God man för fideikommisskapital. Fideikommisskapital uppkommer numera i regel genom försäljning av fastighet på landet eller i stad, och Kungl. Maj:t brukar, samtidigt som tillstånd till försäljningen meddelas, föreskriva, att köpeskillingen skall nedsättas i bank att av banken, tills vidare och intill dess annorlunda varder av Kungl. Maj:t bestämt, förvaltas efter samråd med fideikommissets innehavare och med godkännande utav en av vederbörande domhavande på anmälan av fideikommissinnehavaren förordnad god man.
    Tidigare torde domhavandena i regel till god man utsett den som fideikommissinnehavaren föreslagit, därest någon anmärkning mot den föreslagne icke kunde anföras och denne finge anses hava erforderlig erfarenhet och övriga kvalifikationer för att förvalta förmögenhetsobjekt av den storleksordning som ett fideikommisskapital oftast representerar. Biträddes fideikommissinehavarens framställning utav den eller de närmast till successionen berättigade, kunde fideikommissinnehavaren vara ganska säker på att få sin kandidat utsedd till god man. Vid fastighetsfideikommissets förvandling uti fideikommisskapital, då fideikommisset således skulle komma under strängare kontroll än förut, kunde han alltså räkna med viss person, som utövare av denna vidsträcktare kontroll. Denna ordning synes tilltalande särskilt ur två synpunkter. För det första är fideikommissinnehavaren säker på, att vid förvaltningen av fideikommisskapitalet få att göra med en person, som han väl kan samarbeta med och lita på. För det andra begränsas kostnaderna för fideikommisskapitalets förvaltning därigenom, att uppdragen som fideikommissinnehavarens juridiska rådgivare och som god man oftast förenas och utövas av samma person.
    Emellertid har vederbörande domhavande med stöd av Kungl. Maj:ts resolution, som lägger förordnande av god man helt i hans hand, vid några tillfällen på sista tiden frångått fideikommissinnehavarens förslag och detta oaktat den av fideikommissinnehavaren föreslagna personen uppfyllt de kvalifikationer, som en god man bör ha. I åtminstone ett fall har sådant förordnande, efter överklagande, av hovrätten fastställts. I det åsyftade fallet biträddes fideikommissinnehavarens framställan utav den till fideikommisset närmast berättigade (successorn). Domhavanden motiverade sitt frångående av förslaget därmed, att den gode mannen i första hand skulle tillvarataga framtida fideikommissinnehavares intressen och att därför till god man icke lämpligen borde utses person, som domhavanden veterligen tidigare varit fideikommissinnehavarens ombud —i detta fall vid fastighetsförsäljningen.
    Fideikommissinnehavaren anförde i hovrätten, att det syntes honom uppenbart att han själv borde äga fullt råda över vem som skulle bliva god man och att domhavandens prövningsrätt vore begränsad till att vägra förordnande för av honom föreslagen olämplig person. I analogi med vad som gäller vid förmynderskapsförvaltning borde, åtminstone när fråga vore om myndiga personers rätt, av dem gjort förslag icke frångås utom då tungt vägande skäl emot den föreslagna personen förefunnes.

 

    Det förefaller författaren till dessa rader obilligt om en fideikommissinnehavare, som — ofta under trycket utav rundliga skatter och pålagor — avyttrar sin från förfäder stammande fideikommissfastighet och ombildar densamma till fideikommisskapital, därigenom oväntat skulle såsom kontrollant och god man påtvingas en utomstående och honom kanske osympatisk person. Han uppfattar domhavandens avvikelse från sitt förslag såsom en orättvisa, som han icke kan förstå, och finner åtgärden i varje fall godtycklig.
    De ovannämnda besluten att till god man för fideikommisskapital utse annan än den av fideikommissinnehavaren föreslagne torde sannolikt grunda sig därpå, att fall lära hava förekommit då genom fideikommissinnehavarens och den medelvårdande bankens samverkan mindre lämpliga värdepapper, särskilt obligationer, trots de restriktiva bestämmelserna för kapitalets förvaltning inköpts för fideikommisskapitalet och därigenom detta sedermera till någon del gått förlorat. Sådana fall synas emellertid knappast vidare behöva befaras med hänsyn till nu tillämpade förvaltningsregler.
    Så länge fideikommisskapitalet är nedlagt i jordbruksfastighet eller fastighet i stad finnes ingen annan inskränkning uti nyttjanderätten än den, som ligger i fastighetens egenskap av fideikommiss. För avyttring, inteckning eller andra mera ingripande åtgöranden fordras sålunda som bekant Kungl. Maj:ts medgivande, och med den utveckling det ekonomiska livet de senaste årtiondena tagit är, kan man säga, fideikommissinnehavaren därför för varje större åtgärd beroende av tillstånd av Kungl. Maj:t. Då fideikommisskapital frigöres, skall det nedsättas i bank och skötes sedan fackmannamässigt av bankens notariatavdelning, allt fortfarande under Kungl. Maj:ts kontroll beträffande mera ingripande åtgärder. Det kan därför ifrågasättas om över huvud taget utseende av en särskild god man numera, sedan bankerna inrättat särskilda notariatavdelningar, är av behovet påkallat. Dessa notariatavdelningar torde hava den erforderliga kompetensen och erfarenheten för att i samråd med fideikommissinnehavaren och inom de snäva gränser, som medgivas — ungefärligen de gränser, som angivas förförvaltning av förmynderskapsmedel — verkställa erforderliga placeringar och omplaceringar av kapital. Framtida successorers intressen synas till fullo vara iakttagna genom de begränsningar, som givas enligt ovan, eller således genom Kungl. Maj:ts och bankens kontroll.
    Om här behandlade spörsmål kunde till ledning för praxis bliva föremål för klargörande diskussion, så att fideikommissinnehavare för framtiden visste efter vilka riktlinjer de hade att rätta sig, vore mycket vunnet. Med nu rådande höga progressiva beskattning som drabbar alla större förmögenhetsobjekt hårt, men särskilt dem, vilka, liksom fideikommissen, måste följa fixa förvaltningsbestämmelser, är det av synnerlig vikt att icke i onödan organisatoriskt och ekonomiskt betunga förvaltningsapparaten.

Arran Hamilton.