NOTISER. 177 Klagorätt för straffriförklarade. I anledning av dr Josef Fischlers uppsats angående klagorätt för straffriförklarade (s. 77) torde böra meddelas, att frågan härom nyligen avgjorts av Högsta domstolen in pleno. Sedan häradsrätt funnit tilltalad hava gjort sig saker till brottslig gärning men jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklarat honom icke kunna fällas till ansvar därför, anförde den tilltalade besvär under yrkande att bliva dömd till straff. Hovrätten förklarade i sitt utslag att, enär vid den utgång målet fått vid häradsrätten den tilltalades i hovrätten förda talan icke vore av beskaffenhet att lagligen kunna vinna prövning, besvären icke föranledde vidare yttrande. Vid målets föredragning inför Högsta domstolen den 18 januari 1938 ansågo 15 av dess ledamöter, att hinder icke mött för hovrätten att pröva den tilltalades fullföljda talan, samt återförvisade målet till hovrätten, medan 9 ledamöter ej funno skäl att göra ändring i hovrättens utslag. En ledamot var av sjukdom förhindrad att tjänstgöra. Kungl. Maj:ts utslag gavs den 4 februari 1938 (K. A. Bergstrand ./. allm. åkl.). Enligt ett i målet avgivet läkarutlåtande var den tilltalade i behov av vård å sinnessjukhus men denna omständighet torde ej hava inverkat på målets utgång.
K. K.
Justitiarius F. Beichmann †. Frederik Valdemar Nicolai Beichmann, som vid nära 79 års ålder avled den 29 december 1937, var en utmärkt och även långt utanför fäderneslandets gränser mycket högt skattad jurist. Huru stora hans förtjänster om lagstiftning och rättsskipning, särskilt på det internationella området, än voro, är det dock ej dessa, som för mig träda i förgrunden, när jag i minnet återkallar hans bild. Starkast är hos mig — liksom helt säkert hos många andra — hågkomsten av hans rent personliga karaktärsdrag, av den blide och gode, rättrådige och samvetsgranne Beichmann, som hastigt förvärvade förtroende och tillgiven vänskap och som aldrig förlorade dem. Om jag ej fruktade att synas förringa hans lärdom och skarpsinne, skulle jag vara frestad att säga, att hans vänliga älskvärdhet ofta avsevärt bidrog till hans framgångar vid internationella förhandlingar.
Beichmanns och min egentliga bekantskap förskriver sig från våren 1900, då vi båda under en tids vistelse i Köpenhamn förberedde vårt deltagande i den tredje Haagkonferensen för internationell privaträtt genom dagliga överläggningar med den danske delegerade, professor Henning Matzen. Som bekant rådde i avseende på den internationella privaträtten en viktig skiljaktighet mellan Sverige och de andra skandinaviska länderna; vi hade bestämt oss för den s. k. nationalitetsprincipen såsom ägnad att förena det största antalet stater, medan Danmark och Norge ville fasthålla den gamla domicilprincipen. Denna olikhet hindrade dock ingalunda det mest förtroliga och angenäma samarbete såväl under förberedelserna som vid konferenserna 1900 och 1904, där Beichmann och jag voro kolleger.
Han hade då redan bakom sig ej blott deltagande i den andra konferensen (1894) utan även en omfattande och betydelsefull verksamhet i den inre norska lagstiftningens tjänst, särskilt såsom mångårig chef för justitie-