JURIDISK LITTERATUR I FINLAND 1937.

 

    Festskrifter. Juridiska föreningen i Finland fyllde under året 75 år och utgav i anledning härav n:ris 4—6 av sin tidskrift som en festskrift. Bidragen äro 29 och beröra ämnen från juridikens alla områden. En översikt av innehållet i festskriften är given i SvJT 1938 s. 395.
    Den 27 december 1937 hade 200 år förflutit från Matthias Calonius' födelse. Han räknas som vårt lands största jurist. Suomalainen lakimiesten yhdistys celebrerade hans minne bl. a. genom att utge 5. häftet av sin tidskrift som ett digert Caloniusnummer.
    Rättshistoria. Av ett visst rättshistoriskt intresse är den samling av Bouppteckningar i Helsingfors 1679—1808, som utgivits av BIRGER ÅKERMAN (Genealogiska samfundets skrifter XIII, 410 s.).
    I universitetsadjunkten TIRKKONENS nedan nämnda processrättsliga arbete om resningsinstitutet behandlas i kap. III institutets rättshistoriska utveckling i den svensk-finländska rätten. Förf. har bedrivit arkivstudier i Sverige, och i en bilaga till arbetet återges in extenso några urkunder från tiden 1682—1779.
    Civilrätt och handelsrätt. Universitetsadjunkten A. R. HEIKONEN har utgivit andra delen av sitt arbete om arvsgemenskapen, Perinnönyhteydestä (239 s. Om första delen se SvJT 1937 s. 843). Förf. indelar framställningen i två avsnitt. I det första ägnar han sitt intresse åt konstruktionen av äganderättsförhållandena i det oskifta dödsboet, i det senare undersöker han arvsandelens juridiska natur. — Vad äganderättsförhållandena beträffar underkänner förf. den romerska rättens condominium eller samäganderätt efter kvotdelar och ansluter sig till den germanska rättens Gesamthandäganderäct. Av de olika Gesamthandteorierna polemiserar han mot den s. k. Theorie der geteilten Mitberechtigung och ansluter sig i stället till Theorie der ungeteilten Ge-

samtberechtigung. Enligt förf. tillhör sålunda äganderätten till boets tillhörigheter arvingarna gemensamt och odelat. Denna sin teoretiska grunduppfattning tillämpar förf. särskilt på det fall, då i boet finnes fastighet. En arvinge kan icke söka lagfart på, med inteckning belasta eller med sakrättslig verkan överlåta en mot hans arvslott svarande del av fastigheten. Och om vid sämjoskifte fastigheten i dess helhet tillfaller en av arvingarna eller han av den får en större del än som skulle svara mot hans kvotdel, så har han åtkommit fastigheten på grund av arv och ej överlåtelse. — Vad sedan angår arvsandelens juridiska natur, uttalar förf. att andelsrätten i boet icke kan uppfattas som en fordringsrätt, att den icke är identisk varken med summan av andelarna i de till kvarlåtenskapen hörande sakerna och rättigheterna eller med arvsrätten som sådan; lika litet kan den anses vara liktydig med den egendom arvingen kommer att få vid det framtida skiftet. Efter att ha anställt jämförelser med bolagsmans rätt i öppet handelsbolag (HB 15 kap.) uttalar förf., att arvsandelen utgör ett slags subjektiv rätt, varom särskilt i finländsk litteratur använts benämningen samborätit. Denna subjektiva rätt kan överlåtas och utmätas. Den är av lösörenatur även i det fall att till boet hör fastighet. — Arbetet avslutas med en tyskspråkig översikt av innehållet. (Rec. i Lakimies 1937 s. 286 och 1938 s. 269.)
    Konfirmationsbrevet vid avtalsslutandet, Vahvistuskirje sopimuksenn tekemisessä, har monografiskt behandlats av universitetsadjunkten HUUGO RAMNEN (140 s. inkl. en på tyska skriven sammanfattning av innehållet). Förf. ägnar avsevärt utrymme åt tillgången vid slutandet av avtal. Efter att ha citerat några yttranden av Lundstedt förkastar han tillitsteorien och ansluter sig i stället till den s. k. förklaringsteorien. Egenskap av rättshandling tillerkännes såväl anbud och antagande svar som även avtalet självt. I fråga om tidpunkten för kontrahenternas bundenhet omnämner förf. icke den särskilt i dansk och norsk litteratur genomförda distinktionen mellan löfte och påbud (paalæg), men gör i stället skillnad mellan den tidpunkt, då anbudet resp. det antagande svaret träder i kraft, vilket sker i och med att de komma adressaten till handa, och det moment, då viljeförklaringarna bli bindande, d. v. s. oåterkalleligt, vilket sker när adressaten tar del av deras innehåll. — Förf. indelar konfirmationsbreven i olika grupper. Först behandlar han sådana brev, som avsändas innan avtalet slutits i avsikt att utgöra bevis på en offert eller accept, och vilka brev vanligen förutgås av meddelande om att »brev följer», »närmare i brev» o. a. dyl. I sådana fall äro anbudet och accepten att uppfatta som ovillkorliga, »rena», och konfirmationsbrevet är blott deklaratoriskt. Om åter underhandlingarna om avtal ännu icke lett till resultat, och den ena parten i dylik situation avlåter en konfirmationsskrivelse, avser denna att lämna en definitiv sammanfattande uppgift om vad parten vill. En konfirmationsskrivelse av detta slag är förslag till avtal, är anbud och kan som sådant få konstitutiv effekt. Besvaras ej en dylik skrivelse, uppstår intet avtal. Av större betydelse än dessa s. k. oäkta konfirmationsbrev äro de som förf. kallar äkta. De avsändas efter det

avtalet är perfekt. Om avsikten blott är att upptaga innehållet i avtalet och meddela det till medkontrahenten, föreligger ett s. k. vanligt konfirmationsbrev (som dock enligt förf. icke är allmänt). Men meningen med ett efteråt avsänt konfirmationsbrev kan ock vara att fylla ut avsiktliga eller oavsiktliga luckor i avtalet eller att åstadkomma en ändring av det färdiga avtalet; t. ex. när detaljerade bestämmelser givas i marginalen till räkning eller faktura, i priskuranter m. m. Sistnämnda konfirmationsbrev äro de viktigaste och kallas av förf. för merkantila (kaufmännisches Bestätigungsschreiben). Är adressaten av ett dylikt konfirmationsbrev köpman, blir han bunden av dess innehåll om han lämnar brevet obesvarat. Brevet har således konstitutiv verkan. Är adressaten icke köpman har hans passivitet till följd att konfirmationsbrevet blir utan verkan och det tidigare avtalet förblir oförändrat gällande. (Rec. i FJFT 1938 s. 136 och Lakimies 1938 s. 276.)
    Av professor F. W. EKSTRÖMS arbete Om Borgen har tredje upplagan (1927) utkommit i andra tryckningen, som i övrigt överensstämmer med första tryckningen utom att i ett särskilt tillägg redogjorts för inhemska rättsfall och viktigare nyutkommen litteratur under det senaste decenniet. — Arbetsavtalslagen 1922 har kommenterats av juriskandidaten J. N. LEHTINEN i skriften Työsopimuslaki selityksineen (218 s.). Skriften får sitt egentliga värde av de rättsfall förf. sammanställt. (Rec. i FJFT 1938 s. 130 och Defensor Legis 1937 s. 277.)
    Straffrätt. Professor BRYNOLF HONKASALO har i Lakimiesserien (N:o 11) i finsk språkdräkt utgivit sin till 17. Nordiska juristmötet i Helsingfors författade avhandling Nulla poena sine lege.
    Under rubriken Verbrechen wider das Leben und Körperverletzungsverbrechen. Über die Bestimmung ihrer Entwicklungsrichtung und Stufe. Eine statistisch — methodologische Untersuchung I (151 s.) har dr VELI VERKKO börjat utge på tyska språket en översikt av sina tidigare (SvJT 1932 s. 358, 1934 s. 358, 1937 s. 846) omnämnda undersökningar av brottens mot liv och misshandelsbrottens frekvens och etiologi. (Den tyska editionen rec. i SvJT 1938 s. 223.)
    Statsrätt. Ett par arbeten förtjäna att här omnämnas, ehuru de icke äro av rättsvetenskapligt innehåll. Professor S. NORDENSTRENG har fullbordat en omfångsrik biografi över den finländske statsrättsläraren och politikern L. Mechelin. De kapitel som redogöra för Mechelins statsrättsliga skrifter, särskilt utredningen av Finlands statsrättsliga förhållande till Ryssland, äro av intresse också för en jurist av facket. Arbetet ingår i Svenska litteratursällskapets i Finland skriftserie och omfattar två delar (509 + 583 s.).
    Numera docenten i statskunskap SVEN LINDMAN har i sin licentiatavhandling Studier över parlamentarismens tillämpning i Finland 1919—1926 (382 s.) kommit att beröra åtskilliga bärande grundsatser i vår Regeringsform och Riksdagsordning. I anslutning till det uttryckliga stadgandet i 36 § RF därom att medlemmar av statsrådet böra åtnjuta riksdagens förtroende, ägnar förf. särskild uppmärksamhet åt regeringsbildningens problem.

    Folkrätt. Närmast med tanke på den akademiska undervisningen men delvis även med avseende fäst vid ett allmännare praktiskt behov har professor S. R. BJÖRKSTEN skrivit en lärobok i folkrätt, Kansainvälinen oikeus (458 s.). Framställningen sönderfaller i 14 kapitel: om folkrätten i allmänhet; om folkrättens utveckling; om folkrättssubjekt, stater; om området i folkrättslig mening; om människan i folkrättslig mening; om folkrättens organ; de yttre formerna för den diplomatiska verksamheten; om det mellanfolkliga samarbetet på olika områden; om staternas ansvar; om förebyggande av kränkning av folkrätten, och om internationell garanti; om fredligt biläggande av mellanfolkliga tvister; annan verksamhet i syfte att förebygga krig och främja fred; tvångsåtgärder; krig; neutralitet. — Förf. avvisar åsikten att folkrätten skulle ha sin grund i statsviljan. Folkrättens grundval är densamma som hos varje annan juridisk rätt, nämligen den bland människorna rådande rättsövertygelsen. Från statsrättslig synpunkt kan området delas i fyra kategorier, statsområden, vissa områden vilka underkastats en speciell rättslig reglering (t. ex. condominium, Tanger, mandatområdena), herrelösa områden och öppna havet. I anslutning till GIDEL talar förf. om »le milieu marin», som består av de inre vatten på vilka den internationella sjörättens normer tillämpas, territorialhavet (»la mer territoriale»), »la zon contigue» och öppna havet. I kapitlet om människan påpekar förf. att ordet folk nyttjas dels i etnologisk, dels i juridisk bemärkelse. Därpå berör han först frågan om medborgarskap, så frågan om egna medborgares och utlänningars rättsliga ställning och slutligen problemet minoritetsskydd, som i vidsträckt bemärkelse innefattar options- och utvandringsrätt, folkomröstning och minoritetsskydd i inskränkt bemärkelse. (Rec. i FJFT 1938 s. 31—42.)
    Processrätt. Av professor O. HJ. GRANJFELTS skrift Straffrättslig häktning. Straffprocessuellt reseförbud (83 s.) har femte omarbetade upplagan utkommit (4 uppl. 1930).
    Lagberedningen (förutv. Republikens president K. J. Ståhlberg och förutv. hovrättspresident H. Malmberg) har utarbetat ett Förslag till regeringens proposition till riksdagen angående reform av rättegångsväsendet (Lagberedn:s publikationer 1937 n:o 16, 192 s.), innefattande förslag till Lag om domstolarna, Lag om rättegång i tvistemål och Lag om rättegång i brottmål, jämte motiv, ävensom förslag till ytterligare halvt annat tiotal lagar, som den tilltänkta reformen skulle förutsätta.
    I en processrättslig monografi »Tuomionpurku. Prosessioikeudellinen tutkimus» har numera adjunkten i process- och straffrätt TAUNO TIRKKONEN behandlat resningsinstitutet. Arbetet avslutas med ett på tyska skrivet referat av innehållet. Inledningsvis beröres rättsmedlen i allmänhet. Därefter undersökes restitutionsbegreppet samt gives en översikt över resningsinstitutets historiska utveckling i Sverige—Finland. Särskilt har uppmärksammats den historiska utveckling, som ligger till grund för stadgandena i kongl. förordningen av den 20 januari 1779. I arbetets huvuddel avhandlas resning i inskränkt betydelse (restitutio fatalium), återbrytande av laga kraft vunnen dom samt

analogisk restitution. Ur innehållet av dessa kapitel må framhållas följande. Vid restitutio fatalium gäller som restitutionsgrund, att en processuell termin eller frist utan partens förskyllan blivit försutten. Återbrytande av laga kraft vunnen dom är möjlig på grund av nya materiella skäl. Därest restitution enligt positiv rätt är tillåten i andra fall, är det fråga om analogisk restitution. Restitutio fatalium är enligt förf:s mening möjlig endast beträffande sådana terminer eller frister, vilka hänföra sig till fullföljande av en redan påbörjad rättegång. Härmed ansluter sig förf. till en av friherre R. A. Wrede uttalad åsikt. Vad åter beträffar förutsättningarna för och följderna av återbrytande av laga kraft vunnen dom, så gestalta de sig i någon mån olika i civilprocessen och i straffprocessen. Praxis har även i vissa hänseenden avvikit från det i § 3 kap. 31 RB angivna förfarandet. På grund av de i arbetets rättshistoriska del vunna resultaten underkastas stadgandena i § 32 kap. 17 RB (i dess lydelse enligt förordningen av den 20 januari 1779) en ingående tolkning, vars resultat i någon mån avvika från de i doktrinen uttalade åsikterna. — I anslutning till friherre R. A. Wrede behandlas analogisk restitution som ett särskilt av praxis utvecklat institut. Denna restitution förutsätter, att ett domstolsutslag antingen är uppenbarligen lagstridigt eller bygger på uppenbart oriktiga faktiska grunder; därjämte måste felet alltid vara sådant, att utslagets upphävande är påkallat av officialintresset. Förf. underkastar det positivrättsliga resningsinstitutet en ingående kritik. Samtidigt uppställer han vissa grundprinciper de lege ferenda samt gör några anmärkningar beträffande högsta domstolens i Finland förslag till lag om ändring av 31 kap. RB. (Rec. i SvJT 1938 s. 217, FJFT 1938 s. 120, Lakimies 1938 s. 281.)

Erik af Hällström.