EN RESNINGSFRÅGA.

 

AV

 

JUSTITIERÅDET BIRGER WEDBERG.

 

BROOMÉ påpekar i Allmänna Civilprocessen (1882 s. 301—302) att 31:3 RB efter sin avfattning icke äger tillämpning å domar fällda av KM:t. På goda grunder synes man likaså kunna hävda att lagstiftaren vid §:ns utformning ej haft sin uppmärksamhet riktad på domar i brottmål. Att för en sådan mening åberopa uttrycket »saken» i p. 1 (jfr 3: 4 RB: »där må brottmålet följa saken åt») kan måhända förefalla oberättigat. Men föreskrifterna i p. 2 om fullgörande av dom enligt 30: 18 RB (som blott gällde tvistemål) och om edgång äro uppenbarligen givna utan tanke på brottmål.
    Man kunde alltså vilja våga det påståendet att 1734 års lag lämnat helt och hållet i Konungens skön, om och under vilka förutsättningar resning får ske i brottmål. Såvitt angår resning till svarandens förmån har i lagstiftningen ej något inträffat som är ägnat att rubba lagbokens ståndpunkt.1 Annorlunda kanske i fråga om resning till svarandens nackdel, ett ämne som genom det tillägg 17:32 RB erhöll genom k. f. d. 20 jan. 1779 kommit att tillhöra de mera omstridda i vår straffprocessrätt.
    Tillägget, som är skrivet i den gustavianska tidens vaga, ordrika och hållningslösa lagstil, kan korteligen sägas innebära att HovR äger till svarandens nackdel åter upptaga avdömda brottmål med undantag för tre kategorier av mål nämligen: a) mål där penningeböter äga rum, b) mål vari svaranden dömts till straff som sedermera blivit verkställt, och c) mål om statsbrott.
    Om förhållandet mellan HovR:s befogenhet enligt 17:32 och HD:s makt att bevilja resning har framställts tre olika åsikter. Det har sagts att återupptagande av brottmål till svarandens nackdel kan medges

 

    1 En av det tidigare 1800-talets mest ansedda domare, POPPIUS, förfäktade den meningen att varken 31:2 eller 31:3 avser ansökning av svarande i brottmål; se mitt arb. Gabriel Poppius s. 86 f.

EN RESNINGSFRÅGA. 803    1. blott enligt reglerna i 17:32, således blott av HovR, ej av HD (AFZELIUS);
    2. även av HD, men blott i de fall där medgivande kan ges också av HovR, således aldrig i de tre undantagsfallen;
    3. även av HD, och det också i de tre undantagsfallen (TRYGGER).
    Skälen för de olika åsikterna skola ej här diskuteras. Blott enerinran må göras. Vid behandlingen i FK år 1902 av KM:ts förslag till ändrad lydelse av hela 31 kap. yttrade TRYGGER:» 32 § i 17 kap. handlar visst icke om en inskränkning i Konungens rätt att bevilja resning, utan denna § handlar om ett upphävande av rättskraften i vissa brottmål.» Häremot har anmärkts av GEMMEL (Om ställande under framtiden s. 41): »Som om icke detta skulle vara samma sak, fastän sett från olika synpunkter. »Det är emellertid påtagligt att Gemmel här missförstår Trygger. Då denne talar om »ett upphävande av rättskraften», menar han utan tvivel att 17:32 för vissa fall upphäver regeln att utslag kunna vinna laga kraft, icke att HovR skulle äga upphäva den laga kraft som åkommit ett utslag.
    Min avsikt är blott att undersöka, om HD i rättsfall1 kan anses ha skänkt någon av de tre åsikterna sitt gillande.
    Från åren 1841—1843 har jag mig bekanta tre rättsfall, ett för varje år, alla lika därutinnan att de gälla återupptagande av mål vari för tjuvnad dömts till straff som även blivit verkställt.
    1841. Sven Svensson Strand dömdes, under falskt namn, av Aspelands HR för första resan tjuvnad till straff som blev verkställt. Sedermera befanns att han förut under sitt rätta namn dömts och undergått bestraffning för andra resan, och KB hemställde hos Göta HovR om tillämpning å sista brottet av 40:3 MB (återfall). HovR:n skrev till KM:t och androg: Vid jämförelse av 2 och 3 mom. i 17:32 synes att den, som i tjuvnadsmål blivit fälld till mindre straff än vederbort, ej i något fall bör, då nya skäl yppa sig, njuta en så beskaffad befrielse från det högre ansvaret till godo. Likväl finnes icke stadgat huru förhållas bör, om det ådömda straffet redan är undergånget då de nya skälen tillkomma. HovR:n hemställde om den icke, utan hinder därav att Strand redan undergått det sist ådömda straffet, må äga att målet åter upptaga och enligt lag och beskaffenhet avgöra. — HD beslöt det svar att HovR:n ägde att med ärendet lagligen förfara (19/7).
    HovR:n har här uppenbarligen resonerat så: Då 2 p. i 17:32 uttryckligen undantar »tjuvnader» från de mål, i vilka den till-

 

    1 Jag bortser alltså helt från alla uttalanden i samband med frågor de lege ferenda, likaså från JO:s ämbetsberättelse 1884 s. 38 f.

804 BIRGER WEDBERG.talade äger njuta sin en gång vunna befrielse till godo, följer härav att tjuvnadsmål måste kunna återupptagas även i det fall, att i målet ådömt straff blivit verkställt. Men då, å andra sidan, i dylikt fall HovR icke äger återupptaga målet (jfr 3 p.: »dock ej verkställt straff»), måste det ankomma å KM:t att härom förordna. Och om KM:t vill låta målet leva upp på nytt, bör KM:t ej vara tvungen att förvisa det till den rätt som sist dömt däri (31:3, här Aspelands HR), utan bör kunna låta målet upptagas av HovR:n.
    Uppenbart är också att i HD:s svar låg såväl att HovR:n icke omedelbart på grund av lag ägde upptaga målet som ock att HovR:n ej bemyndigades därtill av HD. Men varför HD icke gav sådant bemyndigande kan ej av svaret ses (jfr emellertid noten här nedan).
    1842. Sedan pigan Anna Lisa Brattberg undergått bestraffning för första resan stöld jämlikt Svea HovR:s utslag d. 20 dec. 1838, anmältes hos HovR:n av Styrelsen för fängelserna och arbetsinrättningarna i riket att hon förut under annat namn undergått straff för tredje resan. HovR:n anförde hos KM:t: Då Anna Lisa redan till alla delar undergått den henne ådömda bestraffning, kunde HovR:n icke i följd av de nu uppkomna nya skäl och omständigheter omedelbarligen vidtaga sådan åtgärd som med 17:32 instämde. HovR:n hemställde om icke HovR:n, utan hinder av den laga kraft som åkommit dess utslag och av den därå följda verkställighet, kunde äga att målet åter upptaga och enligt lag och beskaffenheten ytterligare pröva.
    HD:s flesta ledamöter (Themptander, Bredberg, Nyblæus, Backman, C. Sparre, G. A. Sparre) funno icke skäl att till denna hemställan lämna bifall, men jr Stråle biföll den (24/10 1842).
    Att åsikt 3 här omfattats icke blott av Stråle utan även av pluraliteten torde vara otvivelaktigt.1
    1843. Genom Frosta HR:s utslag d. 16 dec. 1842 dömdes Lars Nilsson för tjuvnad till 28 dagars fängelse, vilket straff blev verkställt. Han erkände sedermera att han tre gånger förut undergått bestraffning förtjuvnad, och KB hemställde hos HovR:n om ej N. borde ådömas den ytterligare bestraffning som för fjärde resan ägde rum. I skrivelse till KM:t hemställde HovR:n — under anmärkning att nu uppkomna förhållande syntes icke kunna hänföras till något av de fall, då jämlikt 17: 32 HovR:n ägde målet upptaga — huruvida KM:t icke skulle täckas i nåder tillåta HovR:n förständiga Frosta HR att, utan hinder av den laga kraft och verkställighet som åkommit dess utslag, fastställa den bestraffning som å N:s brott lagligen borde följa.

 

    1 Märk att HovR:n här var den domstol som sist dömt i målet (31: 3) och, för tolkningen av rättsfallet 1841, att däri deltogo 5 av ovannämnda jr (ej Bredberg och C. Sparre).

EN RESNINGSFRÅGA. 805    »HD:s flesta ledamöter funno det skulle HovR:n förständigas det bemälde rätt ägde att med omförmälte mål lagligen förfara.
    Jr:n Isberg och greve Carl Sparre förklarade däremot det borde HovR:n till svar meddelas att HovR:n, med anledning av 17:32 RB och förordningen d. 20 jan. 1779, ägde att, utan hinder av den laga kraft och verkställighet som åkommit HR:ns utslag i målet, detsamma ånyo upptaga och därmed lagligen förfara» (27/2 e. m.).
    Förständigandet att lagligen förfara föranledde det svar från HovR:n till KB att enär förhållandet icke kunde hänföras till något av de fall, då jämlikt 17:32 HovR:n ägde målet åter upptaga, kunde KB:s framställning icke bifallas. KB gav emellertid icke spelet förlorat utan vände sig direkt till KM:t, men hemställde, ledsamt nog, ej om resning utan om icke KM:t skulle täckas ådöma N. den ytterligare bestraffning som för fjärde resan stöld borde äga rum. Svaret på denna föga rimliga begäran blev att »HD fann ifrågavarande hemställan icke kunna bifallas» (¾ e. m.).
    Om detta enhälliga aprilbeslut synes både till sitt innehåll och till sin outtalade motivering vara ganska klart, kan däremot voteringen i febr. vålla något huvudbry. Angående pluralitetens mening gäller detsamma som sagts om HD:s svar i rättsfallet 1841, med den jämkning att i st. f. »ägde upptaga målet» bör läsas »ägde låta HR:n upptaga målet». Men hur är skiljaktigheten att förstå? Isberg hade ej deltagit vare sig 1841 eller 1842. Sparre hade — såsom vi erinra oss — varit med 1842 men ej 1841. Ingendera torde ha menat att det svar, för vilket de voterade, skulle vara att uppfatta blott som en erinran om en HovR:n redan enligt lag tillkommande befogenhet, icke såsom ett av KM:t åt HovR:n givet bemyndigande. Och båda torde ha känt sig oförhindrade att, om så befunnits lämpligt, enligt 31:3 förvisa målet till HR:n, dit ju även HovR:n ville att det skulle komma.

 

    Efter 1843 har HD, mig veterligen, ej förr än på 1900-talet åter haft med 17:32 att skaffa. Det är nu fyra rättsfall som erbjuda intresse.
    1909. Sedan RR:n i Hedemora genom lagakraftvunnet utslag ogillat åtal mot arbetaren Hessel för det han skulle bragt handlanden Dahlgren om livet, anhöll åklagaren att KM:t, enär H. numera erkänt åtskilliga omständigheter i samband med D:s död, måtte förordna att saken bleve för ny behandling hänvisad till RR:n. HD:s pluralitet (Cassel, Améen, Gustaf Carlson, v. Seth) förordnade att genom föredragandens försorg handlingarna skulle översändas till Svea HovR för den åtgärd vartill HovR:n jämlikt 17:32 kunde finna omständigheterna föranleda, varjämte sökanden skulle härom underrättas. Tre ledamöter (Claëson, Bohman, Skarstedt) yttrade däremot att enär jämlikt 17:32

806 BIRGER WEDBERG.det tillkomme HovR:n att pröva frågan om återupptagande av det i ansökningen omförmälda mål, lämnade de ansökningen utan vidare avseende (20/7).

 

    Att ur pluralitetens beslut söka utläsa ett gillande av den ena eller andra åsikten vore tydligen hopplöst. Skiljaktigheten åter kunde i anseende till de valda ordalagen tyckas vara grundad på åsikt 1. En av de skiljaktige har dock sagt mig att han för sin del lämnat ansökningen utan avseende icke därför att ärendet fölle utom HD:s kompetens, utan blott av det skäl att HD icke borde besväras med en ansökan som lika väl kunde prövas av HovR (jfr det k. br. av 1750, som föregick 1779 års k. f.; JUSLEEN s. 234 f.).
    Kronologiskt borde nu följa nedan antecknade rättsfall från 1917, men inre grunder bjuda att först behandla ett som är tio år yngre.
    1927 (H s. 103). Av tvillingbröderna Edvin och Johan var E. straffad för 3:e resan stöld, medan J. ännu ej dömts för 1:a resan. E. begick nya tjuvnadsbrott och blev därför, under J:s namn, straffad för 1:a och 2:a resan. Sedan misstaget blivit upptäckt, anhölls av åklagare (två ansökningar) om resning i syfte, bl. a., att E. måtte erhålla den straffhöjning som påkallades av att han före de sista brotten redan avtjänat straff för 3:e resan. HD:s pluralitet fann ej skäl att bevilja den sökta resningen.

 

    Då de straff, vilkas förhöjning här åsyftades, redan voro verkställda, kunde återföretagande enligt 17:32 ej ifrågakomma. Var månne detta orsaken till att ansökningarna lämnades utan bifall? Säkerligen icke. Lokutionen »ej skäl att bevilja» passar ju nämligen icke, när man menar sig icke kunna bevilja (jfr april 1843). Det riktiga svaret kan i sådan händelse varieras på flera sätt: HD kan t. ex. finna att den sökta resningen lagligen ej kan beviljas, eller att ansökningen innefattar ett ämne som ej utgör föremål för resning, eller (med klart ogillande av åsikt 3) att den åtalade äger jämlikt 17:32 njuta sin vunna befrielse till godo, eller (det mest neutrala) att ansökningen ej förtjänar avseende; o. s. v. Men när HD säger sig ej finna skäl att bevilja, konstaterar den på samma gång sin kompetens att bevilja (jfr 1842). Detta konstaterande av kompetensen, detta ogillande av åsikterna 1 och 2 var efter mitt förmenande det mest intressanta i rättsfallet. Väl hade HD tidigare förklarat sig ej finna skäl att bifalla en resningsansökan av JK (H 1921 s. 620), men ansökningen

EN RESNINGSFRÅGA. 807gällde där restitutio fatalium, ej återbrytande. Något avslag å åklagares eller målsägares ansökan om återbrytande till den åtalades nackdel var, såvitt jag vet, tidigare icke känt från nu levande juristers praktik, liksom ej heller något bifall.1
    Pluralitetens ståndpunkt belyses av en ledamots (jr Sundbergs) skiljaktiga mening. Under åberopande av att E. till fullo undergått de bestämda straffen fann han, »på grund av stadgandena i 17:32 RB, de föreliggande ansökningarna icke föranleda vidare åtgärd».
    1917 (H s. 377). Åklagaren anhöll om resning i ett mål om barnamord (modern frikänd). HD (7 jr enhälligt) fann ansökningen ej föranleda annat yttrande än att åklagaren ägde att hos Svea HovR göra framställning om målets återupptagande på sätt i 17:32 sägs.2
    1935 (H s. 241, behandlat av HASSLER i SvJT 1937 s. 219 f.). Åtal för olovlig införsel av 271 dunkar sprit, anträffade i jan. 1934 å en holme, blev i brist av bevis ogillat genom utslag som ej överklagades. De åtalade erkände sedermera att de i jan. 1934 ilandfört å holmen 300 dunkar sprit och å annan plats ytterligare 200 dunkar. Åklagaren sökte resning jämlikt 31:3. HD svarade helt kort, att den ej fann skäl att bevilja den sökta resningen. HD:s beslut innehåller alltså icke någon hänvisning till 17:32, men referatets rubrik uppmanar läsaren att konfrontera rättsfallet med detta lagens rum (»Jfr 17: 32 RB»).

 

    Av en jämförelse mellan de båda rättsfallen av 1917 och 1935 har HASSLER trott det möjligen kunna slutas att HD i det senare ansett återupptagande jämlikt 17:32 ej tillåtet och förty resning ej heller möjlig (åsikt 3 vore alltså förkastad). Villigt medges att man med fog kan stanna i tvekan om motiven för beslutet av 1935. Under hänvisning till resonemanget om 1927 års rättsfall förmenar jag dock att Hasslers med all reservation framställda tolkningsförslag ej ger gåtans rätta lösning.
    Om det sålunda må anses tydligt att HD 1935 ogillat åsikt 1, månne det av rättsfallet kan ses vilken av de båda övriga åsikterna ägde HD:s godkännande? Svaret beror av, huruvida målet var ett urbota mål eller ett mål där penningeböter äga rum, således av en distinktion som ingalunda ligger klar. Det kan ju sägas att »penningeböter äga rum» icke blott då lagen för den ifrågava-

 

    1 Svensson, vars resningsansökan HD ej fann skäl att bevilja i H 1914 B 829, var väl målsägare mot Dahlgren, å vilken han yrkat ansvar för mened, men han var tillika rekonventionsvis dömd till fängelse.

    2 Såsom HASSLER påpekat (nedan anf. st.) gavs enahanda besked i H 1923 B 294 (stöld).

808 BIRGER WEDBERG.rande brottstypen ej stadgar annat straff än böter, utan så snart böter ingå i straffskalan — ja i senare händelsen kanske t. o. m. om gärningen in concreto finnes hemfalla under den strängare straffarten. I det föreliggande fallet voro de åtalade förut dömda för olovlig befattning med spritdrycker, och det tillämpliga lagrummet var alltså 1 § 4 mom. i 1924 års lag med särskilda bestämmelser ang. olovlig befattning med spritdrycker och vin. Det normala straffet är där fängelse eller straffarbete; till böter mådömas endast under vissa förutsättningar av vilka ingen får saknas, bl. a. den att införseln skett i allenast ringa omfattning. En införsel av c:a 300 dunkar sprit kan näppeligen sägas uppfylla nämnda villkor. Det förefaller antagligast att HD i rättsfallet funnit sig hava att skaffa med ett urbota mål, m. a. o. att HD:s beslut icke ger någon ledning i valet mellan åsikterna 2 och 3.
    Men om nu HD ansåg att målet kunde återupptagas genom beslut av HovR, varför gavs ej anvisning därom såsom skedde 1917? Att i denna fråga uttala sig med tvärsäkerhet vore förmätet, men den gissning synes kunna tillåtas att en sådan hänvisning funnits mindre opportun, såsom animerande åklagaren att i oträngt mål gå fram med all lagens stränghet. Mellan frikännandet och resningsansökningen hade de tilltalade genom lagakraftvunnet utslag dömts till straffarbete för olovlig införsel i sept. 1934, och att åtala beträffande de 200 dunkarna som i jan. förts i land å annat ställe än holmen, stod ju åklagaren utan vidare öppet.