Kyrkolagstiftningens kodifiering. Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet K. G. Westman, tdl statsrådsprotokollet d. 16 okt. 1936 följande.
    »Kyrkomötet har i skrivelse d. 3 dec. 1934, nr 31, anhållit, att K. M:tville låta verkställa utredning i syfte att få till stånd en kodifiering av nu gällande rätt på kyrkolagstiftningens område i huvudsak efter de riktlinjer, som i kyrkolagsutskottets betänkande nr 31 angivits, samt för kyrkomötet framlägga därav föranledda förslag.
    Frågan om en revision av kyrkolagen är ett omfattande och betydelsefullt spörsmål, som vid flera tillfällen varit föremål för överväganden. Otvivelaktigt är vår nu gällande kyrkolagstiftning behäftad med allvarliga brister. Den 250 år gamla kyrkolagen är i stora delar upphävd eller ej längre tilllämplig. Ofta ha nya rättsregler införts genom särskilda författningar, därvid ej alltid erforderlig ändring av kyrkolagen skett. Såsom kyrkomötet framhållit ter sig därför vår nuvarande kyrkorätt — splittrad som den är på en mångfald stundom mot varandra stridande författningar, vilka utan närmare sammanhang fogats till en i stort sett föråldrad rest av kyrkolagen— i ett mycket otillfredsställande skick, som bereder stora svårigheter vid tillämpningen.
    Behovet av en revision på förevarande lagstiftningsområde har också allmänt erkänts. Från vissa håll har dock motstånd rests mot förslagen att söka åstadkomma en fullständig omarbetning av kyrkolagen. Man har befarat, dels att erforderlig enighet ej skulle kunna vinnas i ett flertal hithörande spörsmål, dels att i varje fall utredningsarbetet skulle kräva en avsevärd tidrymd, varunder önskvärda partiella reformer, vilka eljest skulle kunnat genomföras, bleve undanskjutna. Dessa farhågor ha tydligen grundats på den uppfattningen, att vid en revision av kyrkolagen vanskliga frågor av materiell innebörd måste lösas och betydelsefulla principavgöranden träffas. Emellertid har kyrkomötet nu intagit den ståndpunkten, att en revision för

närvarande kan och bör avse en huvudsakligen formell kodifiering av den gällande rätten.
    För min del kan jag ansluta mig till kyrkomötets mening, att en revision av kyrkolagen och därmed sammanhängande författningar bör begränsas att i princip åsyfta allenast en kodifiering av gällande rätt. Även med denna utgångspunkt torde det dock, såsom kyrkomötet antagit, bliva nödvändigt att till bedömande upptaga en del frågor av saklig natur. Med hänsyn till svårigheten att nu överskåda revisionsarbetets omfattning och arten av de problem som därvid möta, synes lämpligt, att till en början en förberedande undersökning verkställes för vinnande av bättre överblick härutinnan. Härigenom kan ock en fastare grund läggas för det fortsatta utredningsarbetet. Vid denna förberedande utredning synes bland annat böra undersökas, huruvida revisionen bör ske i ett sammanhang eller om icke arbetet lämpligen kan bedrivas så, att förslag kunna framläggas successivt beträffande sådana delar av lagstiftningskomplexet som var för sig bilda ett helt. Särskilt bör eftersträvas att ernå en överblick över de ämnen, beträffande vilka ändringar i sakligt hänseende i förhållande till gällande rätt icke torde kunna undvikas vid en revision av nu åsyftat slag. Den förberedande utredning i frågan, som sålunda enligt min mening bör komma till stånd, torde lämpligen uppdragas åt två sakkunniga personer.»
    Angående de sakkunnigas tillkallande se nedan s. 95.