Albert Petersson †. I den höga åldern av åttiosex år bortgick den 11 mars f. d. presidenten, juris hedersdoktorn Albert Petersson. Och så snabbt avlösa varandra generationer, förgrundsintressen och problemställningar i samhällslivet att detta namn, en gång så allmänt känt, så ofta nämnt runt Sveriges land, nu för de flesta måhända ljöd som ett svagt eko från det fjärran förflutna. Mera än trettio år ha gått sedan Albert Petersson lämnade högsta domstolen, som han ett decennium tillhört, för att som justitieminister i Lindmans första ministär under en femårsperiod av skarpa motsättningar intaga en mycket framskjuten ställning i det offentliga livet. Mera än ett kvarts sekel har runnit undan sedan denna ministärs avgång. Albert Petersson tog då i stället för sex år framåt en plats — en mycket bemärkt plats — i riksdagens andra kammare; men det är alltså redan tjugu år gångna sedan han definitivt slöt sin politiska bana. År 1921, vid sjuttio års

ålder, avgick han ock från den post han då inemot tio år beklätt som president i kammarrätten. Personlig tillbakadragenhet inför yttervärlden hade länge varit ett alltmera utmärkande karaktärsdrag, och under sin ålderdoms otium på Lidingön gömde han sig helt undan i ensamheten.
    Albert Peterssons egentliga juristbana hade ett ganska typiskt förlopp; den ledde från fleråriga lantdomarvikariat genom hovrätt och justitierevision till expeditionschefsbefattningen i justitiedepartementet, som han beklädde åren 1892—96, och vidare till högsta domstolen. Härunder gjorde han sig alltmera känd som en ytterst arbetsam man, skicklig domare och tränad lagtekniker, överhuvud som en på många skilda områden väl bevandrad jurist, med sinne för den praktiska detaljen. Som statsråd ansågs han ej tillhöra den s. k. inre ringen, ofta omtalad som den, där ministärens hållning i politiskt-taktiska frågor bestämdes. Han skötte framför allt med nit och grundlighet sitt departement. Under dess handläggning föll ju exempelvis den tekniska utformningen av den Lindmanska rösträttsreformen med dess proportionella val. I vad mån reformens politiska realiteter, särskilt i dess genom riksdagskompromissen tillkomna slutliga gestaltning, hade Albert Peterssons rent personliga gillande, låter sig däremot tillsvidare knappt bedömas.
    Vissa andra, mindre lagverk med politiskt inslag buro utan tvivel med fullaste rätt hans signatur och ställde honom tidtals i centrum för den allmänna uppmärksamheten; han blev i vissa kretsar föremål för stor popularitet, i andra för häftig kritik. Exempel äro preventivlagen och de ändringar i tryckfrihetsrätten, som medgåvo indragning utan åtal och dom av försvarsfientliga skrifter, utspridda vid trupp och på fartyg. Den skarpaste oviljan på radikalt håll väckte dock vad som där kallades »Justitie-Petters åtalsraseri» mot tryckta skrifter. Skämtsamt-illvilligt påstods han välja sina offer på måfå efter adresskalendern.
    Sin huvudsakliga arbetskraft ägnade emellertid Albert Petersson naturligtvis åt lagstiftningen på mera neutrala rättsområden, och här satte hans verksamhet djupa spår. I de stora lagverk, han fick kontrasignera: nyttjanderättslagen, lagarna om aktiebolag och ekonomiska föreningar, var hans personliga insats visserligen ej betydande; det förelåg ju grundligt utarbetade förslag av lagberedningen och aktiebolagskommittén. Däremot förtjänar det bringas i tacksam erinran, att det lustrum, hans statsrådstid omfattar, kännetecknas av tre stora laginitiativ: till en allmän straffrättsreform, en allmän rättegångsreform och omdaningen i skandinavisk samverkan av äktenskapsrätten.
    Då Albert Petersson efter ministärens fall insattes i andra kammaren, tog han genast plats i lagutskottet och blev, sedan efter vårvalen 1914 höger och vänster vägde jämnt där, dess ordförande för fyra år framåt. Lagutskottet var under dessa år — strax före dess uppdelning på tvenne — oerhört arbetsbelastat. Till de många stora lagverken — militära strafflagstiftningen, äktenskaps- och barnlagarna, expropriationslagen för att nämna några exempel — kom en ytterst besvärlig krigs- och kristidslagstiftning av varjehanda art. Den utpräglade politiska motsättningen medförde därjämte en betydande inre friktion, som icke var ägnad att lätta utskottsmaskineriets gång. Men så sparade ordföranden varken sig själv eller

andra. Under hans — man vore frestad säga — stränga färla hölls utskottet till en hård arbetsdisciplin, utan anseende till person eller åsiktsriktning. Hans myndighet, där han satt i sin vida redingot, axelbred och undersätsig, med kraftigt brunsvart spetsskägg och där ovan en skarp blick bakom brillorna, var utan alla högdragna later, men allvarsam och kärv nog. Två utskottsmedlemmar förde under ett anförande ett halvviskande samtal. En annan ordförande skulle diskret knackat i bordet. Men Albert Petersson bröt av: »Om inte herrar A och B kunna hålla sig tysta, få de gå ut!» Utskottet lärde dock alltmera värdera sin ordförande, hans saklighet, hans oväld, hans ärliga strävan att undvika onödiga strider och finna en enande linje. Vid ett tillfälle, då utskottet — mot all vanlighet —inbjudit ordföranden till en liten festlighet, kom verklig tillgivenhet, från olika håll till uttryck. Det är mötet med sådana män som lärt den svenska radikalismen att bättre förstå vilka samhällsvärden av plikt- och ansvarskänsla den svenska ämbetsmannavärlden innesluter.
    I andra kammaren var Albert Petersson en gärna och uppmärksamt åhörd talare. Hans anföranden ägde ingenting av vältalighet, flykt, rymd, men utmärktes desto mera av en sällsynt förmåga att utan falsk förenkling, men ändock klart och fattbart för envar utreda en invecklad lagfrågas innebörd och det reala innehållet av en lagtext. Själv utgången ur ett enkelt lantligt lärarhem visste han i all synnerhet att göra sig fullt förstådd av kammarens lantmän.
    Vid sidan av ämbetsplikter och riksdagsmödor bar han ännu en betydande arbetsbörda såsom ordförande och ledande kraft i två kommittéer, vilkas arbetsresultat efterhand avsatte sig i stadsplanelagen och lagstiftningen om kommunala nybildningar. Det var praktiska uppgifter, vilka i högsta grad hade hans intresse.
    Albert Petersson hörde, för en utomstående att döma, till dem som icke arbeta lätt, men desto mera ihärdigt och gediget. Ett något tungt allvar torde hava i ämbetsgärningen präglat hans väsen. De djupa suckarna, som det hörde till hans egenheter att ofrivilligt draga, voro välbekanta för hans medarbetare. Men hans förhållande till dem utmärktes av mycken välvilja. Strängt rättrådig i ämbetsutövningen, gav han exempelvis i personfrågor vackra prov på en upphöjd opartiskhet.
    I det intima privatlivet kunde han förvisso uppvisa drag, som på ett för mången kanske överraskande sätt kompletterar bilden av ämbetsmannen. Minst av allt var han någon dammig skrivbordskarl av den sort som Sigfrid Siwertz föreställer sig helt bortkommen inför det rena handlingslivets situationer och krav. Han var en van och skicklig seglare; han var händig och kunnig i slöjd och bygge. Varm blomstervän och road trädgårdsmästare hade han skapat en vacker inramning åt sitt högt belägna Lidingöhem, där bl. a. en med smak och insikt hopbragt samling preciosa bar vittne även om ägarens konstsinne.

Nils Alexanderson.