GÖSTA EBERSTEIN. Om skatt till stat och kommun enligt svensk rätt. Senare delen, senare häftet (s. 709—997, med supplement, innehållsöversikt och sakregister). Sthm 1937. Kr. 9.00.

    Professor Eberstein har nu slutfört sitt stora arbete »Om skatt till stat och kommun», vars tidigare utgivna partier förut omnämnts i denna tidskrift.2
    Redan i senare delens första häfte vidtog framställningen av den kommunala beskattningen (Avd. IV) med en översikt över den kommunala indelningens tillkomst och utveckling till självständiggörande av den borgerliga primärkommunen i förhållande till den kyrkliga, församlingen, samt över kommuner av högre ordning, specialkommuner och kommunalförbund m. fl. Därtill ansluter sig en kort karakteristik av skillnaden mellan statlig och kommunal beskattningsrätt. Översikten över den kommunala repartitionsskattens utveckling, som icke fullt avslutades i andra delens första häfte (s. 684—708), slutföres i det nu föreliggande (s. 709—714). De båda nämnda kapitlen bilda sålunda en inledande framställning till kommunalbeskattningen, som därefter avhandlas i två huvudpartier: I. Den (allmänna) kommunala repartitionsskatten och II. De speciella kommunalskatterna, progressivskatten och utjämningsskatten, bilskatterna och bilskattemedlens fördelning, skogsaccisen och skogsvårdsavgifterna, nöjesskatten och hundskatten. Under III redogöres för den kommunala skatteutjämningen. Slutligen följer ett supplement om 50 sidor, i vilket som tillägg till ifrågakommande sidor i de 1929 och 1932 utgivna delarna registrerasde talrika ändringarna i respektive författningar fram på året 1937.
    För studier av den gällande kommunala skattelagstiftningen, vilket i ämnet finansrätt givetvis huvudsakligen måste ske i lagtexterna, samt av dess tillkomst, lydelse och tolkning ger arbetets sluthäfte lika utförlig och allsidig handledning, som de tidigare utgivna häftena lämnat

 

1 EKELÖF a. a.
2 1932 s. 33, 1933 s. 534.

EMIL SOMMARIN. 289rörande statsbeskattningen. Utrymme lämnas givetvis för den kompletterande muntliga undervisningen, särskilt med hänsyn till gällande bestämmelsers motivering, vilken ur riksdagstrycket hämtade för- och motskäl ingalunda tillräckligt illustrera finanspolitiskt och än mindre finansvetenskapligt, samt med hänsyn till dess syften och finansiella och nationalekonomiska förutsättningar, verkningar och eventuellt mindre förutsedda eller önskade biverkningar m. m. Det åt arbetets omnämnande här anslagna utrymmet medger icke ett ingående på mera eller mindre diskutabla punkter i gällande rätt, om vilka uppfattningarna kunna vara delade, så mycket mindre som undervisningssyftet tydligen föranlett en mycket opartisk inställning till refererade motsättningar i principfrågor och ett på det hela taget mycket välvilligt bedömande av allahanda opportunitetsskäl för avvikelse från beprövade och erkända beskattningsprinciper, vilkas frångående från fall till fall otvivelaktigt till slut gjort behovet av en allmän revision av vår kommunalbeskattning trängande.1 En sådan har ju även uppdragits åt den nu arbetande kommunalskatteberedningen, vars förslag till avskaffande av den kommunala progressivskatten2 och de till mantalspenningarna knutna kommunala avgifterna m. m. redan förebådats i 1936 års skattekommittés den 27 november 1937 avgivna betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (Statens off. utredn. 1937:42) för rationalisering av den statliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen m. m. Sedan tidigare kommunalskatteutredningars teoretiskt och praktiskt sakkunniga enhälligt förordat ett objektskattesystem, skulle det säkerligen överraska, om även 1939 garantiskattesystemet från 1920 och 1928 godtoges av det avgörande skäl, som E. formulerar på det sättet, att »detta synts hava övervägande sympatier hos fastighetsägarna själva, och då problemet egentligen gällde sättet för fastighetsägarnas inbördes bidragsskyldighet, ansågs rimligt att taga hänsyn till dessa skattskyldigas egna önskemål» (s.711). Som bekant var det representanter för ägare till jordbruksfastigheter, som 1928 säkrade bibehållandet av 1920 års garantiskattesystem, trots dess medgivna orättvisor mellan fastighetsägarna inbördes. Vidhållandet förestavades av ogrundade farhågor för merbelastning genom objektbeskattningen, ett de obotfärdigas förhinder — man vet vad man har, men icke vad man får — vilket knappast kan förenas med »regeln om gamla skatters företräde framför nya». (S. 711).3 »En betydelsefull nyhet i förhållande till den tidigare rätten, enligt vilken i

 

1 Konjunkturväxlingarna under och efter världskriget ha som bekant icke minst fr. o. m. 1919 och 1920 års beskattningsreformer medfört svåra missräkningar efter lagändringar in casu, som företagna vid eller just efter slutet av en exceptionell högkonjunktur blivit tillämpliga under en följande svår depression — och omvänt.
2 Motiveringen för dess avskaffande lägger huvudvikten på det vid dess införande avvisade skälet, att endast en progressiv inkomstskatt bör ingå i skattesystemet och förbehållas staten, såsom det med styrka hävdades från finansvetenskapligt håll före och under år 1920.
3 GÖSTA BOËTHIUS, Våra skatter 1938, Kommentar till skatteförfattningarna, s. 83 (1938).

290 EMIL SOMMARIN.fråga om utarrenderad jordbruksfastighet skyldigheten att utgöra fastighetsskatt i regel ålåg arrendatorn» (s. 762), infördes med 1928 års kommunalskattelag, vilken som regel överflyttade den kommunala skattskyldigheten till fastighetsskatt på fastighetens ägare. Ändringen blev en konsekvens av garantiskattesystemet. Inkomst av fastighet utöver den beräknade om 6 resp. 5 % på taxeringsvärdet hade 1920 gjorts beskattningsbar till kommunal inkomstskatt. Å den faktiska inkomsten under beskattningsåret måste alltså medges avdrag för den med fastighetsskatt belagda procentuella inkomsten å taxeringsvärdet. Detta s. k. procentavdrag ansågs böra tillföras ägaren, och därföre torde det ha funnits nödigt att lägga skyldigheten att utgiva kommunal fastighetsskatt på fastighetens ägare. Med denna logik, som utan tvivel ger den verkliga förklaringen, bröts icke blott en gällande grundsats, som även har finansvetenskaplig hävd,1 utan skapades även allahanda praktiska olägenheter.2 Beträffande skattepliktig inkomst av de olika förvärvskällorna ha de utförliga bestämmelserna i kommunalskattelagen noggrant kommenterats, utöver vad av kommentarer föregripits vid behandlingen av den statliga inkomstskatten. Språkligt otillfredsställande har alltid synts mig den brukade benämningen »speciella» avdrag för de »obligatoriska» avdrag, som verkställas av taxeringsmyndigheterna själva.3 Med juridisk pregnans fastslås emellertid innebörden och räckvidden av specialregler och detaljbestämmelser (skattskyldighetens inträde o. s. v.).
    I avdelningen om de kommunala specialskatterna ägnas de största utrymmena åt vägskatten, — beträffande vilken 1934 års lagstiftning av förf. med skäl anses icke ha tagit steget fullt ut till utjämning av repartitionstalen i överensstämmelse med dem för den allmänna kommunalskatten — och den därmed sammanhängande automobilbeskattningen (s. 843—866)4 samt skogsaccisen (s. 866—903).5 De mångsidiga problem, som anknytas till taxeringen och beskattningen av inkomst ur skogsbruk, och de svårigheter det mött att finna någorlunda tillfredsställande lösningar av dessa problem med tillbörlig hänsyn icke blott till kommunernas inkomstbehov utan även till bevarandet av denna ojämförligt viktiga källa till nationalinkomsten i riket, få en

 

1 Arrendatorn, som tar avkastningen och bestrider alla kostnaderna för att utvinna den, bör även gälda avkastningsskatten (taxation at the sources), som avvältes på fastighetsägaren genom reduktion i arrende.
2 Ur dessa synpunkter kritiserades omläggningen av skattskyldigheten från arrendator till ägare av de främsta auktoriteter, bl. a. av G. V. EISERMAN, Vad nytt i sak innehålla de nya skattelagarna (1929). — Ändring infördes i 1907 års nyttjanderättslag, men försummades i 1925 års ecklesiastika arrendeförordning, och domänstyrelsen tog även några år framåt procentavdraget i anspråk för kronan som ägare, i fall då arrendatorn alltjämt fick erlägga skatten.
3 De »naturliga» avdragen äro »speciella» i den meningen — och i ordets egentliga betydelse — att de göras å inkomsten av varje förvärvskälla för sig.
4 1937 års automobilskatteberednings betänkande (Statens off. utredn. 1937: 53) har icke kunnat tillgodogöras. — Huru länge skall det föråldrade »automobil» bibehållas i riksstaten i stället för »bil»?
5 Historik med diskussion av principiella och praktiska synpunkter på inkomsten av skogsbruk och dess beskattning redan s. 199—212.

ANM. AV GÖSTA EBERSTEIN: OM SKATT TILL STAT OCH KOMMUN. 291detaljrik behandling, både med hänsyn till skogskapitalet, dess kvantitet och värde, och till avverkningarna. I den jämförelsevis lika ingående redogörelsen för nöjesskatten synas obeaktade i riksdagarna ofta återkommande motionerna dels om skattens förändring från kommunal till halvkommunal eller statlig, på den grund att den främst givande biografrörelsen tillföres betydande inkomster från landsbygden, dels om skattens avskaffande på grund av dess oriktigt påstådda karaktär av kristidsbeskattning eller dess otvivelaktiga beskattning av folkets bredare lager.
    Ehuru genomgripande omläggningar förestå i vårt skattesystem och av flera av de däri ingående skatterna, kommer E:s stora arbete att vid sidan om lagtexterna och kommentarer till dem för lång tid framåt bli ett huvudverk vid studiet av finansrätten, vars tolkningar och tillämpningar av gällande rätt i en mångfald punkter givetvis behålla giltighet även vid betydande formella och sakliga ändringar i skattelagarna.

Emil Sommarin.