Än en gång lysande av ting. Från 1795 års sommarting i Vadsbo härad blev en barnamordsrannsakning uppskjuten till urtima ting vilket hölls i Böckersboda by d. 29 juli 1795. Gudstjänst förrättades då ej, men Urtima TingR:ns protokoll innehåller likväl att i närvaro av åklagaren och svaranden »blev detta urtima ting med rättegångsfreden utlyst och förkunnat» (jfr SvJT 1937 s. 635). Domaren i orten var Johan Gabriel Richerts far, som underskrivit protokollet med sin karakteristiska namnteckning »haken och hyskan» (se WARBURGS Richertbiografi I s. 4).
Enligt Vifolka HR:s dombok höll häradshövdingen David Erik Holmström i febr. 1808 allmänt vinterting »med menige man av ståndspersoner och allmoge uti Vifolka härad och Mölby». Domboken uppräknar dem som vid tinget sutto i nämnden samt övriga å tjänstens vägnar närvarande och fortsätter så: »Efter det gudstjänsten blivit avhörd i socknekyrkan församlades i tingstugan alle ovannämnde jämte rättsökander; varest domhavanden utlyste ting och rättegångsfrid påböd samt vidare anropade Herren Then Högste Overdomaren att med sin nåd, hjälp och välsignelse tillstädes vara, så att alla förekommande mål måtte noga rannsakas och bliva rättvisliga avgjorde» (jfr först a. st. s. 640: »bedja Gud — — att Han ville här nu vara med oss tillstädes» o. s. v.).
Den därpå följande anteckningen att vissa författningar »upplästes offentligen» får nog ej tagas alldeles efter orden; ty bland de upplästa nämnas — vid sidan av 1743 års förordning ang. budkavlars utskickande och omkringbärande i landsorterne, 17:de p. i 1807 års förklaring (inbrottstöld), in. fl. — även 1772 års regeringsform samt förordnings- och säkerhetsakten.
B. W.
Skövde domsagas tingshus invigt av justitieministern. Det nya tingshuset i Skövde, gemensamt för staden samt Gudhems och Kåkinds tingslag, invigdes under högtidliga former d. 13 juni 1938. Sedan häradshövdingen J. O. Odencrantz hälsat de inbjudna välkomna och redogörelse lämnats för byggnadens tillkomst, höll justitieministern, statsrådet K. G. Westman, följande invigningstal.
»När häradsrätten samlas till ting i sitt nya tingshus fullföljer den i svensk rättsvård ett arbete, vars början ligger långt tillbaka i en okänd forntid, ett arbete, som framstår såsom av ålder utbildat i våra urkunder redan för mer än 700 år sedan.
Ett gammalt dombrev från 1200-talets första del är det äldsta vittnesbördet. Däri se vi på Kåkinds ting häradshövdingen, omgiven av de välförståndiga männen från häradet, leda tingsförhandlingen och avkunna domen efter med den hållet rådslag. Det var ett för den tiden svårt ärende, som då
avgjordes. En tvist skulle avdömas mellan Gudhems nunnekloster och häradets menighet om utvidgning av klostrets ägor på Kåkinds häradsallmännings gamla område. Ett kloster, som ville förvärva jord och skog — det var den form, vari på den tiden bönderna mötte det intrång på deras jordäganderätt, som i modernare tid framträtt i de stora bolagens jordförvärv. Man kan också ur den gamla urkunden tydligt märka, att tingsmenigheten hyst jordpolitiska betänkligheter mot den nya juridiska person, som trängde sig in och rubbade byarnas och häradets jordäganderättsliga regler.
Ungefär vid samma tid, som detta tingssammanträde hölls, avfattades västgötarnas gamla lag i en lagbok, 'den gamla västgötalagen', som är ett av de märkligaste intygen om rättslig odling i hela den germanska folkstammens äldre historia. Vid en omarbetning av den gamla lagboken ej långt därefter, omkring år 1300, fogades till den våra äldsta domarregler, mer än 200 år äldre än de, som Olaus Petri sammanställde och som alltjämt tryckas i våra lagböcker.
Genom århundraden fyllda av grymhet och krig ljuder till oss ur dessa gamla västgötska domarregler en mild och human stämma. Lagen är, säges det där, rättvisa och spaka till frid men vrångvisa och fridstörare till räddhåga och räfst. Lagens syfte är, heter det vidare, att åstadkomma, att den illasinnade blir bättre och rent av god, och hindra att han förblir ond. Som vi höra är det den straffrättsliga förbättringsteorien, som redan här förkunnas, låt vara som ej förverkligat ideal.
Domarens plikter i lagens tjänst framstodo för den tiden lika höga och heliga som för oss. 'Ve över den domare — så ljuder fördömelsen — som av partiskhet med list och med missbruk av sin makt vränger lagens bud till falsk tydning'!
Under de århundraden, som skilja oss från dessa gamla minnesmärken, har vårt folk genomlevt många skiftande politiska öden. Rikets gränser ha ändrats allt efter olika krigs utgång, statsskicken ha växlat från den ena ytterligheten till den andra. Men under hela denna tid har släktled tagit i arv från släktled vördnaden för rätten och omsorgen om rättsordningen.
Det är detta för vårt folks lugna och lyckliga sammanlevnad grundläggande arbete, som nu i vårt släktled denna häradsrätts här samlade ledamöter ha att övertaga och utföra. Jag är övertygad om att vi alla hysa förtroende till redbarheten i deras uppsåt, till deras goda vilja, plikttrohet, insikt och förmåga.
Men låt oss komma ihåg att rättsordningen för sitt upprätthållande ställer krav icke blott på dem, som handha den dömande makten utan på oss alla. Låt oss icke glömma att ett folk har sådana domare det förtjänar, att domaren är kött av folkets kött och ben av dess ben. Må vi inse, att man icke av en domare kan begära en aldrig svikande oväld, om icke en anda av oväld vid dess ställningstagande till rättsfrågor genomgår folket i dess helhet.
Den som utan att vara domare felar mot oväldens bud genom att offentligt eller enskilt uttala partiskt färgade eller förhastade omdömen om domstolars beslut i rättsfrågor, han undergräver de grundvalar, som äro nödvändiga för en rättsskipning, höjd över alla förvillande hänsyn: hela folkets aktning för vars och ens rätt och den allmänna villigheten att erkänna, att endast den
mest omsorgsfulla och objektiva prövning bör vara vägledande för den, som uttalar en mening om något så dyrbart som en annan människas rätt.
På detta sätt dela vi alla domarens ansvar. Hela vårt folk är meddelaktigt i samhällets uppgift att stödja och förverkliga rättssäkerhetens princip för alla dess medborgare.»
Talaren framförde till slut ett tack till domsagans tingshusbyggnadsskyldiga för det föredömliga sätt varpå de fullgjort sitt åliggande att åstadkomma ett tingshus, som fyller alla de krav som våra dagars rättsväsen ställer på en häradsrätts arbetslokaler.