Gustaf Appelberg †. Justitierådet Gustaf Appelberg avled i sitt hem d. 24 febr. 1938.
    Född d. 18 aug. 1871 i Nya varvet, som då ännu ej införlivats med Göteborg, tog A. studenten i nämnda stad och inskrevs hösten 1889 i dess nation vid Uppsala universitet. Sina akademiska studier ägnade han juridiken, och han blev en av de göteborgare vilka läto tala om sig såsom de där på samma dag, d. 3 okt. 1895, med sällsynt vackra betyg avlagt juris utriusque kandidatexamen. Till dessa A:s landsmän hörde Tore Almén, Georg Bissmark, Karl-Henrik Högstedt.
    A. satt sina ting under Göta hovrätt men sökte sin vidare fortkomst i Svea. När han där fick sitt första fiskalsförordnande, i febr. 1903, hade han bakom sig även en ganska omfattande tjänstgöring som domare i Stockholms rådstuvurätt och någon tids arbete som föredragande i brottmål hos justitiekanslersämbetet. Inom hovrätten erhöll han adjunktion hösten 1904 och utnämndes till fiskal i sept. 1907, till assessor i okt. 1908 och till hovrättsråd från och med d. 1 jan. 1910.
    Redan i mars 1908 hade han emellertid inkallats i justitiedepartementet där han kom att stanna till mitten av dec. 1914. Några månader 1909 och större delen av 1914 var han t. f. expeditionschef, men eljest sysslade han inom departementet med lagstiftningsfrågor — ett par år i egenskap av, såsom det officiellt hette, »andre ledamot å avdelningen för lagärenden», från slutet av maj 1911 som byråchef. Vid växelrättskonferensen i Haag 1912 var A. delegerad för Sverige, något som till ömsesidig belåtenhet och trevnad förde honom samman med våra skandinaviska grannländers representanter vid konferensen, Munch-Petersen och Beichmann. Under Sixten v. Friesens ordförandeskap utarbetade A. jämte vetenskapsmännen Bendixson och Phragmén det år 1913 tryckta förslaget till ändringar i då gällande proportionella valmetod, och känt är hurusom männen av facket imponerades av den lätthet och säkerhet varmed A. behärskade ämnets alla matematiska detaljer. Från A:s lagarbete under departementstiden skall ytterligare blott erinras att han hade sig anförtrodd den besvärliga föredragningen i lagrådet av förslaget till 1912 års internationella äktenskapslag.
    Ett vittnesbörd om den respekt A. åtnjöt är att han, efter sin återgång från departementet till hovrätten, åren 1915 och 1916 valdes till justitieombudsmannens efterträdare. Under 1918 ledde han som ordförande den sakkunnigutredning om domareutbildningen m. m. som resulterade i viktiga ändringar i hovrätternas arbetsordningar. Samma år lärer han ock blivit designerad att taga hand om den då tillämnade revisionen av sjölagen — A:s fader var sjöförsäkringsman och hade suttit i 1880-talets sjölagskommitté —och han torde även ha verkställt vissa förarbeten i sådant syfte,

förarbeten som avbrötos när A. utnämndes att från och med d. 1 sept. 1918 vara justitieråd i ledigheten efter Wilhelm Sjögren.
    Till den som skriver detta yttrade en gång Tore Almén att han knappast visste någon med vilken han hellre och med större behållning diskuterade ett rättsfall än med A. Att dessa Alméns ord voro ärligt menade förstås av en var, som fått bevittna den aldrig tröttade grundlighet, det genomträngande skarpsinne som utmärkte A. i hans domarekall. Var A. med i prövningen av ett kinkigare mål, hade man den trygghetskänslan, att intet relevant faktum skulle lämnas obeaktat och att ej heller någon rättssats komme till användning innan riktigheten härav blivit, så ur principiella synpunkter som till alla upptänkliga konsekvenser, omsorgsfullt undersökt. Om A:s verksamhet som justitieråd må i övrigt nämnas att han är den ende av HD:s ledamöter som under tre tjänstgöringsperioder suttit i lagrådet. Tredje resan (1934) lät han sig inväljas ehuru han, med sina mer än 60 levnadsår och mer än 15 HD-år, ägde dubbel laga ursäkt till sitt förfogande.
    SvJT har den särskilda anledningen till tacksamhet mot A:s minne att han vid tidskriftens startande åtog sig att inträda i redaktionen, med huvudsaklig uppgift att sköta rättsfallsavdelningen. Almén såg i denna avdelning, i företagets mission att bliva en »hovrättstidning», den säkra garantien för tidskriftens livskraft; att de svenska juristernas fria skriftställen skulle kunna fylla häftena tordes han ej lita på. En jämförelse mellan förr och nu visar att rättsfallen år 1916 upptaga mer än 20 procent av textutrymmet, år 1937 knappa 7. A. utgick ur redaktionen med det år varunder han blev justitieråd, men hans penna lämnade SvJT ännu någon gång ett bidrag, såsom den genomtänkta anmälningen av Herlitz' verk Om lagstiftning (1932 s. 23—33).
    A. var en anspråkslös och flärdfri natur, vänsäll, glad och god, en värdig nära frände till S. H. T:s frejdade stiftare dr Carl Magnus Appelberg. Av ett hurtigt lynne, älskade han segling och annan sport; ännu de senare åren var han en ivrig tennisspelare. Musiken ägde ock hans kärlek och vid pianot ackompagnerade han gärna sin makas sång. Om hans sista prövande sjukdomstid gäller vad han själv skrev i denna tidskrift vid sin vän Karl Stenströms bortgång: »Han bar sitt öde som det höves en man.»

B. W.