"Rättshistoria med romersk rätt". Universitetsberedningen, vars sista framställning bär eller synes bära vittne därom, att dess utformning, i högre grad än eljest, varit ett kansliverk mera än ett beredningens eget, beroende på den skyndsamhet, som här varit påfordrad, har bl. a. föreslagit att i de juridiska fakulteterna ämnet romersk rätt skulle förenas med rättshistoria och dess mindre betydelse markeras genom bindeordet »med» efter »rättshistoria» såsom huvudämne.
    Visst har det förekommit — och ej så sällan — att en dylik kombination gjorts, när det gällt ett examensämne, såsom t. ex. »Statsrätt med folkrätt», men i professurens benämning har icke i regel funnits någon motsvarighet — det heter sålunda »professor i statsrätt, folkrätt och förvaltningsrätt». Av naturliga skäl måste vetenskapsmännen ytterst ogärna och helst icke alls vara med om att degradera ett ämne i en professur till biämne när det gäller professurens vetenskapliga omfattning och arbetsfält — det vore ju liktydigt med en förklaring att i en vetenskaplig professur skulle ingå ett ämne, vari aldrig erfordrades eller förutsattes ens som möjlig vetenskaplig kompetens! Eller med andra ord det ämne, som på detta sätt behandlades, bleve därigenom ej blott avfört från det vetenskapliga arbetsfältet,utan dessutom markerat såsom allenast ett moment i en annan vetenskap.
    Även detta vore visserligen tänkbart och möjligen tillåtet, om det vore otvivelaktigt, att »biämnet» kunde vara moment allenast i det huvudämne, varmed det förenades, enär föreningen då markerade, att detta moment icke finge förbises. Men om och när »biämnet» lika väl kan vara eller kanske måste vara moment i mer än ett annat ämne, ställer sig saken annorlunda. Ty då markerar en dylik kom-

 

»RÄTTSHISTORIA MED ROMERSK RÄTT». 147bination, att »biämnet» icke bör få ingå i detta eller dessa andra ämnen, huru behövligt detta än månde vara.
    Nu är det så, att »romersk rätt» såsom moment både kan och bör ingå i rättshistoria — lika väl som t. ex. kanonisk rätt så bör göra —men lika visst är att »romersk rätt» också både kan och måste ingå som moment i både juridisk encyklopedi såsom positiv rättslära och än mera i privaträtten. En komparativ behandling av privaträtten är omöjlig utan romersk rätts beaktande, och t. o. m. en behandling av visst lands egen privaträtt isolerad behöver anknyta till romersk rätt, men på ett helt annat sätt än såsom moment i rättshistoria! Är romersk rätt ett självständigt vetenskapligt ämne blir det däremot möjligt att vid undervisning däri, bygd på vetenskaplig grund, tillgodose både privaträttens, encyklopediens och rättshistoriens behov. Och om, trots allt, romersk rätt ovillkorligen skall vetenskapligt markeras som moment i annan vetenskap, är det givetvis riktigare att så sker genom dess förening med privaträtt och icke med rättshistoria.
    Det försök, som vid 1800-talets slut gjordes i Uppsala, att utbryta rättshistoria såsom ensamt ämne för en forskningsprofessur, kan knappast sägas hava slagit väl ut. Rättshistorien fick härigenom måhända huvudvikten lagd på den senare leden, historia, och dess metoder, men icke på den förra leden, rätten, och dess allmänna inriktning och behov såsom disciplin inom en enhetlig juridisk fakultet. Det föreligger en uppenbar fara att, om romersk rätt nu skulle förenas med rättshistorien allena, huvudvikten komme att läggas varken på den rättsvetenskapliga bearbetningen eller på den romerska rättens eget inre sammanhang; skulle »romersk rätt» genom en dylik allians, för att ej säga mesallians, förlora sin vetenskapliga ställning inom professuren, förvandlades den snart nog till ett moment blott i den minst viktiga delen av rättshistorien, den yttre, och då vore det vida bättre, att ämnet över huvud icke alls nämndes såsom ingående i någon av fakulteternas professurer.
    Det kan givetvis invändas, att i Sverige det blir svårt finna vetenskapliga bearbetare av romersk rätt, men den svårigheten har länge funnits och den har man sökt övervinna därigenom att, då ämnet varit förenat med annat ämne, styrkt vetenskaplig kompetens fordrats till fullo blott i ettdera ämnet, och då vilketdera som helst, och i det andra endast bevis om verkligt vetenskapliga studier. Som bekant ha också svenska forskare även i senare tid med framgång sökt vetenskapligt behandla romersk rätt. Men detta förhållande skulle säkerligen upphöra i samma stund universiteten markerade att romersk rätt icke vore en vetenskaplig disciplin; den fulla vetenskapliga kompetensen måste då alltid fordras i huvudämnet och behandlingen av den romerska rätten bleve intet annat än elementär kursbehandling för rena examensbehov. Vill man bevara möjligheten av en vetenskaplig behandling även av romersk rätt och vill man låta Sveriges juridiska fakulteter behålla sambandet med den allmänna rättsvetenskapen, duger det icke att gå universitetsberedningens betänkliga väg.

C. A. Reuterskiöld.