Juristen. I h. 23 för 1937 ger Højesteretspræsident TROELS G. JØRGENSEN en instruktiv framställning av »Højesteret gennem Tiderne». Framställningen återger ett för ett lekmannaauditorium hållet föredrag, något varom också den lättillgängliga formen bär vittne. I samma häfte har Dommer JOHN KNOX skrivit en kåserande skildring med titeln »Studiosus Juris for 50 Aar siden», en skildring något påminnande om de kultur- och personhistoriska bilder, som justitierådet Wedberg skänkt en svensk läsekrets. Första häftet för 1938 inledes med en av Justitsminister K. K. STEINCKE författad uppsats med titeln »Grundloven, Appelretten og Demokratiet». Uppsatsen utgör en stridsskrift, ett inlägg i en omfattande pressfejd, som uppstått med anledning av ett av justitieministern själv i november 1937 i Folketinget framlagt lagförslag. Detta lagförslag avsåg inrättandet av en särskild »Appelret», som skulle ha till uppgift dels att besluta angående återupptagande i vissa fall av brottmål, som redan avgjorts genom laga kraft vunnet utslag, dels ock att avgöra spörsmål om domares bestraffning för äm-

394 TIDSKRIFTSÖVERSIKT.betsfel. Om samma lagförslag föreligga också uttalanden av professor CARL RASTING, som i h. 2 skrivit en uppsats med titeln »Er den foreslaaede Appelret i Strid med Grundloven?», samt av Højesteretspræsident TROELS G. JØRGENSEN, vilken i h. 9 ger en »Tilbageblik paa Appelretsforslaget». Bland de frågor av mera allmänt intresse, vilka avhandlats under diskussionen om lagförslaget, märkes det omstridda spörsmålet om domstols befogenhet att pröva, huruvida en utfärdad lag står i överensstämmelse med grundlag eller ej. En sådan befogenhet torde numera i dansk praxis domstolarna anse sig äga, men att någon enighet beträffande frågans besvarande dock icke uppnåtts, visar den nämnda diskussionen, i vilken en mot sagda praxis stridande uppfattning förfäktats av ingen mindre än den danske justitieministern. I h. 2 märkes vidare en uppsats med titeln »Faderskabssager», i vilken Byretsdommer AAGE HASTRUP redogör för innehållet i det flertal lagar, som på barn- och föräldrarättens område utfärdades den 7 maj 1937. Även ett par andra mera betydelsefulla nya lagar eller lagförslag ha gjorts till föremål för behandling. Sålunda har Landsretssagfører OVE RASMUSSEN i h. 5 till granskning upptagit »Færdselslovs-Udkastets Regler om Erstatning og Forsikring» — det utkast som här åsyftas är offentliggjort i november 1937 och innehåller förslag till helt ny vägtrafiks- och motorfordonslagstiftning. Samma betänkande har för övrigt redan i h. 4 gjorts till föremål för några mera kortfattade anmärkningar av Byretsdommer JØRGEN BERTHELSEN. Vidare har Landsretssagfører POVL BANG-JENSEN i h. 8 i en uppsats med titeln »Dansk Konkurrence- og Kartelret» lämnat en redogörelse för den »Lov om Prisaftaler m. v.», som utfärdats den 18 maj 1937 och som ersatt 1931 års danska lagstiftning på samma område. Icke utan intresse torde vara, att en relativt ingående redogörelse ägnats ett tämligen nytt svenskt lagförslag, i det Sekretær MØRK HANSEN i h. 4 på mer än ett dussintal tättryckta sidor uppehåller sig vid ett den 10 mars 1937 avgivet »Betänkande med förslag till vissa lagstiftningsåtgärder till motverkande av överdriven skuldsättning inom jordbruket». Ett inom den processrättsliga diskussionen ständigt aktuellt ämne behandlas av Landsdommer HELGE HOFF, av vilken ett föredrag över frågan om »Forsvarerens Rettigheder og Pligter» intagits i h. 7. Förf. har givit sitt ämne en något vidsträcktare omfattning än vad titeln i och för sig anger och bl. a. behandlat också frågan om den misstänktes rätt att erhålla försvarare. Till det mest centrala inom det egentliga ämnet torde höra det omtvistade och svåra spörsmålet om försvararens ställning till kravet på sanningens utletande i processen och till hans egen uppfattning om den positiva rättens innehåll. Förf. vill skarpt hålla isär försvararens ställning i dessa båda hänseenden. Han hävdar, att denne varken har plikt eller ens rätt att mot bättre vetande ge en oriktig eller vilseledande framställning av det faktiska saksammanhanget i målet. Däremot anser förf., att försvararen icke bör låta sin personliga uppfattning om det föreliggande målets rättsliga bedömande vara avgörande för frågan, huru han skall framställa sakens rättsliga sida. Förf. gör gällande, att försvararen i stället i sin plädering bör hävda den rättsuppfattning, som är gynnsammast för den tilltalade.

N. Dn.