JURIDISK LITTERATUR I FINLAND 1936.

 

    Under år 1936 företer den rättsvetenskapliga produktionen ett märkbart uppsving. En av orsakerna till detta faktum är att staten och de juridiska sammanslutningarna numera med avsevärt ökade anslag understöda forskningen och svara för åtminstone det mesta avtryckningskostnaderna.
    Rättshistoria. I sitt arbete Drag ur Åbo hovrätts äldre historia och ur rättslivet i Finland under förra hälften av 1600-talet (221 s.) skildrar prof. K. R. MELANDER rättstillståndet i vårt land i början av 1600-talet, inrättandet av Åbo hovrätt 1623, dess verksamhet under den första tiden o. s. v. Framställningen bygger huvudsakligen på det material förf. erhållit vid genomgående av domböckerna från nämnda period. (Recension i FJFT 1937 s. 215—216 och i SvJT 1937 s. 491.)
    Rättshistoriska partier finnas också i HONKASALOS och SANDELINS nedannämnda arbeten.
    Civilrätt och handelsrätt. Prof. A. W. GADOLINS framställning av Grunddragen av Finlands förmynderskapsrätt (122 s. + bilagor) utgör ett värdefullt tillskott till vår lärobokslitteratur. Vår förmynderskapsrätt, grundad på 1898 års lag i ämnet, göres här till föremål för en överskådlig, systematisk utredning. Förf:s praktiska förtrogenhet med problemen ökar arbetets värde. Såsom bilagor ha tryckts hithörande lagtext. Boken har utkommit också i finsk språkdräkt. (Recensioner i FJFT 1936 s. 434—438 och i Lakimies 1937 s. 206—224.)
    Ett arvsrättsligt problem har upptagits till behandling av A. R. HEIKONEN i hans doktorsavhandling Perinnönyhteydestä Suomen oikeudessa (268 s.) — Über die Erbengemeinschaft im finnischen

Recht, såsom rubriken lyder i den på tyska givna översikt av innehållet, som är återgiven i slutet av boken. Efter de inledande kapitlen kommer förf. över till gällande inhemsk rätt och uttalar bl. a., att arvfallet icke har sådan verkan som enligt romersk rätt, d. v. s. att arvingarna skulle bli subjekt för de rättigheter, som övergått till dem, utan sker såsom i germansk rätt, alltså zu gesamter Hand. Arvlåtarens förmögenhetskomplex som sådant, incl. gäld, övergår till arvingarna. Ansvarigheten för gäld är primär, icke subsidiär. Besittning går icke i arv, ty besittning är ingen subjektiv rätt, icke ens ett rättsläge utan blott faktiskt välde över sak. Anslutande sig till en särskilt i Norge företrädd uppfattning uttalar förf., att affärsrörelse som sådan ärves. — Förf. behandlar vidlyftigt frågorna huruvida ett oskift dödsbo utgör en juridisk person, särskilt ett öppet bolag. Efter att ha påvisat, att dödsboet som sådant icke kan uppträda som kontrahent i förmögenhetsrättsliga avtal och icke heller som part i rättegång, visar förf. på olika grunder, att dödsboet icke är ett rättssubjekt eller juridisk person. Och ehuru dödsboet i lagstiftningen stundom kallas bolag, utreder förf. att boet icke kan uppfattas såsom bolag, vare sig öppet, enkelt eller annat slags bolag. — Kvarlåtenskapen kan icke anses vara en sak eller annat rättsobjekt utan är en rättssfär, en särförmögenhet. — I denna första del av arbetet utreder förf. sålunda vad arvsgemenskapen icke är. I senare delen, som redan utkommit (1937) och som skall recenseras i nästa översikt, anger förf. sin uppfattning om vad arvsgemenskapen egentligen är. (Rec. i Lakimies 1937 s. 286—295.)
    GUNNAR PALMGREN har till ämne för sin doktorsavhandling valt »Om påföljderna av säljarens mora» (269 s.). Finland saknar fortfarande icke blott lagstiftning om köp utan även en på moderna grundsatser byggd vetenskaplig framställning av köprätten — CHYDENIUS går i sin Kontraktsrätt i väsentliga punkter sina egna vägar. Följden härav är dels att varje monografi över ett köprättsligt problem måste ägna avsevärt utrymme åt utredning av prima principia, dels att en på bred bas ställd undersökning är, praktiskt sett, till större nytta än en djuplodning på ett begränsat område. Då förf. behandlar ett centralt avsnitt av köprätten och vinnlägger sig om att ånyo upptaga kontakten med nordisk rätt, har det blivit honom möjligt alt positivt vägleda rättstillämpningen och att draga upp riktlinjerna för framtida lagstiftning. — Av förf:s uttalanden må här antecknas, att han icke ger säljaren rätt att undandraga sig godsets avlämnande på den grund, att priset sprungit i höjden, detta i överensstämmelse med engelsk rätt och med stöd av praxis i Finland. I avsnittet om säljarens skadeståndsskyldighet betonar förf., att culpa icke utgör förutsättning för skadestånd, varken vid species- eller genusköp. Säljarens skyldighet att svara för skada vid dröjsmål grundar förf. på att säljaren hos köparen väckt tillit om prestation i rätt tid, vilken tillit svikits. (Recensioner: SvJT 1937 s. 307—309, FJFT 1937 s. 189—202, TfR 1937 s. 234—240.)
    ARVO SIPILÄ har utgivit en akademisk avhandling Deliktiperusteisen

vahingonvastuun teoreettinen rakenne (353 s.), som avslutas med en på tyska skriven översikt av innehållet, betitlad Die theoretische Konstruktion der deliktischen Schadenshaftung mit Berücksichtigung des finnischen Vermögensrechts. Förf:s avsikt är att på rent spekulativ väg skapa en teoretisk konstruktion av deliktuell skadeansvarighet. Härvid opererar förf. med två grundfaktorer: kausalitet och rättsstridighet. Beträffande kausaliteten omfattar förf. adekvansläran med särskilda reservationer. Adekvansen är icke bestämd av normativa synpunkter; dessa höra till rättsstridighetsläran. Ej heller kännetecknas adekvansen av typiskhet (Typizität). I stället håller förf. på den relativa möjligheten: en förutsättning är adekvat redan när den ökar möjligheten av följdens uppkomst. — Rättsstridigheten skärskådas av förf. ur två synpunkter: såsom ett förhållande mellan rättsvilja och rättsadressat samt i ljuset av rättens formella och materiella ändamål. Rättsstridigheten är intet annat än motsatsen till rättmätighet, d. v. s. en negation av det, som är det rätta medlet att uppnå det rätta ändamålet och som syftar att tillfredsställa samhällets intressen. Förf. förkastar den nordiska rättsstridighetsläran enär den lämnar rättsstridigheten för mycket beroende av en intresseavvägning in concreto. I stället ansluter han sig till teorien om en materiell (objektiv) rättsstridighet. Emot denna teoris konstruktioner betonar han emellertid, att begreppet »adressenlose Norm» är en logisk omöjlighet; en rättsnorm är alltid volitiv och adresserad ehuru det är irrelevant till vem den är adresserad. (Rec. i FJFT 1937 s. 331—337.)
    I sammelverket Die Zivilgesetze der Gegenwart, Bd X, die Nordischen Länder, har utkommit ett nytt häfte, i vilket dr Y. J. HAKULINEN lämnar en för tysk publik avsedd översikt av Finlands obligationsrätt (122 s.). Framställningen omfattar såväl de allmänna lärorna som de särskilda rättshandlingstyperna. I fråga om köp uttalar förf. bl. a., att köpet regelenligt är ett obligationsrättsligt avtal, vilket dock icke hindrar, att äganderättens övergång kan ske oberoende av tradition eller, såsom man plägar uttrycka det, att köpet har omedelbar sakrättslig verkan. (Recensioner: SvJT 1937 s. 572, FJFT 1937 s. 205 och TfR 1937 s. 352—355.)
    »Om fartygsbefälhavarens rättsliga ställning I» är rubriken på en av hovrättsrådet RUDOLF BECKMAN författad akademisk avhandling (270 s.). Avhandlingen avser att utgöra en systematisk undersökning av befälhavarens rättsliga ställning, närmast hans på lag grundade rätt och plikt att i materiellt-rättsligt såväl som i processuellt hänseende företräda redaren och lastintressenterna. Nu föreliggande del inledes med en översikt av den historiska utvecklingen av befälhavarens ställning, varefter begreppen redare, lastintressent och befälhavare analyseras rätt ingående. I andra avdelningen behandlar förf. befälhavaren såsom redarens ställföreträdare. Vid sitt ställningstagande till den allmänna läran om ställföreträdarskap kritiserar förf. bruket att benämna den myndighet, som befälhavaren i kraft av sin ställning innehar, legal fullmakt. Förf. ansluter sig principiellt till den av prof.

USSING uppställda och av prof. KNOPH omfattade läran, att fullmaktsförhållandet utgör ett särskilt slag av representation; fullmakten är en egenskap eller förmåga hos fullmäktigen, d. v. s. en makt att handla på en annans vägnar. I fråga om befälhavarens ställning i processen anser förf., att han måste betraktas såsom ställföreträdare eller fullmäktig, i regeln anställd av redaren och utrustad med i lag bestämd behörighet och befogenhet, och förkastar sålunda åsikten, att befälhavaren själv vore part i rättegången. I slutet av avhandlingen behandlas rättsverkningarna av befälhavarens handlande, fullmaktens utvidgning och inskränkning samt fullmaktens upphörande. (Rec. i FJFT 1936 s. 331—342, TfR 1936 s. 506—510 och SvJT 1937 s. 514—515.)
    Vår L om aktiebolag av 1895 blev 1935 ändrad i avsikt att tillförsäkra minoriteten av aktieägare ökat rättsskydd. Denna lagnovell har av prof. L. CEDERBERG behandlats i en skrift Osakeyhtiölain uudet määräykset etc. (47 s.). Förf. uppehåller sig särskilt vid det nya stadgandet i 30 § 4 mom., varigenom den s. k. generalklausulen införlivats med vår aktiebolagsrätt: om ett beslut av bolagsstämman de facto försätter minoriteten i ett annat läge än majoriteten, och antagas kan att detta skett för att tillskansa majoriteten otillbörlig fördel på minoritetens bekostnad, kan beslutet av domstol förklaras för ogiltigt. Regeln är direkt tillämplig endast på bolagsstämmobeslut, men förf. anser, att den likställighetsprincip, som kommit till uttryck i stadgandet, kan och bör tillämpas också på styrelsens handlingar. Förf. uppmärksammar vidare de nya bestämmelserna om revision, som nu gjorts mera effektiv än tidigare. Såsom förf. påpekar, har vår aktiebolagsrätt genom denna novell i flera avseenden bragts i rätt nära överensstämmelse med svensk lagstiftning. (Rec. i FJFT 1937 s. 326—327 och Lakimies 1936 s. 304—306.)
    Av intresse särskilt för handelsrätten är den Samling av centralhandelskammarens skiljenämnds domar, som utgivits av NIILO A. MANNIO. Samlingen omfattar 100 domar från åren 1923—1932. En tidigare samling, gällande åren 1911—1922, utgavs 1922 av G. Norrmén.
    Straffrätt. Dr BRYNOLF HONKASALO, numera professor i straffrätt, har utgivit ett arbete om fosterfördrivning: Sikiönlähdettäminen de lege lata et de lege ferenda. Före speciminationstidens utgång hann arbetet i dess helhet icke bliva färdigt — 168 sidor föreligga nu i tryck — och skola vi senare, när arbetet föreligger komplett, återkomma till detsamma.
    I denna tidskrift har tidigare berörts de statistiska undersökningar ang. kriminaliteten, som utförts av VELI VERKKO (SvJT 1932 s. 358, 1934 s. 358). Nu har dr Verkko publicerat ett nytt digert verk om våldsbrottslighetens beroende av folklynnet och andra etniska faktorer — Väkivaltarikollisuuden rüppuvaisuus kansanluonteesta ja muista etnillisistä tekijöistä (385 s.). Föremål för undersökningen äro främst de europeiska folken, varvid förf. särskilt intresserar sig för de finsk-ugriska folken, men också utomeuropeiska folkslag beaktas. Förf. anlägger i fråga om de etniska faktorernas inverkan nya och in-

tresseväckande synpunkter. Talrika tabeller och diagram illustrera framställningen. En redogörelse för förf:s forskningsresultat måste vi dock avstå från och nöja oss med att hänvisa till ett referat i FJFT 1936 s. 423—434.
    Ekonomisk rätt. Prof. K. HAATAJA har författat en läro- och handbok om jorddelning och lantmäteriförrättningar: Maaoikeus I (370 s.). Efter en historik övergår förf. till 1916 års Skiftesförordning och dess bestämmelser angående storskifte, nyskifte, klyvning, styckning, ägobyte, rågång, skiftesmyndigheterna och skiftesförfarandet o. s. v. Likaså beaktas lagstiftningen om motsvarande förrättningar inom städers och köpingars områden, främst 1931 års lag om skiftesväsendet, tomtmätning och registrering av fastighet i stad. I slutet av boken finnas reproducerade blad ur jordeboken och jordregistret.
    Statsrätt och förvaltningsrätt. — I arbetet »Om territorialkorporationer med särskild hänsyn till landskapet Ålands statsrättsliga ställning» (300 s.) har P. J. KLINTHE undersökt landskapet Ålands statsrättsliga ställning. Förf:s avsikt är att i finländsk rättssystematik införa begreppet territorialkorporation. I fråga om statsbegreppet föreslår han, att den s. k. elementteoriens faktorer ersättas med vad han kallar »statskarakteristika», vilka känneteckna statens väsen, men icke utgöra dess element. Efter att ha utlagt territorialkorporationernas rättssystematiska enhetlighet övergår han till självstyrelsebegreppet, för vilket han önskar giva en allmängiltig definition. Arbetets kärnpunkt är konstruktionen av den s. k. statliga självstyrelsen, varmed i motsats till kommunal självstyrelse av lägre och högre ordning avses en kompetensdelegering, som innebär fortsatt, enahanda statliga funktion hos självstyrelsekorporationen som tidigare hos staten, utan att denna funktion dock skulle framstå så allsidig, att en ny stat kunde anses ha uppkommit. Denna konstruktion utgör en vidare utbyggnad av Jellineks Staatsfragmente, men har frigjort sig från elementteorien. De brittiska dominions, Österrikes länder, Memelland anför förf. som exempel på statsfragment; de utmärkas av en viss författningsautonomi. Saknas dylik autonomi, talar förf. om »territorier», såsom t. ex. Nordirland, U. S. A:s territorier m. fl. Som gemensam benämning för bägge underavdelningarna upptar förf. termen »länder». Förf. stannar vid, att landskapet Åland utgör ett dylikt »land» och hör till dess underavdelning »statsfragment».
    Dispensbegreppet behandlas monografiskt av dr V. MERIKOSKI i en skrift Erivapauden käsite (83 s., vartill kommer en översikt av innehållet på tyska). Efter att från dispensbegreppet ha utmönstrat sådana undantag från lag, som lagstiftaren själv gör i speciallag, betonar förf., att dispens innebär att verkan av en rättsnorm uteslutes för ett särskilt fall till förmån för en bestämd person. Dispens grundar sig alltid på bemyndigande och kan beviljas efter fri prövning, dock icke godtyckligt. Innehavaren av dispensrätten är underkastad blott de inskränkningar, som binda lagstiftaren, t. ex. kravet på rättvisa och allas likställighet inför lagen. Och har anhållan om dispens avslagits, har sökanden ingen möjlighet att i högre instans yrka på ändring i av-

görandet. Förf. skiljer mellan dispens från lag och dispens från administrativa förordningar. I förstnämnt fall är det i konstitutionella stater av synnerlig vikt att gränsen för dispensrätten noga angives, medan det senare fallet statsrättsligt sett är av mindre betydelse.
    Regeringssekreteraren Urho KEKKONEN har till ämne för sin doktorsavhandling valt den kommunala valrätten — Kunnallinen vaalioikeus (302 s. exkl. en resumé på tyska). Förf. framhåller bl. a., att när folket väljer folkrepresentation, så föreligger icke en viljeyttring av staten utan blott skapande av ett organ, som i sin tur skapar statens vilja. Ett folk i val företräder icke staten men är statens mänskliga substans och fullgör som sådan den uppgift, som författningen anvisar det. Motsvarande gäller kommunala val. Kommunalrättsligt är valet en förvaltningsakt, ett förfarande, genom vilket en eller flere personer utses till organ för kommunen eller till medlem av ett organ. Efter att hava betonat, att subjektiv rätt icke är en fiktion utan en realitet, uttalar förf., att valrätten är en subjektiv offentlig rätt, som åtnjuter rättsskydd och som går ut på att få medverka vid utseendet av den offentliga maktens bärare. Valrätten är antingen materiell och innebär då en abstrakt rätt att överhuvud få välja, eller formell, d. v. s. rätt att deltaga i ett visst val. Avhandlingens huvudsakliga innehåll ägnas den materiella valrätten. Förf. utreder ingående valrättens allmänna förutsättningar och dess uteslutningsgrunder även som fastställandet av valrätten (vallängderna m. m.) och det rättsskydd, som tillkommer den materiella valrätten (besvär). I kapitlet om den formella valrätten uppehåller sig förf. vid valförrättningen, dess tid och plats, röstningen, valhemligheten, valmansföreningarna m. m. (Rec. i Lakimies 1937 s. 115—141.)
    President K. J. STÅHLBERG har utgivit ett supplement (168 s.) till andra upplagan av sin handbok i förvaltningsrätt, Suomen hallintooikeus.
    Processrätt. I sin doktorsavhandling Konkursförutsättningarna (180 s.) redogör BO PALMGREN inledningsvis för förutsättningarna för erhållande av civilprocessuellt rättsskydd och söker gruppera dem i överensstämmelse med deras olika betydelse för rättegångens förlopp och resultat. I enlighet med de sålunda uppdragna riktlinjerna undersökas därefter de olikartade förutsättningarna för öppnande av konkurs. Bland de processuella förutsättningarna ägnas särskild uppmärksamhet åt dem som hänföra sig till parterna. Förf. angiver sin anslutning till en rent processuell uppfattning av parternas ställning i civilprocessen och söker härvid giva en ny lösning åt den gamla tvistefrågan, huruvida den s. k. saklegitimationen är att anse såsom en processförutsättning eller en sakförutsättning. I sådant avseende framhåller förf. att man med ordet saklegitimation endast borde beteckna ställningen av subjekt i det omtvistade materiella rättsförhållandet, medan man åter med ett annat ord, t. ex. partslegitimation, borde beteckna den processuella befogenheten att såsom part föra talan angående nämnda rättsförhållande. Saklegitimationen bleve här

vid alltid en sakförutsättning, partslegitimationen alltid en processförutsättning. — Det processuella betraktelsesättet anlägges därefter dels å konkurshabiliteten, dels å befogenheten att såsom borgenär förat alan om gäldenärens försättande i konkurs. Sistnämnda befogenhet betecknas såsom en art av partslegitimation. Med särskild anknytning till svensk rättsuppfattning framhåller förf. att den åtgärd, varigenom borgenärs ansökan tillbakavisas på grund av bristande utredning om hans fordran, innefattar ett processuellt avgörande, men icke en saklig prövning av ansökan. Beträffande de materiella konkursförutsättningarna framhålles, att gäldenärs obestånd är ett förmögenhetsläge, vars förhandenvaro endast kan skönjas genom yttre kännetecken — händelser eller handlingar, vilka kunna betecknas såsom konkursskäl. Förf. uttalar såsom sin mening, att den materiella rättsgrunden för borgenärs konkursansökan är gäldenärens obestånd såsom sådant, varemot angivandet av visst konkursskäl icke är erforderligt för att borgenärens talan skall bliva behörigen individualiserad. — De särskilda konkursskälen äro föremål för en detaljerad undersökning, vilken främst innefattar tolkning av de i Finland gällande kasuistiska bestämmelserna i ämnet. (Rec. SvJT 1936 s. 617 och FJFT 1936 s. 242—249.)
    J. H. SANDELINS doktorsavhandling »Bidrag till kännedomen om häradsrättsnämnden enligt gällande rätt i Finland och Sverige» (294 s.) behandlar en för Finlands och Sveriges rättsliv typisk institution. Efter inledande uttalanden om lekmäns deltagande i rättskipningen och några rättshistoriska anteckningar kommer förf. över till nämndemansuppdraget enligt gällande rätt. Här beröras frågorna: när och på vilket sätt nämndeman skall utses, vem uppdraget kan ombetros och huru det upphör samt nämndemans plikter och förmåner. Av intresse äro förf:s uttalanden om påföljderna av att jävig nämndeman deltagit i handläggning av mål, särskilt när förutom den jäviga nämndemannen även ett domfört antal ojäviga suttit i nämnden. Ett annat viktigt kapitel är det, i vilket förf. berör den kollegiala principens tillämpning vid häradsrätt, om nämndens andel i utredningsansvaret, nämndens undervisande och omröstningen. I sista kapitlet anger förf. en del synpunkter de lege ferenda. (Rec. i SvJT 1937 s. 137—139, FJFT 1936 s. 415—422, Defensor Legis 1937 s. 15—27.)
    Under året har andra upplagan utgivits av följande processrättsliga arbeten: GRANFELT, Grunddragen av Finlands konkursrätt (149 s.); de i första upplagan, som utkom 1918, gjorda ändringarna äro så genomgripande, att arbetet framstår nära nog som ett nytt verk. WREDE, Grunddragen av Finlands processrätt (273 s.); denna upplaga har utgivits av prof. B. Sjöström och utgör även den en genomgripande omarbetning av dess föregångare, första upplagan av 1919. Boken har utkommit jämväl i finskspråkig upplaga. WREDE, Finlands gällande civilprocessrätt III (282 s.); i ett av Bo Palmgren utarbetat tillägg angivas de ändringar i första upplagan av 1929, som betingas av ny lagstiftning.

Erik af Hällström