Barndomstolarna och Sing-Sing. I tredje häftet av SvJT 1938 (s. 224) har min bok »Människovård i stället för fångvård» blivit föremål för en anmälan av chefen för fångvården, överdirektören Hardy Göransson. Ett par i denna anmälan förekommande uppgifter rörande de amerikanska barndomstolarna och Sing-Sing-fängelset föranleder mig till några erinringar på dessa punkter.
Efter ha berört de från barndomstolarna — och jag tillägger: även från de allmänna domstolarna — hämtade uppslagen i fråga om förundersökning och övervakning, vilka sedermera här i Sverige realiserats i 1918 års lag om villkorlig dom, fortsätter rec.: »Barndomstolarnas arbetssätt i övrigt verkar närmast avskräckande. I sessionssalen trängdes skrikande barn och halvvuxen ungdom med föräldrar, vittnen, poliser och annan menighet; man kan icke återhålla en känsla av tacksamhet över att vi undsluppo denna form av barn- och ungdomsbehandling.»
Rec. syftar härmed uppenbarligen på mitt besök 1906 vid barndomstolen i Chicago, där förhandlingarna då voro offentliga. Jag är fullt ense med rec., att en dylik anordning icke är lämplig. Men å andra sidan måste man beundra det utmärkta sätt, varpå den då fungerande barndomaren — en av barndomstolsrörelsens pioniärer — skötte handläggningen av målen och bemästrade svårigheterna. Redan vid denna tid fanns dock barndomstolar, där förhandlingarna icke voro offentliga. Detta var t. ex. fallet med barndomstolen i Denver, där den världsberömde barndomaren Lindsey höll sina förhör med barnen i sitt ämbetsrum i närvaro endast av barnens föräldrar och andra särskilt intresserade personer. Sedermera har utvecklingen gått i den riktningen, att barndomstolarnas förhandlingar icke skola vara offentliga utan försiggå i domarens ämbetsrum eller annan lämplig lokal (in chambers). Vid mitt andra besök i Förenta staterna 1919—20 hade jag tillfälle iakttaga,
hur genomgripande utvecklingen på detta område verkligen gått fram. Barndomstolen i New York t. ex., som 1906 höll sina sessioner i en stor domsal fylld med folk, poliskonstaplar i uniform etc., hade nu helt och hållet ändrat karaktär. Offentligheten hade borttagits. En intressant nyhet var den i slutet av 1916 där inrättade psykiatriska kliniken för undersökning av barn, som misstänktes vara psykiskt defekta. Förhandlingarna vid barndomstolen i Boston voro även vid denna tid praktiskt taget icke offentliga. För att nu endast taga ett par exempel. Numera ha vid ett stort antal barndomstolar inrättats medikopsykologiska kliniker, vilka ingå som ett led i domstolsorganisationen.
Rec. har som jämförelse framhållit, att man i Englands barndomstolar, som ju också handlade ärenden angående vanartade barn i åldern 8 år och uppåt, varit synnerligen noga med att utestänga obehöriga från rättssalen. Detta var dock ej fallet 1909, då jag i egenskap av domarestipendiat besökte bl. a. barndomstolen i Birmingham, till vilken jag särskilt hänvisats av de engelska myndigheterna. Där ägde nämligen förhandlingarna rum i kriminaldomstolens väldiga lokal, som var till trängsel fylld av folk. På en hög estrad sutto domstolens ledamöter (the magistrates), nio till antalet, nedanför var en lägre estrad för notarien och nere på golvet i de anklagades bås på ett ansenligt avstånd från ordföranden stodo de tilltalade barnen med en uniformerad poliskonstapel vid sin sida. Jag har ännu i behåll ett fotografi av domstolslokalen vid detta tillfälle. Man kan icke återhålla en känsla av tacksamhet över att vi här i Sverige undsluppit denna engelska form av barn- och ungdomsbehandling. Sedermera ha emellertid förhållandena förändrats. Den vid tiden för mitt besök gällande lagen, »the Children Act» av 1908, har nämligen ersatts av »Children and Young Persons Act» av 1932, enligt vilken (Part 1, section 6, 2) inga andra få vara närvarande vid barndomstolarnas förhandlingar än rättens ledamöter och tjänstemän, de tilltalade och deras biträden, vittnen och andra som ha del i målet, pressens representanter samt andra personer, som därtill erhållit särskilt tillstånd av domstolen. Rec:s jämförelse avser sålunda förhållandena i Amerika 1906 och förhållandena i England efter 1932.
Med det nu anförda har jag velat framhålla att det amerikanska barndomstolssystemet sådant det sedermera utvecklats väl kan i åtskilliga avseenden tjäna som mönster för andra länder i fråga om en rationell behandling av ungdomsbrottsligheten. Det har dock aldrig varit min avsikt att söka introducera detta system här i Sverige — vårt system med barnavårdsnämnder torde passa oss bättre, vilket jag även vid flera tillfällen under mina studieresor hade anledning framhålla för mina amerikanska kolleger — men detta hindrar icke, att vi även här i Sverige kunna tillgodogöra oss ett och annat av de uppslag, varpå det amerikanska systemet är så rikt, något som ju även i viss utsträckning redan skett icke blott beträffande förundersökning och övervakning utan även i andra avseenden. Jag tillåter mig därvid särskilt peka på den vid en del barnavårdsnämnder förr rådande, något byråkratiska behandlingsmetodens ersättande med en mera personlig behandling av klien-
telet1 samt den mediko-psykologiska sakkunskapens frammarsch i såväl lagstiftning som praxis.
Till sist några ord om mitt besök i det gamla Sing-Sing. Härom skriver rec. bl. a.: »Sing-Sing efter regimförändringen 1920 tycks ha vunnit förf:s gillande. En erfaren norsk fångvårdsman, som året efter förf. besökte detta näst efter Bastiljen sannolikt ryktbaraste fängelse i världen, hade en annan mening: En stor del av fångarna voro sysslolösa. Disciplinen var mycket slapp.»
Häremot torde vara nog erinra, att mitt besök i Sing-Sing ägde rum den 19 och 20 februari 1920 och att det då ej var tal om någon regimförändring. Denna måste uppenbarligen ha kommit till stånd efter tiden för mitt besök. Under ett år kan mycket förändras där ute.
I varje fall har jag visligen aktat mig för att uttala något vare sig gillande eller ogillande av regimen i Sing-Sing. Jag har endast upptecknat, vad jag där sett och erfarit. Emellertid begagnar jag tillfället här framhålla, att man i det gamla Sing-Sing — liksom för övrigt på en del andra områden i Förenta staterna — fann det allra bästa vid sidan av det allra sämsta. Jag har i min bok särskilt uppehållit mig vid det i detta fängelse tillämpade självstyrelsesystemet. Fångarnas självstyre har givetvis sina betänkliga sidor även i fråga om ett relativt lättskött klientel. Det var därför av mycket stort intresse att få erfara, hur detta system verkade i ett fängelse sådant som Sing-Sing, som inom sina murar hyste en stor del av Amerikas farligaste och mest svårhanterliga förbrytare. Jag intervjuade förste fångvaktaren (principal keeper), vilken varit anställd vid fängelset i över tjugu år och varit med om de olika regimerna: den gamla »revolverregimen», den s. k. Osborneska regimen (slapphetsregimen) och den därefter följande; och han förklarade, att det nuvarande systemet med modifierad självstyrelse haft ett mycket gott inflytande på fångarna: de »lömska och lurande blickarna» hade försvunnit och disciplinen var utmärkt.
Men som sagt, ytterligheterna i detta fängelse berörde varandra. Under de två dagar jag studerade vid Sing-Sing kom jag även i kontakt med fängelsets avigsidor. Dit räknar jag t. ex. de ohygieniska cellerna. Man har från svenskt fångvårdshåll anmärkt på, att i fängelset gåvos aftonunderhållningar (bio, föredrag, musikaftnar m. m.) för fångarna varje dag i veckan. Men detta berodde bl. a. därpå att cellerna i detta gamla fängelse voro så ohyggligt små, att det var ren tortyr att där hysa fångarna annat än under deras sovtid, vadan de på sin fritid utanför cellerna måste på något sätt sysselsättas. Till avigsidorna måste även räknas det s. k. dödshuset, där vid tiden för mitt besök ett 20-tal dödsdömda fångar bidade sitt öde. Jag erhöll visserligen ej tillträde till den avdelning, där de dödsdömda förvarades, men vid mitt besök i det angränsande dödsrummet, där den elektriska stolen fanns uppställd, och det bredvid liggande, fruktansvärt primitiva obduktionsrummet hördes skrik och svordomar från de dödsdömdas celler. Det var ett sannskyldigt inferno.
Harald Salomon.