De nya fastighetsböckernas uppläggande. Frågor, vilka uppstått i sammanhang med uppläggande av nya fastighetsböcker, hava vid flera tillfällen belysts i SvJT.1 Numera hava genom justitiedepartementets försorg fullständiga anvisningar utarbetats för uppläggande av de nya böckerna. Ehuru sålunda ett betydande material finnes tillgängligt för den som sysselsätter sig med dylikt arbete och önskar ledning vid lösning av olika spörsmål, vilka därunder kunna uppkomma, skall här nedan redogöras för några erfarenheter, vilka gjordes under fastighetsarbetet i Vättle, Ale och Kullings domsaga, i förhoppning att det möjligen kan vara av något intresse. Fastighetsböckerna anmäldes för domsagan vara upplagda vid 1936 års utgång.
    Då arbetet år 1933 påbörjades, utgick den person, som hade hand om detsamma, från att ett huvudupplägg i varje fastighetsband borde finnas för gemensamma inteckningar. Sedan arbetet fortskridit, övergavs emellertid denna princip och bestämdes i stället, att gemensamma inteckningar blott skulle uppföras å ett enda upplägg, och att hänvisning därifrån skulle göras till andra fastigheter, vilka jämväl graverades av den gemensamma inteckningen. Efter det böckerna förklarats upplagda har det visat sig, att det medförde stor osäkerhet att en enhetlig princip icke följts i fråga om införingar av gemensamma inteckningar. Böckerna hava därefter omskrivits, så att numera gemensamma inteckningar blott finnas uppförda å ett enda huvudupplägg. Erfarenheten visar, att största konsekvens och stränghet bör iakttagas i detta avseende.2
    Beträffande innehållet av den hänvisning, som bör göras till huvudupplägget i fall av gemensam inteckning, har på olika håll en mycket skiftande praxis följts.3 I somliga domsagor torde i hänvisning till penninginteckning hava upptagits icke blott det intecknade beloppet utan även datum för inteckningens fastställande och senaste förnyelse. För min del har jag nöjt mig med att endast hänvisa till huvudupplägget med orden: »Samma inteckning som i (huvuduppläggets beteckning) »jämte angivande av rum. Någon olägenhet härav har åtminstone ännu icke visat sig.
    Under förarbetena till lagstiftningen angående de nya böckernas uppläggande har man visserligen stannat vid att en registerfastighet skall föras å ett enda upplägg även för det fall att fastigheten består av sär-

 

1 Se SvJT 1932 s. 574—577, 1933 s. 391—392, 1934 s. 492—494.
2 Jfr Anvisningarna s. 19.
3 Jfr Anvisningar s. 21—22 och SvJT 1934 s. 493—494.

 

K. H. WÖHLER. 401skilda brukningsdelar, vilka uppkommit genom sämjedelning.1 Emellertid äro avsevärda fördelar att vinna, om inteckningsspalten till en dylik registerfastighet uppdelas efter de särskilda sämjelotterna. Om till exempel 1/6 mantal Nol Storegården 29 är sämjedelat mellan A. Zackrisson, som äger 1/12 mantal, och Hj. Karlsson, som äger 1/12 mantal, böra inteckningarna i hemmanet fördelas sålunda att under A) 1/12 mantal av 29, lagfaret för A. Zackrisson, upptagas de inteckningar, vilka meddelats i dennes 1/12 mantal, och under B) de inteckningar, vilka fastställts uti Hj. Karlssons 1/12 mantal.
    Vid uppläggandet av de nya böckerna i domsagan befanns, att inteckningsböckerna belamrades av ett mycket stort antal inteckningar till säkerhet för besittning av jord på 49 år. Inteckningarna hade undantagslöst fastställts att gälla utan angivande av någon tidrymd till säkerhet för beståndet av de kontrakt, varigenom nyttjanderätt upplåtits under 49 år. I de mycket talrika fall, då dylika inteckningar meddelats för mer än 49 år sedan, genomgingos i inteckningsprotokollen de olika upplåtelsehandlingarna. Avsikten härmed var att konstatera, huruvida kontrakten innehöllo några bestämmelser om förlängning av upplåtelserna. Därest detta varit fallet, hade inteckningarna icke utan vidare kunnat förbigås vid uppläggande av nya böcker.2 Några dylika bestämmelser angående förlängning av arrendetiden anträffades emellertid icke, och vid sådant förhållande uteslötos nyttjanderättsinteckningar, vilka hade en ålder av mer än 49 år, ur de nya böckerna.3
    I åtskilliga fall hava inteckningar till säkerhet för 49 års besittningsrätt avförts ur böckerna, ehuru besittningstiden icke gått till ända. Det visade sig nämligen vid undersökning av inteckningsförhållandena beträffande ett hemman, som numera utgör ett municipalsamhälle, att nyttjanderättshavarna eller deras efterträdare i nyttjanderätten inköpt de områden, som upplåtits på besittning under 49 år. I de fall, då detta med full säkerhet kunde konstateras, ansågs hinder ej möta för att avföra nyttjanderättsinteckningarna. Detta var av mycket stor praktisk betydelse, eftersom inteckningarna, därest de bibehållits, skulle hava graverat ett betydande antal fastigheter.
    Alla torde vara ense därom att äldre anteckningar i inteckningsböckerna angående utmätningar för det fall att äldre inteckningar finnas å fastighetsuppläggen endast efter mycket ingående och ofta tidsödande undersökningar kunna uteslutas ur de nya böckerna. I fråga om exekutiva försäljningar, å vilka 1912 års ändringar i utsökningslagen icke voro tillämpliga, fanns icke någon skyldighet för den exekutiva myndigheten att lämna domaren i orten underrättelse om utgången av det exekutiva förfarandet, och en dylik anteckning om utmätning under äldre tid kan vara den enda omständighet, som i inteckningsboken ut-

 

1 Jfr Anvisningarna s. 10, 38.
2 Se härom Anvisningarna s. 6, 29, SvJT 1933 s. 332, Lagberedningens förslag till Jordabalk II, s. 385 och SKARSTEDT: Nya Jordabalken, andra upplagan, s. 377 noten.
3 Jfr beträffande s. k. tyst förlängning av arrende SKARSTEDT a. a. s. 256—257. 

27 —387004. Svensk Juristtidning 1938.

402 K. H. WÖHLER.visar att exekutiva åtgärder vidtagits av betydelse för de inteckningar, som äro äldre än anteckningen om utmätning.
    I domsagans inteckningsböcker funnos åtskilliga anteckningar från början av 1900-talet av innehåll, att kronan med stöd av 1866 års expropriationsförordning instämt olika fastighetsägare till rätten med yrkande, att fastighetsägarna måtte förpliktas tåla det intrång, som förorsakades av elektriska ledningars framdragande över deras mark. Numera föreskrives i 58 § av 1917 års expropriationslag, att K. B., efter det dylik expropriation fullbordats, har att därom göra anmälan hos domaren för anteckning i fastighetsboken. Före tillkomsten av 1917 års expropriationslag fanns emellertid icke någon ovillkorlig anmälningsskyldighet,1 och anteckningarna om kronans instämda talan äro följaktligen de enda upplysningar, som lämnas i inteckningsböckerna därom att fastigheternas ägare äro skyldiga tåla intrånget av kraftledningarna. Anteckningarna om stämningarna hava följaktligen införts i de nya fastighetsböckerna oavsett huruvida äldre inteckningar funnits på vederbörande upplägg eller icke.2
    För en expropriationsanteckning skall här redogöras något närmare. Kronan hade genom utslag år 1864 berättigats att expropriera ett jordområde till militär övningsplats (Tånga hed), därom anteckning gjorts i inteckningsboken. Kronan sökte emellertid först 1929 lagfart å området. Under tiden hade i det hemman, från vilket expropriationen ägt rum, meddelats 35 inteckningar. Det befanns emellertid, att hemmanet åtskilliga år efter expropriationen undergått hemmansklyvning och att inteckningarna tillkommit först därefter. Då det exproprierade området i varje fall måste anses hava blivit en individualiserad fastighet genom ägostyckningen, vid vilken området måste hava redovisats för sig, ansågos de inteckningar, som sedermera fastställts i hemmansdelarna, icke vidlåda det exproprierade området.3
    I inteckningsböckerna saknas ofta för äldre tid anteckningar om att slutbetalning ägt rum å odlingslån, som fastighetsägare mot amorteringsskyldighet erhållit av statsverket. För dylika odlingslån åtnjutes förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § Handelsbalken, se numera lag den 14 juni 1929 om kronans förmånsrätt för avdikningslån, 2 §, under H.B. 17: 6.4 Därest mer än ett år förflutit efter det odlingslånet enligt anteckning i inteckningsboken i sin helhet skolat återbetalas och förmånsrätten sålunda bör hava upphört, synes anledning saknas att överföra anteckningen till ny fastighetsbok, oaktat anmälan om slutbetalning till kronan icke inkommit till domaren.
    I de domsagor, där kronologiskt aktsystem införts och fastighetsarbetet avslutats, kan sättas i fråga, huruvida det icke är lämpligt att övergå till realaktsystem. Mot realaktsystemet har invänts, att det med den växlande personal, som finnes i en domsaga, är mycket lätt att lägga

 

1 Jfr 26 § i 1866 års expropriationsförordning.
2 Jfr Anvisningarna s. 32.
3 Jfr SvJT 1934 s. 61.
4 Jfr Anvisningarna s. 36—37.

DE NYA FASTIGHETSBÖCKERNAS UPPLÄGGANDE. 403en eller annan inskrivningsakt i ett härför icke avsett fack och att det för den skull icke är tillrådligt att införa detta system. Emellertid torde åtminstone i de större domsagorna möjlighet förefinnas att specialisera ett av skrivbiträdena å inskrivningsgöromålen, och därest sorteringen och inläggandet av akterna i de olika facken överlämnas åt ett dylikt skrivbiträde torde faran för förväxling vara obetydlig. Ytterligare har invänts mot realaktsystemet, att de stålskåp, i vilka akterna förvaras, upptaga allt för stort utrymme. Farhågorna härför torde vara överdrivna. Vid Stockholms rådhusrätt — den enda domstol i Sverige som använder sig av realaktsystem — har varje fastighet icke sitt särskilda fack. I varje fack finnes ett antal samlingspärmar, och en dylik pärm kan innehålla ett tjugo- eller ett trettiotal olika fastigheter, ordnade i nummerföljd. För min del har jag i avsikt att möjliggöra realaktsystem icke inbundit inskrivningsakterna från och med 1934 års ingång, då kronologiskt aktsystem infördes i domsagan, utan blott inhäftat akterna i samlingspärmar. Vid en övergång till realaktsystem kan följaktligen utsortering av inskrivningsakterna äga rum från och med 1934 års ingång. Fördelen med realaktsystemet är ju att, därest en grundlig undersökning behöver göras beträffande en viss fastighet, materialet finnes samlat å en enda plats. Under nuvarande förhållanden få emellertid de tingshusbyggnadsskyldiga svara för de kostnader, vilka betingas av stålskåpens anskaffande. För egen del skulle jag redan hava gjort framställning om införande av realaktsystem, därest icke ett praktiskt skäl avhållit mig därifrån. För närvarande är fråga om införlivning med domsagan av en stad å omkring 10,000 invånare aktuell, och därest staden lägges under landsrätt böra stadens fastighetsböcker moderniseras, innan realaktsystem kommer till användning.

K. H. Wöhler.