Statistik angående villkorlig dom. I det nyligen avgivna betänkandet med förslag till lag om villkorlig dom (statens offentl. utredn. 1937:38; se ovan) ingår en statistisk utredning, vid vilken aktuarien hos Statistiska centralbyrån SVERKER GROTH medverkat.
    Årliga antalet villkorliga domar uppgår enligt denna utredning f. n. till c:a 2,000, vilket innebär att det ifrågavarande institutet numera användes omkring fem gånger så ofta som under den första tiden efter dess införande i Sverige. Till jämförelse meddelas, att årliga medeltalet till urbota straff dömda, i fängelserna nyintagna personer under åren 1931—1935 varit omkring 2,600. En annan jämförelse av intresse är, att antalet villkorligt dömda som samtidigt stå under övervakning uppskattas till omkring 4,000, under det att medelbeläggningen å rikets fångvårdsanstalter är c:a 2,000. Frekvensen av villkorlig dom är störst i unga åldrar. Bland dem, som i första instans dömts till straffarbete, urbota fängelsestraff eller böter varom uppgifter lämnats till straffregistret, äro de villkorligt dömda i åldern 15—18 år mellan 60 och 70 %, i åldern 18—21 år mellan 40 och 50 % och i åldern över 21 år mellan 20 och 30 %. Av dem som dömas villkorligt ha ungefär hälften begått brottet före 21 års ålder.
    Över 65 % av de villkorliga domarna avse tjuvnadsbrott. Vid vissa slags brott har frekvensen av villkorlig dom starkt ökats. För brott enligt 23 kap. SL förekom sålunda under åren 1913—1916 villkorlig dom i blott 5.1 % av fallen, under perioden 1931—1934 i icke mindre än 33.9 %.
    Förverkande på grund av brott under prövotiden beräknas till 8.73 %. Återfallsfrekvensen under tio år närmast efter domen, i vad avser brott varom uppgift lämnats till straffregistret, beräknas till 21.5 % för dem, som dömts villkorligt för brott begånget före 21 års ålder, och till 11.4 % för de äldre villkorligt dömda. Enligt denna beräkning förhåller det sig alltså i stort sett så, att av ungdomar som erhålla villkorlig dom drygt var femte återfaller i brott inom den ifrågavarande tioårsperioden och av äldre drygt var tionde. Till jämförelse meddelas, att beträffande personer som dömts ovillkorligt för brott varom uppgift lämnats till straffregistret återfallsfrekvensen för de yngre är 29.8 % och för de äldre 16.2 %. Grovt räknat är därför återfallsprocenten för de ovillkorligt dömda en och en halv gång så stor som för de villkorligt dömda. För båda kategorierna är återfallsfrekvensen genomgående högre för stad än för land.

I. S.

 

    Kommissionärer hos överrätter och stadsdomstolar. Sakkunniga inom justitiedepartementet (revisionssekreterare G. Siljeström, ordf., magistratssekreterare H. Wistrand och hovrättssekreterare N. Piehl) hava den 12 november 1937 avgivit betänkande i detta ämne (statens offentliga utredningar 1937:39). De sakkunniga föreslå, att kommissionärer, där så ej redan skett, anställas vid domstolorna. Enligt deras förslag skola sålunda kommissionärer anställas hos nedre justitierevisionen, hovrätt, rådhusrätt, polisdomstol och poliskammare ävensom hos lagsökningsdomare, konkursdomare, ägo delningsdomare och inskrivningsdomare i stad. Förordnande för kommissionär skallmeddelas av den, som äger antaga icke-ordinarie personal vid domstolen ifråga. Det förutsättes, att flera kommissionärer kunna anställas vid samma domstol. Kommissionären föreslås — med vissa inskränkningar — bliva skyl-

dig åtaga sig: 1. att ingiva ansökningar och andra handlingar, uttaga och översända expeditioner och ingivna handlingar samt inbetala, utkvittera och översända medel; 2. att anskaffa diverse handlingar; 3. att ombesörja komplettering av handlingar; 4. att föranstalta om delgivning med mera; 5. att underrätta om fortgången av mål eller ärende; samt 6. att uppsätta anmälningar, ansökningar och andra handlingar. Kommissionär skall även vara skyldig att såsom rättegångsfullmäktig föra annans talan, dock ej vid muntlig förhandling eller där uppdraget är vidlyftigt eller kräver särskild sakkunskap. I praktiken tänkes kommissionärs verksamhet bliva begränsad till den del av processen, som består i ingivande av skrifter.

K. H.