NILS HERLITZ. Inledning till förvaltningsrättens studium. Föreläsningar i förvaltningsrätt. I. Sthm 1937. Norstedt. 136 s. Kr. 5.00.

    Med sitt härovan nämnda arbete har prof. Herlitz lämnat ett intressant och viktigt bidrag till vår ännu tämligen magra förvaltningsrättsliga litteratur.
    Ett utmärkande drag för de senaste decenniernas vetenskapliga arbete på juridikens fält har varit, att vetenskapens utövare ägnat ett allt större intresse åt de för deras forskningsarbete grundläggande metodologiska och kunskapsteoretiska problemen. Prof. Herlitz' arbete torde för förvaltningsrättens del kunna tjäna som bevis för detta behov hos vetenskapsmännen att klarlägga själva förutsättningarna för den vetenskapliga forskningen och att utstaka gränserna för dess föremål, i detta fall förvaltningsrätten.
    Tack vare en omfattande beläsenhet inom nutida förvaltningslitteratur och ingående historiska kunskaper i förening med stor förmåga att sovra materialet har det lyckats förf. att på ett utrymme av ett femtiotal sidor giva en levande framställning av hur innebörden av de för ämnet grundläggande distinktionerna mellan offentlig och privat verksamhet samt mellan förvaltning, å ena sidan, och lagstiftning och rättsskipning, å den andra, växlat icke endast från en tid till en annan utan snart sagt för varje författare.
    Förf. övergår därefter att behandla förvaltningsrättens område, varvid han bl. a. berör gränsdragningen mot stats- och finansrätten samt vissa delar av privaträtten, ex. jorddelningsrätten. Till denna del av framställningen ansluter sig en undersökning om förvaltningsrättens uppgifter och metoder. Med tillfredsställelse konstaterar en jurist, att förf. med all tillbörlig skärpa

586 LITTERATURNOTISER.understryker, att förvaltningsrättsvetenskapen måste begagna rättsvetenskapliga metoder och att dess utövare böra taga avstånd från den s. k. förvaltningsläran, som vad den än är — sociologi, historia, statistik eller annat — dock icke är juridik. Vid den vetenskapliga behandlingen av förvaltningsrätten bör man vidare, framhålles det med all rätt, alltid hava för ögonen, att det är den positiva rätten, som är undersökningens objekt, och att endast de positiva rättsreglerna kunna tjäna som material vid framställningen av förvaltningsrättens »allmänna läror».
    Av författaren till verket »Om lagstiftning genom samfällda beslut av konung och riksdag» kunde man med skäl vänta en intresseväckande framställning av förvaltningsrättens rättskällor. Förf. ägnar också åt denna del av sitt ämne en undersökning på närmare femtiotalet sidor. Här behandlas ur förvaltningsrättslig synpunkt olika former av lagstiftning — hit hänföras bl. a. »bevillningsförordningarna», konungens administrativa lagstiftning och vissa bestämmelser om medeldisposition — beslut av olika förvaltningsorgan av generell innebörd (förvaltningsorganens normgivning) samt förvaltnings- och domstolspraxis. Redogörelsen är nödvändigtvis en smula summarisk samt i huvudsak rent beskrivande.
    Arbetet avslutas med en kort översikt av den svenska förvaltningsrättsliga litteraturen.
    Vill man sammanfatta sina intryck av förf:s nya bok i ett allmänt omdöme, skulle det väl ligga närmast till hands att framhålla förf:s starka och helt visst berättigade misstroende mot allt, som kan rubriceras som begreppsjurisprudens. När det gäller möjligheten av att inom juridiken använda begrepp, går förf. emellertid så långt, att han tillsynes är böjd för att helt resignera härutinnan och i likhet med Heraklit förklara, att »allt flyter».
    Anm. tillåter sig här hysa en från förf. något avvikande mening, nämligen den, att den juridiska vetenskapen helt enkelt måste arbeta med vissa slags begrepp, nämligen sådana som, för att tala med UNDÉN, äro »abstraktioner ur vissa rättsregler». Endast med hjälp av sådana konstruktioner kan man enligt anm:s åsikt klarlägga det för en viss juridisk relation karakteristiska, det för det enskilda fallet juridiskt relevanta. En aldrig så fullständig beskrivning av alla de former, i vilka en viss rättslig företeelse uppträder, kan icke giva en föreställning om det för denna företeelse typiska. Härför fordras ytterligare en tankeoperation — abstraktionen, systematiseringen, men därmed är man framme vid begreppet. Förf. förnekar visst icke nödvändigheten av att söka det för varje företeelse karakteristiska, men han understryker enligt anm:s åsikt alltför starkt, att några fasta gränslinjer icke kunna dragas mellan olika företeelser. Detta må vara sant, och det kan även vara på sin plats att framhålla det, men därför får man icke förbise, att juristen i sin dagliga gärning näppeligen kan fullgöra sin huvuduppgift att utreda vad som är likvärdigt och vad som är olikvärdigt utan hjälp av de konstruktioner, som rättsbegreppen utgöra. Icke minst vi jurister böra vara tacksamma mot nutidens relativistiska kunskapsteorier, men tacksamheten bör icke föra oss så långt, att vi av rädsla för att icke taga hänsyn till alla de former, i vilka ett rättsförhållande kan förekomma, uppgiva tanken på att söka finna det för detta mångskiftande förhållande karakteristiska.

G. B.