaga de sinnesslöa och eljest efterblivna. Även frågan om samhällets ingripande beträffande dessa faller utom ramen för denna uppsats.
Beträffande de till myndig ålder komna prostituerade vilka härefter återstå har det i vårt land ofta framhållits såsom en eftersträvansvärd reform att helt enkelt straffbelägga sådana gärningar av dem som kränka allmän ordning. Deras förseelser skulle sålunda i lindrigare fall beläggas med böter, i grövre fall med fängelse, och domstolen bleve det organ på vilket fallens bedömande skulle ankomma.
Verkningarna av en sådan ordning kan studeras i länder som kriminaliserat de med prostitutionen sammanhängande förseelserna. Danmark ligger oss i detta avseende bekvämt till. Här är man ingalunda nöjd med rådande ordning, och den synes icke ägnad att tagas till förebild.
De som begå förseelser av ifrågavarande art äro i allmänhetde djupast sjunkna av de prostituerade, och de äro föga mottagliga för de obetydliga straff, böter och kortare fängelsestraff, som kunna ifrågakomma. Böter äro dessutom olämpliga redan ur den synpunkt att de bötfällda äro hänvisade till att genomökad prostitution intjäna medlen för böternas betalning. I de
lindrigare fallen synes därför en allvarlig maning och varning från en auktoritativ myndighet vara att föredraga.
När man söker efter ett första organ lämpligt att taga handom dem som begå prostitutionsförseelser, rikta sig blickarna på det organ som redan förvärvat sakkunskap rörande behandlingen av de minderåriga prostituerade, barnavårdsnämnderna. Dessa äro med hänsyn till det material varmed de hittills arbetat inställda på att efter bästa förmåga söka hjälpa sina klienter. De borde lämpligen, när de få med vuxna prostituerade att göra, fungera under en annan benämning, t. ex. skyddsnämnd. På dylika nämnder borde ankomma, till en början att genom anordnande av psykiatrisk undersökning utskilja de sinnesslöa och efterblivna till särbehandling, därefter att genom maning och varning söka inverka på dem som icke på grund av upprepade recidiv kräva ett allvarligare ingripande, samt slutligen att genom ställande under övervakning i samband med arbetsanskaffning eller annan hjälpåtgärd söka verka för en förändrad livsföring av de recidiverande.
Såsom sista utväg finge anlitas intagande å arbetshem eller asyl av sådana som icke genom de lindrigare åtgärderna låta sig rätta. Men härtill bör skyddsnämndernas kompetens icke sträcka sig, med mindre de i någon form erhållit domstols bemyndigande. Arbetsanstalt i betydelsen av allvarligare frihetsberövande skyddsåtgärd torde beträffande prostituerade icke böra ifrågakomma i andra fall än då de gjort sig skyldiga till brott under sådana förhållanden att de av domstol kunna ådömas arbetsanstalt i stället för frihetsstraff.
Polisen skulle efter detta program beträffande de prostituerade få en mera undanskjuten uppgift än i fråga om de egentliga lösdrivarna. Endast skyddsnämnderna skulle äga draga prostitutionsförseelserna inför domstol, i den mån de icke falla under strafflagen. Korrektivet mot bristande nit hos en skyddsnämnd finge sökas i det administrativa besvärsförfarandet.