Den estländska privaträttens utveckling. Estlands privaträtt utgör resultatet av en lång utveckling, under vilken flera olika rättssystem utövat inflytande.
Ända fram till 1200-talet gällde estländsk sedvanerätt såsom allmän rätt i hela landet. Då Estland sedermera erövrades av olika germanska stammar, uppblandades den estländska rätten med germanska, framför allt tyska, rättselement. Skriftliga rättskällor, vilka ursprungligen endast innehöllo straffrättsliga stadganden men där även vissa privaträttsliga angelägenheter reglerades, uppträdde i städerna under senare hälften av 1200-talet, men på landsbygden först under 1300-talet. Även längre fram i tiden reglerades de privaträttsliga förhållandena på landsbygden av estländsk och germansk sedvanerätt.
Av landsbygdens rättskällor, av vilka vissa senare oegentligt betecknats riddarerätter, äro åtskilliga upplagor kända. Beträffande privaträtten må särskilt framhållas den livländska »Rechtsspiegel», somutgör källan för nästan all annan landsrätt. Den har tillkommit mel-
lan åren 1322 och 1337. Äldre än denna är dock den s. k. Waldemar-Eriks-rätten, som härstammar från danska nord-Estland.
I Tallinn och några andra städer gällde den lübeckska rätten. I Tartu, Pär nu o. s. v. gällde däremot stadsrätten för Hamburg—Riga. Av särskilt intresse är den hapsalska rätten, emedan den omnämner svenskarna. Av hapsalsk stadsrätt känna vi 1279 års upplaga av Riga-stadsrätten för Hapsal, även den hapsalska rätten av år 1294. I den senare meddelas i art. 68 en arvsrättslig bestämmelse avseende de svenskar som voro bosatta i stiftet Ösel.
Den svenska perioden började i norra Estland i mitten av 1500-talet samt i södra Estland i början av 1600-talet. Först senare, när den svenska regeringen begynte mera ingående intressera sig för Estlands inre förhållanden och konsekvent söka införa svensk rätt, gjorde denna emellertid sig i större utsträckning gällande vid sidan av den äldre rätten.
För rättslivet var grundandet av hovrätten i Tartu 1630 och universitetet där 1632 mycket betydelsefullt; över huvud taget voro den svenska regeringens åtgärder framgångsrika i södra delen av landet. Försöken att införa svensk rätt mötte emellertid motstånd. I den baltisk-tyska rättslitteraturen förnekas ända fram till senare tid varje inflytande av svensk rätt på den allmänna estländska rättsutvecklingen. Många omständigheter visa dock att den svenska rättens inflytande varit större än som hittills antagits. Den största utbredningen vann svensk rätt i staden Narva, där den svenska stadsrätten infördes redan år 1585 i stället för Lübecks rätt och där den ännu är gällande.
De svenska lands- och stadslagarna, vilka utkommo i tryck i början av 1600-talet, infördes tämligen snart även i Estland men erhöllo på grund av den tyska överklassens hårdnackade motstånd knappast ens subsidiär giltighet. Lands- och stadslagarnas inflytande blev mera påtagligt i slutet av den svenska perioden, efter det att dessa lagar år 1709 utkommit på tyska språket med anmärkningar, förklaringar och tillägg. Särskilt förtjänstfullt var därvid det arbete som utfördes av assessorn vid hovrätten i Tartu, JOHAN ENANDER (sedermera adlad ENANDERHJELM). Denne utgav »Schwedisches Land-Recht» och »Des Reichs Schweden Stadt-Recht» (Frankfurt & Leipzig 1709). Enanders arbete var av grundläggande betydelse, men hur egendomligt detta än må synas vann det anseende först under den ryska perioden. Det utgör för senare tids forskningar den enda källan i fråga om den rätt som gällde i Estland under den svenska tiden.
Av de talrika kungl. brev och förordningar, som under denna tid ägde giltighet i Estland, må anföras förmyndareförordningen den 17 mars 1669, växel-rätt och stadga den 10 mars 1671 samt testamentsstadgan den 3 juli 1686. Dessa ha i åtskilliga upplagor tryckts på tyskaspråket.
Om det å ena sidan var förenat med svårigheter att införa svensk rätt i Estland, så misslyckades å andra sidan de ansträngningar som från de där bosatta tyskarnas sida gjordes för att erhålla fastställelse
å nya privaträttsliga lagförslag. Samtliga de lagutkast, som utarbetades i enlighet med den estländska överklassens intentioner, avslogos i Sverige. Det år 1650 av PHILIPP CRUSIUS (sedermera adlad KRUSEN STIERN) utarbetade förslaget »Des Herzogthums Ehsten Ritter- und Landrechte», som omfattade sex böcker, antogs icke heller men kom till användning under den ryska perioden och blev sålunda på sedvanerättslig väg gällande rättskälla. Det tager icke hänsyn till svensk rätt.
I Tallinn förblev den liibeckska stadsrätten gällande och även den omarbetade liibeckska lagen av år 1586 accepterades, ehuru appell enligt kungl. brev den 25 augusti 1586 skulle sökas »hos kungliga hovet» i Stockholm. Fram till denna tid hade klagan över utslag i Tallinn liksom tidigare förts i Lübeck, ehuru Tallinn i mera än 20 år varit svenskt. Från den av stadsrätt reglerade staden Tallinn, som även kallades den nedre staden, är att skilja den övre staden eller Dom, som alltsedan 1200-talet utgjorde säte för landsförvaltningen och där landsrätten gällde. Under senare hälften av 1600-talet undanträngdes i Hapsal den dittills gällande Riga-Hapsalska stadsrätten av lübecksk rätt.
Efter fredsfördraget i Nystad 1721 erkändes det tidigare rättstillståndet. Jordagodsen, som indragits till Kronan genom reduktion, restituerades emellertid i stor omfattning. Över huvud ändrades privaträtten i Estland mycket litet under 1700-talet, emedan den ryska rätten var föga utvecklad och regeringen icke inblandade sig i Estlands angelägenheter. Detta lämnade stora möjligheter öppna för adeln i Estland att gestalta rättslivet efter egna önskningar och att på sedvanerättslig väg införa för detta stånd fördelaktiga rättsinstitut, framförallt hämtade från den romerska rätten. Först under 1800-talet började ett livligare arbete på privaträttens område. I början av 1800-talet utarbetades sålunda efter bondebefolkningens befrielse från livegenskapen en särskilt för dem gällande privaträtt.
Såsom av det sagda torde framgå rådde i början av 1800-talet ett tämligen kaotiskt rättstillstånd; icke ens de dåtida rättslärda kunde finna sig tillrätta i virrvarret av olika rättssystem. Då, för att ge ett exempel, SAMSON VON HIMMELSTIERN i en anmärkning till § 2233 i sitt utkast »Darstellung des bürgerlichen Rechts der Ostseeprovinzen», (1833) åberopade den svenska stadsrätten, reste F. G. von Bunge gensago däremot.1— För att bringa ordning i förhållandena anbefallde den ryska regeringen en kodifiering av gällande rätt. Efter det att åtskilliga förarbeten utförts, anförtroddes arbetet åt VON BUNGE, som 1860 avslutade sitt uppdrag.2 Utkastet stadfästes år 1864 av Alexander II såsom »Liv-, Est- och Kurländsk privaträtt», vanligen kallad »baltiska
privaträtten», och trädde i kraft den 1 juli 1865. Med vissa ändringar, bland vilka märkes sekularisering av äktenskapsrätten 1926, gäller kodifikationen alltjämt.
Kodifikationen innehåller 4,600 artiklar förutom en inledning. Den är uppdelad i fyra huvudavdelningar, avhandlande familjerätt, sakrätt, arvsrätt och fordringsrätt. Särskilt i början av fjärde avdelningen men även på vissa andra ställen i samma avdelning behandlas frågor tillhörande privaträttens allmänna del.
Utgångspunkt för kodifieringen var att sammanställa den rätt som i mitten av 1800-talet gällde i landet. Denna omständighet förlänade den nya kodifikationen en tämligen oenhetlig karaktär. Enligt art. III i inledningen skola sålunda följande rättssystem gälla i olika territorier: 1. livländsk landsrätt, 2. estländsk landsrätt, 3. kurländsk landsrätt, 4. den Piltenska landsrätten (3. och 4. endast i Lettland), 5. livländsk stadsrätt, 6. estländsk stadsrätt, 7. kurländsk stadsrätt (endast i Lettland), 8. stadsrätten i Narva, 9. bondebefolkningens privaträtt. Bonderätten reglerades ursprungligen icke i kodifikationen utan i »bondeförordningarna». Då stånden upphävdes 1920, förlorade bonderätten giltighet och för tiden därefter gäller kodifikationen för samtliga invånare. Slutligen gälla särskilda regler för Estlands och Livlands protestantiska prästerskap. Kodifikationen bibehöll emellertid, såsom av det sagda framgår, en differentiering av privaträtten, som under loppet av 1800-talet och början av 1900-talet undanröjts i andra europeiska länder. I Tallinn t. ex. kom den nedre staden alltjämt att regleras av stadsrätt, Dom däremot av landsrätt (art. IX).
I den första officiella upplagan av kodifikationen är under varje artikel lämnad en översikt över de använda källorna, varjämte ett utförligt källregister återfinnes i slutet av kodifikationen. I första rummet anges som källa »den heliga skrift». På denna bygga dock endast två artiklar. Den ena av dessa, art. 524, är grundad på Psaltaren, psalm 90 vers 10, vilken handlar om människolivets 70-åriga åldersgräns. I andra rummet upptages en förteckning över den romerska rätten. Den omfattar 78 sidor, alltså 2/3 av hela källregistret, och är så att säga huvudkällan till kodifikationen.
Under rubriken »Svensk lands- och stadsrätt» upptages i främsta rummet »Svensk landsrätt av år 1608». Den anges såsom källa för c:a 90 artiklar. »Svensk stadsrätt av år 1608» anföres såsom källa till omkring 30 artiklar. Åtskilliga andra rättskällor från den svenska tiden anföras i avdelningen »enstaka privilegier, lagar och förordningar», t. ex. privilegium för Hapsal av den 3 september 1584.1
Mycket utförligt anges såsom källa den svenska förmyndare förordningen av den 17 mars 1669. Art. 414 i kodifikationen har såsom enda källa angivit § 28 i förmyndareförordningen, vilken för jämförelses skull återgives här nedan:
Förmyndareförordningen.
Förmyndarne skole ware förplichtade inga andra til Fougdar och Bokhållare antaga, utan the ther kunna ställa full Borgen. Men i fall the inga sådana få kunde, skola the lijkwäl utwälia the bäste som äro til finnandes, hälst sådana som the sine egne saker kunna betro. borgen. Och at förebyggia alt underslef, skola thesse sidste in för Rätten ställas, och ther i feel af annor Borgen afläggia sin throhetz Eed. Och när Förmyndaren thet giör, såsom ock åhrligen fordrar och inhämptar Räkenskapen, tå skal han wara frij och otiltalt, i fall sådane ombudzmän sig försågo och kommo til korta.1
Art. 414.
Enligt den Liv- och Estländska landsrätten skall förmyndaren vid utseende av en medhjälpare (bokhållare, förvaltare, prokurist) för någon speciell förvaltning av fast egendom eller handels- eller yrkesverksamhet tillse, att denne ställer tillräcklig borgen. Kan sådan icke erhållas, så kan även utan säkerhets ställande en pålitlig medhjälpare antagas, dock måste han företräda inför förmyndarkammaren och avlägga ed inför denna. Blott om förmyndaren iakttagit dessa försiktighetsmått är han fri från varje ansvar för medhjälparens trolöshet.
Även många andra inhemska eller utländska källor angivas i kodifikationen, exempelvis kejsar Karl V:s Peinliche Gerichtsordnung av år 1532 och die Reichskammergerichtsordnung av år 1555.
Kodifikationen utfärdades samtidigt på ryska och tyska språken. Båda texterna fastställdes samtidigt såsom originaltexter av kejsaren och trädde i kraft den 1 juli 1865. Senare upptäcktes det emellertid, att de båda texterna i vissa avseenden icke överensstämde, och år 1870 utfärdades en senatsukas, enligt vilken den ryska texten hade företrädesrätt. Likväl torde i själva verket den tyska texten ha utarbetats först och därefter översatts till ryska, i följd varav den tyska texten närmare ansluter sig till källorna. Efter det att Estland blivit självständigt, har också den estländska riksrätten tillerkänt den tyska texten företrädesrätt såsom varande den ursprungligare.
I det fria Estland insåg man snart nödvändigheten av att skrida till utarbetandet av en ny civillagbok. Alltsedan 1923 har en kommission inom justitieministeriet arbetat på denna uppgift. Kommissionen har redan framlagt flera utkast. (Se härom nedan intagna meddelande.)
Leo Leesment.