De amerikanska domstolarnas rekrytering. Den allmänt gängse uppfattningen i vårt land om hur de amerikanska domarne utses är väl, att detta sker genom direkta menighetsval. Som advokat NILS BERGLUND tidigare framhållit i en välskriven och uttömmande artikel i denna tidskrift (SvJT 1921 s. 359) innebär detta dock, att man gör sig skyldig till en allt

för stark generalisering. Väl är det sant, att domarne i de flesta amerikanska stater utses genom val men det förekommer också, att domare utnämnas av de exekutiva eller — stundom — de lagstiftande myndigheterna.
    Man kan icke påstå, att nuvarande former för utseende av domare av amerikanarna själva anses vara de bästa. Tvärtom har sedan flera år tillbaka frågan ständigt tagits upp till kritisk behandling. Härvidlag har manvänt sig icke endast mot det stora utrymme, som tillerkänts valprincipen, utan även mot systemet att lägga utnämningsrätten i de exekutiva eller legislativa myndigheternas hand. Med den för amerikanarna typiska vördnaden för de principer, som ligga till grund för unionsförfattningen, har man bl. a. framhållit, att det amerikanska statsrättsliga systemet vilar på en grund av »checks and balances» mellan skilda statsorgan, varför utseende av domare bör ske genom en samverkan mellan olika myndigheter. Kritiken synes, i vad den syftar på utnämningsprincipen, något överdriven, ty med undantag för fyra stater, där utnämningsrätten tillkommer legislaturen ensam, fordras i en eller annan form medverkan från andra statsorgan, för att de exekutiva myndigheterna skola kunna utse domare. Mot folkvalsprincipen invänder man åter, och som det förefaller med rätta, att valen domineras av politiska synpunkter, varför domarekandidaterna nödgas driva en politiskt orienterad propaganda för sig själva. Olägenheterna härav framträda särskilt, då det blir fråga om att omvälja en domare för en ny tidsperiod. Som bekant utses ju i regel de icke-federala domarne endast på viss tid, varför de med vissa mellanrum måste ställa upp sig till omval i de fall, där valprincipen tillämpas.
    Utmärkande för amerikanska liksom för engelska förhållanden är vidare, att domarne nästan undantagslöst rekryteras ur advokaternas krets. Medan i England en advokat, som utnämnts till domare, i regel kvarstår som sådan, är det däremot i Amerika vanligt, att en till domare utsedd advokat efter några åt återgår till advokatbanan, ja, det är t. o. m. icke ovanligt, att domarebefattningar sökas av yngre advokater endast för att de senare skola kunna göra reklam med att de varit domare.
    Det bör kanske vidare nämnas, att en amerikansk domare under sin ämbetstid i regel icke kan avsättas annat än medelst s. k. impeachment. Detta består i ett rättegångsförfarande inför legislaturens överhus, som inledes efter beslut av underhuset. För fällande beslut fordras kvalificerad majoritet.
    Den stora amerikanska advokatföreningen, The American Bar Association, har under senaste år ägnat stort intresse åt domstolsrekryteringen. I åtskilliga fall har denna sammanslutning rent faktiskt övat ett avgörande inflytande på utseendet av domare. I stort sett torde advokaterna vara motståndare till valprincipen och anhängare av utnämningsprincipen. När det gäller att avgöra, hur denna i praktiken bör utformas, gå däremot meningarna betydligt isär. På vissa håll har man velat överlämna åt de exekutiva myndigheterna att utse domare, under förutsättning att utnämningen efteråt konfirmeras av legislaturen eller av representanter för domare, advokater och lekmän. Ett annat förslag är, att representanter för domare och advokater skola göra upp en lista på lämpliga domarekandidater och att de

exekutiva myndigheterna skola få utse någon av de på listan upptagna personerna. Som en påbyggnad av detta förslag får man väl betrakta den för någon tid sedan framkomna tanken, att denna nomineringskommission av sakkunnige skulle få till uppgift att se till, hur domaren utövade sitt ämbete, för att om anledning därtill gavs åtala honom inför Högsta Domstolen. Härigenom skulle man, anser förslagsställaren, komma ifrån den tungrodda och ur bruk komma form för avsättning, som ett impeachment utgör.
    Till slut bör framhållas, att man åtminstone på sina håll inom The American Bar Association är motståndare till tanken att utnämna domare på livstid liksom till en viss i förväg bestämd pensionsålder. Man anser, att en livstidsutnämning skulle göra det alltför svårt att avsätta en domare, som fysiskt eller psykiskt icke längre är i stånd att på tillfredsställande sätt sköta sitt ämbete. A andra sidan ser man icke något skäl, varför man skall tvinga en åldrig domare att avgå, om han fortfarande kan väl fylla sin uppgift. En lämplig utväg vore därför, anser man, att utse domarne på viss tid och att efter denna tids utgång pröva, om de böra få stå kvar i ämbetet under ytterligare en tidsperiod.

G. B.