Ny författning i Estland. Den ursprungliga estniska författningen av den 15 juni 1920 utmärker sig liksom de flesta »efterkrigsförfattningar» av en till dess yttersta konsekvenser genomförd demokrati och parlamentarism. Den exekutiva makten utövades av en av parlamentet helt beroende regering, vars ordförande (statsäldsten) samtidigt fullgjorde en statschefs funktioner. Genom en folkomröstning i oktober 1933 antogos vissa ändringar i författningen i syfte att stärka statsäldstens ställning och göra honom mer självständig gentemot parlamentet (se SvJT 1934 s. 509). Den reviderade författningen kom dock aldrig att träda i kraft, enär i samband med införande av undantagstillstånd de föreskrivna presidents- och parlamentsvalen ajournerades och parlamentets verksamhet suspenderades. Statsverksamheten hölls i stället i gång genom en ymnig dekretlagstiftning.
    Genom en på presidentens initiativ tillkommen folkomröstning i februari 1936 gavs honom emellertid rätt att inkalla en nationalförsamling för utarbetande av ny konstitution. Sedan denna församling i augusti 1937 av-

slutat sitt arbete, utfärdades den 17 augusti samma år Estlands nya författning.
    I denna författning kan man finna spår av vitt skilda statsrättliga åskådningar. I stort sett torde man dock kunna tala om en återgång till ett demokratiskt styrelsesätt.
    Medborgarnas grundlagsskyddade rättigheter ha dock inskränkts och samtidigt deras plikter mot staten starkare betonats. Detta visar sig bl. a. ifråga om nationalitets- och språkspörsmålen.
    Det estniska folket betraktas fortfarande som högsta bärare av statsmakten, men valrätten har i olika avseenden inskränkts. Vidare har referenduminstitutet undergått en betydande förvandling, i det rätten för medborgarna att under vissa förutsättningar begära folkomröstning upphävts. Hädanefter tillkommer det presidenten ensam att besluta, om folkets mening skall inhämtas i en viss fråga genom folkomröstning.
    Statsorganen äro: presidenten, den av honom utsedda regeringen samt ett av två kamrar bestående parlament.
    Presidenten väljes på det sättet, att parlamentets båda kamrar och vissa representanter för kommunerna, samlade till särskild valförrättning, utse var för sig en kandidat. Förena sig kamrarna och kommunrepresentanterna om samma kandidat, är denne utsedd till president. I annat fall vidtager en allmän folkomröstning om de av valförsamlingen nominerade kandidaterna. Valet gäller för en tid av sex år.
    Presidentens rätt att utfärda dekret har betydligt inskränkts. I princip gäller den endast mellan parlamentets sessioner eller vid mobilisering och krig. Vissa frågor få överhuvudtaget icke lösas genom dekretlagstiftning. Detta är bl. a. fallet ifråga om folkomröstningar, parlamentets bildande och arbetsordning, presidentvalet, statskontrollen, domstolsorganisationen och finansplanen.
    Regeringen består av en ministerpresident och ministrar. Parlamentetsunderhus har rätt att med kvalificerad majoritet uttala misstroendevotum mot regeringen eller en viss regeringsledamot. Beslutas misstroendevotum, kan presidenten antingen ställa sig beslutet till efterrättelse eller upplösa underhuset och i vissa fall även överhuset samt utskriva nya val till underhuset och förordna om utseende av nytt överhus. Förnyar detta parlament det förras misstroendevotum, är presidenten skyldig att följa dess mening.
    Parlamentets underhus består av 80 ledamöter, valda enligt majoritetsvalprincipen i 80 valkretsar genom allmän, lika, omedelbar och hemlig omröstning av röstberättigade medborgare. Före valet sker en kandidatnominering på så sätt, att minst 150 valberättigade medborgare skriftligen angiva en lämplig kandidat. Valkandidaten måste ställa borgen. Valperioden är fem år.
    Överhuset består av dels självskrivna, dels av presidenten utsedda och dels av kommunerna, skyddskåren och vissa korporationer valda ledamöter till ett antal av tillhopa 40. Självskrivna äro överbefälhavaren, överhuvudena för de två största kyrkorna, emissionsbankens chef och rektorerna vid två högre vetenskapliga anstalter. Uppdraget som ledamot av överhuset gäller för fem år.
    Parlamentet håller årligen två sessioner. Dessa skola pågå viss minimi-

tid, nämligen två månader på hösten och tre på våren. De kunna dock avslutas dessförinnan, om presidenten upplöser parlamentet och utskriver nyval till underhuset, respektive förordnar om utseende av nytt överhus, eller om parlamentet självt begär det.
    Underhuset har betydligt större befogenheter än överhuset. Misstroendevotum saknar sålunda som sagts betydelse, om det icke understödjes av underhuset. Endast detta har initiativrätt i lagstiftningsärenden. Frågor om lagstiftning och rörande finansplanen behandlas för övrigt först i underhuset, medan överhusets makt här i stort sett inskränker sig till en rätt att återförvisa ärendet till underhuset eller att uttala ett suspensivt veto.
    Slutligen bör nämnas, att presidenten fortfarande äger besluta, att undantagstillstånd skall införas. Beslutet skall dock underställas parlamentet, som i gemensamt sammanträde med kamrarna kan upphäva detsamma.

G. B.