Ikraftträdande av ny sjölagstiftning. Genom kungl. kungörelse d. 17 juni 1938 (SFS nr 468) har förordnats, att 1928 års sjölagstiftning angående redareansvar och sjöpanträtt skall träda i kraft d. 1 januari 1939. Nämnda lagstiftning, som tillkommit under nordiskt samarbete och för vilken redogörelse tidigare lämnats i denna tidskrift (1928 s. 553), innebär att med svensk rätt införlivas de internationella konventionerna rörande begränsning av redares ansvarighet samt rörande sjöpanträtt och fartygshypotek. Sveriges ratifikationsinstrument till ifrågavarande konventioner ha d. 1 juli 1938 deponerats hos belgiska utrikesministeriet. Danmark, Finland och Norge ha tidigare ratificerat konventionerna.
    Kungl. kungörelse har tillika d. 17 juni 1938 (SFS nr 469) utfärdats om ikraftträdande d. 1 januari 1939 av 1936 års under nordiskt samarbete tillkomna sjölagstiftning å befraktningsrättens område (jfr denna tidskrift årg. 1936 s. 317). Lagstiftningen, för vilken redogörelse senare kommer att lämnas i denna tidskrift, avser att möjliggöra vårt lands tillträde till den internationella konventionen rörande konossement.1 Sveriges anslutningsinstrument till sagda konvention har d. 1 juli 1938 deponerats hos belgiska utrikesministeriet. Jämväl Danmark och Norge ha anslutit sig till konventionen. I Finland pågående sjörättsligt lagstiftningsarbete angående bl. a. befraktning förväntas vara avslutat före utgången av innevarande år.

E. H.

 

    1934 års byggnadsindustrisakkunniga, bestående av generaldirektören Sigfrid Hansson samt översten och chefen för väg- och vattenbyggnadskåren byggnadschefen vid byggnadsstyrelsen Ernst Lindh med socialrådet Erik Sjöstrand såsom sekreterare, ha avgivit ett vidlyftigt betänkande i tre delar (statens offentl. utredn. 1938: 3, 4 och 10; 198, 202 och 741 s.). Vissa av de i betänkandet berörda frågorna äga direkt juridiskt intresse. De sakkunniga

 

1 1936 års lagstiftning har föranlett utgivande genom hovrättsrådet HUGO WIKANDERS försorg av Supplement till 13 uppl. av AFZELIUS, Sjölagen jämte viktigare författningar rörande sjöfarten (Norstedt 1938).

NOTISER. 527upptaga sålunda fardagsfrågan. De framhålla, att flyttningarnas koncentrering till d. 1 okt. och nya bostadsbyggens färdigställande till nämnda dag i städerna bilda ett hinder mot mera kontinuerlig drift inom byggnadsindustrien. Kunde detta hinder undanröjas genom flyttningarnas spridning över flera terminer, skulle enligt deras mening det viktigaste steget vara taget fram mot en jämnare fördelning av byggnadsverksamheten över årets olika delar. För en effektiv lösning av frågan om hyresterminernas spridning förutsättes enligt de sakkunniga, att parterna i hyreskontrakt inom vissa gränser medgivas laglig rätt att bringa kontraktet till upphörande, oavsett vad kontraktet bestämmer. En utjämning av arbetstillgången inom byggnadsfacket och angränsande verksamhetsområden kan enligt de sakkunnigas mening vinnas med en jämnare fördelning av bostadslägenheternas uthyrning på de nuvarande två fardagarna, 1 okt. och 1 april, och därigenom ävenledes av bostadsbyggenas fullbordande under året. Risken av större löslighet i hyresförhållandet och ökad flyttningsfrekvens kan, enligt vad de sakkunniga anse, icke väga tungt gentemot de obestridliga fördelarna med i lag medgiven uppsägningsrätt till nämnda två fardagar. De sakkunniga föreslå därför i sådant syfte en ändring av gällande lagbestämmelser om hyra. Undantag föreslås för lägenheter upplåtna för andra än bostadsändamål eller i samband med delägarskap i bostadsförening, för av arbetsgivare i samband med arbetsavtal upplåtna eller uthyrda lägenheter samt lägenheter, vid vilkas uthyrning ett understödsmoment varit förknippat, exempelvis lägenheter i av vissa stiftelser ägda fastigheter.
    De sakkunniga ägna vidare uppmärksamhet åt frågan om tryggande av byggnadsborgenärernas fordringar. De föreslå viss ekonomisk kontroll beträffande byggnadsföretagaren före meddelande av byggnadslov och framställa även vissa förslag beträffande arbetares och leverantörers förmåns- och säkerhetsrätt.