Rättsordningen.¹ Liksom man endast sällan tänker på nödvändigheten av luften, som man andas, förbiser man ofta, att rättsordningen i en stat är den oumbärliga förutsättningen för all mänsklig samverkan,f ör kulturens uppkomst och framsteg. Rättsordningens upprätthållande är av primär och vital betydelse för en stat, hur än de politiska maktförhållandena växla.
    Den politiska makten måste alltid ge rätten sitt stöd, om ej rätten skall förvandlas till en icke tvingande teori, men den politiska makten får ej göra rätten till sin slavinna. Makten måste respektera rätten inom dess område.
    Även om det är nödvändigt i denna tid av hårda påfrestningar för staterna, att en stat har en stark politisk ledning, måste det i en fri stat finnas gränser för dennas makt.
    En sådan gräns, oumbärlig för medborgarnas frihet, är skiljelinjen mellan den politiska och den dömande makten.
    I diktaturstaterna är maktfördelningen principiellt upphävd. Diktatorn förkroppsligar den oinskränkta makten över alla domstolar och kan, som exempel visa, använda denna makt till att under sken av lag och rätt slå ned sina politiska motståndare, beröva dem välfärd och liv, när han finner detta lämpligt för sina politiska syften.
    Den motsatta principen har för några månader sedan i skarp tillspetsning burits fram av Förenta Staternas senat som uttryck för den folkmening, vilken fällde presidenten Roosevelts förslag om att öka regeringens inflytande över högsta domstolen.
    Senatens lagutskott anförde i sitt utlåtande härom vissa skäl, som äro av den allmänna betydelse att de höja sig över den amerikanska författningens särskilda egenheter. Utskottet framhöll värdet av ett oberoende domstolsväsen, som skyddar den ringaste medborgare t. o. m. mot regeringen själv, och fördömde det förslag, som skulle »underordna domstolarna under kongressens och presidentens vilja och därigenom tillintetgöra domaremaktens självständighet, de individuella rättigheternas enda säkra skydd».
    Det är icke svårt att fastställa det politiska arvsanlag, som fått sitt uttryck i denna amerikanska förklaring. Det går tillbaka till den engelska åskådning, som i domstolarnas frihet sett folkfrihetens oumbärliga skydd och som upphöjt juryn till denna synpunkts symbol. Den går tillbaka, denna djupt rotade amerikanska åskådning, även till den besläktade nordiska folkrätt, som med sina folkvalda härads-

 

¹ Utdrag ur ett tal av justitieministern, statsrådet K. G. WESTMAN, i Lund den 13 mars 1938.

hövdingar och lagmän och sin ur tingsmenigheten tagna nämnd lade den grund, varpå vår rättsordning är byggd.
    Gränsen mellan den politiska makten, utövad av regering och riksdag å ena sidan, och den dömande, utövad av domstolarna å den andra, är i vårt land i våra dagar tydligt uppdragen i grundlag och lag.
    Det skulle icke överensstämma med vårt statsskick, om en regering, som för tillfället innehar den politiska makten, eller om riksdagens kamrar toge sig för att granska högsta domstolens eller regeringsrättens i konungens namn avkunnade domar, eller arbetsdomstolens eller andra domstolars i sista instans avkunnade domar, ja kanske även underrätternas domar, som vunnit laga kraft emedan de ej överklagats, för att kassera somliga såsom felaktigt fällda. Varken regering eller riksdag är utsedd ur den synpunkten, att den skulle äga förutsättningar för en dömande verksamhet av detta slag. Den som tar fram en årgång av Nytt juridiskt arkiv, som i tryck redovisar högsta domstolens arbetsresultat för vart år, eller Regeringsrättens årsbok eller Arbetsdomstolens årsbok, måste inse, att det — frånsett de nyssnämnda principiella invändningarna — skulle ligga utom de politiska myndigheternasarbetsförmåga att åtaga sig den uppgiften att korrigerande och kasserande ingripa i domstolarnas verksamhet.
    Det är i överensstämmelse med dessa synpunkter, som jag förra året i riksdagen förklarat, att jag ansåg, att det icke vore riktigt av mig att i min egenskap av justitieminister göra något uttalande därom huruvida en dom, som fördes på tal i riksdagen, vore väl grundad eller ej.
    Häremot strider ingalunda, att djupast sett vår statsförfattning lägger ansvaret för rättsordningens uppbyggande och upprätthållande på regering och riksdag.
    Den politiska makten, avhållsam från att ingripa i domstolarnas dömande verksamhet, har att genom lagstiftningen giva dem de regler, som de skola följa, när de skipa rättvisa.
    Lika litet som kulturarbetet på andra områden kan lagstiftningsarbetet någonsin vila. Efter tidens ändrade förhållanden och människolivets nya villkor måste rättsreglerna ständigt ändras. Det verk, som rättshistorien kan följa steg för steg i vårt land sedan 700 år tillbaka och som på grundvalen av den enkla och sträva bonderätten i våra landskapslagar uppfört den nu gällande rätlens invecklade byggnad, alltmera avpassad efter olika hänsyn, är ett storartat vittnesbörd om vårt folks medfödda kärlek till rätten och dess rättsskapande begåvning.
    Men som allt mänskligt har detta verk även sin mörka sida. Sägnerna veta berätta, att man i gamla tider, när man reste en monumental byggnad, i väggen murade in en levande människa som offer åt byggnaden. Den svenska rättens byggnad är icke främmande för dylika offer. Innan man kom fram till att steg för steg inskränka och slutligen avskaffa dödsstraffet, väcktes medlidandet genom talrika dödsdomar, vida flera än vad som förefaller borde ha varit nödvändigt. Alltjämt är det för övrigt vanligt att när en straffsats mildras — så-

som i ett stort antal fall skedde vid förra riksdagen — anledningen härtill är, att lagstiftaren lagt mäike till, att den i vissa fall träffat de dömda för hårt. Å andra sidan drives lagstiftningen framåt av erfarenheter av motsatt art. Det visar sig, att till följd av lagstiftningens efterblivenhet handlingar, som på ett straffvärt sätt utnyttja en ny miljös möjligheter, icke kunna straffas. Det gäller då att förebygga att, även om den första knepiga uppfinnarskaran slipper ostraffad genom lagens maskor, efterföljarna också skola slinka igenom och undgå att sättas fast. Till följd av metoder, som påhittats i våra inhemska enklare förhållanden eller som utbildats i den internationella kapitalismens skola och införts i vårt land, har det sålunda visat sig vara nödvändigt att sätta i gång arbetet med att omforma såväl aktiebolagslagen som lagen om förmögenhetsbrott. Men de lagändringar, som komma till stånd, kunna givetvis icke göra ogjord den skada, som tillfogats enskilda under den tid, då den äldre ofullständiga lagen gällde.
    Med denna lagstiftningsarbetets bakgrund för ögonen förstår var och en, hur viktigt det är, om man vill upprätthålla förtroende för lagens rättvisa, att man sörjer för att lagstiftningen snabbast möjligt vinner kontakt med utvecklingens nya krav och behov. De, som ur sin väl ombonade bekvämlighet varna för »lagstiftningsraseriet» i en tid av omvälvningar, böra icke få bestämma farten.
    Men trots alla bemödanden står det klart: ingen stat kan ge sitt folk den fullkomliga utan endast den bästa möjliga lagen.
    Lagstiftarens möda är emellertid fåfäng, om icke domstolarna förmå förverkliga rätten. Det är en fruktansvärd påfrestning för ett samhälle, om folket förlorar förtroendet till domstolarnas oväld, opartiskhet och heder.
    Att vi i vårt land äga ett domstolsväsen, som fyller mycket högt ställda anspråk därpå, måste var och en erkänna, som eftersträvar att avge ett rättvist helhetsomdöme och icke har sitt högsta nöje i att räkna knutarna på den aviga sidan av en väv.
    Det svenska folket har den domarekår det förtjänar. Endast en svensk, som är misstänksam på gränsen till sinnessjukdom eller däröver, kan komma på den idén att vilja beskriva vår domarekår som en samling individer, samvetslösa som amerikanska gangsters. Det svenska folket behöver icke använda sådana källor, när det bildar sig ett omdöme om sina domare. De leva mitt ibland oss i offentlighetens ljus, vi kunna alla följa deras verksamhet och vi ha alla skyldighet därtill. En hederlig domare likaväl som varje annan hederlig man och kvinna har rätt i vårt land lika väl som i andra länder att fordra, att hans heder icke angripes med ogrundade misstänkliggöranden. Den hederlige har också rätt att vänta sig, att om han utan grund utsättes för ärekränkande angrepp, alla rättänkande skola ställa sig på hans sida och reagera mot ett sådant angrepp. Härpå får han emellertid i vårt land ofta vänta förgäves. Det hör till vårt folks egenheter, att vi tycka, att det är skämtsamt att höra grova och färgrika personliga angrepp, vare sig de äro sanna eller osanna, mot män i framskjuten

ställning, och att endast mycket få känna en inre obetvinglig maning att träda fram till dens hjälp, som oskyldigt anfalles. Men å andra sidan får den, som själv är medlem av svenska folket, trösta sig med, att de glada skrattsalvor, som hälsa en talare, när han gör drastiska och ovederhäftiga anfall, ingalunda ge uttryck åt en inre övertygelse att talaren har rätt. Förmågan av kritik mot det talade och tryckta ordet är ett demokratiens livsvillkor, som under ytan finns i vårt land.
    Man äger icke rätt att sätta en hel kårs heder i tvivelsmål därför att inom den påträffas enstaka ohederliga individer. Det har tyvärr visat sig, att bland vår domarekår funnits några män, som gjort sig skyldiga till »det svenska brottet» förskingring. Trots allt urval har det sålunda icke lyckats att hålla vår domarekår alldeles fri från detta svensk afolkfel. De brottsliga ha emellertid blivit strängt straffade. En kår blir nedsmittad först om den ställer sig solidarisk med brottsliga medlemmar därav och om dessa ej bli straffade. Där bristande kontroll ansetts föreligga, har även detta föranlett åtal av vederbörande åklagare.
    I fråga om den myndighet, Stockholms rådhusrätts förmynderskapsavdelning, där missförhållanden särskilt framträtt, är utredning besluten om dess omorganisation. Jag uttalar den förväntningen, att därvid bl. a. den reformen skall genomföras, att dess ledamöter förbjudas mottaga uppdraget att vara förmyndare med redovisningsskyldighet inför kolleger, som äro överförmyndare.

    Lika litet som någon stat kan åstadkomma en fullkomlig lag lika litet kan man åstadkomma en fullkomligt felfri rättstillämpning. Rättsvårdens män äro naturligtvis lika litet som t. ex. vetenskapsmän, läkare eller ingenjörer fritagna från den mänskliga möjligheten att begå misstag. En noggrann kontroll föres också över dem för att i laga former givna i lag och grundlag rätta till och straffa, när anledning därtillges.
    Vid sidan därav pågår ett ivrigt reformarbete för att bättra rättegångssystemets brister. Jag erinrar här endast om det stora förslag till en ny rättegångsordning, som processlagberedningen om några månader kommer att framlägga. Vid diskussionen därom blir det tillfälle för var och en att lojalt framföra till övervägande ändringsförslag på alla punkter och i olika riktningar.
    Vår rättsvård har alltså sina ofullkomligheter. Studerar man den svenska rättsvården genom tiderna och jämför vad som förr uträttades med de resultat, som nu åstadkommas inom alla dess områden, måste man emellertid rättvisligen erkänna, att svensk rättsvård aldrig stått så högt som nu.