Några spörsmål om tryckfrihetsjuryns sammansättning. I det första mål som handlades enligt den nya tryckfrihetsprocessen — ett av J. K. anbefallt åtal vid Stockholms rådhusrätt mot ansvarige utgivaren av »Aftonbladet» — uppstodo vissa spörsmål angående juryns sammansättning, vilka sedan målet numera avdömts i H.D. synas vara förtjänta av att diskuteras.¹ Under målets handläggning vid rådhusrätten uppkom en livlig pressdebatt om förutsättningarna för jurymans befriande från skyldigheten att tjänstgöra i juryn.² Särskilt sysselsatte man sig med frågan, huruvida jurymannen A på grund av jäv eller eljest kunde vara förpliktad eller berättigad att frånträda juryuppdraget av den anledning, att han vid sidan av ett sitt statsämbete vore verksam som musikkritiker i en tidning, som vore ekonomiskt nära förbunden med den tidning, vars ansvarige utgivare och huvudredaktör stod tilltalad i målet. Den kritik som framfördes riktades än mot jurymannen för det han icke frånträdde uppdraget, än mot domstolen för det den icke entledigade honom från detsamma, än mot lagen (vare

 

¹ Flera andra intressanta rättsfrågor blevo aktuella i målet; så frågorna om åtalads rätt att föra sanningsbevisning vid åtal enligt TF 3: 8: 2, om målsäganderätt vid talan enligt detta lagrum samt om rätten att föra bevisning till utredning om författarskapet till i periodisk skrift förekommande artikel.
    Åklagaren bestred, att svaranden finge föra bevisning i vidare mån än som vore tillåtet enligt 16 kap. strafflagen, och åberopade rättsfallet i Naumanns tidskrift 1865 s. 84. Rådhusrätten fann, att det icke kunde förvägras svaranden att förebringa bevisning till styrkande av sanningsenligheten av de uppgifter, som innefattades i åtalade skrifterna.
    Svarandeombudet bestred, att målsägaren vore behörig föra talan i målet i vad detsamma rörde ansvar å svaranden jämlikt TF 3: 8: 2, vilket lagrum avsåge ett publikt brott, som icke kunde åtalas av enskild person. Rådhusrätten fann emellertid, att det icke kunde förvägras målsägaren att föra sådan talan. — Då båda de nämnda frågornas lösning beror av, hur man fastställer den ifrågavarande lagstiftningens »skyddsobjekt», synes rådhusrättens ståndpunkt något inkonsekvent. En ledamot av rådhusrätten var även skiljaktig och yttrade, att enär i TF 3: 8: 2 avsedda brottslighet icke är riktad mot enskilt intresse samt D. (målsägaren) icke ådagalagt något förhållande, på grund varav han detta oaktat skulle vara behörig att föra talan om ansvar å svaranden jämlikt sagda lagrum, så kunde D:s i sådant hänseende framställda ansvarsyrkande icke till prövning upptagas.
    Åklagaren hade märkligt nog begärt vittnesförhör med professorn John Landquist — enligt protokollets ordalag — »angående tillkomsten av åtalade artikeln i tidningsnumret 147 för den 3 juni 1937 och innehållet i det i tidningen Aftonbladet för den 6 sagda juni införda beriktigandet av samma artikel». Svarandeombudet bestred yrkandet på den grund att det icke vore tillåtet att efterforska författaren till tryckt skrift. Rådhusrätten — som fann sig först vid huvudförhandlingen kunna avgöra denna fråga — beslöt att »med hänsyn till vad upplyst blivit angående ändamålet med det med Landquist begärda vittnesförhöret» detsamma icke kunde tillåtas.
² Se betr. några av pressuttalandena SvJT 1937 s. 533 ff.

 

sig det nu skulle vara rättegångsbalken eller tryckfrihetsförordningen), som icke befallde eller möjliggjorde jurymannens skiljande från uppdraget. Det är av intresse att söka bringa reda i denna förvirring med hänsyn till de faktiska såväl som de rättsliga omständigheterna i saken. Den debatterade frågan har även betydelse för framtiden och icke endast vad beträffar tryckfrihetsmålen.
    Det synes lämpligt att i diskussionen skilja mellan sådana situationer, då domaren (jurymannen) är jävig i enlighet med reglerna i RB 13: 1 och därmed lagligen diskvalificerad att fungera, och sådana, däri han huru ojävig är berättigad att göra sig fri. I det ifrågavarande tryckfrihetsmålet rörde sig debatten särskilt om förefintligheten av en situation, vari jurymannen skulle vara berättigad att såsom vid domarejäv undandraga sig att sitta i rätten, ehuru han icke skulle kunna av domstolen föranledas att frånträda, icke ens genom yrkande från parts sida.

    Till en början skall en kort rekapitulation göras av vissa faktiska omständigheter av intresse för sakens bedömande.
    Vid utseende av jury i tryckfrihetsmålet utlottades av rätten såsom suppleant för juryman bland andra A. Av svaranden utsågs till ordinarie juryledamot bland andra en i samma tidning som A anställd journalist. Ingendera av dessa personer uteslöts ur juryn. Jäv anfördes icke.
    Något mindre än en månad före huvudförhandlingen i målet anmälde en av de av rätten utlottade jurymännen, att han på grund av sjukdom vore förhindrad tjänstgöra i juryn. Det sålunda anmälda hindret godkändes såsom laga förfall och suppleanten A, som efter företagna uteslutningar stod i tur, inkallades till tjänstgöring i juryn. I en kommuniké till pressen meddelade nu målsägaren, att han komme att nedlägga sin talan. Juryns sammansättning äventyrade nämligen enligt hans mening allvarligt möjligheten av ett opartiskt domslut. En häftig tidningspolemik uppstod kring saken och det hävdades i densamma bland annat, att jurymannen A kunde och borde frånträda juryuppdraget. I en skrivelse till rådhusrätten någon tid därfter förklarade sig A med tillfredsställelse skola se en möjlighet till befrielse från juryuppdraget och hemställde, att rätten ville utreda om sådan möjlighet funnes för honom frånsett de av rådhusrätten anvisade utvägarna laga förfall och synnerlig olägenhet att inställa sig vid målets handläggning. Målsägaren å sin sida ingav till rätten en skrivelse, däri han anförde jäv mot A. Rådhusrätten beslöt:
    »Enär nu ifrågavarande med A:s namn underskrivna skrift icke innefattar anmälan om laga förfall,
    samt skriftens innehåll icke föranleder till antagande, att A icke utan synnerlig olägenhet kan närvara vid målets handläggning,
    ty och som frågan, huruvida A i följd av jäv är hindrad att tjänstgöra i juryn, är av beskaffenhet att kunna behandlas först vid närmast följande rättegångstillfälle i målet,

    finner Rådhusrätten de nu ifrågavarande skrifterna icke för närvarande föranleda någon Rådhusrättens åtgärd.»
    Vid huvudförhandlingen i målet anmälde målsägaren jäv mot A på den grund, att han vore »uppenbar ovän» med målsägaren. A medgav att han ansåge sig ovänligt stämd mot målsägaren men anförde att dennes tidningsartiklar framkallat denna ovänliga inställning hos honom. Svarandeombudet bestred, att A vore jävig, under åberopande av stadgandet i sista punkten av RB 13: 1, enligt vilket ej för jäv skall räknas, om part söker sak med domaren eller tillfogar honom något med ord eller gärning, i uppsåt att honom därmed jävig göra. A förklarade vidare, att han på grund av vad som förekommit i pressen kring denna sak vore övertygad om att, för den händelse en jury, varav han vore medlem, skulle frikänna Aftonbladet, han komme att lida betydande skada av målets utgång. Rådhusrätten fann, att A icke vore i följd av jäv hindrad att tjänstgöra i juryn. — Målsägaren återkallade icke som han ställt i utsikt sin talan, men sade sig ämna anföra besvär i fall svaranden bleve frikänd av juryn.

    Bestämmelsen om jurymans rätt att undandraga sig tjänstgöring i juryn i fall, då fråga ej är om jäv, återfinnes i TF 5: 10, första stycket. Stadgandet har följande lydelse: »Ej må någon utan laga förfall undandraga sig att tjänstgöra i jury. Dock må rätten bevilja juryman befrielse från uppdraget, när anledning finnes att han icke utan synnerlig olägenhet kan närvara vid målets handläggning.»
    Här anges två skilda slag grunder för befrielse. Det första slaget förhinder är »laga förfall». Härmed förstås i vår processrätt i RB 12: 1 uppräknade situationer — sjukdom, uppbåd eller resa i Konungens och rikets tjänst o. s. v. — samt de därmed jämförliga andra förfall, som enligt vad i lagrummet sägs kunna givas. Det är såsom hinder för inställelse inför rätta, som lagen talar om »laga förfall». Att med förfall menas yttre hinder för närvaro framgår även av ordalagen i RB 1: 10. Med hänsyn härtill kunde det måhända synas onödigt att i TF 5: 10 såsom alternativ grund för befrielse från juryuppdrag angiva, att jurymannen »icke utan synnerlig olägenhet kan närvara vid målets handläggning». Förefintligheten av denna alternativa grund hindrar emellertid, att juryman, för vilken närvaro vid tryckfrihetsmålets handläggning skulle komma mycket olägligt, av en alltför snäv tolkning av begreppet »laga förfall» blir obilligt hindrad i skötseln av sina angelägenheter. Det ifrågavarande stadgandet är ändock strängt mot jurymannen. För att vinna befrielse från uppdraget skall han antingen styrka, att han äger laga förfall (jfr tryckfrihetsprocesslagens 6 §), eller kunna visa, att han icke utan synnerlig olägenhet kan komma tillstädes. Förfallolös utevaro, varigenom uppskov vållas med målet, bestraffas med skyldighet för den försumlige att ersätta statsverket och parterna den kostnad, som genom försummelsen uppkommer.

 

34—387004. Svensk Juristtidning 1938.

    För att förklara denna stränghet mot jurymannen bör man lämpligen se till före 1937 rådande förhållanden. Tryckfrihetsförordningen innehöll icke då någon särskild bestämmelse om skyldigheten att åtaga sig juryuppdrag. Praxis godtog snart sagt varje ursäkt för utevaro, varav följden blev betydande svårigheter med juryns rekrytering samt tidsspillan genom ofta upprepade kompletteringsval. Att denna praxis dock icke stod i överensstämmelse med juryinstitutets uppgift har i doktrinen framhållits av ALEXANDERSON,¹ som betonat juryuppdragets egenskap av medborgerlig plikt för den därtill utsedde, som icke borde äga undandraga sig uppdragets fullgörande annat än i händelse utav av domstolen godkänt laga förfall.
    Lagstiftningens bristfällighet i detta avseende uppmärksammades tidigt. I såväl 1871 som 1872 års förslag till ny tryckfrihetsförordning intogs uttryckligt stadgande om att ingen utan laga förfall skulle äga undandraga sig juryuppdrag. 1887 års förslag till tryckfrihetsförordning innehöll stadgandet, att endast den, som vore över sextio år gammal, samt »ämbets- eller tjänsteman, som av sin befattning är hindrad att fullgöra uppdraget», skulle äga utan laga förfall undandraga sig tjänstgöring i juryn. Den som förfallolöst höll sig undan skulle vid vite föreläggas att inställa sig samt vara skyldig ersätta det besvär och den kostnad, som genom hans tredska tillskyndades parterna och övriga ledamöter av juryn.² Även 1912 års betänkande rörande ny »tryckfrihetsordning» byggde på uppfattningen om juryuppdraget såsom en medborgerlig plikt. Enligt detsamma skulle utom jäv endast laga förfall kunna åberopas såsom grund för befrielse från uppdraget (7 kap. 8 §).³
    De sakkunniga, som framlagt 1934 års betänkande till de omsider genomförda tryckfrihetsreformerna, ha räknat med laga förfall som, bortsett från jäv, enda grund för befrielse från juryuppdrag. Rätt till avsägelse av uppdraget finna de olämpligt medgiva, »då en befogenhet härutinnan lätteligen skulle kunna medföra en betänklig rubbning i proceduren».⁴ Den av dåvarande justitieministern Schlyter framlagda propositionen till lagändringarna (nr 235, 1936) betonar, att de nya reglerna radikalt bryta mot gällande rätt, då de räkna med juryuppdraget som en medborgarplikt. Frånsett laga förfall borde emellertid enligt propositionen även annat giltigt hinder för uppdraget beaktas. Det yttras härom:
    »Det lämpligaste sättet att förhindra oskäligt betungande jurymannauppdrag torde vara att giva domstolarna en allmän diskretionär prövningsrätt i de fall då juryman åberopar något bärande skäl för befrielse från uppdraget. För befrielse från jurymannauppdrag bör på grund av vad sålunda

 

¹ ALEXANDERSON, Föreläsningar över den svenska tryckfrihetsprocessen, Sthlm 1907, s. 164.
² Om dessa förslag se HAGMANS grundlagsedition.
³ Se betänkande med förslag till tryckfrihetsordning, avgivet den 20 december 1912.
⁴ Jfr Statens offentl. utredn. 1934: 54 s. 52.

anförts krävas antingen laga förfall eller ock sådant förhållande som eljest föranleder till att jurymannen icke utan synnerlig olägenhet kan närvara vid målets handläggning.»¹

    Bakom de stränga reglerna i TF 5: 10 ligger alltså en bestämd strävan att hålla utsedda jurymän till fullgörande av det dem anförtrodda medborgerliga uppdraget.
    Beträffande jäv mot juryman stadgas i TF 5: 9, att invändning härom skall framställas, innan uteslutning företages. Därefter kan jävsinvändning mot ledamot av juryn göras allenast med stöd av omständighet, som ej var förhanden eller parten kunnig, då uteslutning företogs. Invändningen skall framställas vid första rättegångstillfälle, sedan parten erhöll kännedom om jävet. Den ifrågavarande jurymannnen A:s egenskap av medarbetare i en Aftonbladet närstående tidning torde ha varit målsägaren — liksom även åklagaren och rätten — bekant redan vid det tillfälle, då lottningen skedde. Jävsinvändning blev icke gjord. Detta hindrar dock icke, att frågan om förekomsten av jäv måste anses ha bedömts av rådhusrätten. Jurymännen skola enligt TF 5: 7 vara »på sätt allmän lag stadgar om domare ojäviga personer». Och fastän genom 1937 års lagstiftning det stadgande (i TF 5: 2) upphävts, enligt vilket domstolen efter verkställd officialgranskning av frågan om jäv mot någon juryman skulle avgiva en formlig deklaration häröver, så fritar den nya lagstiftningen dock icke domstolen från skyldigheten att ex officio beakta denna fråga. Givetvis bör även jurymannen liksom andra domare själv beakta, om jäv mot honom föreligger. Det var icke riktigt, då en dagstidning efter rådhusrättens beslut i anledning av A:s anhållan om entledigande uttalade, att det nu vore klarlagt, att om lotten faller å en jävig person, »så kan denne icke av detta skäl begära entledigande». »Han kan icke anmäla jäv mot sig själv», fortsatte tidningen. »Domstolen har med sitt yttrande bekräftat professor Olivecronas mening, framställd för några dagar sedan i en sydsvensk tidning.» Prof. Olivecrona hade emellertid endast anfört, att tryckfrihetsförordningen med uttrycket »synnerlig olägenhet» att närvara icke avsett någon möjlighet för rätten att befria på grund av grannlagenhetsskäl.²
    Rättegångsbalkens regler om domarejäv synas utesluta varje antagande om att den berörda jävsfrågan kunnat bedömas annorlunda än till jurymannens friande från jäv. Detta torde icke strida mot innebörden i ett uttalande i propositionen,³ där justitieministern som skäl mot, att tidningsmän generellt diskvalificerades för juryuppdrag, anförde, att »faran för att tidningsmän skulle kunna bli domare i mål rörande skrifter med vilka de själva tagit befattning bör vinna tillräckligt beaktande som jävsgrund i det särskilda fallet». Ingen hade i det ifrågavarande tryckfrihetsmålet ens påstått, att de jurymän vilkas jäv-

 

¹ Kungl. propositionen s. 44.
² Jfr nedan s. 509.
³ S. 43.

aktighet debatterades, tagit befattning med de åtalade artiklarna. Vad beräffar de båda andra jävsanledningarna mot jurymannen A, synes endast frågan om betydelsen av den föreliggande »ovänskapen» såsom jävsgrund kunna giva anledning till någon diskussion. Denna skulle då gälla frågan, huruvida stadgandet i sista punkten av RB 13: 1 hänför sig även till framprovocerad ovänskap och icke allenast till framprovocerat vederdelomannaskap.¹
    Om de »rena» jävsfrågorna i målet på detta sätt sakna större teoretiskt intresse, så gör emellertid den konfliktsituation mellan målsägaren och jurymannen A, varom de upplysa, frågan om förekomsten och betydelsen av »grannlagenhetsjäv» dess mera aktuell.
    I Svensk Juristtidnings referat av en del pressuttalanden i anledning av det här berörda tryckfrihetsmålet läses bland annat beträffande en tidning i Stockholm:
    »Tidningen uttalade även sin tillfredsställelse över att frågan om jäv mot juryman icke hade annan innebörd än frågan om domarjäv i allmänhet.² Det bör emellertid då observeras att varje yrkesdomare anser sig utan uttryckligt stöd av skriven lag berättigad att undandraga sig att sitta i rätten, om s. k. grannlagenhetsjäv föreligger.»

    Här står icke att läsa, vad som bör med grannlagenhetsjäv förstås. Där står emellertid, att yrkesdomaren »utan uttryckligt stöd av skriven lag» anser sig i en sådan situation kunna undandraga sig att sitta i rätten, och meningen är väl, att detta grannlagenhetsjäv skulle kunna tagas i bruk även av en ledamot av tryckfrihetsjuryn. Frågan är just, hur det förhåller sig härmed.
    Enligt ovan berörda stadgande i TF 5: 10 äger juryman endast draga sig undan från tjänstgöring i juryn, om han äger laga förfall eller icke utan synnerlig olägenhet kan närvara vid målets handläggning. I andra stycket av momentet i fråga läses följande:
    »Är juryman på grund av förhållanden som nu sagts eller till följd av jäv hindrad att tjänstgöra och finnes ej för honom suppleant som är därtill oförhindrad, skall ny juryman jämte suppleant utses enligt ovan angivna grunder.»

    Detta stadgande bestyrker, vad som framgår av förarbetena till lagstiftningen, att endast de i momentets första stycke anförda befrielsegrunderna samt jäv kunna lända jurymannen till befrielse från uppdraget. Eljest är han förpliktad fullgöra det. Då »grannlagenhetsjäv» ju icke kan räknas för jäv i lagens mening (jfr TF 5: 7 med dess hänvisning till »allmän lag», d. v. s. RB 13:1, vars uppräkning av domarejäv icke innesluter något slags »grannlagenhetsjäv») och då det icke utgör »laga förfall», måste det kunna räknas för »synnerlig olägenhet för

 

¹ Se KALLENBERG, Svensk civilprocessrätt, I s. 248.
² Det åsyftade tidningsuttalandet var av följande lydelse: »Frågan om jäv mot juryman har ingen annan innebörd än frågan om domarejäv i allmänhet. Samma regler gälla och samma regler tillämpades. Vill man utvidga jävsgrunderna i allmänhet, drabbar detta icke särskilt tryckfrihetsrätten.»

närvaro», om det överhuvud taget skall kunna beaktas. Utgör grannlagenhetsjävet icke sådan olägenhet för närvaro, är det icke blott så, att stöd i skriven lag saknas för jurymannen att på grund av grannlagenhetsjäv draga sig undan från jurytjänstgöring, utan t. o. m. så, att skriven lag förhindrar jurymannen att åberopa grannlagenhetsjäv såsom skäl för utevaro. Mot tryckfrihetsförordningens tydliga ordalag och de allmänna grunderna för lagändringen torde icke kunnat få göras antagande om, att någon »allmän rättsgrundsats» e. d. gjorde ett undantag för s. k. grannlagenhetsjäv »självfallet».
    Kan då en situation av grannlagenhetsjäv för domaren utgöra vad tryckfrihetsförordningen förstår med »synnerlig olägenhet att närvara»? Ordalagen tyda på, att så icke kan vara förhållandet. Olägenhet att närvara kan ju språkligt sett näppeligen syfta å annat än ett yttre hinder för närvaro, ett hinder, som vållar jurymannen svårigheter att komma tillstädes. I propositionen kommenteras det föreslagna och sedermera antagna stadgandet emellertid sålunda, att domstolen genom detsamma skulle erhålla »en allmän diskretionär prövningsrätt i de fall då juryman åberopar något bärande skäl för befrielse från uppdraget». »Bärande skäl» kan utan tvivel innefatta annat än yttre hinder, t. ex. en situation, då jurymannen av grannlagenhetsskäl önskar slippa från uppdraget. Med hänsyn till den utformning lagen faktiskt fått torde emellertid dessa ord i motiven icke kunna få tillmätas särskild betydelse, detta så mycket mindre, som motiven i propositionen beteckna den rådande ordningen med dess vidsträckta möjligheter till befrielse såsom ett svårt missförhållande och som de andra giltiga hinder än laga förfall, varom diskussion i motiven föres, äro sådana som hög levnadsålder, hinder i följd av ämbete eller tjänst eller för nämndeman jämlikt RB 1: 2 giltigt hinder för frånträdande av nämndemannauppdraget.
    Resultatet blir, att grannlagenhetsjäv icke kan inneslutas under »synnerlig olägenhet för närvaro» och att det därför icke berättigar till befrielse från jurymannauppdrag, även om en yrkesdomare skulle kunna anses berättigad att under åberopande av sådant undandraga sig att sitta i rätten.¹ För denna mening kan även åberopas det ovan berörda uttalandet av prof. OLIVECRONA, som om stadgandet i TF 5: 10 skrev:

 

¹ Målsägaren i tryckfrihetsmålet ådagalade annan uppfattning. Han fann enligt sin berörda kommuniké till pressen jurymannen A:s — liksom dennes tidningskollegas — situation sådan, att han borde ha använt den möjlighet, som enligt lag skulle stå öppen, att »när synnerlig anledning anses föreligga, begära befrielse från uppdraget att vara domare». Målsägaren gjorde även gällande, att denna möjlighet uttryckligen blivit de båda jurymännen anvisad av rådhusrätten. (En tidningsrubrik till kommunikén erhöll i anledning härav följande lydelse: »Rätten bad förgäves de två avsäga sig»!) — Till meningen, att avsägelse vore möjlig, anslöt sig i pressdebatten även målsägarens rättegångsbiträde, som härom skrev följande: »Regeln om domarens absoluta och uppenbara opartiskhet har i praxis tillämpats bl. a. på så sätt, att en domare, som i något avseende kommit i en sådan ställning till någon av parterna, att hans oväld kan förefalla misstänkt, frivilligt avgår som domare. Denna praxis är alldeles oberoende av de föråldrade formella bestämmelserna om domarejäv». Denna praxis skulle enligt uttalandet ha kunnat följas även i tryckfrihetsmålet.

    »Här avses icke någon möjlighet för rätten att befria på grund av grannlagenhetsskäl. Om detta varit avsett skulle stadgandet ha formulerats på annat sätt. Meningen är i stället, såsom otvetydigt framgår av ordalagen, att tjänstgöringsskyldigheten icke skall tagas i anspråk, om vederbörande icke utan synnerlig olägenhet kan infinna sig. Man har att tänka på sådana fall som att han befinner sig utomlands, att en nära anhörig är svårt sjuk e. d. Hr A har sålunda icke någon möjlighet att bli befriad på grund av sitt medarbetarskap ...»

    När rådhusrätten förklarade sig icke kunna befria jurymannen A från juryuppdraget handlade den sålunda i enlighet med såväl grunderna för som ordalydelsen av ifrågavarande lagrum. A gjorde icke gällande, att han hade laga förfall för utevaro. Synnerlig olägenhet att närvara åberopades ej heller. Att jurymannen fann motbjudande att fullgöra uppdraget ansågs icke utgöra skäl för hans befrielse från detsamma. — Frågan hänsköts icke till prövning i överinstanserna, som ej haft att ex officio taga ställning till densamma.
    Nu kan man ju mena, att det bör lämnas rum för möjlighet till befrielse från utövande av domarämbete i fall, då domaren (jurymannen) s. a. s. känner sig jävig. Det är emellertid så, att dessa situationer äro mycket svåra, ja omöjliga att objektivt beskriva. Förefintligheten av en pliktkänsla hos domaren att frånträda i dylika lägen kan även medföra, att han av tryck utifrån eller från sina kolleger frånträder, även då han själv icke »känner sig» jävig, men då t. ex. en eller annan opinion önskar se honom flyttad ur domarstolen. Detta är icke alltid lyckligt och det är det särskilt icke i ett land, där rättsskipningen i stor utsträckning handhaves av avsättliga och därigenom mindre oberoende domare. Det kan också göras gällande, att staten-arbetsgivaren icke tillåter en ämbetsman att frånträda utövandet av sitt ämbete i andra fall än då skriven lag tillstädjer honom därtill. Det är i varje fall något principlöst över det hela. Frågan om grannlagenhetsjäv har därför intresse även när det gäller yrkesdomarne.
    I utländsk rätt regleras understundom institutet domarejäv sålunda, att vid sidan av de absoluta domarejäven, vilka ex officio skola beaktas och som ovillkorligen diskvalificera domaren, andra omständigheter uppställas, vilka skola gälla såsom jäv endast för det fall part åberopar dem eller domaren själv vill beakta dem.1 Denna form av domarejäv känner vår lag icke. Den är, som KALLENBERG uttryckt det, »för gällande svensk rätt okänd». KALLENBERG fortsätter emellertid:
    »Till grund för antydda åtskillnad ligger emellertid en tankegång, som efter min mening är alldeles riktig. Vissa omständigheter äro så beskaffade, att de stundom böra göra domaren jävig stundom icke. I vissa fall bjuder nämligen ej ett allmänt intresse domarens jävande, men part bör äga påfordra, att han i målet avhåller sig från domareämbetet; och vidare är det ej möjligt att i lagen angiva alla de omständigheter, som kunna böra spela rollen av jävsgrunder, ehuru de ej alltid böra tillerkännas betydelse i sådant hänseende.»

 

¹ KALLENBERG a.a. s. 263 f

    Detta uttalande kan åberopas för en reform av jävsreglerna för beaktande i vissa former av sådana situationer, som här kallats grannlagenhetsjäv, däremot icke för meningen, att en sådan jävsform redan skulle utgöra en beståndsdel i låt vara oskriven svensk rätt.

Hilding Eek.