Då prof. Reuterskiöld i förestående artikel till närmare utveckling upptagit den fråga, som med anledning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 17 angående förslag till ändrad lydelse av § 3 13:o tryckfrihetsförordningen behandlades i riksdagen d. 21 maj 1938, kan det hava ett visst intresse att återgiva något av den diskussion i ämnet som utspann sig vid frågans behandling i kamrarna. Nästan alla talare, även sådana som röstade för utskottsutlåtandet, underkände hr Reuterskiölds grundlagstolkning. Denna vann emellertid stöd av assuransdirektör Hellberg i andra kammaren.
Utskottet hade i sitt utlåtande bl. a. anfört:
»Då det i nämnda grundlagsstadgande för närvarande beskrivna brottet 'skall straffas enligt allmän lag', kan enligt departementschefens uttalade mening någon olägenhet icke uppkomma till följd därav, att under tiden, intill dess ändringen i tryckfrihetsförordningen hunnit bliva definitivt genomförd, full överensstämmelse mellan strafflagen och tryckfrihetsförord-
ningen icke kommer att föreligga. Med hänsyn till det nära sambandet mellan de båda förslagen finner sig utskottet böra framhålla, att, då tryckfrihetsförordningen i § 3 13:o innehåller en brottsbeskrivning och ett stadgande om straffskyldighet, som endast i fråga om straffsatsen hänvisar till 'allmän lag', tryckfrihetsförordningens förevarande bestämmelse icke kan upphävas genom den föreslagna ändringen i strafflagen.»
I en reservation av hr Andersson i Östersund (I kamm.) och prof. Holmbäck (II kamm.) hade yrkats, att det citerade stycket av utlåtandet skulle strykas.
Sedan hr Andersson yrkat bifall till reservationen, anförde hr Reuterskiöld bl. a.: »Det finns nog en viss tendens i våra dagar, som jag åtminstone för min del på det allra bestämdaste måste vända mig mot, nämligen att betrakta grundlagarna såsom icke blott icke höjda över andra lagar och icke heller ens likställda med andra lagar utan såsom liggande en liten smula under annan lagstiftning. Det låter sig inte göra att från en verkligt statsrättslig och grundlagsenlig synpunkt hävda, att detta är ett riktigt förhållande. Praktiskt taget kan man mycket väl finna sig i denna oöverensstämmelse, men principiellt borde, såsom jag framhöll, då lagutskottets betänkande förelåg i onsdags, en övergångsbestämmelse ha funnits till strafflagsbestämmelsen, som hade hänfört sig till det fall, att brottet hade begåtts genom tryckt skrift.» Tal. slutade med att deklarera uppfattningen »att vi äro på väg till det mycket kaotiska tillstånd som uppstår, om man säger att det gör detsamma vad som står i grundlagen, och att det sätta vi oss över om det passar oss».
Dessa uttalanden uppkallade justitieministern, statsrådet Westman, som citerade ett yttrande av 1809 års konstitutionsutskott vilket, efter ett påpekande att utskottet för förseelser i tryckta skrifter måst låta tjäna sig till måttstock vad allmänna lagen för förseelser i skrift och tal stadgar, uttalade: »Om och när de åberopade Lagens rum, på sätt Grundlagen föreskrifwer, förändring undergått, lärer ock werkan deraf ofelbart sträcka sig till Tryckfrihets-Förordningen.» Hr Westman citerade även ett uttalande av konstitutionsutskottet vid 1862/1863 års riksdag, då strafflagen infördes. Uttalandet återfinnes (utan kursivering) i hr Reuterskiölds citat här ovan och var av följande lydelse: »I dessa ändringsförslag har Utskottet öfverallt, der tvekan ej kan uppstå om hvilken af strafflagens bestämmelser är tillämplig å det fall, som i grundlagen omförmäles, endast åberopat allmänna lagen, hvarigenom förekommes hvad eljest i följd af den skiljaktiga handläggning, som är föreskrifven för grundlags- och för lagförändringar, lätt kan inträffa, att, sedan en lagförändring blifvit tillvägabragt, stadganden i strid dermed eller hänvisande till lagrum, som icke längre äro gällande, qvarstå i grundlagen.» Även här betonas det således, fortsatte statsrådet Westman, att det finns det sammanhanget mellan strafflagen och grundlagen, att en ändring i strafflagen blir bestämmande för innehållet i den hänvisning som i tryckfrihetsförordningen göres till den allmänna lagen. Tal. framhöll att detta gällde icke blott när straffsatserna i strafflagen ändrades utan även när ett brott helt borttoges ur strafflagen.
I samma riktning som justitieministern talade första lagutskottets ordförande, som redan vid behandlingen i kammaren d. 18 maj av frågan om
upphävande av preventivlagen haft tillfälle avvisa hr Reuterskiölds anmärkning, att förslaget om upphävande av preventivlagen borde ha åtföljts av en övergångsbestämmelse, som sade att i den mån lagrummet i fråga avsåge brott begånget genom tryckt skrift, upphävandet icke trädde i kraft förrän tryckfrihetsförordningen i den punkten blivit ändrad.
Några av de utskottsledamöter som tillhört utskottsmajoriteten togo avstånd från hr Reuterskiölds grundlagstolkning. Prof. Andrén förklarade sig icke kunna dela hr Reuterskiölds uppfattning att en domare skulle kunna taga under övervägande att fälla en dom, när den brottsbeskrivning som finnes i tryckfrihetsförordningen inte motsvaras av någon straffsats i strafflagen. Och borgmästaren G. A. Björkman framhöll, att efter strafflagens ändring finnes det från tryckfrihetsförordningen ingen straffsats att falla tillbaka på. Därest mot förmodan ett åtal skulle komma till stånd, hoppades tal. att icke någon medlem av kammaren trodde att det skulle finnas minsta tvekan hos tal. hur han såsom domare skulle taga ställning till ett så oförmodat åtal. Talarna yrkade emellertid bifall till utskottets utlåtande.
Med 58 röster mot 44 beslöt kammaren stryka det av hr Reuterskiöld försvarade stycket i utskottets motivering.
I andra kammaren uppstod också diskussion i frågan. Justitieministern vände sig här bl. a. mot tanken att man för att erhålla saklig överensstämmelse mellan grundlagen och strafflagen borde ha satt in en övergångsbestämmelse till den ändring i strafflagen som beslöts när preventivlagen upphävdes. Mot denna åsikt åberopade hr Westman bl. a. 1934 och 1937 års lagråd, som icke ansett en sådan övergångsbestämmelse nödvändig.1 Tal. förklarade sig endast vara intresserad av att det icke gjordes något uttalande från riksdagens sida som stred mot den ståndpunkten, att när tryckfrihetsförordningen säger att brottet skall straffas enligt allmän lag, men straffet i den allmänna lagen borttagits, straffbarheten bortfaller enligt tryckfrihetsförordningen.
För strykande av den omtvistade satsen i utskottsutlåtandet såsom oklar och betydelselös talade prof. Holmbäck och borgmästare Bergquist. Hr Holmbäck upplyste därvid, att för konstitutionsutskottet ursprungligen förelagts ett förslag till uttalande, att det mot tryckfrihetsförordningen svarande stadgandet i strafflagen grundlagsenligt icke kunde upphöra att gälla förrän i och med genomförandet av den förevarande grundlagsändringen såvitt fråga vore om brott genom tryckt skrift, men att detta uttalande strukits av utskottet. — Hr Fast, som försvarade utskottsutlåtandet, gjorde gällande att utskottets uttalande icke vore annat än ett rent konstaterande av faktum, nämligen den bristande överensstämmelsen mellan grundlagen och strafflagen under en kort tid. Hr Fast förklarade att när hr Reuterskiöld uppträtt i frågan i första kammaren, han icke gjort det å utskottets vägnar utan allenast givit uttryck åt den personliga uppfattning han hela tiden hyst i denna fråga. — Andra kammaren godkände härefter utskottets utlåtande med 73 röster mot 61.
K. J. S.