NÅD OCH RÄTTVISA

 

AV

STATSRÅDET K. G. WESTMAN.

 

I en diktaturstat, där envåldshärskaren i en eller annan form godtyckligt bestämmer straffet, har naturligtvis nåden ett oinskränkt utrymme. Men i demokratiska stater, där man har lag stiftad av folket och domstolar oberoende av den politiska makten, uppstår problemet om förhållandet mellan nåd och rättvisa. Endast några korta satser skola här nedtecknas för att belysa räckvidden av detta spörsmål i vårt land.

 

I.

    Den nåd, som i en demokratisk stat kan utövas av regeringen, får icke brukas på ett sådant sätt, att den överkorsar riksdagens lagstiftningsmakt. Om i lagen för ett brott ett visst straff är bestämt med riksdagens samtycke bör naturligtvis regeringen icke använda sin benådningsmakt på ett sådant sätt, att mot riksdagens avsikt lagens straffbestämmelser faktiskt upphöra att gälla. Det må vara nog att belysa detta med ett tillspetsat exempel. För en del år sedan straffades rattfyllerister i vanliga fall endast med böter. Vid 1934 års riksdag skärptes emellertid lagen i syfte att rattfyllerister i regel skulle undergå frihetsstraff. I regel dömas de nu till en eller två månaders fängelse. I många fall äro de dömda icke några brottslingstyper. Det kortvariga fängelsestraffets uppfostrande värde är vidare mycket omtvistat. Men detta straff kan ej sällan verka fullständigt ruinerande för den dömde och hans familj. Mer än en gång ha t. ex. anställda i medelåldern eller därutöver i sina nådeansökningar uppgivit, att de skulle förlora sin plats och ej ha utsikt att få någon ny, om de måste av-

 

37—387004. Svensk Juristtidning 1938.

sitta sitt straff. Emellertid skulle det tydligen stå i strid mot vårt statsskick, om regeringen använde benådningsrätten i sådan omfattning, att riksdagens avsikt med straffskärpningen omintetgjordes. Vad riksdagen åsyftat har nämligen främst varit att åstadkomma ett straff med allmänpreventiv verkan d. v. s. att få slut på rattfylleriet på landsvägarna. Om regeringen anser, att straffskärpningen verkar alltför hårt mot den felande, är den vägen parlamentariskt riktig, att den i en proposition föreslår riksdagen en lagändring.
    Med det tysta medgivande från riksdagens sida, som understundom i parlamentariska stater ökar regeringens handlingsfrihet, förekommer det emellertid, att regeringen vid nådgivningen överskrider den gräns gent emot lagstiftningen, som måste fasthållas såsom den principiellt riktiga. Det kan således hända, att om i den skrivna rätten framträder en påtaglig brist, som ej hastigt kan avhjälpas, regeringen genom sina nådbeslut föregriper en kommande lagstiftning. Regeringen kan härvid ha ett särskilt stöd i ett av sakkunniga utarbetat lagförslag eller av en lag, som antagits enligt RF § 87, men ännu ej trätt i kraft.
    Som ett exempel härpå kan anföras behandlingen av ansökningar från alkoholister, som äro intagna på alkoholistanstalt eller tvångsarbetsanstalt, att av nåd befrias från att sitta av böter, som ådömts dem. I det betänkande, som ligger till grund för lagen om verkställighet av bötesstraff den 9 april 1937, framhålles, att det visat sig olägligt, att förvandlingsstraff avtjänades under eller omedelbart efter behandlingen å dylika anstalter. I denna lag 9 § gåvos sedan bestämmelser av innebörd, att i allmän alkoholistanstalt eller i tvångsarbetsanstalt intagna personer, som blivit dömda till böter, i stor utsträckning befrias från skyldigheten att undergå förvandlingsstraff, om böterna ej betalas. Denna lag träder i kraft den 1 jan. 1939. Redan innan lagen antagits av riksdagen liksom även sedermera innan den trätt i kraft, har regeringen nådevägen förverkligat den rättsregel, som lagens 9 § innehåller. En föreställning om den omfattning denna praxis vid nådgivningen haft både absolut och i förhållande till antalet av andra nådbeslut kan man få genom ett ögonkast på nedanstående tablå, som avser åren 1936 och 1937. Efter den 1 jan. 1939 kommer tydligen den i tabellen upptagna stora gruppen nådemål avseende alkoholister att så gott som alldeles försvinna.

Nådemål 1936—1937.
År Vanliga Alkoholister SummaBifall Delvis bifall Avslag Bifall Delvis bifall Avslag1936 220 87 578 288 2 11 11861937 224 105 554 294 3 7 1187

    Det måste emellertid anses vara en felaktig bestämning av nådens uppgift, om lagstiftaren vid avfattningen av en lagregel utgår ifrån, att den göres så sträng, att den obestridligen måste mildras genom tillgripande av nåd. Om ett fall, då så skett, må här erinras.
    I lagen den 1 juli 1898 om beräkning av strafftid 3 § stadgas, att om hinder emot intagandet i straffanstalt eller avbrott i straffets verkställighet uppkommer i fråga om den, som skall undergå straffarbete eller fängelsestraff, därigenom att den dömde intages å sjukvårdsinrättning, som ej står under fångvårdsstyrelsens inseende, den tid, varunder hindret eller avbrottet ägt rum, ej skall inräknas i strafftiden.

    Detta stadgande tillkom på förslag av JO, som i sin ämbetsberättelse till 1891 års riksdag härför anförde följande motivering:

    »Svårligen finnes någon giltig rättsgrund därför, att tiden för den sjukes vistande å sjukhus eller hospital utom fängelset, det vill säga utan att han i ringaste mån själv erfar någon straff- eller fångbehandling, och utan att någon sådan ens är avsedd, skall räknas honom till godo å strafftiden. En sådan fånge kan ju icke ens förnimma det tvång på sinnet, som känslan att befinna sig inom fängelsemurarne medför. Men å andra sidan lärer väl ingen bestrida, att starka humanitära skäl för en strafflindring i nådeväg ofta kunna förefinnas i fråga om sådana fångar, vilkas vistelse inom fängelset måst för sjukdom avbrytas.»

    Lämpligare än att i lagen likställas fall, som lagstiftaren ej anser likvärdiga, i förväntan att de skola differentieras genom nådgivning, måste det väl ur principiell synpunkt anses vara, att i lagen gives anvisning om de olika fallens avvikande behandling.
 

II.

    Användningen av nåd inskränkes tydligen allt mera, ju mera den riktningen kommer till uttryck i vår lagstiftning, att man icke så mycket skall straffa brottet utan snarare den brottslige. I

den primitiva svenska rätten straffade man — såsom redan de fasta bötestaxorna för olika brott antyda — brottet utan att vid straffets utmätande i det särskilda fallet utföra en ingående värdesättning av de subjektiva faktorerna hos den brottslige. Utvecklingen har fört bort från denna ståndpunkt och samtidigt har den ändrat innebörden av begreppet straff genom att skjuta undan dess förut ofta starkt framträdande betydelse av vedergällning och i stället framhäva dess karaktär av samhällsreaktion, avvägd ur humanitära och allmänpreventiva synpunkter.
    Här må erinras om att synpunkten, att man vid bestraffningen skall taga hänsyn till den brottsliges person, redan vid straffets bestämmande kommer till ett särskilt utformat uttryck genom den möjlighet, som domstolarna ha, att ge villkorlig dom i mindre svåra fall åt dem, som man tror kunna rättas utan att avtjäna straffet. För närvarande förberedes inom justitiedepartementet ett lagförslag, som avser att öka användningen av villkorlig dom samt ge lagregler och uppbygga en organisation, som gör det möjligt att införa bättre vägledning för de villkorligt dömda under prövotiden.¹ Klart är att genom den villkorliga domen, som numera tillämpas i omkring 2,000 fall om året, undviker man att skicka till fängelserna många personer, som eljest skulle kunna komma i fråga till att erhålla nåd.
    Sedan en dömd börjat avtjäna sitt straff, kan han i många fall komma i åtnjutande av villkorlig frigivning. Härigenom kan hans straff, sedan hans strafftid uppgått till ett år, förkortas med en tredjedel. Det händer icke så sällan, att en fånge, som anhåller att få sitt straff avkortat av nåd, får avslag, men sedan i stället får villkorlig frigivning. Anledningen härtill är den, att lagen vid den villkorliga frigivningen föreskriver, att den frigivne står under tillsyn, vilket givetvis är av värde för honom vid hans återinträde i samhället. Inom justitiedepartementet håller man för övrigt på att utarbeta ett lagförslag, som avser att öka användningen av villkorlig frigivning och genom en organisation, uppbyggd i anslutning till den som föreslås för de villkorligt dömda, förbättra det stöd och den vård, som beredes den villkorligt frigivne.² För att belysa den omfattning, vari institutet

 

¹ På grundval av Betänkande med förslag till lag om villkorlig dom m. m. Statens offentl. utredn. 1937: 38.
² På grundval av Betänkande med förslag till lag om villkorlig frigivning m. m. Statens offentl. utredn. 1938: 25.

användes, må nämnas, att år 1937 ingåvos 153 ansökningar om villkorlig frigivning, av vilka 49 avslogos och 104 biföllos. Beslut om villkorlig frigivning fattas — liksom nådbesluten — av K. M:t i statsrådet.
    Mycket utrymme för nåd finnes ej heller vid sådana former för frihetsberövande som ungdomsfängelse och tvångsuppfostran. Vid dessa bestämmes nämligen långvarigheten av kvarhållandet ur synpunkten av den tid, som behövs för att rycka loss den omhändertagne ur dåliga vanor och lära honom arbetsskicklighet i något yrke. Tidpunkten för utskrivningen är enligt de regler, som givits i lagen, beroende på beslut av särskilda sakkunniga, i ena fallet av ungdomsfängelsenämnden och i det andra av anstaltens styrelse.
    En annan sak är, att det kan hända, att en annan behandlingsform medgives i nådeväg. Sålunda har det förekommit, att en yngling av nåd fått befrielse från tvångsuppfostran, då det uppstått goda utsikter för att han skulle få en för honom lämplig fostran på annat sätt. I ett annat fall har en yngling, som dömts till ungdomsfängelse, av nåd fått straffet ändrat till sex månaders straffarbete och villkorlig dom.
    Vid förvaring av förminskat tillräkneliga och vid internering av återfallsförbrytare bestämmes som bekant långvarigheten av deras kvarhållande inom de gränser, som uppdragits i lagen, av en särskild nämnd, interneringsnämnden, sammansatt av fackmän och lekmän. Det måste naturligtvis vara undantagsfall, då en regering skulle anse sig äga bättre möjligheter än en dylik nämnd att nådevägen bestämma den tidpunkt, då dessa frihetsberövade utan skada för dem själva och utan fara för allmänheten skulle kunna lössläppas.

III.

    De skäl, som kunna föranleda nåd, äro av olika slag. De kunna hänföra sig till omständigheter såväl före som efter domen.
    Frihetsstraffet bör, därom äro alla som intressera sig för fångvård ense, vara så inrättat, att det verkar till fångens förbättring. Ett sådant ideellt syfte bör från olika förutsättningar eftersträvas vid behandlingen av den frihetsberövade ej blott vid sådana former av samhällets reaktion som tvångsuppfostran och ung-

domsfängelse utan även vid sådana som straffarbets- och fängelsestraffen. Även här bör noggrann uppmärksamhet ägnas åt den psykologiska och fysiska skötsel, som avser att giva den frihetsberövade en sådan inriktning, att han kan träda ut i samhällslivet som en ur social synpunkt mera tillförlitlig individ än han var vid sitt inträde i anstalten. Denna människovänliga tanke har varit den kraft, som lyft och burit upp den moderna fångvården och gjort slut på det fasaväckande tillstånd, vari de inspärrade befunno sig i äldre tiders straffinrättningar, lidande under en hård tillämpning av vedergällnings- och avskräckningsteorierna. Det finns tyvärr hopplösa fall, som stå sinnessjukdom nära och böra uttagas till särskild behandling. Men om man icke vågade tro på att en förbättring genom ett väl ordnat frihetsstraff vore möjlig, skulle detta mången gång leda till en alltför hård tillämpning av inspärrningen som skyddsåtgärd. För att nämna ett ytterligt svårt fall ur verkligheten har man haft den förtröstan till straffets inverkan, att en livstidsfånge, som begått ett ohyggligt rått mord och under den första fängelsetiden visade en fortsatt farlighet genom att envist uttala sin avsikt att begå våldsdåd mot en namngiven hatad person, ännu vid sin fulla kraft blivit frigiven av nåd med fångvårdsstyrelsens och högsta domstolens tillstyrkan.
    Synpunkten att straffet kan utöva en ur social synpunkt önskvärd inverkan på fången bör alltså — vid sidan av den allmänpreventiva — beaktas, när nådeansökningar avgöras.
    Det förekommer fall, då fångens personliga felaktighet, bedömd ur social synpunkt, ej varit så svår, som brottet synts angiva. Han har kanske under hela sitt föregående liv fört en oförvitlig vandel eller åtminstone under en längre tid närmast före brottet visat återvunnen karaktärsstadga, men dukat under för en frestelse i särskilt svår form. Det blir under hans vistelse i anstalten tydligt, att en förkortning av strafftiden genom nåd kan ske utan betänklighet.
    Det förekommer andra fall, då utgångsläget är mera bekymmersamt, men då behandlingen i fängelset särskilt snabbt givit så gynnsamt resultat, att ett återfall i brottslighet ej synes vara att frukta.
    Som en viktig uppgift för benådningsrätten framstår dess användning i fråga om de långtidsstraffade i fängelserna. Av livstidsfångar finns för närvarande endast ett 20-tal. Som bekant

kan en livstidsfånge i regel beräkna, att efter 15—16 år av nådåt erfå friheten, om han inger goda förhoppningar om välförhållande efter frigivningen. För att minska de betänkligheter, som härvid kunna vara förenade med benådning, har man på senaste tiden i ett par fall slagit in på den vägen, att reglerna för villkorlig frigivning tillämpats med en prövotid av fem år. Till benådningen knytes även det villkoret, att om den frigivne efterprövotidens utgång begår brott, som stör den allmänna säkerheten, skall han jämte det han fälles till straff därför enligt lag tilllika förklaras skyldig att fortsätta det ursprungligen för livstiden ådömda straffet.
    Eftersom vid nådgivningen rent mänskliga synpunkter spela in, har det därjämte ej varit uteslutet, att en viss hänsyn tages även till det nödläge, varifrån den dömdes familj skulle räddas genom hans benådning.
    Ett skäl av annat slag att av nåd avkorta frihetsstraff har varit, att en fånge dömts efter en sträng straffbestämmelse, som av lagstiftaren mildrats efter det att domen vunnit laga kraft. Som bekant mildrades — för att anföra ett exempel — genom beslut vid 1937 års riksdag en lång rad straffstadganden i strafflagen. Utan tvivel har hänsyn härtill varit en viktig orsak till att nådansökningar av dem, som dömts efter de tidigare straffsatserna, blivit bifallna. Att generellt och ovillkorligt genom nåd meddela dylik straffnedsättning skulle emellertid vara att på administrativ väg införa en annan regel om strafflagens återverkande kraft, än den lagen själv innehåller.
    Redan förut har ur en annan synpunkt — nådgivningens bundenhet av den lag, som gäller vid tiden för nådbeslutet — diskuterats den betydelse av nådeskäl, som kan tillmätas och har tillmätts den omständigheten, att en ändring av en otillfredsställande lagstiftning presumeras vid nådgivningen.
    Som ett ytterligare skäl till benådning skulle möjligen kunna anföras den omständigheten, att det i ett mål, som gått genom flera instanser, yppats i hög grad skilda meningar om handlingens straffbarhet och straffmätningen och att ett slutligt strängt avgörande tillkommit mot starkt framträdande mildare vota. Tydligt är emellertid, att det skulle stå i strid mot grundlag och annan lag, om nådgivningen skulle skötas på sådant sätt, att regeringen bleve en instans över eller vid sidan av våra i rättegångsbalken fastställda domstolar.

    Om man genomgår raden av nådbeslut, finner man, att ganska många fall förekomma, då nåd beviljats, ehuru högsta domstolen avstyrkt nåd i sitt yttrande över nådansökningen. I flertalet av dessa fall har förekommit en avvikande mildare mening uttalad av ett eller flera justitieråd. Man kan urskilja en böjelse hosr egeringen att vid avgörande av nådeärenden fästa avseende vid den mening i domstolen, »som lindrigast är».¹ Det är emellertid tydligt, att regeringen underkastar lika väl minoritetens som majoritetens mening en obunden prövning.
    Det är utan tvivel riktigt, såsom det framhållits, att en nådansökan mången gång — att säga »flertalet nådeansökningar» är en överdrift — »tillkommit utan annat förnuftigt syfte än att bereda den dömde ett skäligt rådrum med straffets verkställande».² I åtskilliga fall innehåller emellertid en nådansökan alternativt eller uteslutande en uttrycklig anhållan icke om nedsättning utan om uppskov med straffet. Stundom äro de skäl, som anföras för ett uppskov, behjärtansvärda. Den förödande inverkan, som ett kortvarigt frihetsstraff — för att taga ett exempel — skulle utöva på en persons ekonomiska levnadsvillkor, om det omedelbart verkställdes, kan ibland undvikas genom att ett uppskov beviljas. Ett sådant uppskov överensstämmer tydligen med det begränsade syfte, som ett korttidsstraff har att fylla. Med skäl har ifrågasatts, huruvida icke möjlighet att få anstånd med frihetsstraffs avtjänande bör beredas genom en lagstiftning, som öppnar en ny väg för prövning av dylika ärenden. I uppdraget för den strafflagberedning, som tillsattes den 6 oktober 1938, ingår att taga denna lagstiftningsfråga under omprövning.
    Även i ett par andra fall synes man böra i lag anvisa särskilda former för behandlingen av ärenden, som nu endast kunna avgöras nådevägen.
    Det ena gäller, såsom framgått av det föregående, sådana ärenden, där den frågan föreligger, i vad mån förkortning av strafftiden bör medges fångar, som för vård intagits å sjukhus eller sinnessjukinrättning utanför fängelset.
    Det andra rör överföring av fånge, som blivit sinnessjuk, från fängelse eller dess sinnessjukavdelning till sinnessjukhus.

 

¹ Straffnedsättningen av nåd för fångar dömda enligt olika lagrum belyses av Tabell 8, s. 41, i det förut anforda betänkandet, Statens offentl. utredn. 1938: 25.
² C. EKDAHL, Om anstånd med verkställande av frihetsstraff, SvJT 1938 s. 403 f. I denna uppsats framlägges ett reformförslag, som omtalas i texten.

IV.

    Det är kanske icke alldeles överflödigt att erinra därom att amnesti är ett institut skilt från nåd i vanlig mening. Amnesti meddelas utan ansökan, utan att högsta domstolen yttrat sig och avser befrielse för alla, som gjort sig skyldiga till ett visst slag av brott. Dess egentliga område kan härmed angivas: då ett brott, t. ex. ett politiskt, begåtts under särskilda omständigheter och anledningen till reaktion från samhällets sida sedermera bort fallit.
    Nära besläktad med amnestien är tydligen abolitionen i sådana fall, som ligga inom amnestiens område. Den kan då betraktas som ett slags amnesti på ett tidigare stadium, enär beslutet innebär, att offentligt åtal ej skall äga rum för visst slag av brott.

V.

    Vid användningen av nåden, för att återkomma till den, kan man naturligtvis begå misstag genom att utdela den för mycket eller för litet. Det kan nämnas, att vid sidan av böneskrifter från andra till förmån för nådsökande ingivas också skrifter av anhöriga eller utomstående, vari anhålles, att en nådansökan skall avslås, då den nådsökande uttalat hotelser och anses farlig för sin omgivning, om han alltför snart återvinner sin frihet. Det är också givet, att hänsyn till det föreliggande fallet ej får medföra, att man bortser från den allmänpreventiva synpunkten.
    Nåden har, såsom framgått av det föregående, en uppgift inom rättsvården. Härav följer, att nåd ej kan givas godtyckligt och av skäl, som ligga utanför rättsvårdens område. Det har också framgått, att nådens uppgift inom rättsvården är begränsad. Ju bättre utvecklad vår lagstiftning blir, ju bättre i olika anstalter vården av de felande ordnas allt efter vars och ens fel och personliga förutsättningar, dess mindre blir utrymmet för nådens användning.
    Det ideala kravet för det svenska folket är icke mera nåd utan fullkomlig rättvisa.