SVENSK RÄTTSPRAXIS.

 

IMMATERIELLT RÄTTSSKYDD 1931—1935.

 

I.

 

Av PROFESSOR GÖSTA EBERSTEIN.

 

INLEDNING: TRE RÄTTSFALL SOM SYNAS BÖRA AVFÖRAS.

 

fråga om firma finnas i SKARSTEDTS lagedition under lagen ang. handelsregister, firma och prokura den 13 juli 1887 två tidigare rättsfall upptagna, vilka torde böra utgå.
    Det ena, som rör medgivande att använda annans namn i firma, är RÅ 1912 s. 341; det finnes i lageditionen angivet under 10 §, försett med anmärkningen: »Näringsidkare fick med annans medgivande intaga hans namn i firma». Karin Hollman anmälde till överståthållarämbetet, att hon, som komme att ingå äktenskap med Nils Adamsson, ämnade driva handelsrörelse under firma »Karin Hollman Adamsson» och företedde medgivande från Adamsson, att firman finge innehålla hans namn. ÖÄ fann, då sökanden icke visat sig behörig att idka rörelse under firma vari namnet Adamsson inginge, registreringen icke mot stadgandet i 10 § kunna beviljas, varemot RegR:ns majoritet (tre ledamöter) ansåg att, då medgivande från Adamsson företetts, ansökningen icke bort på den av ÖÄ anförda grunden avslås; minoriteten (två ledamöter) anförde, att klaganden, oavsett medgivandet, icke kunde anses behörig att, på sätt som skett, i sin firmabeteckning intaga Adamssons namn. Minoritetens uppfattning torde stå i överensstämmelse med nu rådande praxis. Den ifrågavarande firman gav sken utav, att sökandens namn vore Karin Hollman Adamsson, och var därigenom vilseledande, vilket icke kunde botas genom Adamssons medgivande. Jfr NJA 1935 s. 661, anfört s. 125 här nedan.
    Det andra firmarättsliga fallet, som avser köpmans möjlighet att under sin firma uppträda såsom part i process, är RÅ 1927 s. 30; det anföres i lageditionerna under 8 § firmalagen, försett med anmärkningen: »Firma har ansetts ej kunna åläggas att fullgöra något (bortförande av byggnad)». Vederbörande byggnadsnämnd och KB hade ålagt »firman Bröderna Prim» att vid vite borttaga en kiosk, men RegR:ns majoritet (tre ledamöter; två ledamöter hade icke anledning taga ståndpunkt till denna fråga) upphävde föreläggandet, »enär firma utgjorde allenast den benämning, under vilken näringsidkare bedreve

118 GÖSTA EBERSTEIN.sin rörelse och som han vid därvid förekommande underskrifter tecknade, samt firman Bröderna Prim således icke kunde föreläggas att något fullgöra». Oavsett huruvida ifrågavarande firma av andra skäl borde förmenas rätt att uppträda såsom part i process, kan den anförda motiveringen icke godtagas. Det ligger i sakens natur, att firman lika litet som namnet kan »föreläggas att något fullgöra», ty både namnet och firman äro ju blott medel att individualisera personen, var inom sitt användningsområde. Men något hinder för köpmannen att under sin firma kära och svara i civilprocess kan icke erkännas.1
    Det tredje rättsfallet finnes refererat i SvJT 1932 rf. s. 56 och avser forum i varumärkesmål. Båda parterna i målet hade för sig inregistrerat särskilda varumärken, men käranden förmenade, att svaranden anbragt sitt märke å sina förpackningar »på sådant sätt», att dessa blivit förvillande lika kärandens, varför han instämde svaranden till RR i den stad, där varorna saluförts, och yrkade, att svaranden måtte dömas till ansvar och åläggas skadestånd. Efter invändning av svaranden, att han vore mantalsskriven i en grannkommun och RR fördenskull icke behörig upptaga målet, biföll RR denna invändning, »då enligt 18 § av lagen den 4 juli 1884 om skydd för varumärkenmål av ifrågavarande beskaffenhet skulle instämmas till den rätt, varunder svaranden hade sitt hemvist»; i detta avgörande gjorde Göta HovR ej ändring.
    Domstolarna hava här missförstått innebörden av 18 §. Då detta lagrum föreskriver, att »tvist om varumärke instämmes till den rätt, varunder svaranden har sitt hemvist», avses icke samtliga varumärkesmål. Man måste skilja emellan två olika kategorier av sådana mål, nämligen å ena sidan tvist om varumärke, då 18 § är tillämplig och talan går ut på hävande av verkställd varumärkesregistrering (10 §), samt å andra sidan varumärkesintrång, som var i fråga i nu förevarande mål (12 och 13 §§); jfr även NJA 1926 s. 278. För varumärkesintrång saknar varumärkeslagen speciellt forumstadgande, varför enligt allmänna regler RB 10: 21 blir att tillämpa, så att rätt domstol är den, inom vars domvärjo »gärningen gjord är». Jfr 1882 års förslag till lag angående skydd för varumärken s. 48, enligt vilket »reglerna för laga domstol i brottmål» bliva att härvidlag tillämpa.
    I fråga om de egentliga varumärkestvisterna uttalas i samma förslag, att även vid dessa saknades »tillräckliga skäl att frångå de allmänna reglerna för laga domstol». I överensstämmelse härmed blev den allmänna regeln, att tvist om varumärke instämmes till den rätt, varunder svaranden har sitt hemvist, men samtidigt gavs i 18 § en specialregel, som gjorde Stockholms rådhusrätt till laga domstol, »då fråga är om främmande märke». Härmed menas sådant varumärke, som registrerats i kraft av överenskommelse med främmande länder, eller

 

1 Jfr MORING, Finsk näringsrätt, Helsingfors 1914 s. 39, KÔERSNER i Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland, 1922 s. 396 ff. och EBERSTEIN, Immateriellt rättsskydd, Sthm 1927 s. 116 f. A. m. KALLENBERG, Svensk civilprocessrätt III, Lund 1922 s. 536 ff.

RÄTTSPRAXIS. IMMATERIELLT RÄTTSSKYDD 1931—1935. 119m. a. o. märken som hänföra sig till i utlandet driven rörelse och först uppkommit såsom utländskt märke i vederbörande hemland, för att därefter i kraft av internationell överenskommelse få skyddet utsträckt även till Sverige (jfr NJA 1909 s. 170).

 

FÖRFATTAR- OCH KONSTNÄRSRÄTT SAMT RÄTT TILL FOTOGRAFISK BILD

 

    På författarrättens område förekommer under nu ifrågavarande period ett — eller rättare sagt två analoga — rättsfall av stort intresse. De återfinnas i NJA 1933 s. 639 och avse frågan, huruvida återgivande medelst högtalare av radioutsändning är skyddat genom lagen d. 30 maj 1919 om rätt till litterära och musikaliska verk.
    En innehavare av, i ena fallet en restaurang och i det andra en danslokal, hade medelst en radiomottagningsapparat med högtalare låtit i sin lokal för sina gäster och alltså offentligt återgiva utförandet av vissa skyddade musikaliska verk utan tillstånd av Stim, som innehade auktorsrätten till desamma. Frågan gällde, huruvida ett dylikt återgivande kunde anses innefattat i kompositörens ensamrätt till sitt verk. Först genom lagen den 24 april 1931 om ändring bl. a. av 2 § av 1919 års lag har auktor uttryckligen tillerkänts ensamrätt att »genom radio utsända sitt verk». Denna befogenhet var dock icke helt ny, då man redan tidigare betraktat radioutsändning såsom en speciell form för »föredragande» av ett litterärt och »utförande» av ett musikaliskt verk.1 I de nu föreliggande rättsfallen avsåg emellertid spörsmålet icke rätten att utsända verket genom radio utan att genom högtalare återgiva ett utsänt verk. Detta läge hade 1931 års lagändring faktiskt icke tagit i betraktande, och domstolarna ställdes därigenom inför en mycket vansklig tolkningsuppgift. Att beteckna ett återgivande genom högtalare såsom »radioutsändning» stötte på hinder i det gängse språkbruket och medförde även rättsliga konsekvenser, som icke vore acceptabla. Ytterligare kunde pekas på vissa uttalanden från förarbetena, som angåvo att begreppen »föredragande» av litterärt och »utförande» av musikaliskt verk icke längre skulle anses i sig innefatta utsändande i radio, varjämte kunde hänvisas till att enligt 2 § sista st. i 1919 års lag ett verks återgivande genom mekaniskt musikinstrument, exempelvis grammofon, skulle anses såsom ett »föredragande» och »utförande», varemot något motsvarande icke fanns föreskrivet angående återgivande genom högtalare. För domstolarna stod valet emellan att antingen frånkänna auktor rätten till återgivande genom högtalare, enär detta icke kunde betraktas såsom ett »föredragande» eller »utförande» eller betrakta dylikt återgivande såsom så analogt med »föredragande» och »utförande», att det på denna grund borde anses såsom innefattat i auktors uteslutanderätt. HD:s majoritet stannade för det senare alternativet. Detta står tydligen i god överenstämmelse

 

1 Jfr EBERSTEIN, Immateriellt rättsskydd, s. 86 ff., uppsatsen Författarrätten och rätten till radioutsändning.

120 GÖSTA EBERSTEIN.med författarlagstiftningens allmänna syfte, som måste anses kräva, att en så viktig form för ett verks offentliggörande som dess återgivande genom högtalare skall vara auktor förbehållen. — I radiolicenserna intagas numera uttrycklig bestämmelse, att licensinnehavare icke är berättigad att på licensen grunda någon rätt att i förvärssyfte utnyttja radioutsändning.
    Från konstnärsrätten föreligga tre rättsfall, vilka samtliga avse rättighetens objekt.
    I NJA 1932 s. 383 är fråga om vybrevkort från Stockholmsutställningen 1930. Käranden i målet hade förvärvat utställningens s. k. brevkortsmonopol, som bl. a. innefattade rätt att genom fotografi efterbilda å utställningsområdet befintliga verk av bildande konst. Svaranden hade låtit fotografiskt upptaga och såsom vykort saluföra bilder, återgivande delar av utställningen med därå befintliga konstverk, bl. a. gruppen »Danserskor» av Carl Eldh. Stockholms RRs majoritet ansåg intrång i konstnärsrätten icke föreligga, enär de fotografier, efter vilka svaranden tillverkat sina vykort, »icke innefattade avbildning av något särskilt konstverk utan allenast återgåve vissa delar av det för utställningen disponerade området såsom helhet betraktat». I detta avgörande funno Svea HovR och HD icke skäl att göra ändring. Grunden till det frikännande utslaget är sålunda, att någon reproduktion av konstverket självt icke förelegat, när detta endast ingått såsom en sidoordnad beståndsdel i ett större helt.
    De båda andra rättsfallen avse den för konstnärsrätten centrala frågan, huruvida det mått av konstnärlig originalitet och individualitet kunde anses vara för handen, som är erforderligt för att det skall föreligga ett konstverk i den mening detta begrepp har i lagen om rätt till verk av bildande konst den 30 maj 1919. I båda fallen gällde det alster av konsthantverk och konstindustri; i det ena, NJA 1931 s. 506, var det fråga om orreforsglas och i det andra, NJA 1935 s. 712, om funkismöbler.
    Begreppet konstverk hör till dem, som undergått viktiga förskjutningar i vår lagstiftning. Dessa förskjutningar bygga ytterst på det allmänna föreställningssättet, och ändringar i detta kunna understundom omedelbart och automatiskt, utan att någon lagändring sker, påverka konstverksbegreppet. Enligt den före 1919 års författning gällande lagen angående rätt att efterbilda konstverk den 28 maj 1897 skyddades »originalt konstverk» (1 §), men detta begrepp ansågs då icke inbegripa konsthantverkets och konstindustriens alster vilka, utan att något stadgande i lagen var erforderligt, alltså voro ställda utanför konstnärsskyddet. Vid tillkomsten av 1919 års lag ansåg man sig kunna konstatera, att de över två decennier som förflutit, sedan föregående konstverkslag utfärdades, medfört sådana förskjutningar i det allmänna föreställningssättets konstverksbegrepp, att detta numera måste anses omfatta ej blott konstverk i gammal mening, alltså sådana skapelser som uteslutande eller alldeles övervägande fullföljde estetiska syften, utan även alster av konsthantverk och konstindustri, vilka lika myc-

RÄTTSPRAXIS. IMMATERIELLT RÄTTSSKYDD 1931—1935. 121ket tjänade ett praktiskt ändamål som ett estetiskt. Förslaget att inbegripa dessa under konstnärsskyddet föll visserligen, då konstindustriens representanter ställde sig avvisande till skyddet, men förskjutningen i det allmänna föreställningssättet kom såtillvida till uttryck i 1919 års lag, att det numera ansågs erforderligt att genom ett uttryckligt undantagsstadgande från konstnärsskydd utesluta sådana konstverk, som utgjorde alster av konsthantverk och konstindustri. Samtidigt härmed fastslogs uttryckligen, att även alster av byggnadskonst utgjorde verk av bildande konst. Till konsthantverkets och konstindustriens alster utsträcktes konstnärsskyddet först genom lagändringen den 31 mars 1926, varvid för de nytillkomna objekten fastställdes en i förhållande till de äldre väsentligt begränsad skyddstid (tioårstid, räknad från verkets offentliggörande i stället för trettioårstid räknad från auktorsdöd).
    I fråga om orreforsglasen — skålar och blomglas — var domstolarnas uppgift ganska lätt. Visserligen voro föremålen jämförelsevis enkla och billiga samt avsedda att tillverkas i större antal (»vackrare vardagsvara»), men de voro tillverkade efter ritningar av konstnären Hald och samtliga i målet hörda svenska konstexperter voro eniga om, att glasen måste anses såsom konstverk. Akademien för de fria konsterna framhöll i avgivet utlåtande bl. a., att vid bedömandet av originaliteten och individualiteten hos alster av konsthantverk och konstindustri måste tagas i betraktande, att »den med varje hantverks- eller industriprodukt förbundna nyttighetsprincipen i väsentlig grad lägger hämsko på originalitet och individualitet», men akademien ansåg sig det oaktat kunna utan tvekan förklara, att orreforsglasen med hänsyn till konstnärlig originalitet och individualitet voro att rubricera såsom alster av konsthantverk och konstindustri. Enhälliga överrätter ansågo ock att föremålen måste anses utgöra alster av konsthantverk.
    Betydligt vanskligare ställde sig avgörandet i det andra målet, där det gällde en stol och en fåtölj av fjädrande stålrör (avbildningar därav hava intagits i referatet) och där en sannskyldig förbistring gjorde sig gällande bland konstexperterna. Den ifrågavarande stolen hade ritats av en holländsk arkitekt Stam, och den hade första gången utställts i Stuttgart 1927. Konstnärsrätten till stolen hade sedermera förvärvats av käranden i målet, professor Lorenz i Berlin, som i sin tur i anslutning till Stams stol gjort ritningen till fåtöljen, vilken första gången visats på en utställning i Berlin 1929. Enligt uttalande av Svenska slöjdföreningens — den centrala organisationen för konstindustri och konsthantverk i Sverige — arbetsutskott voro både Stam och Lorenz genom tidigare arbeten redan välbekanta arkitekter, och särskilt hade Stam länge räknats till de ledande bland skaparna av Europas moderna arkitektur. Lorenz uppgav sig i Tyskland ha fått patent på en stålrörsstol. Tysklands Reichsgericht hade 1932 ansett stolarna såsom konstverk, varemot Danmarks Højesteret 1935 kommit till motsatt resultat.
    Hos oss hördes Akademien för de fria konsterna och tillsatte för

 

9—387004. Svensk Juristtidning 1938.

122 GÖSTA EBERSTEIN.ärendets beredande en kommitté på fem ledamöter. Majoriteten — tre ledamöter — till vilka sedermera anslöto sig ytterligare tolv akademiledamöter, gjorde gällande, att ett bruksföremål för att vara konstverk måste äga »ett tillskott utöver dess ändamålsenlighet och dess av denna betingade form», och funno med tillämpning härav, att Lorenz' stolar icke ägde »det tillskott till sin av konstruktionen direkt betingade form, som kan anses giva ett fabriksmässigt framställt bruksföremål karaktären av konstnärlig skapelse». Minoriteten — två ledamöter — vilka vunno anslutning av ytterligare sex akademiledamöter, uttalade, att stolarna på grund av sin individuella utformning och originalitet voro konstverk, en uppfattning som närmare motiverades i förutnämnda yttrande av Svenska slöjdföreningens arbetsutskott, då där säges, att det konstnärliga »ligger icke i prydnadsdetaljer utan i de harmoniska proportionerna och rytmen hos konstruktionen». En tredje åsikt möter i ett uttalande av käranden, »att en verklig konstindustriell skapelse uppkomme då man, under hänsyn tagen till föremålets inre väsen, funne den form, som på bästa sätt och enklast tillgodosåge det avsedda ändamålet. Ju närmare man komme detta ideal, desto större konstnärligt värde hade föremålet: 'Ett äkta konstverk bär nödvändighetens karaktär, liksom det ej kunde vara annorlunda', hade redan Delacroix sagt». Samma motsättning som inom akademien framträdde vid målets avgörande i HD, där majoriteten (tre ledamöter) uttalade att stolarna, »även om de tillverkats efter en ny konstruktionsprincip, icke i avseende å konstnärligt utformande förete sådan egenart», att de kunde anses såsom alster av konstindustri, medan minoriteten (två ledamöter) ansåg, att stolarna »måste anses i konstnärligt hänseende kännetecknas av sådan ursprunglighet och egenart i konstruktionsprincip och dennas genomförande att de utgöra alster av konstindustri».
    Det principiella spörsmålet framför andra i detta mål är, om ändamålsenligheten i och för sig har ej blott tekniskt utan även estetiskt värde. Givetvis kan en lösning av ett tekniskt problem vara mera elegant än en annan och därigenom äga ett konstnärligt värde, som den andra lösningen saknar. Men om lösningens värde enbart ligger i dess ändamålsenlighet, blir frågan, om även detta kan sägas vara en konstnärlig skapelse. Såväl 1919 års konstverks- och författarlagar som vår patentlagstiftning synas utgå från ett motsatt betraktelsesätt. Om man genom en uppfinning komme fram till »den form, som på bästa sätt och enklast tillgodosåge det avsedda ändamålet», kan man väl få patenträtt men icke konstnärsrätt till arbetsresultatet, liksom teckningar och avbildningar av teknisk art icke äro i stånd att utgöra objekt för någon konstnärsrätt. Det synes därför möta svårigheter att inom konstverksrättens ram ge utrymme åt den moderna satsen att ändamålsenlighet är konstnärlighet, fastän 1 § i konstverkslagen måste anses bygga på det allmänna föreställningssättets konstverksbegrepp och kan röna inverkan av förskjutningar i detta. Den motsättning som framträdde inom Akademien och Högsta domstolen synes emellertid

RÄTTSPRAXIS. IMMATERIELLT RÄTTSSKYDD 1931—1935. 123icke ha varit av principiell art — både majoritet och minoritet torde ha byggt på att utöver ändamålsenlighet för konstnärsskap krävdes ett visst mått av »harmoni» eller »rytmik» — utan berott på olika subjektiv värdering. En sådan måste dock även den sträva efter en objektiv måttstock och närmare bestämt söka få fram det utslag, som det allmänna föreställningssättet vid varje särskild tidpunkt kan anses giva. Härvid synes man böra lägga större vikt vid uppfattningen inom de kretsar, som direkt ha med konstindustri och konsthantverk att göra — och för vilka såsom nämnt Svenska slöjdföreningen är den centrala organisationen — än vid den lekmannauppfattning, som eventuellt kan vara den rådande.
    Något rättsfall angående fotografisk bild finnes icke underperioden.