NÅGRA MINNEN FRÅN LAGBYRÅN.

 

AV

 

F. D. JUSTITIERÅDET JOH. HELLNER.

 

Nya Lagberedningen hade under de första åren av 1890-talet ej haft framgång med de lagförslag, som den utarbetat. Ett förslag till lag om fullföljd av talan mot domstols beslut hade, efter att ha underkastats granskning i hovrätterna, blivit lagt å sido och ett förslag till lag om bevisning inför rätta, som år 1893 förelagts riksdagen, hade fallit. Sannolikt var det till följd härav,som Andra kammaren vid 1893 års riksdag visade sig obenägen att bevilja anslag till fortsättande av Nya Lagberedningensverksamhet. Visserligen gick anslaget igenom i gemensam votering, men Andra kammarens hållning hade till följd, att det visade sig omöjligt att förmå någon lämplig person att åtaga sig ordförandeskapet i Beredningen. Annerstedt, som under en följd av år varit ordförande, hade under år 1892 blivit president i Kammarrätten. Hans efterträdare landshövdingen Per Axel Bergström avled i augusti 1893.
    Den 22 september 1893 anmälde dåvarande justitieministern Östergren i statsrådet, att han erbjudit flera personer att övertaga ordförandebefattningen i Nya Lagberedningen men att de alla avböjt erbjudandet och att han under förhandlingarna i ämnet trott sig finna, att de avböjande svaren varit föranledda huvudsakligen av den osäkra ställning, vari Beredningen kommit, därigenom att vid sista riksdagen begärda anslag med stor pluralitet avslagits i Andra kammaren och först efter gemensam votering av riksdagen beviljats. Östergren ansåg därför tillrådligt att förbereda en återgång till den anordning, som under åren 1872—1874 var antagen, med andra ord, att inom justitiedepartementet inrätta en lagbyrå, som skulle arbeta under justitieministerns ledning.
    I statsverkspropositionen till 1894 års riksdag fullföljde Öster-

6 JOH. HELLNER.gren sin plan. I avseende på ordnandet av en lagbyrå borde följas de grunder, som av 1871 års riksdag i sådant hänseende angivits eller att Kungl. Maj:t medgåves att inom gränserna av ett givet anslagsbelopp ordna sammansättningen och arbetena på det sätt, som med hänsyn till förhandenvarande förhållanden syntes lämpligt. I avseende å beloppet av anslaget, vilket ej borde ifrågasättas å annan stat än extra stat, hade han att erinra: att byrån i regel torde böra bestå av, utom byråchefen för lagärenden, tre ledamöter; att arvodet till en var av dessa ledamöter ej kunde beräknas lägre än till 7,000 kronor; att därutöver till lokal och vaktbetjäning, som ej kunde inom justitiedepartementet tillhandahållas, samt andra expenser torde åtgå ett belopp av omkring 4,000 kronor och att således hela det erforderliga anslaget uppginge till 25,000 kronor. Han hemställde därför att Kungl. Maj:t täcktes föreslå riksdagen att för bestridande av kostnaderna för uppgörande, granskning och omarbetning av lagförslag genom en under chefens för justitiedepartementet ledning ställd lagbyrå anslå å extra stat för år 1895 25,000 kronor.
    Kungl. Maj:t biföll justitieministerns hemställan och riksdagen anslog det begärda beloppet.
    Lagbyrån trädde alltså i verksamhet med ingången av år 1895. Dess första tre ledamöter blevo de tre då kvarvarande ledamöterna i Nya Lagberedningen, Herman Billing, Joh. O. Ramstedtoch Hjalmar Hammarskjöld. Bland ledamöterna i Lagbyrån blev det emellertid en snabb växling. Hammarskjöld blev redan under år 1895 utnämnd till byråchef för lagärenden och i hans ställe blev mot slutet av året revisionssekreteraren friherre Erik Marks von Wurtemberg förordnad.
    Under år 1896 avgick Ramstedt till posten som expeditionschef i justitiedepartementet. Som Lagbyrån nu skulle taga itu mednågra ämnen under Rättegångsbalken, bland annat med kapitlet om stämning, ansågs det lämpligt att en lantdomare inträdde i byrån. Det blev häradshövdingen Ryman som förordnades.
    Under år 1897 blev Billing utnämnd till justitieråd och efterträddes i Lagbyrån av revisionssekreteraren Hjalmar Westring. Då även Ryman under året avgick, kom i hans ställe en annan lantdomare, friherre Carl Miles Fleetwood.
    Under år 1898 blev Westring i sin tur utnämnd till justitieråd. Platsen efter honom stod vakant till slutet av året, då jag blev

NÅGRA MINNEN FRÅN LAGBYRÅN. 7förordnad att från och med 1899 års ingång vara ledamot. Under år 1899 ägde ingen förändring rum, men under år 1900 blev Marks von Würtemberg utnämnd till häradshövding i Södra Åsbo och Bjäre härads domsaga; han kvarstod dock i Lagbyrån till slutet av året. I hans ställe förordnades revisionssekreteraren Gustaf Carlson. Denne blev emellertid redan den 7 juni 1901 insatt i den interskandinaviska obligationsrättskommittén och lämnade på hösten Lagbyrån. I samma kommitté blev även Fleetwood ledamot. I stället för Gustaf Carlson blev revisionssekreteraren Åke Thomasson ledamot. Som Fleetwood ej velat definitivt avgå ur Lagbyrån utan fått ledighet från uppdraget tills vidare, blev revisionssekreteraren Hugo von Sydow tillförordnad ledamot i hans ställe.
    Med 1902 års utgång upphörde Lagbyrån att existera och en Lagberedning tillsattes än en gång, med justitierådet Ivar Afzelius som ordförande.
    Mina minnen från Lagbyrån härröra sålunda från åren 1899—1902. Då jag kom in i byrån, var Marks äldste ledamot och ledare av arbetet. Han blev alltså sina kamraters lärare i lagstiftningens svåra konst. Själv brukade han nämna Herman Billingsom sin läromästare. Marks hade visserligen redan innan han kom in i Lagbyrån varit medlem i ett par lagskrivande kommittéer, men det var egentligen genom samarbete med Herman Billing under åren 1896 och 1897, som han insupit den svenska lagstiftningens traditioner. Herman Billing hade inhämtat dessa i grund under den långa tid han varit medarbetare i Nya Lagberedningen, först såsom dess sekreterare och sedermera såsom ledamot. En författare, som tecknat hans levnad, har givit honom följande vitsord som lagstiftare: »Högt uppdriven teknisk skicklighet, praktisk blick, mångsidig erfarenhet samt sinne för språkets skiftningar och konstnärliga form.» Det berättades, att han en gång som ledamot i en interskandinavisk kommitté tillvunnit sig sina danska och norska kollegers beundran för sin tekniska skicklighet. Kommittén hade sysslat med ett förslag till checklag och omsider förelåg ett rätt vidlyftigt förslag på några och trettio paragrafer. Billing hade, sedan kommittén godkänt innehållet, tagit hand om förslaget under förklaring, att han ville »hyfsa det en smula». Han presenterade efter några dagar en ny lagtext, som innehöll endast femton paragrafer. Kommitténs övriga ledamöter ville till en början ej tro, att det kunde inne-

8 JOH. HELLNER.hålla allt, som fanns i det tidigare förslaget, men blevo omsider övertygade, att så var förhållandet.
    Marks citerade ofta uttryck, som Billing plägat använda. »Det låter så stacket», hette det, om en fras ej fått nödig språklig fyllighet. »Det kvadrerar inte», var ett, för övrigt från Annerstedt härstammande, omdöme, om man upptäckt en inadvertens i lagtexten. Benägenheten att inleda en sats i texten med »Har» eller »Skall» föranledde vid den sista avputsningen av texten ett anställande av »harjakt» och »skallgång».
    Lagbyrån hade under hela sin tillvaro sin sammanträdeslokal två trappor upp i Norstedt & Söners hus å Riddarholmen. Det var två rum, ett större, där sammanträdena höllos, och ett mindre, jämte en tambur, där Lagbyråns vaktmästare höll till. Lokalen var trevlig och erbjöd den högt skattade fördelen, att vi hade tryckeriet inpå oss, så att manuskript och korrektur lätt och bekvämt vandrade mellan byrån och tryckerifaktorn. Väggarna i bägge rummen voro från golv till tak täckta av bokhyllor. Lagbyrån hade övertagit Nya Lagberedningens bibliotek och detta var, särskilt inom de områden, som Nya Lagberedningen sysslat med, ganska rikhaltigt. Men på andra områden fanns det luckor. När jag kom in i Lagbyrån, hade på det av riksdagen beviljade anslaget uppstått en del besparingar därigenom att under de ständiga skiftningarna i ledamotskapet tillfälliga vakanser då och då uppstått. Marks väckte tanken, att vi skulle av justitieministern Annerstedt begära tillstånd att använda dessa besparingar till att komplettera biblioteket. Detta bifölls och vi ägnade en samfälld omsorg åt att skaffa biblioteket standardverk av främmande länders juridiska litteratur på olika områden, med det resultatet, att biblioteket verkligen blev ganska allsidigt och rikhaltigt.
    Sammanträdena pågingo i regel alla söckendagar i veckan från kl. 10 på morgonen till framåt kl. 3 och utsträcktes stundom ytterligare ett par timmar. Marks var som bekant alltid en hårdarbetare och vi fingo sannerligen ej ligga på latbänken. Marks' grundlighet och intensitet var enastående. När vi skulle taga itu med en lagstiftningsuppgift, begynte vi enligt Marks' arbetsmetod med en grundlig undersökning av vad som finge anses vara gällande rätt. Positiva lagbud, förefintliga prejudikat och eventuellt förefintlig litteratur studerades och analyserades med den största grundlighet. Det hände en och annan gång, att vi vid

NÅGRA MINNEN FRÅN LAGBYRÅN. 9gnuggandet av en gällande lagtext gjorde den upptäcken, att den hade förborgade fel, att den ej »kvadrerade». Detta inträffade i allmänhet i lagparagrafer, som varit underkastade ändringar. En sådan upptäckt framkallade oftast hos Marks ett ivrigt bemödande att konstatera, vem som var den bristfälliga lagtextens upphovsman. Det visade sig regelmässigt, att en sådan, ej »kvadrerande» text tillkommit genom riksdagsbeslut i anledning av en motion och formulerats av någon mindre erfaren lagskrivare. Då riksdagen en gång antagit en text, blev den efterföljande kritiken från justitiedepartementets och Högsta Domstolens sida mera släpphänt. Däremot var det på den tiden ännu en sällsynthet, att en lagtext, som framlagts i en kunglig proposition, icke var grundligt genomarbetad och tekniskt felfri. Lagstiftningshetsen under senare tider har ej alltför sällan medfört, att författandet av lagtext anförtrotts åt mindre skolade män eller att brådskan med en propositions framläggande medfört en otillräcklig genomarbetning av lagtexten.
    I jämnbredd med studiet av den gällande rätten undersöktes, vad främmande rättssystem innehölle på området, allt under anlitande av all in- och utländsk litteratur, som kunde uppdrivas. Därefter gällde det att fastslå principerna för det nya förslag man ville komma med, och till sist att formulera lagtext. Och som lagtexten gång på gång dryftades och prövades på alla fall, som tidigare prejudikat erbjödo eller fantasien kunde hitta på! Det gällde ju att ej bliva beslagen med, att texten ej »kvadrerade»!
    På detta stadium anmodades vanligen byråchefen för lagärenden, då för tiden Hjalmar Hammarskjöld, att biträda oss. Hans grundliga lagstiftningserfarenhet och sällsport snabba hjärnverksamhet gjorde alltid hans kritik nyttig som prövosten. Och så kom den stund, då vi framlade lagtexten för Annerstedt för att få hans gillande. Annerstedt hade ju också en rik erfarenhet som lagstiftare jämte grundliga kunskaper och klart omdöme. I allmänhet mötte våra förslag inga svårigheter från Annerstedts sida. En gång erinrar jag mig dock, att han gav oss bakläxa. Vi skulle bearbeta Nya Lagberedningens förslag till Lag om bevisning inför rätta och inpassa dess bestämmelser i 17 kap. Rättegångsbalken. Lagbyrån hade bland bevisningsreglerna inryckt en bestämmelse, som Marks var pappa till och ivrigt påyrkade, nämligen att förefintligheten av två vittnens namn under en namnteckning skulle förläna presumtion om namnteckningens

10 JOH. HELLNER.äkthet, även om vittnena icke under ed bekräftat sina namn. Denna sats ville Annerstedt ej acceptera. Men frånsett detta fall minns jag ej, att Annerstedt någonsin satte sig på tvären. Han värderade Marks utomordentligt högt och hade hög tillit till hans kunskaper och grundlighet; han var också synnerligen ängslig att ej »stöta Marks». För övrigt visade han en nästan öm omtanke om, att Marks ej skulle förtaga sig i arbetet, och överhuvud om dennes hälsotillstånd. Hammarskjöld brukade skämta härom. Han plägade erinra om ett tillfälle, då Lagbyråns ledamöter jämte Hammarskjöld voro kallade till en konferens hos Annerstedt på dennes ämbetsrum i justitiedepartementet. Marks satte sig vid ett fönster, men Annerstedt tillsade honom att flytta sig till en annan plats: »Nej, sitt inte där, baron, där drar det från fönstret, där kan Hammarskjöld sitta.»
    När lagtexten omsider blivit klar och gillad av Annerstedt, följde motivskrivningen. Även härom hade Marks sina lärdomar. Motiven skulle verkligen klart och otvetydigt angiva skälen för textens innehåll och ej vara allenast en omskrivning av innehållet. Dessutom skulle språket vara, ej lärt och dogmatiskt, utan enkelt och lättfattligt samt utan främmande ord, allt detta på särskild order av Annerstedt, som menade, att det endast var bönderna i riksdagen, som läste motiven, och att dessa därför borde vara begripliga för dem.
    Sedan lagtext och motiv blivit slutligen utarbetade och tryckta, skulle ju förslaget remitteras till Högsta Domstolen och där föredragas av någon av Lagbyråns ledamöter. För denna föredragning hade man den yttersta respekt. Marks, som var gammal och van, skildrade föredragningen som en »examen rigorosum». Alldeles särskilt i början av föredragningen var kritiklusten stark hos Domstolens ledamöter. Var förslaget vidlyftigt, blevo de mot slutet, enligt Annerstedts försäkran, »ömtänta» och mindre skarpa i sin kritik. Hade man att föredraga en paragraf, vars avfattning var invecklad och svårtydd, borde man, enligt Marks' erfarenhet, själv jämra sig över att formuleringen ej var lyckad; då fick man överseende och kanske rent av en uppmuntrande försäkran, att texten ej var dålig. Man skulle naturligtvis försvara lagtextens innehåll, så gott man kunde, men i undfallande form, akta sig för att komma med bestämda påståenden och istället blygsamt undra, om det ej möjligen förhölle sig så och så.
    Under första året av mitt ledamotskap var jag för oerfaren för

NÅGRA MINNEN FRÅN LAGBYRÅN. 11att få en lagföredragning mig anförtrodd, men under andra året fick jag begynna med en liten lag angående ocker. Fastän lagen var obetydlig hade den kostat oss rätt mycket arbete och studium av främmande lagstiftning. Det värsta var att vi kommit till den uppfattningen, att ockerbegreppet knappast kunde logiskt fastställas; det var egentligen logiskt, att räntesatsen steg med osäkerheten, och det blev ovillkorligen beroende på en högst subjektiv prövning, om skäligheten överskridits. Jag dolde ej vid föredragningen, att detta var Lagbyråns uppfattning. Högsta Domstolen delade den till fullo, och avstyrkte förslaget. Det hörde till föredragandens åligganden att avgiva förslag till Högsta Domstolens yttrande och jag bemödade mig att på bästa sätt framhålla förslagets och överhuvud det moderna ockerbegreppets logiska svagheter. Jag hade den tämligen oväntade tillfredsställelsen, att Högsta Domstolen antog mitt förslag till yttrande oförändrat. Men Annerstedt ville ej acceptera Högsta Domstolens mening: riksdagen hade begärt lagstiftning mot ocker och något måste göras. Marks fick därför i uppdrag att bemöta Högsta Domstolens kritik. Uppdraget var ju ej angenämt för Marks och han jämrade sig över det, men han kunde ju ej vägra att fullgöra det och skrev så gott han kunde ihop ett försvar för lagen. Den gick igenom i riksdagen; en del mycket observerade tilldragelser hade bibragt riksdagen den uppfattningen, att en lag mot ocker var nödvändig.
    Mot slutet av år 1900 fick jag föredraga ett förslag till lag om ändrad lydelse av 17 och 31 kapitlen Rättegångsbalken. Detta var ett vidlyftigt lagförslag, som för en lång tid upptog Högsta Domstolens tid. Sällan har ett lagstiftningsärende haft ett så olyckligt öde; jag kan ej avhålla mig från att här erinra om dess historia.
    Förslaget var, vad 17 kapitlet angår, i all huvudsak grundat på Nya Lagberedningens förslag till Lag om bevisning inför rätta, vilket åsyftade att ersätta 17 kapitlet Rättegångsbalken i 1734 års lag, bland annat med regler om en friare bevisprövning. Nya Lagberedningens förslag hade framlagts för 1893 års riksdag men då fallit i Andra kammaren, som ansåg, att införandet av fri bevisprövning ej kunde godkännas med mindre nämnden vid häradsrätt erhölle ökad befogenhet. I stället för den gamla regeln, att häradshövdingen endast kunde överröstas av en enhällig nämnd, borde, enligt Andra kammarens mening, en viss kva-

12 JOH. HELLNER.lificerad majoritet av nämnden, om den var enig, kunna bestämma utgången.
    Förslagets fall beklagades på många håll och 1894 års riksdag beslöt, i anledning av enskilda motioner, att hos Kungl. Maj:t hemställa, att förslaget ånyo måtte föreläggas riksdagen.
    Med hågkomst av Andra kammarens hållning år 1893 ville justitieministern först pröva, om denna kammares krav på ökad befogenhet för nämnden möjligen kunde tillmötesgås. Han lät därför inom Lagbyrån utarbeta ett förslag till ändrad lydelse av 23 kap. 2 § Rättegångsbalken, gående ut på att en mening, som omfattats av tre fjärdedelar av nämndens ledamöter, skulle gälla som dom. Sedan detta förslag emellertid kraftigt avstyrkts av Högsta Domstolen, blev förslaget till Lag om bevisning inför rätta åter framlagt för riksdagen i huvudsakligen oförändrat skick (år 1897). Utgången blev dock densamma som år 1893.
    Nu hade Annerstedt funnit angeläget att än en gång upptaga detta lagstiftningsärende. Men då under tiden en mera omfattande revision av processlagstiftningen blivit påbörjad efter en plan, som åsyftade att efter hand omarbeta viktigare delar av Rättegångsbalken kapitel för kapitel, skulle nu även reglerna för bevisning inarbetas i denna balk. Då en viss § i 17 kap. ansågs rätteligen hava sin plats i 31 kap. samt en revision av föreskrifterna om resning och om återbrytande av dom utom dess syntes behövlig, skulle 31 kapitlet också bliva föremål för omarbetning. Lagbyrån erhöll i uppdrag att upptaga arbetet. Sedan förslaget tillstyrkts av Högsta Domstolens majoritet, blev det framlagt för 1902 års riksdag. Propositionen innehöll icke förslag om ökad befogenhet för nämnden men Lagutskottet upptog på grund av enskild motion en bestämmelse härom i det förslag, som utskottet tillstyrkte. Första kammaren vägrade dock att godkänna detta, under det att Andra kammaren vidhöll sin tidigare ståndpunkt: utan ökad befogenhet för nämnden ville kammaren ej godkänna den fria bevisföringen.
    Redan följande år, 1903, kom frågan för fjärde gången under riksdagens prövning. Enskilda motionärer togo upp förslaget i kombination med ett förslag till ändring i 23 kap. 2 § Rättegångsbalken i sådan riktning, att om tre fjärdedelar av nämnden vore skiljaktiga från häradshövdingen och om en mening ense, denna mening skulle gälla som rättens dom. Lagutskottet tillstyrkte motionärens förslag och Andra kammaren biföll detsamma,

NÅGRA MINNEN FRÅN LAGBYRÅN. 13dock under uttrycklig förutsättning, att Första kammaren gick med på förslaget om nämndens ökade befogenhet. Men Första kammaren, som antog förslaget i övrigt, vägrade — efter kraftiga avstyrkanden från kammarens förnämsta juridiska auktoriteter — att godkänna förslaget till ändring i 23 kap., och därmed hade frågan fallit för fjärde gången. Sedan dess har ingen justitieminister vågat sig på att framlägga förslaget.
    Under år 1902 föredrog jag i Högsta Domstolen ett av Lagbyrån utarbetat förslag till Lag om samäganderätt. Förslaget var ej så långt — 19 §§ — men hade kostat oss mycken möda, emedan ämnet befanns vara särdeles kinkigt. När förslaget sedermera — år 1904 — kom under riksdagens prövning, fann Lagutskottets dåvarande ordförande häradshövdingen Hasselrot, att det var ett mycket hårt ämne att bita i. Han frågade mig, som då var byråchef för lagärenden, varför Kungl. Maj:t upptagit denna fråga, som ej syntes honom vara särdeles viktig. Jag svarade med att erinra om, att riksdagen begärt lagstiftning i ämnet. Men Hasselrot menade, att det ej vore något att fästa sig vid: »Riksdagen beslutar ofta skrivelse i onödan,bara för att ej visa sig ovänlig mot en motionär.»
    Sedan Marks med utgången av år 1900 lämnat Lagbyrån och vid 1901 års ingång efterträtts av revisionssekreteraren Gustaf Carlson, sysslade vi bland annat med att förbereda lagbestämmelser angående internationell arvsrätt. En internationell privaträttskonferens, som hållits i Haag i maj och juni år 1900, hade utarbetat förslag till en rad internationella konventioner, åsyftande att lösa konflikter mellan olika länders lagstiftning å åtskilliga områden, däribland arvsrätten. För att Sverige skulle kunna biträda dessa konventioner, erfordrades det vissa lagändringar, och Lagbyrån hade fått i uppdrag att upprätta förslag till dessa. Längre fram visade det sig emellertid, att detta konventionsförslag ej kunde vinna nödig anslutning från andra länder.
    Däremot blevo den 12 juni 1902 vissa andra, av nämnda konferens utarbetade konventioner godkända av tolv stater, däribland Sverige. Dessa konventioner voro de som åsyftade lösande av konflikter mellan lagar rörande äktenskaps ingående, ifråga om skillnad i äktenskap och skillnad till säng och säte samt angående förmyndarskap för minderåriga.

14 JOH. HELLNER.    Lagbyrån fick i uppdrag att utarbeta de lagar, som erfordrades för att Sverige skulle kunna ratificera dessa konventioner.
    Nu hade Fleetwood och Gustaf Carlson lämnat Lagbyrån och ersatts med revisionssekreterarne Hugo von Sydow och Åke Thomasson. Det av oss upprättade förslaget föredrogs av mig i Högsta Domstolen på hösten 1902 men kom ej under riksdagens prövning förrän under år 1904. Detta lagförslag var, som Hammarskjöld sade, »Lagbyråns svanesång».
    När jag talar om mina minnen från Lagbyrån kan jag ej underlåta att erinra om vår vaktmästare, ett gammalt original, som hette Jerlin. Hans arbete var ju ej så mödosamt; det bestod huvudsakligen i att på morgnarne hos ledamöterna avhämta och på eftermiddagen hembära papper och böcker. I övrigt skulle han givetvis vara till hands under sammanträdena, men hade just ingenting att göra. Han fick hitta på något att syssla med och vi upptäckte, att han roade sig med att — rita lokomotiv. Han tycktes vara fascinerad av dessa maskiner. Om till äventyrs ett lok stannade på järnvägen framför Norstedts hus, kunde man vara säker på, att Jerlin inom ett ögonblick stod där, försjunken i betraktande och funderingar. Vi undrade ofta, om han möjligen vore ett förspillt mekaniskt geni, och om det var nya sinnrika konstruktioner, som han framställde i sina ritningar. Tyvärr var ingen av oss kompetent att bedöma det. Han var alltid till ytterlighet hövlig och tjänstvillig och var så till vida alls ingen typ för en vaktmästare i ett ämbetsverk. Men det fanns de, som hade en stor respekt för honom. Fleetwood hade ett par små flickor, som varje morgon med spänning emotsågo Jerlins besök hos deras pappa. En gång hände det, att Fleetwood blivit upptagen av någonting och jämrade sig, att han skulle komma för sent till Lagbyråns sammanträde. Hans döttrar funno sig böra visa deltagande och frågade bekymrat: »Vad skall vaktmästaren säga, när pappa kommer för sent?»