II.

 

PATENT-, MÖNSTER-, FIRMA- OCH VARUMÄRKESRÄTT, ILLOJAL KONKURRENS.1

 

Av BYRÅDIREKTÖR ÅKE v. ZWEIGBERGK.

 

    Något patenträttsligt mål av större principiell betydelse har icke under åren 1931—1935 förekommit till avgörande i högsta domstolen, och regeringsrättens utslag från samma tid på detta område gälla övervägande speciella och tekniska frågor.
    I fråga om återtagande av patentansökning har i RÅ 1934 s. 158 uttalats, att i ett fall, där patent sökts för A och B gemensamt, kunde ansökningen ej återtagas av A utan B:s samtycke. A:s ensidiga återkallelse ansågs därför ej hindra, att patent meddelades för de båda sökandena. Patent- och registreringsverket hade avslagit ansökningen under åberopande, att patent ej kunde utfärdas för A, som för sin del återkallat ansökningen, och att patent icke heller kunde beviljas enbart för B, som ej styrkt sin rätt till hela uppfinningen. En minoritet i RegR godkände ämbetsverkets beslut.
    Patent- och registreringsverket omorganiserades 1931, och då inrättades i ämbetsverket en besvärsavdelning, som har att behandla vissa underställda ärenden samt att upptaga besvär över anmälningsavdelnings beslut, varigenom patentansökning avslagits eller av formella skäl förklarats förfallen. I RÅ 1933 s. 86 förklarades, att besvärsavdelningen icke äger på klagan över förfallobeslut ingå på frågan om uppfinningens patenterbarhet, utan i sådant fall blott har att avgöra, huruvida giltig anledning förelegat att förklara ansökningen förfallen. I RÅ 1934 s. 61 har vidare för ett underställt ärende uttalats, att besvärsavdelningen ej äger till stöd för avslag å patentansökning åberopa grund, varöver sökanden icke haft tillfälle att yttra sig.

 

1 Ett stort antal avgöranden å dessa rättsområden äro refererade i den sedan 1932 utkommande tidskriften Nordiskt Industriellt Rättsskydd (NIR). 

124 ÅKE V. ZWEIGBERGK.    Från mönsterrätten föreligger endast ett avgörande av intresse. I NJA 1932 s. 639 upphävde domstolarna utan meningsskiljaktighet registrering enligt 1899 års lag om skydd för vissa mönster och modeller under motivering, att utformningen av ifrågavarande mönster betingats icke så mycket av hänsyn till att varan skulle äga ett för allmänheten tilldragande utseende som fastmera och huvudsakligen av hänsyn till vissa tekniska fördelar. Detta synes innebära ett krav på att mönstret åtminstone huvudsakligen skall vara ett prydnadsmönsteri motsats till nyttighetsmönster. Patent- och registreringsverket hade i avgivet utlåtande anfört betänkligheter häremot, därvid det åberopades, att det ofta kunde vara svårt att bedöma, om prydnadsmomentet eller nyttighetsmomentet vore det förhärskande, samt att praxis utvecklat sig därhän, att skydd meddelades för ett mönster av prydnadskaraktär, även om detta samtidigt medförde praktisk verkan.
    Firmarätten och varumärkesrätten behandlas här i viss mån jämsides, då de förete åtskilliga beröringspunkter inbördes, liksom för övrigt även med namnrätten.1 Den skrivna firmarätten är i flera avseenden mindre utvecklad än varumärkesrätten; de firmarättsliga bestämmelserna giva i huvudsak blott formella regler om registrering m. m., och de äro för övrigt fördelade på olika lagar, av vilka de i detta sammanhang viktigaste äro 1887 års lag om handelsregister, firma och prokura samt 1910 års aktiebolagslag. Just under den här behandlade perioden har emellertid en utfyllnad skett genom praxis.
    Av särskilt stor principiell betydelse är, att i högsta instans nu erkänts den materiella firmarätten, d. v. s. firmainnehavarens ensamrätt till firman. Förefintliga lagbestämmelser, t. ex. i 6 § av 1887 års firmalag och i 128 § av aktiebolagslagen, innehålla närmast blott, att innehavare av registrerad firma, som lider förfång av förväxlingsbar annan registrerad firma, kan vinna förbud mot sistnämnda firmas användande samt skadestånd. Tidigare har det ansetts tveksamt, huruvida ett ingripande kan ske, om den senare firman icke registrerats och ej användes såsom varumärke; föreligger sådan användning, kunna straff och skadestånd inträda enligt 1884 års varumärkeslag. I NJA 1933 s. 558 har nu HD enhälligt ställt sig på den ståndpunkten, att användande av oregistrerad benämning kan utgöra intrång i rätten till registrerad likartad firma och föranleda förbud mot benämningens användande samt skadestånd. Denna princip kan för övrigt sägas indirekt framgå redan av NJA 1931 s. 82. En ledamot av HD uttalade där direkt, att ett förbud mot användande endast kan meddelas i avseende å registrerad firma, men majoriteten var av annan uppfattning. Även den ogillade visserligen käromålet, men detta därför att käranden upphört att driva konkurrerande rörelse. — I dessa båda rättsfall var även fråga om betydelsen av firmaregistrering, avseende icke bokföringspliktig rörelse. I NJA 1933 s. 558 utsäges att, om rörel-

 

1 Se härom närmare EBERSTEIN, Om firma, namn och varumärke i Immateriellt rättsskydd, Sthm 1927 s. 112 ff.

RÄTTSPRAXIS. IMMATERIELLT RÄTTSSKYDD 1931—1935. 125sen senare blir bokföringspliktig, den tidigare registrerade firman därmed får rätt till firmaskydd.1
    Kollisioner mellan förväxlingsbara firmor och varumärken ha flera gånger varit föremål för prövning av domstolarna. Om firmarätten är den äldre, framgår det av varumärkeslagens bestämmelser, att en senare kolliderande varumärkesregistrering kan upphävas. Men i det omvända fallet har praxis tidigare i viss mån varit vacklande. I NJA 1931 s. 558 har emellertid på talan av innehavaren av registrerat varumärkeförbud meddelats mot användande av förväxlingsbar senare registrerad aktiebolagsfirma. Detta avgörande, som enhälligt fattades av HD i plenum, visar tydligt, att uppräkningen i det ovannämnda stadgandet 128 § 1 st. aktiebolagslagen och motsvarande firmarättsliga bestämmelser i övrigt icke uttömmande angiver de rättssubjekt, som kunna vara berättigade att vinna förbud mot firmas användande; detta har för övrigt tidigare konstaterats i praxis beträffande utländsk firma.Prioritet vid kollision mellan olika registreringar tillkommer enligt NJA 1932 s. 463 den som sökts tidigast, även om denna blivit beviljad först efter den konkurrerande.
    Rätten för ett företag att använda namn i firma och varumärke, när därmed uppkommer förväxlingsbar likhet med äldre firma- eller varumärkesregistrering, har i olika sammanhang varit föremål för bedömande. I NJA 1935 s. 661 förelåg ett sådant fall, där det visserligen fanns medgivande från en bärare av namnet, men denne ej alls hade något med företagets rörelse att skaffa. HD uttalade, att företaget icke visat sig äga ett rättmätigt intresse att oaktat förväxlingsbarheten använda namnet i sin firma, och vid sådant förhållande kunde företaget icke heller anses behörigt att upptaga namnet i sitt varumärke. Man kan säga, att avgörandet i detta mål, vad firmarätten angår, grundar sig på den s. k. sanningsprincipen, d. v. s. att firma skall svara mot verkliga förhållandet. Domen kan då ses som ett vittnesbörd om att sanningsprincipen gäller för firmarätten över huvud taget, ehuru den endast är antydd i 1887 års firmalag; det var nämligen i detta mål fråga om en aktiebolagsfirma.3 Hur det ställer sig med rätten att använda namn i firma och varumärke, när det sker med tillstånd av en namnbärare, som är knuten till eller delägare i företaget, har ej direkt varit föremål för avgörande i det här berörda rättsfallet och därom torde olika meningar råda.4 Enskild näringsidkare har emellertid enligt

1 Se EBERSTEIN, Materiell firma- och namnrätt i svensk praxis, i Festskrift för Granfelt, Helsingfors 1934.
2 Se vidare EBERSTEIN i Immateriellt rättsskydd s. 119 ff. (särskilt s. 133—136) och i Årsskrift utgiven av Svenska föreningen för industriellt rättsskydd 1930 s. 63 ff.
3 Sanningsprincipen uttalas även i RÅ 1931 s. 168.
4 Se om hela detta avsnitt vidare EBERSTEIN, Om medgivande att använda namn, firma och varumärke i NIR 1935 s. 145 ff. EBERSTEIN anser sig där s. 157 f. av HD:s avgörande i NJA 1931 s. 169 (detta rättsfall omnämnes senare i texten) kunna draga den slutsatsen, att medgivande att använda varumärke blott har verkan mellan parterna, ej mot tredje man. Av NJA 1932 A 202 o. 203 (utförligare referat i NIR 1933 s. 56) har man från annat håll ansett sig kunna sluta i motsatt riktning (jfr NIR 1933 s. 78).

126 ÅKE v. ZWEIGBERGK.1887 års firmalag ej blott rättighet utan även skyldighet att i sin firma intaga sitt namn, men det är föreskrivet, att näringsidkaren skall tydligt skilja firman från äldre likartade firmor. I NJA 1935 s. 467 har nu i konkurrens med de tidigare registrerade firmorna »Aktiebolaget Nils Adamssons sjukvårdsaffär» och Nils Adamssons sjukvårdsaffär, Nils Adamsson» visserligen firman »Hjalmar E. Adamsson» ansetts tillåten men däremot förbud mot användande av firman »Hjalmar E. Adamsson, sjukvårdsaffär» meddelats av HD, dock under meningsskiljaktighet. Tydligen har sistnämnda firma icke ansetts visa någon god vilja att göra åtskillnad mot de äldre firmorna, då både tillnamnet och verksamhetsordet i dessa kombinerats i den nya firman.
    I och för sig kan naturligtvis icke ett så utpräglat verksamhetsord som det ovannämnda genom intagande i firma göras till föremål för ensamrätt. I detta stycke föreligger ett klart principuttalande av HD i NJA 1931 s. 597: »Uppenbart är, att, om ett aktiebolags firma innehåller ord, som vanligen användas såsom betecknande rörelse eller verksamhet av viss art, den omständigheten att registrering av firman skett icke kan utgöra hinder för ett annat aktiebolag att i sin firma intaga och använda samma ord i sammansättning med ordet aktiebolag under förutsättning att det andra aktiebolagets firma därutöver innehåller ett tillägg, som är ägnat att tydligt skilja den från den tidigare registrerade firman.1»
    Den tidigare berörda sanningsgrundsatsen i firmarätten kan stundom lida intrång genom att firmaöverlåtelse i vissa fall är tillåten. Av NJA 1933 s. 576 framgår, att vid överlåtelse av handelsfirma den nye förvärvaren äger i sin tur överlåta firman, om förbehåll i motsatt riktning ej skett.
    Redan i NJA 1929 s. M uttalade HD att ordmärkesregistrering, som överensstämmer med tidigare för samma varuslag för annan inarbetatoregistrerat ordmärke, kan upphävas, enär ordet i sådant fall icke —såsom 4 § 1) kräver — kan anses för registreringssökanden vara en särskilt uppfunnen benämning å de varor, för vilka registrering sökes. I NJA 1934 s. 646 har samma betraktelsesätt anlagts i ett fall, där det registrerade ordet icke helt överensstämde med det förut inarbetade men de båda orden företedde förväxlingsbar likhet samt där dessa ord utgjorde benämning å farmaceutiska preparat med olika sammansättning och användning. I detta rättsfall förelågo för övrigt vissa särskilda omständigheter, vilka det skulle föra för långt att här beröra. Egenartat var även läget i NJA 1931 s. 169. Registreringsinnehavaren var där generalagent för innehavaren av det inarbetade märket (en utländsk firma), vilket märke för övrigt tidigare varit registrerat i Sverige. Orsaken till att märket i samförstånd med firman nu i stället registrerades för generalagenten var att all import av märkesvaran, utom genom denne, skulle bli obehörig. Registreringen upphävdes emellertid på talan av annan importör, under motivering att märket var in-

 

1 Avgöranden, som kunna anses gå i annan riktning, åberopas av EBERSTEIN i Immateriellt rättsskydd, s. 149.

RÄTTSPRAXIS. IMMATERIELLT RÄTTSSKYDD 1931—1935. 127arbetat för den utländska firmans tillverkning och att de ord, varav märket bestod, därför ej kunde anses särskilt uppfunna för att beteckna blott de av generalagenten importerade varorna. — Det må anmärkas, att genom en 1934 genomförd ändring i 4 § av varumärkeslagen kollision med tidigare inarbetat varumärke nu uttryckligen gjorts till registreringshinder; detta gäller efter lagändringen alla varumärken, ej blott ordmärken utan även figurmärken. Vid bedömande av om ett märke är inarbetat tages såväl enligt lagbestämmelsen som enligt den tidigare praxis blott hänsyn till märkets användande i Sverige.
    Sistnämnda fråga har förelegat även i annat sammanhang. Enligt Pariskonventionen för skydd av den industriella äganderätten, till vilken konvention Sverige anslutit sig, skola konventionsländerna emellan varumärken, som registrerats i hemlandet, jämväl kunna registreras i övriga länder, även om de ej skulle fylla där gällande vanliga villkor för registrering. I vissa fall får emellertid registrering vägras. Detta gäller bland annat, om ett varumärke i det land där registrering sökes anses sakna egenartad karaktär, men det tillägges, att särskild hänsyn vid prövningen härav skall tagas till den tid märket använts. Meningen är, att registrering icke skall kunna vägras, om märket trots bristen i och för sig på egenartad karaktär dock faktiskt inarbetats för sökanden. I Sverige få märken, som uteslutande bestå av siffror eller bokstäver utan egendomlig form, som inhemska aldrig registreras, och det anses, att sådana märken i princip sakna egenartad karaktär. Utländska sådana märken ha emellertid i undantagsfall registrerats, t. ex. siffermärket 4711. Regeringsrätten har nu i RÅ 1933 s. 116 beträffande ett danskt bokstavsmärke till synes uttalat, att det för registrering endast fordras att märket är inarbetat i hemlandet. Det synes emellertid kunna ifrågasättas, om icke konventionen medgiver krav på inarbetande i Sverige även i detta fall. I senare praxis torde regeringsrätten för övrigt knappast heller ha strängt vidhållit den angivna ståndpunkten.
    Frågan om förväxlingsbar likhet mellan figurmärken har flera gånger varit föremål för prövning. HD:s praxis synes här vara att framförallt taga hänsyn till totalintrycket, så att den omständigheten att märkena delvis varit skiljaktiga ej fått vara avgörande. Förväxlingsbarlikhet har statuerats t. ex. i NJA 1933 s. 327. Så har också skett i NJA 1931 s. 65, där den omständigheten, att svaranden som väsentlig beståndsdel använda sitt registrerade ordmärke, icke ansågs fritaga från ansvar. På samma linje torde också ligga avgörandena i NJA 1932 B 598603, där förväxlingsbar likhet ansågs föreligga, ehuru de konkurrerande märkenas mest framträdande beståndsdel utgjordes av ord, vilka såsom beskaffenhetsangivande ansågos oregistrerbara. Ett av sistnämnda avgöranden är av särskilt intresse. Svaranden dömdes där för intrång genom användande av ett märke, vilket regeringsrätten kort tid dessförinnan ansett registrerbart utan hinder av likheten med den tidigare registreringen. RegR uttalade i detta ärende (RÅ 1932 s.

128 ÅKE v. ZWEIGBERGK.108), dock icke enhälligt, att man ej alls finge taga hänsyn till den likhet mellan märkena, som kunde bero på de beskaffenhetsangivande orden. Patent- och registreringsverket hade uttalat, att även sådana ord kunde bidraga till skapandet av ett visst totalintryck av ett märke och därför icke vore utan all betydelse vid bedömandet av frågan om förväxlingsbarhet märkena emellan.
    Nyss har nämnts, att ansvar ådömts för användande av ett varumärke, som vid tiden för domen blivit registrerat för svaranden. Å andra sidan har i NJA 1934 s. 646 dömts till ansvar för tidigare intrång i varumärkesrätt, ehuru registreringen samtidigt upphävts. I detta fall har dock icke tillämpats föreskriften i 12 § varumärkeslagen om utplåning av obehörigen använda märken.
    I samband härmed må nämnas, att HD i NJA 1933 s. 418 enhälligt fastställde ett hovrättsutslag, varigenom ansvar för varumärkesintrång ådömts en person, som från innehavaren av ett världsbekant registrerat varumärke låtit anskaffa urverk, försedda med märket, och inmontera dem i boetter av annat fabrikat, varefter uren saluförts. Det uttalades, att detta förfarande måste anses ha givit sken av att varan i dess helhet vore tillverkad av märkesinnehavaren, och detta ansågs vara ett obehörigt användande av varumärke.
    Beträffande 1931 års lag mot illojal konkurrens finns icke mycket att meddela. Endast två mål finnas refererade i NJA under här ifrågavarande tidsperiod, och de äro knappast av större principiell betydelse. I NJA 1935 s. 593 ansågs straffbestämmelsen för illojal reklam icke kunna tillämpas å en optiker, som reklamerat med att vetenskaplig undersökning utfördes av specialister i hans butik. Ett justitieråd ville dock fälla till ansvar under åberopande att optikerns anslag om att i hans affärslokal vetenskaplig undersökning utfördes av specialister måste anses ägnade att ingiva allmänheten den oriktiga föreställningen, att de personer, som där verkställde undersökning, ägde en på verkligt vetenskaplig utbildning grundad kunskap om ögat och dess funktioner. — I NJA 1935 s. 686 ansågs det strida mot lagens 2 §, som förbjuder det s. k. presentsystemet, att försälja kaffe, förpackat i utan särskild ersättning lämnade hopsydda linnehanddukar, leksaksbilar, kastruller o. s. v. Detta ansågs innebära utnyttjande av allmänhetens godtrogenhet.