Ändringar i alkoholistlagen. Genom proposition nr 207 till årets riksdag ha föreslagits vissa ändringar i 1931 års alkoholistlag, vilka i huvudsak avse inrättande av länsnykterhetsnämnder samt införande av särskilda bestämmelser angående behandling av vagabonderande alkoholister och rörande samarbete mellan läkare och nykterhetsnämnd. Förslaget har bifallits av riksdagen (andra lagutskottets utl. nr 55), och lag om ändring av alkoholistlagen har utfärdats den 3 juni 1938 (SFS nr 215).
Inrättandet av länsnykterhetsnämnder har motiverats med behovet att erhålla en effektiv kontroll över att de kommunala nykterhetsnämnderna fullgöra sina åligganden i fråga om nykterhetsvården. I varje län men ej i Stockholm skall finnas en länsnykterhetsnämnd. Denna skall som regel bestå av fem ledamöter. Ordföranden utses av socialstyrelsen i dess egenskap av uppsiktsmyndighet över nykterhetsnämnderna i riket. En ledamot, som skall vara läkare, utses av samma myndighet efter samråd med medicinalstyrelsen. En ledamot utses av länsstyrelsen och två ledamöter väljas av landstingen. För län, som omfattar två landsting, eller stad, som ej deltager i landsting, gälla vissa avvikande regler i fråga om representationen. För att länsnykterhetsnämnden skall kunna stå i nära förbindelse med varje kommun inom länet och med den där fungerande kommunala nykterhetsnämnden, skall länsnykterhetsnämnden utse ett ombud i varje kommunal nämnd, vare sig denna är särskilt vald eller utgöres av fattigvårdsstyrelsen. Detta ombud äger i sådan egenskap deltaga i den kommunala nykterhetsnämndens överläggningar men ej i besluten, och kommunen skall kunna åt detta ombud uppdraga att vara föredragande för nykterhetsärenden inom fattigvårdsstyrelsen. Om länsnykterhetsnämnden finner att en kommunal nykterhetsnämnd icke bedriver sin verksamhet på ett tillfredsställande sätt, skall den söka åstadkomma rättelse genom att lämna erforderliga råd och
anvisningar. Om en kommunal nykterhetsnämnd icke handlagt ett ärende på ett nöjaktigt sätt och rättelse ej vinnes genom råd och anvisningar från länsnykterhetsnämndens sida, skall länsnykterhetsnämnden äga att i den kommunala nämndens ställe vidtaga erforderliga åtgärder, såsom att föranstalta om viss hjälpåtgärd med avseende å en alkoholmissbrukare, ställa honom under övervakning eller vidtaga åtgärd för hans intagande å alkoholistanstalt. Har länsnykterhetsnämnden företagit ett dylikt ingripande i ett särskilt fall i den kommunala nykterhetsnämndens ställe, skall den senare nämnden icke äga taga befattning med ärendet i vidare mån än länsnykterhetsnämnden föreskriver. Staten skall helt åtaga sig kostnaderna för länsnykterhetsnämndernas verksamhet.
Lagändringarna beträffande behandlingen av vagabonderande alkoholister gå ut på att göra åt alkoholmissbruk hemfallna personer, vilka föra ett kringflackande liv, jämställda med alkolister, vilka äro farliga för annans personliga säkerhet eller eget liv, i fråga om rätt för nykterhetsnämnd och polismyndighet att utan föregående hjälpåtgärder ingripa med omedelbar ansökning om förordnande rörande intagande å alkoholistanstalt samt i fråga om möjlighet för polismyndighet och länsstyrelse att provisoriskt omhändertaga alkoholist ävensom i flera andra hänseenden. — I detta sammanhang bör erinras om att frågan om revision av gällande lag om lösdriveri är föremål för utredning av en i mitten av föregående år tillsatt kommitté (jfr SvJT 1937 s. 431).
Erhåller läkare i sin verksamhet kännedom om förhållande som bör föranleda den kommunala nykterhetsnämndens ingripande, skall han därom ofördröjligen göra anmälan till nämnden. Bestämmelsen därom har ansetts bliva av praktisk betydelse bl. a. i det fall, att hustrun till en åt alkoholmissbruk hemfallen person blivit misshandlad av mannen och till följd härav nödgats uppsöka läkare. En dylik anmälningsplikt finnes redan förut stadgad för polis och åklagarmyndighet.
Lagändringarna skola med vissa förbehåll träda i kraft den 1 januari 1939.
G. D.